Det här inlägget handlar om min hjärna och hur jag förhåller mig till att jag dissociererar. Den som inte är intresserad av det ämnet kan skrolla förbi texten och kanske bara titta lite på bilderna längre ner.

Jag har inga problem med att vara ganska öppen om mig själv till en viss gräns och ni vet redan om de flesta av mina somatiska (fysiska) och psykosomatiska problem. Det verkar finnas en gemensam uppfattning om att fibromyalgi tillhör den andra kategorin och för mig har det länge stått klart att i stället för uttmattning fick just fibromyalgi mig i sitt grepp. Jag kunde lika gärna ha gått in i den berömda väggen. Men den värken och annan, senare uppkommen värk, kan jag hantera och inte tänka så mycket på. Det är värre med det mer svårförklarliga tillstånd som min hjärna har drabbats av. Eller kanske snarare försatt sig i. Det är inte lika hanterbart även om både värk och hjärnans försvarsmekanismer kan ge plötsliga extra starka reaktioner.

Det är inte helt klarlagt när jag började dissociera och varför men styrkan i det stegrades pga tre händelser under fem år. Ni som har hängt med mig länge har läst om alla de tre händelserna och levertransplantationen är inte en av dem. Att hjärnan får mig att dissociera är mer svårhanterligt och enligt mig betydligt jobbigare än värk. Bara att öppet erkänna det här är kanske ett litet steg mot att bli mer snäll mot mig själv och inte bara sätta upp en glad fasad trots att allt inte är så bra och enkelt som jag gärna vill att alla ska tro. Så här långt kom jag i det här inlägget innan min hjärna protesterade och jag var tvungen att avbryta. Jag får tydigen inte erkänna att det här är väldigt jobbigt. Men nu, efter en natt och en härlig morgonpromenad, kan jag fortsätta.

Jag har tidigare beskrivit hur dissociation begränsar mig men då har jag mestadels skrivit i en saklig, informativ ton. Eftersom min psykoterapeut försöker få mig att känna och låta andra förstå och komma mig nära så vill jag härmed tydliggöra att det här är ett väldigt besvärligt tillstånd som får mig att må dåligt. Inte genom att göra mig deprimerad men det är ändå en stor tyngd som påverkar mig på många sätt. Inte minst genom att jag avstår mycket från sociala situationer. Jag orkar helt enkelt inte engagera mig i personer och det går inte att på ett enkelt sätt beskriva att jag håller ett avstånd eftersom jag dissocierar. Inte ens läkare förstår vad det innebär. Det finns så klart undantag där jag släpper in folk och det är personer jag känner mig så trygg med att jag kan förklara (på ett sakligt sätt för ingen får ju tycka synd om mig). Det kanske är svårt att förstå skillnaden i hur jag har beskrivit det här nu mot tidigare men för mig är det ett steg i rätt riktning för att förstå mig själv och få lite ordning på mitt känsloliv. Nu orkar jag inte fortsätta med det här erkännandet så jag tar en paus och senare återkommer jag med det som min psykoterapeut säger heter intellektualisering. Mycket lättare och en flykt från det som är jobbigt.

Inom psykologi är intellektualisering en försvarsmekanism genom vilken resonemang används för att blockera konfrontation med en omedveten konflikt och dess associerade känslomässiga stress – där tänkande används för att undvika känslor. Det innebär att känslomässigt ta bort sig själv från en stressig händelse. Vid intellektualisering betraktar personen det hotande på ett rationellt och akademiskt vis, utan att blanda in de egna känslorna. Därmed undviker man helt eller delar av den ångest eller det obehag som temat annars skulle väcka.

Det här är en strategi som jag har haft under lång tid nu. Jag har både skrivit om det och pratat om det med mina närmaste och det handlar ofta om att jag, när jag berättar något om mig själv, alltid börjar prata om annat så fort någon ser lite medlidsam ut. Eller så förminskar jag mig själv genom att vifta bort det jag har berättat genom att snabbt säga att jag har det bättre än många andra eller att det svåra hände för länge sedan. Så gör jag även hos psykoterapeuten men han genomskådar mig direkt. Någon gång har han medvetet låtit mig fly från ämnet eftersom han inte vill att min reaktion ska bli för stark så att jag försvinner in i en egen bubbla. Men ganska snart har han tagit mig tillbaka igen.

