Det är inte ovanligt att det kommer snö i november men den brukar smälta bort lika fort som den kom. Så kan det bli flera gånger innan det blir riktig vinter. Alla jag har pratat med här framhåller att det är ovanligt med så här mycket snö och kyla i november. Det är klart att det ställer till problem för många och inne i stan märker jag att snöröjarna har för lite resurser. Men för mig, som bara kan gå ut och gå när jag vill utan att först skotta och då välja snöröjda vägar, är det här välkommet. Jag hade en superhärlig resa söderut förra veckan men jag längtar inte tillbaka till regn och lera.

Igår gjorde solen sitt bästa för att visa sig och det räckte. Bilden visar inte riktigt sanningen och det vet alla som fotar, att när man fotar mot solen så kan allt möjligt hända. Men om ni tänker er en ljusare bild och mindre färg på himlen så blir det mer rätt.

Jag är inte ensam om att gilla tidig vinter. Många har tagit fram skidorna och gett sig ut på tur…med eller utan hund.

I morse tittade jag ut och såg att det var sjörök. Utanför min balkong har den mesta snön antingen blåst bort från träden eller så har solen värmt lite och smält snön. Men i stället har jag höstlöv att titta på.

Jag blev påmind av Anna-Lena att det var lunchkonsert i dag och den ville jag så klart gärna hänga med till. Den här gången var det elever från folkmusiklinjen på Birka folkhögsskola som underhöll oss.

Jag parkerade hos Anna-Lena och därifrån promenerade vi över bron in mot stan. Vilken underbar vinterdag det var. Ganska kallt men vi var ordentligt påbyltade med kläder så det var bara skönt.

Sjöröken stannade kvar hela dagen och även på kvällen. Om kylan stannar kvar och det blir vindstilla så kanske isen lägger sig snart. I så fall blir det också rekordtidigt.

Älgen har varit på plats ett tag nu.

En titt tillbaka mot Frösön.

Det var gott om publik i kyrkan och det var skickliga musiker vi fick lyssna på. Finast var det när alla spelade tillsammans och särskilt avslutningsnumret var kul att höra och väldigt njutbart. Där började det med kulning och vi fick även höra beatbox (där man använder den egna röstförmågan för att få fram ljud som låter som olika slagverk) och någon slags trallning (finns säkert något namn för det också) blandat med fina instrumentala avsnitt. Det här gänget hade nyligen vunnit Studentspelmanslags-VM med delvis det här numret. Jag filmade men vi satt långt bak och mobilen lyckades inte fånga upp ljudet på ett bra sätt. Kanske hade kameran klarat det bättre men den lät jag tyvärr ligga kvar i väskan.

Jag hade en tid bokad hos Gunnar, min psykoterapeut, några timmar senare så vi beslöt att ta en fika nästa gång i stället. På tillbakavägen stötte vi på det här gänget. Även om jag njuter av vintern så tycker jag synd om alla djur som har svårt i kylan.

En antydan till något slags ljusfenomen såg vi en bit bort.

Det var som vanligt en intressant terapi. När Gunnar ifrågasatte min bedömning om att jag inte har känt någon ilska mot två av de personer som vid olika tillfällen har påverkat mig starkt hände det något i mitt huvud och den dimma som ökad dissociation ger tog över min hjärna. Jag har helt ärligt aldrig känt ilska eftersom ingen av situationerna har varit riktad mot mig. Men tydligen är det vanligt att ändå bli arg för det som kan uppfattas som svek. Jag hade svårt att ta till mig det men som sagt, min hjärna såg det inte på samma sätt utan satte igång sina skyddsmekanismer. Jag kan tänka mig att det kan finnas dold ilska mot min man för att han inte var tillräckligt försiktig och därmed berövade mig ett fortsatt liv tillsammans med honom. Jag har aldrig känt så men det är ju inte så underligt eftersom känslorna blockeras. I det andra fallet har jag svårare att se att det skulle finnas ilska från min sida. Hur som helst så ska jag försöka återskapa ilska och försöka hålla kvar den, kanske med hjälp av den hundattack som faktiskt fick mig att reagera starkt när jag berättade om den för honom.

Eftersom jag var ganska starkt påverkad ville jag inte sätta mig i bilen direkt så jag gick en promenad först. Jag gick genom stan och försökte låta bli att tänka på ämnen som är känsliga för hjärnan. Det tog en stund innan jag kände mig redo och jag hann gå ut till älgen för ännu ett besök i dag. Nu lyste han så fint och syntes från långt håll.

Så småningom kändes huvudet klarare och jag körde hem. Men det är märkligt att jag blir så påverkad av något jag aldrig ens har tänkt på. Nu när jag skriver om det är det dags igen. Vi är nog något på spåret och det är ju positivt.

Det var visserligen rätt kyligt i morse när jag åkte från Nusnäs, en minusgrad, men det fanns inte en enda snöflinga på marken. Det blev en dramatisk förändring när jag kom in i Orsa Finnmark och plötsligt såg det ut så här. Bilderna är inte helt skarpa eftersom det snöade och första bilden tog jag medan bilen rullade lite långsamt. Men jag blev så glad över att hamna i det här vinterlandskapet så jag vill ändå dela med mig lite av glädjen till er. Nu vet jag ju att en del av er mest är tacksamma för att ni inte har det så här men jag vet också att ni kan beundra det lite på avstånd. Som ni ser är det ett fint vinterväglag och från Orsa såg jag inget vägsalt någonstans. Det förvånade mig lite för jag trodde att det hade blivit vanligare. Men jag, och säkert många med mig, är glada så länge vi får ha rena, fina vintervägar.

Jag stannade till lite då och då. Dels för att inte stelna till alltför mycket men även för att fota lite.

Det var mycket snö hela vägen hem och i Östersund var det fyra minusgrader. Min bil var fruktansvärt skitig efter alla blöta och smutsiga vägar söderut och spontant svängde jag in på en biltvätt. Nu får Fuchsia förhoppningsvis vara en vit och ren bil ända till i vår. Kanske inte så troligt men man kan ju hoppas. Lika spontant stannade jag till vid den lokal där drop in-vaccinering pågår. Det var ingen kö till biltvätten och jag fick även komma in direkt för att få mina sprutor. Nu har jag både influensa- och covidvaccin i kroppen och det är ju bra.

Några av er har visat intresse för hur tavlan jag fick med mig ser ut. Här är den och för mig är den ett av alla minnen från mitt föräldrahem. Det är fint att vi systrar kan turas om att ta hand om en del arvegods när någon av oss upplever att vi inte har plats längre. När jag flyttade till Frösön fick min storasyster ta hand om det stora vitrinskåp som jag hade efter våra föräldrar och nu kom jag hem med den här tavlan som min storasyster har haft sedan mamma dog 1996.

Den här bilden får vara med bara för att visa var den hamnade och hur stor den är. Underligt nog så tycker jag att allt i bilden, och särskilt den nya tavlan, ser mycket mindre ut än i verkligheten. Men proportionerna stämmer i alla fall.

I morgon antar jag att jag vaknar med två ömma överarmar men det brukar aldrig bli mer än så. I dag hann jag inte med någon promenad men i morgon ska jag ge mig ut i ett vintrigt Frösön. Jag såg längs vägen att det fortfarande finns en hel del löv kvar på vissa träd. Vintern brukar inte vara så här tidig och med så mycket snö redan i november så det kanske inte är så underligt att allt i naturen inte hänger med i svängarna. Men jag är med på noterna och alla vet vid det här laget att jag trivs med vinter 😀

Jag vill börja med att säga att jag älskar djur och att jag aldrig i livet medvetet skulle göra illa en hund. Det ni ser på bilden nedan är alltså inte ett försök att strypa sötnosen i mitt knä trots att det kanske ser ut så. Jag kliade honom under hakan och strök honom över kinden och neråt men det ser ganska illa ut. Jag tror att ni känner mig ganska väl vid det här laget så det är nog onödigt att påpeka det här men för att undvika alla misstankar om eventuell hundmisshandel så vill jag understryka detta.

Det är alltså Ankis fina Muffin som har hoppat upp i min famn. Så fort Anki öppnade dörren kom Muffin farande och naturligtvis hukade jag så att han direkt kunde hoppa upp i famnen och trycka sig mot mig. Den hunden kan verkligen konsten att gosa.

Men innan vi satte oss tillrätta i Ankis vardagsrum gick vi en liten promenad runt Finspångs slott och i slottsparken. Utanför ytterdörren finns ett fint höstarrangemang i en kruka och här är det starka färger.

Mycket vatten rinner under broarna men nu var det framkomligt nästan överallt. Översvämningarna är förhoppningsvis snart ett minne blott.

Det är tredje gången jag får följa med på promenad här i Finspång och jag kan återigen konstatera att Anki bor väldigt fint. Ja, inte i det här huset så klart men i ett annat fint hus alldeles i närheten.