Känner ni igen er i det här? Jag är säker på att många av er gör det men förhoppningsvis får ni inte samma fysiska besvär av det som jag får. Eller så får ni det och då förstår ni att ni kanske också behöver få bra hjälp och stöd. Jag och terapeuten kan skratta tillsammans åt en del dråpligheter också. Alla mina negativa känslor blockeras av hjärnan men det gör även den sexuella lusten. Det gör inget för den har jag i alla fall ingen användning av. När jag sa att om terapin hjälper så kommer jag att bli en gråtande och arg sexmissbrukare kunde inte min samtalspartner låta bli att skratta högt och jag skrattade med honom. Väldigt befriande mitt i det lite tyngre 😀 En insikt som jag har fått är att den ständiga inre stress jag inte har någon riktig förklaring till beror på att jag inte känner de känslor som behöver komma ut och då yttrar det sig som stress i stället.

Nu har jag skrivit nog om det här för den här gången och jag vill skicka med en liten vädjan. Jag har öppnat upp lite om hur jobbigt det är att dissociera men jag är inte redo än för att någon ska tycka synd om mig. Jag anser fortfarande att det är mycket mer synd om väldigt många andra och jag vill dessutom inte tycka synd om mig själv. Så småningom kanske jag kommer till den punkten att det är ok att få medlidande trots att jag inte är den värst drabbade personen i världen. Om ni har orkat läsa det jag har skrivit och vill kommentera så är jag tacksam och glad för det. Men det är inte synd om mig.

Nu vill jag i stället låta resten av inlägget bli ett bildinlägg med höst och en del morgonljus i fokus.

Men å andra sidan så gillar jag de andra årstiderna också. Nu tycker jag att de allt mörkare kvällarna ger möjlighet till att mysa med tända ljus och en filt över benen och det gör mig inte ett dugg att det börjar skymma redan vid tretiden när vi närmar oss jul och nyår. Men i mars börjar jag längta efter ljuset och vårvintern och precis likadant är det varje år. Jag trivs i alla årstider och både med mörker och ljus. Jag inser att jag är lyckligt lottad som mår bra hela året.

Jag har absolut inget att berätta mer än att jag går mina promenader, träffar någon att prata bort en stund med ibland och funderar på vad jag och min psykoterapeut har berört. Han är bra, så mycket kan jag säga och jag kommer säkert att berätta mer i kommande inlägg. Men här och nu vill jag bara visa höstens framsteg hos mig. Då behövs inte mer än bilder och här kommer exempel på vad jag har sett under veckan som gått.

Nu är det bara solen jag saknar och lite torrare stigar att vandra på. Men förmodligen förblir markerna blöta tills frosten kommer. För min del får gärna frosten hitta hit nu.

I slutet av september brukar trattkantarellerna titta fram just på den plats där jag har hittat lagom mycket de senaste åren. Jag och min svägerska var i det här området för några dagar sedan men då valde vi att ta oss upp en bit på fjället och det gjorde vi helt rätt i. Igår blev det också en väldigt skön dag och då bestämde jag mig för att åka och hämta mina svampar. De växer inom ett väldigt litet område och det är inga ofantliga mängder som finns att skörda. Men de räcker åt mig och till de tillfällen jag lagar mat åt någon annan.

Ni vet nog vid det här laget att både kantareller och trattisar är så gott som obefintliga i skogarna här runt omkring. Man måste ta sig upp på en viss höjd och då är fjällområden de bästa platserna. Jag följde samma rutt som i lördags men åkte förbi vägen till Fjällhalsen och fortsatte till Höglekardalen där jag stannade vid vägens slut. Jag swishade en liten parkeringsavgift och tog mig vidare till fots. Efter en stund kom jag fram till grinden som ska stoppa obehöriga att köra vidare. Det är den trögaste låsanordning jag någonsin stött på. Jag har tänkt förut att jag ska ta med mig något verktyg som hjälp att dra kolven bakåt men det har jag så klart glömt varje gång. Jag stod länge och vred och tryckte på från andra sidan innan jag lyckades öppna grinden. Jag lät kolven bara gå tillbaka så långt att grinden höll sig stängd och hoppades på att ingen skulle sätta tillbaka den i ursprungsläge tills jag kom tillbaka.