Vi gick över många små broar.

Det vackra orangeriet.

Finspång bjuder också på en hel del fantastiska höstfärger.

Det syns inte jättetydligt men framför färgexplosionen i bakgrunden finns ett spännande träd. Ett skrotträd.

Här kan ni om ni vill klicka på bilderna och se några detaljer från skrotträdet. En kul idé.

Efter en skön promenad, fika och som alltid en trevlig pratstund for jag vidare mot Örebro och först min äldsta dotter. Min son är gärna med i foton men hos mina döttrar får jag oftast nöja mig med att fota omgivningar eller katter. Min äldsta dotter har varit jourhem åt en liten Samoa ganska länge nu. Det dröjde flera månader innan han vågade närma sig sin tillfälliga matte. Han gömde sig helst långt in under sängen och fräste om hon kom för nära. Men långsamt har han tinat upp. Min dotter har verkligen gjort så gott hon har kunnat och bl a har hon ofta suttit på golvet och läst högt för Samoa bara för att han ska vänja sig vid rösten. Nu älskar han min dotter och verkar lita helt på henne. Hon får hantera honom och han kommer ofta och vill gosa och vill vara nära. Vilken lycka! Nu är han utannonserad som tillgänglig för köp men en del av mig hoppas att det ska bli svårt att hitta någon som har tålamod att få Samoas förtroende. Han är dessutom inte purung och han behöver dyr medicin livet ut. Min dotter vill inte ha ägaransvaret men vill gärna ha kvar honom. De har båda utvecklat starka känslor för varandra. Men kanske kan han få ett jättebra hem med nya människor att älska och lita på. Mig ville han definitivt inte träffa. Han fräste inte men han höll sig så långt bort från mig han kunde.

Min äldsta dotter följde med till min yngsta dotter, hennes man och deras två katter. De två kattbröderna är så klart mycket tamare och mer tillitsfulla än Samoa men de har ju bott här sedan de var små kattungar. Pixel och Grixis är så lika varandra att jag har svårt att se skillnad och jag är inte säker på vem av dem som är med i bilderna. Det kan vara så att jag har lyckats fota dem båda men jag kan inte avgöra det.

Vi firade min dotters 30-årsdag lite i efterskott med paketöppning och gofika. Lite sång och hurrande blev det också och som vanligt kändes allt väldigt bra när jag satt där med min familj. Min son var inte med oss men han var på födelsedagsfesten för ett tag sedan och jag har ju också alldeles nyss träffat honom.

Min svärson fixade en otroligt god kikärtsgryta med många goda smaker. Ris och ångade grönsaker till det kompletterade middagen till något jag väldigt gärna skulle vilja äta igen. Det är bara jag som är vegan numera men alla mina familjemedlemmar lagar och äter gärna veganskt. Där känner jag mig aldrig besvärlig.

Hoppsan, här gick visst blixten av men den här kissen brydde sig inte om det.

Efter en natt då jag en stund sov med en kisse i knävecket åt jag först frukost och när mina värdar kom upp fick jag kaffe och kakor. Då kände jag mig riktigt redo för en bilresa norrut. Det är en alldeles för lång resa för att jag ska köra hela vägen samma dag. Därför hade jag bokat ett airbnb i Nusnäs. Där har jag aldrig varit förut, bara åkt förbi. Det enda jag visste om Nusnäs var att det finns en dalahästtillverkning där och att det inte är långt kvar till Mora när man kommer dit.

Den lilla stugan jag kom till är väldigt fräsch och känns både ny och välstädad. Jag trivs bäst med att bo i stugor där jag kan fixa en enkel måltid och ha ett eget badrum. Den här stugan har de möjligheterna och är dessutom drygt 300 kr billigare per natt än det B&B jag bodde på i Söderköping. Städning ingår dessutom vilket inte alltid är fallet. Jag väljer att inte sova i våningssängen utan i en av de skönare bäddsofforna.

Halvvägs hit stannade jag och packade upp min vinterjacka och mina vinterkängor. Det var en rå kyla ute och bitvis kom det lite snö. Jag var glad för att jag hade vinterkläder på mig när jag gick ut på en promenad i det grådisiga vädret. Det regnade i alla fall inte och det var ju en förbättring mot tidigare dagar. Jag bor inte inne i själva Nusnäs utan en bit utanför och det var lite för långt att promenera dit. Lite synd för det hade varit trevligt att titta på samhället när jag nu äntligen bor så nära. Men jag fick se vyn över Siljan och några kullar längre bort. Det ser t o m ut som en skidbacke där borta.

Massor av båthus stod längs den så lämpligt kallade båthusvägen. Jag såg att de var numrerade och att de var fler än hundra stycken.

En båtplats utan båtar men med något som ser ut som ett fjäll i bakgrunden.

En dansbana och en restaurang finns det här också. Undrar om det dansas mycket här under sommaren eller om det är ännu en nedläggningshotad anläggning.

Ännu en bra dag är snart över och i morgon kommer jag hem till Frösön igen. Jag längtar hem till mig nu och jag känner att jag är ganska trött efter en vecka som har varit ganska intensiv. Men rolig och helt klart värd att bli lite påverkad av.

Visst är det lite trist att det är så grått och att solen lyser med sin frånvaro nästan överallt i vårt land. Allra minst sol, närmare bestämt inte ens en minuts solsken, har det varit hemma i Östersund enligt mätningarna. Men där finns det i alla fall snö som lyser upp. Mig gör det inte så mycket att det är lite mörkt och grått. Det är mest det eviga småregnandet som gör min resa lite mindre angenäm. Men det hindrar mig inte från att gå ut för att få lite luft och för att se mig omkring.

Igår var jag så trött att jag inte orkade bry mig om min blogg och därför kommer här ett tvådagarsinlägg. I vanliga fall, när jag är hemma, bloggar jag bara de dagar jag har lust men när jag är ute på mina resor vill jag gärna skriva om alla dagar. Igår var det faktiskt uppehåll i Uppsala på förmiddagen så jag och min son gick en runda innan lunch. Jag börjar bli välbekant med staden med alla grön- och skogsområden nu men kanske inte så väl att jag skulle hitta på egen hand. Vi började med att korsa Fyrisån.

Finns det möjlighet att lämna asfalten en stund så gör vi gärna det och det är skönt att få gå på lite mjukare underlag.

Ett i mitt tycke fint motiv.

Färg finns det ganska mycket av i allt det gråa och rätt som det var dök något nästan ilsket rött fram.

Det är märkligt att så många träd har nästan alla sina löv kvar när de flesta redan har blivit kala.

Man skulle kunna tro att jag har redigerat fram den här röda färgen men det är snarare så att jag har dämpat den lite. Det kan ju vara så att kameran har fångat upp och förstärkt vissa färger och då försökte jag minnas hur det var och göra det så.

Efter lunch kramade jag om min son och sa hejdå. Vi ses till jul igen så det dröjer inte jättelänge till nästa gång. Hela vägen till Söderköping regnade det och när jag kom fram vid tretiden kändes det inte lockande att gå ut och upptäcka den lilla staden. Det mörknade snabbt och regnet smattrade på rejält mot mitt fönster. Det var bara jag och två italienare på det B&B jag bor på och de höll till på en annan våning. De använde inte köket så jag fick ha det helt för mig själv. Både det och badrummet (som jag också är helt ensam om) ligger alldeles utanför mitt rum så det känns som om jag har en privat våning.

Att de andra gästerna var italienare vet jag för att jag på morgonen, när jag precis skulle gå ut, stötte ihop med en av dem. Vi hejade och jag sa något på svenska som han så klart inte förstod. När han förklarade att de var från Italien försökte jag säga några meningar på italienska men han svarade på engelska och då gav jag upp. Lite tråkigt för det är ju kul att få möjlighet att praktisera sina små kunskaper.

I det här huset bor jag, Det finns några fler byggnader på gården med reception och fler rum.

Några få steg från ytterdörren ligger Göta kanal. Det var uppehåll en kort stund när jag kom ut men ganska snart satte duggregnandet igång. Inget som hindrade mig dock.

Jag hade redan innan jag åkte hemifrån sett att det fanns ett litet berg, Ramunderberget, och ett naturområde att upptäcka och jag fick även tips på just detta av flera av er i kommentarer till förra inlägget. Lika grått som vanligt den här resan men ändå fullt med färger. Det fanns stigar att välja men jag tyckte att trapporna upp såg lockande ut. Jag räknade trappstegen men jag är inte helt säker på att jag fick till rätt antal. Jag kom till 318 så någonstans i närheten av det stämmer nog.

Då och då stannade jag till och tittade ut över utsikten.

Trapporna tog slut och jag fortsatte på en av stigarna.

Där uppifrån fick jag med hela det B&B jag bor på. Bakom det vita huset finns även en pool som gäster har fri tillgång till på sommaren.