Nu kunde jag börja min vandring mot Storforsen och strax innan plocka de svampar jag kom dit för.

Jag skulle absolut inte välja att gå den här leden om det inte vore för att jag vill ha trattkantareller. Bitvis är stigen fin och lätt att gå på men största delen är antingen blöt, lerig, stenig, full med hala rötter eller alltihop samtidigt. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, blicken riktad neråt och känna sig för med fötterna så att man inte antingen halkar eller fastnar i leran. Efter allt regn var det extra lerigt men jag tog mig bevisligen både fram och tillbaka. Jag halkade till några gånger men lyckades få tag i en gren att hålla mig i vid båda tillfällena. Just för att stigen är så trist får jag behålla mina svampar för mig själv. Det är i alla fall vad jag tror men faktiskt så såg jag några fotspår i leran.

Då och då skymtade jag ett fjäll eller något vatten och visst finns det en del fint att titta på. Men då gäller det att stå still och titta.

Det är inte alltid så dumt att ha blicken riktad neråt. Jag lyckades inte hålla kameran helt stilla när jag hukade men bilden får ändå duga.

Nytt och överraskande för mig var att över några av de värsta blöthålen hade en spång byggts. Tänk om fler spångar kunde läggas ut lite längre fram, det vore nog många tacksamma för.

Det fanns en del öppna platser att stanna till på.

Jag kom fram till Storfallet och insåg att jag hade missat mitt svampställe. Kanske fanns det inga trattisar där i år eller så hade någon varit där och plockat dem. Jag satte mig i alla fall ner och åt min matsäck medan jag lyssnade på forsen och fallet som dånade ganska bra.

Det går att komma till forsen på en annan mer lättgången stig och då kommer man till andra sidan och får se fallet nerifrån. Där har jag gått förr och kanske gör jag det igen någon gång. Men inte i år. Ska jag till något mer fjällområde så blir det nog någon annanstans.

Jag lämnade Storfallet och strax efteråt hittade jag mina trattisar. Det fanns inte riktigt lika mycket som åren före men jag hittade tillräckligt för att jag skulle bli nöjd. Det såg ut som om någon hade varit där och plockat men antingen hade de flesta svamparna gömt sig bra eller så kanske det var något djur som lämnat rester och avbrytna svampar efter sig.

Jag lyckades ta mig tillbaka till bilen utan att ramla eller tappa min skörd och det var lite av en bedrift. Låskolven vid grinden var tillbaka i sitt ursprungsläge och jag trodde ett tag att jag skulle bli tvungen att vada över ån. Men till sist lyckades jag ändå få upp grinden och ännu en gång bestämnde jag mig för att ha med en stor skruvmejsel eller liknande för att kunna använda hävstångsteknik nästa gång. Vi får väl se om jag kommer i håg det då.

En ganska liten men god skörd som nu har körts i svamptorken och krympt rejält.

Nu ska jag alldeles snart göra mig i ordning för att ta mig till Gunnar, min psykoterapeut. Vi har bara träffats två gånger men jag har redan fått en hel del att fundera på. Känner jag känslor över huvud taget eller är det bara minnet av hur det ska kännas som får mig att tro att jag känner dem? Jag är ganska säker på att jag känner glädje och kärlek till mina barn men allt annat kanske hjärnan helt blockerar… alltid. Spännande och intressant. Kanske skrämmande men det känner jag i så fall inte.

Min svägerska, hädanefter kallad M, var hos mig från tisdag eftermiddag till nu på morgonen (söndag) och nästan alla dagar kom det antingen regnskurar eller lite mer ihållande regn. Men ut kom vi varje dag och förutom på tisdagen lyckades vi hålla oss torra mellan skurarna. En av dagarna bestämde vi oss för att ta en tur in till stan för att göra några små ärenden och ta en fika på något kondis. Det var länge sedan jag hade ärenden in till Östersunds centrum och förutom en del förändringar i butiksutbudet hade även den här fina målningen hamnat på en vägg.