Det är nog väldigt vackert här en solig vår- eller sommardag.

Här anordnas det tydligen både lekar och gudstjänster.

Stigen sluttade långsamt neråt och så småningom kom jag ner till kanalen igen.

Jag hade ingen lust att redan då avbryta min promenad så jag fortsatte gå längs kanalen.

Berget jag lämnade härbergerar tydligen ett troll men jag såg aldrig det.

Däremot dök det upp några andra figurer.

Bitvis var det så skarpa färger att det kändes overkligt. Men jag klagar inte 😀

Jag kom fram till nästa sluss och där gick jag över och fortsatte en bit till på den sidan.

Jag hade en tanke om att jag skulle följa Göta kanal ända tills den mynnar ut i Slätbaken och senare i Östersjön men här konstaterade jag att det skulle bli alldeles för långt. I stället vände jag tillbaka och höll mig på den här sidan.

När jag kom hit ringde min storasyster och sa att planerna tyvärr hade ändrats. Vi hade bestämt att min syster och en av hennes döttrar skulle komma och hämta mig och att vi skulle åka hem till dottern i Norrköping. Men det blir inte alltid som man har tänkt och nu hade dotterns katt blivit sjuk och behövde lugn och ro. Men det blev bra ändå för i stället var jag välkommen ut till min syster på Vikbolandet.

När jag kom till Söderköping igen valde jag att gå in en bit i samhället för att få lite variation. Så mycket variation blev det dock inte eftersom jag kom fram till Söderköpingsån och följde den i stället.

En gräsandshona bland alla kajor.

Jag gick över bron där framme och kom så småningom fram till torget. Men det var inte ett så fint motiv så där kom kameran inte fram.

Några byggnader fick däremot hamna bland mina bilder.

Det fick även denna gamla telefonkiosk göra.

Strax efter tolv åkte jag iväg till den gård där min syster bor tillsammans med sin man. Vad roligt det var att träffas igen och jag bjöds på kaffe med kakor som var fria från allt en vegan inte vill ha. Gott var det och tiden gick fort tillsammans med syster, systerdotter och svåger. Jag fick frågan om jag vill ha en tavla som vår pappa köpte av en bekant till min syster och som han gav till vår mamma på en av hennes födelsedagar. Min syster har annat hon vill pryda väggarna med och ville därför bli av med den fina, stora tavlan. Ja tack, sa jag och den gick precis in genom en av bakdörrarna i min bil. Jag har alltid tyckt om den tavlan så den blir ett fint tillskott hos mig.

Nu börjar det bli kväll och det är skönt att bara ta det lugnt, fixa med mina bilder och skriva ett blogginlägg. I morgon bär det av igen och nya fina möten väntar.

Jag gillar Stockholm och jag har tidigare vandrat omkring i både naturområden och bland tät bebyggelse och mycket trafik. Men jag skulle aldrig kunna tänka mig att bo där. Jag har lätt för att se det som är fint och det finns det mycket av i vår huvudstad men…det kommer alltid ett men. Jag är en lantis och det står jag för. Jag gillar lugn, tystnad, skog, öppna vyer och särskilt mot fjäll och sjö. Självklart har jag inte samma utbud hemma och det är mycket lättare att vara vegan i en stor stad. Det hjälper inte. Jag tycker att det är roligt att besöka storstaden en dag men sedan räcker det.

Den här dagen har dock varit både trevlig och med många fina intryck. Vi tog tåget från Uppsala på förmiddagen och kom till ett grått Stockholm i regn. Det regnade inte mycket men jag var ändå glad för att jag den här dagen hade tagit med mig ett paraply. Vi stördes inte så mycket av regnet men visst hade det varit fint med uppehåll. Vi hade bestämt oss för att vi skulle besöka Medelhavsmuséet där det bl a finns en utställning om Egypten. Men eftersom det skulle dröja en stund innan de öppnade så tog vi en liten promenad i en stad med höst.

Vi bestämde oss för att äta lunch innan vi gick till muséet och min son hade koll på var det finns veganska alternativ. Vi kom till en stor restaurang som heter Vapiano. Jag har svårt för att komma ihåg namn på både personer och platser så jag sa att det kommer jag att glömma snabbt. Men när min son googlade och fick veta att den ursprungligen tyska restaurangkedjan hade ett italienskt namn och vad det stod för insåg jag att det här kommer jag att minnas. Va betyder gå, riktat till en person, och piano har flera betydelser men här ska det vara lugn, långsam (alla musiker vet det). Fritt översatt uppmanas man alltså att ta det lugnt. Nu blir det lätt att komma ihåg. Mycket på menyn var också på italienska så jag borde ha förstått det tidigare. Jag beställde pasta vegana och min son en risotto. Vi var väldigt nöjda med våra val båda två. Fantastiskt gott! Kul att de har en basilika som bordsdekoration. Bara att nypa av ett eller flera blad om man vill. I min rätt var det redan tillräckligt med basilika.

Mätta och belåtna gick vi sedan till Medelhavsmuséet. Om Naturhistoriska muséet hade varit öppet så hade vi valt det men tyvärr har de stora problem med taket och håller stängt tills vidare. Det här var ett mycket mindre men också trevligt museum och om jag hade haft en normal hjärna hade jag kanske lärt mig något. Jag kan helt enkelt inte fokusera på faktaskyltar mer än några korta rader. Sedan orkar jag inte ta in mer text och då återstår bara att titta och beundra föremålen och glädjas åt att min son fick ut mycket mer av utställningarna.

Det handlade inte bara om Egypten utan även om Cypern, romarriket och antiken. Jag fick även här nöja mig med att titta och bara försöka läsa lite för att få något sammanhang. Tydligen finns det olika anledningar att stympa skulpturer och jag vet inte om det säger något om mig att det var just detta som fastnade 😀

Visst hade jag önskat att jag hade kunnat tillgodogöra mig mer av utställningarna men nu är det som det är och det var ändå kul att se dem. Efter att ha varit lite kulturella ville vi ha kaffe och återigen visste min son vart vi skulle gå för att hitta veganska alternativ. Vid Sergels torg låg den här serveringen. Där finns även det här konstverket som jag kom på att jag nog aldrig har hört namnet på. Inte underligt. En googling visar att den har ett lite krångligt namn, Kristallvertikalaccent, officiellt ”Kristall, vertikal accent i glas och stål”. Edvin Öhrströms glaspelare som även kallas ”Pinnen” eller ”Glasobelisken”.

Där nere står en ensam trumpetare och sprider sina fina toner i regnet.

Vi hade tidigare pratat om att det vore gott med prinsesstårta och tydligen har det funnits bakelser på den här serveringen tidigare. Men inte nu. Det fanns kladdkakor och andra godsaker men inga direkta bakelser. Men det var lika bra det för jag var fortfarande mätt efter den stadiga lunchen. Jag valde en chocolate chip cookie och vanligt bryggkaffe men hann inte med att se när min kaka värmdes. Det blev lite av en besvikelse. Jag ville inte ha en mjuk kaka med smälta chokladbitar och jag blev inte tillfrågad. Jag orkade bara en liten bit och resten av den kladdiga kakan tog jag med i en servett och en plastpåse som jag hade i väskan. Kaffet var dock väldigt gott och efter det kände vi att vi ville ut och promenera.

Vi hade tänkt gå ut på Djurgården och där känna efter hur långt vi, eller rättare sagt jag, skulle orka gå. Men vi hade redan avverkat ett ganska stort antal steg och jag var tvungen att säga ifrån redan innan vi kom fram till bron till Djurgården att mina höfter, ländryggen och ljumskarna inte ville gå mycket längre. Det blev ändå totalt över 12000 steg och jag var lite öm efter gårdagen också. Vi vände tillbaka mot centralen och passerade åter Obelisken, som nu hade blivit röd.

Det var tur att jag lyssnade på kroppen för när vi klev av tåget i Uppsala tog det ett bra tag innan jag kunde gå något så när normalt. Jag försökte, för man vill ju inte att folk ska se hur stel man är, men min son reagerade genast på min gångstil. Så lätt kommer man inte undan även om man tycker att man ser normal ut. Det var otroligt skönt att komma in och jag stretchade rejält för att inte stelna till lika mycket igen. Min son hade mer energi i kroppen som behövde ut så han är iväg på ännu ett step up-pass. Det är jätteskönt att han känner sig fri att lämna mig en stund och att han vet att jag inte behöver underhållas hela tiden. Då får jag ju lite tid för bloggvärlden också.

Min kaka blev väldigt god efter en stund i kylen. Någon middag orkar jag inte så det fick duga med resterna av min kaka som kvällsmål. En kopp té kan jag däremot tänka mig när min son kommer hem och vill ha middag.

I morgon bär det av mot Söderköping och dagen efter ska jag och min storasyster sammanstråla där. Det ser jag fram emot. Det är mer än ett år sedan vi sågs sist så det är på tiden.