För min del blev det så tråkiga saker som stödstrumpor och en av mina mediciner som fick följa med hem men jag passade även på att köpa en förpackning romté i lösvikt. Har ni aldrig smakat romté men gillar svart, smaksatt té så rekommenderar jag verkligen just den här smaken. Mild och väldigt god. Den finns förmodligen inte i någon vanligt matbutik men i lite mer specialiserade butiker brukar den vara tillgänglig. Bara att gå in i en sådan butik är en speciell känsla för dofterna är otroliga. Vi valde Wedermarks konditori för vår fikastund och där blev det de här dagarnas första och enda chokladboll. Vad har hänt, kanske någon undrar. Men det har bara inte varit läge för chokladbollar.

Lördagen blev en helt fantastisk dag både vädermässigt och när det gäller upplevelser. Nästan ingen vind, sol nästan hela dagen och för årstiden skön värme. Vi hade redan dagarna innan pratat om att åka till Bydalsfjällen för att uppleva hösten där och det var ingen tvekan när förutsättningarna blev så här fina. Vi gjorde iordning våra mackor och fyllde på vätska i olika flaskor och gav oss iväg. Det blir fyra mil närmare att ta färjorna enkel resa så där sparade vi in totalt åtta mil. Vi passerade Andersön och kom till Isön där den första färjan var på ingående.

En skön överfart och sedan några km bilresa över Norrderön för att på andra sidan ta nästa färja till Håkansta på fastlandet. Därifrån var det inte långt till Hallen där man svänger upp mot Oviksfjällen, där Bydalsfjällen är en del.

De flesta av er har varit med mig i bloggen hit flera gånger förut och ni känner säkert igen motiven. Men även om jag är van vid vyerna blir jag lika tagen varje gång och särskilt när solen skiner på den höstfärgade fjällnaturen. Vi parkerade uppe vid Fjällhalsen där vi redan var en bit upp. Varken jag eller M är i bästa form just nu av olika anledningar och vi ville ha en lagom ansträngande vandring. Vi hade inga ambitioner att komma upp på en topp. Vi ville bara komma upp ovanför trädgränsen och njuta av väder, natur och vyer.

Vi visste av erfarenhet att det bitvis är både blött och lerigt längs den led vi skulle följa så gummistövlarna satt på när vi började gå. Vi tog det väldigt lugnt men ändå åkte jackorna ganska snabbt av. Så länge vi var i rörelse var det alldeles lagom att gå i t-shirt i den ca 12-gradiga värmen. Här var det en aning mer vind än hemma på Frösön men det störde inte.

Vi var framme här och började gå ca halvtio på förmiddagen och vi var inte ensamma i det populära och lättillgängliga området. Men det var en väldig skillnad mot när vi gick tillbaka. Då var det nästan kö upp och vi konstaterade att det hade inte varit lika härligt.

Visserligen kom vi inte upp på en topp men i den här miljön är vi båda väldigt tillfreds med tillvaron. Jag är som lyckligast och jag tror att M känner något liknande.

Här delar sig leden. Till höger kommer man till Västfjällets topp. Där har vi båda varit förr och så långt ville vi inte gå. Dessutom gav vetskapen om den branta sista stigningen nästan lite ångeskänslor och vi var som sagt inte i bästa form någon av oss. Vi gick i stället den blötare och lerigare men lättare leden till vänster.

Härifrån ser man inte lika långt och inte åt lika många väderstreck men det var ju färgerna och lite av det storslagna vi ville uppleva. Vi var nöjda med den upplevelse vi fick.

Bara att kunna sitta ner i den mjuka vegetationen (på sittunderlag) och äta vår matsäck medan vi njöt av sol och omgivningar, var något vi båda kände oss glada för.

M frågade om jag ville att hon skulle fota mig med min kamera (hon tar inga egna foton) och jag placerade mig mitt i det röda.

När jag ändå satt där passade jag på att vända kameran mot Drommen. Där borta, på den högra toppen, stod jag förra sommaren och tog bilden i min header mot det område vi nu var i. Vilken tur jag hade då att en ståtlig ren ställde sig och poserade i förgrunden med diverse fjäll i bakgrunden.

I headern ser man det vindkraftverk vi nu närmade oss.

Men till vindkraftverket kom vi inte den här dagen eftersom vi båda kände att det egentligen hade varit dags att vända tillbaka sedan ett tag. Vi konstaterade att vi båda är så envisa att vi nog hade kunnat fortsätta men att det nog inte vore så klokt.

När vi inte hade särskilt långt kvar var vi överens om att det vore synd att sätta sig i bilen redan när det var så skönt ute. Vi lämnade leden, där det nu började komma väldigt mycket folk, och satte oss ner en stund bara för att det var så härligt. Inte den vackraste selfien kanske men en som visar två tanter som har det väldigt bra.

Eftersom det inte stod någon bil vid den stuga jag och min familj en gång ägde så stannade jag till lite snabbt när vi passerade och fotade. Några förbättringar har gjorts och jag hopppas att de som nu har den som fjällstuga trivs bra. Man kan ta på sig skidorna en liten bit från stugan, åka en skidväg ner till liften och när man vill hem går det att åka snett över fjället tillbaka, samma led som den vi nu nyss hade gått på. Jag saknar den inte men vi hade några fina vistelser här. Bilden blev mörk och är tagen i motljus men det känns ganska bra att inte lägga ut en väldigt detaljrik och tydlig bild på någon annans stuga.

Nu sitter M på tåget på väg hem och som vanligt känns det tomt när någon man trivs så bra med ger sig av. Visst pratar vi lite för mycket ibland men eftersom vi båda blir trötta och påverkade av det så är det lätt att säga till om att tystnad och vila behövs. Kravlöst, lättsamt, respektfullt och väldigt mycket kul är de ord som beskriver min och min svägerskas relation. Delade intressen är också bidragande.

Igår kom min svägerska med tåget lagom till fikadags på eftermiddagen. Det var en regnig och grå dag men efter vår kaffestund utrustade vi oss med paraplyer och gick ut en liten runda. Det regnade på ganska bra och jeans och skor fick ta emot en hel del av allt det blöta. Men det gjorde ingenting för det var ju bara att byta byxor när vi kom tillbaka och min svägerskas skor fick hjälp att torka av mina skovärmare. Mina egna skor stod bättre emot regnet och både strumpor och fötter höll sig torra.

I dag var vädret mycket bättre och på förmiddagen åkte vi till minneslunden och tände ett ljus för våra nära som inte finns med oss längre. Min man och min svärfar var ju min svägerskas bror och pappa och i samma minneslund ligger även mina farföräldrar. Mina föräldrar finns i minneslunden i Linköping men jag skänkte även dem en tanke. Men mest var nog min man/svägerskans bror i våra tankar.

Efter lunchen, rester från gårdagens lasagne, bestämde vi oss för att kolla tillgången på lingon på Bynäset. Jag hade redan plockat tillräckligt men där min svägerska bor har det inte varit kul att gå ut pga alla översvämningsmyggor. Här såg vi inte till en enda mygga. På den här sidan av Bynäset är det ofta väldigt lugnt även om det kan blåsa rejält på andra sidan.

Det fanns inget överflöd av lingon men vi fich ihop ca 2,5 liter och mer än så ville min svägerska inte ta med sig i packningen.

När vi hade stoppat ner våra små hinkar i ryggsäckarna fortsatte vi på genvägen över näset för att gå den kortare vägen tillbaka.

Vinden hade nu mojnat och det blev en skön promenad till parkeringen.

Jag hade lagom mycket vit sirap kvar för att min svägerska skulle kunna göra sylt av alla sina lingon. Vad vi ska hitta på i morgon får väder och våra värkande kroppar avgöra. Någon slags utflykt ska det nog i alla fall bli 😀