Jag tänker vara väldigt självcentrerad och bara skriva om det jag har upplevt under året. Alla vet att 2023 har varit ett svårt och rent av eländigt år ur många aspekter men det kanske vi får nog av i alla nyhetsrapporteringar och kanske tyvärr i vissa delar av våra egna liv. De stora världsnyheterna lämnar jag därhän och håller mig till min egen lilla värld. Jag ska försöka skriva så lite som möjligt och visa mer i bilder hur året har varit. Det är ju faktiskt bara en påminnelse om alla mina inlägg under året. En påminnelse mest för mig själv och det kan vara bra att gå tillbaka och inse att året faktiskt har bjudit på mer än man tror så här i efterhand.

Januari

Det hann bara gå några dagar på 2023 då jag gick med en stor kartong, som skulle till kartonginsamlingen, ner för min trappa och inte såg var trappan slutade. Jag föll handlöst och sedan såg min fot ut så här. Bara en stukning men en rejäl sådan och den har påverkat mitt år ganska mycket.

Jag skulle åka till Vilde och ta ut honom på promenad men tyvärr tog det så lång tid innan jag kunde promenera ordentligt igen att det sedan blev för sent. Det här är sista bilden på finaste Vilde, tagen i december 2022. Jag tror inte att jag har skrivit om att Vilde inte finns mer men ålder och krämpor gjorde att han fick somna in senare.

Efter två veckor tog jag mig iväg till en sjukgymnast för att få foten undersökt och efter att hon tillkallat en läkare blev jag skickad till röntgen. Inga skelettskador som tur var. Jag blev tillsagd att försöka låta bli att halta och sedan dess har jag inte gjort det även om det har gjort ont. Jag skulle stödja på foten, göra stärkande rörelser och inte vara rädd för att gå väldigt korta sträckor, typ till sophuset i området. Det blev alltså en skral fotoskörd men genom fönstret kunde jag se en del fina vyer då och då.

I slutet av januari var det dags för att som vanligt vecka 5 åka till Åre och nyttja min andel i en lägenhet där. Min svägerska kom med tåget några dagar i förväg och tillsammans tog vi bilen till Åre. Som tur var var det vänsterfoten som var stukad och den behövs inte i min automatväxlade bil. När vi var på väg fick vi syn på pärlemormoln och jag stannade för att försöka få med dem på bild.

Februari

Veckan i Åre fortsatte in i februari men det blev en annorlunda vecka. Det var många år sedan både jag och min svägerska slutade åka skidor så det brukar bli många promenader i stället. Den här gången kunde jag inte hänga med på promenaderna men även här har jag en utsikt att fota genom ett fönster.

Jag ville inte bara sitta inne så det blev några korta, långsamma promenader i närheten av lägenheten. Där borta ligger Mullfjället och någon gång ska jag upp på den toppen har jag tänkt.

När vi kom tillbaka till Frösön var Medvinden plogad och då och då kom det här lilla ekipaget farande. Min svägeska hann promenera på isen någon gång innan hon åkte hem men för mig blev det ingen promenad på Medvinden den vintern.

Jag fick nog av att sitta inne och nästan inte röra på mig så jag började ge mig ut på något längre rundor, ca 3000 steg. Det fick jag så klart sota för och blev tillsagd av sjukgymnasten att ta det lite lugnt.

Mars

När vårvintern kom tog jag ibland bilen till olika platser för att få se något annat. Från bilen kunde jag gå lite grann och se något annat än den närmaste omgivningen. Jag var dessutom tvungen att gå lite när jag uförde vissa ärenden, t ex bankbesök, optikerbesök och vårdbesök. Men då blev det inte så många steg.

April

Betydligt senare än vanligt hittade jag den första tussilagon. Snön låg kvar länge men så fort den smälte kom de gula små solarna fram. Den här tiden brukar jag i vanliga fall hitta blåsippor men de dröjde också lite längre med att visa sig.

Isen började spricka upp där vattendrag rinner ut i sjön.

24:e april kom vintern tillbaka med ett rejält snötäcke. Samma dag som jag skulle byta till sommardäck för att några dagar senare åka söderut. Det kändes lite olustigt men när jag gav mig iväg var vägarna bara blöta och inte ett dugg hala. Väldigt skönt. Syftet med min resa var att åka till Motala och träffa min lillasysters nya hund, Rocky. Det är inget konstigt med att planera en ca 70 mil lång resa enkel väg för att träffa en hund om man älskar hundar. Jag passade så klart på att träffa mina barn också och bloggvännen Anki, som flera av er känner. Jag styrde först mot Uppsala men kör helst inte hela vägen samma dag. Det fick bli en natt i Mellanfjärden.

Helt ensam fick jag avnjuta frukostbuffén. Lite synd på allt gott animaliskt som låg där helt orört. Men förhoppningsvis kom fler gäster dit senare.

I Uppsala hämtade jag upp min son, som också gärna åker en bit för att träffa en hund. Fina Rocky blev genast kompis med oss båda och ansåg sig vara en knähund.

Vi lämnade min syster och hennes Rocky och for vidare mot Örebro. Där träffade vi mina två döttrar och svärsonen på en restaurang mitt i stan. Väldigt gott och väldigt trevligt. Sedan for vi tillbaka till Uppsala där jag stannade över natten och sedan fortsatte min lilla rundresa.

Maj

Det hann bli månadsskifte innan jag kom till Åkers styckebruk och till min svägerska och svåger. Det blev så klart ett besök hos min svärmor på äldreboendet och jag fick också träffa mina värdars ena dotter och hela hennes familj. Efter god mat (och jag är alltid lika tacksam för att någon bjuder mig på vegansk mat) och en god natts sömn fortsatte jag och första stoppet var hos Anki och Muffin i Finspång. Ett möte lika trevligt som alltid och förutom fika blev det en promenad i slottsparken.

Under resten av resan bodde jag på olika airbnb och det fungerade väldigt bra. Nästa dag gjorde jag en avstickare till Läckö slott på min väg mot Lysekil.

Lite gofika i finvädret.

I Lysekil kunde jag inte avstå från att promenera lite på klipporna. I Motala hängde jag inte med på några promenader men här ville jag inte låta bli.

Jag sov gott i Lysekil och fortsatte sedan hemåt. Jag bodde även i Säffle en natt och utanför Grums en natt innan jag klarade av sista dagsetappen.

I Älvros gick några renar och betade lugnt bland villorna.

Det var som alltid väldigt skönt att komma hem och två veckor efter att jag hade lämnat ett vintrigt Östersund återvände jag till våren på Frösön. Det syntes att blåsipporna hade blommat ett tag men den här var en av de första jag såg.

Bara några ynkliga isrester låg kvar på sjön.

Jag besökte bloggvännen Anita i hennes sommarparadis i Fisksjön och jag följde med henne till Håsjö kyrka för att plantera blommor på en grav. Inte bara det utan det blev fika, en kort promenad och gos med två fina hundar. En skön dag.

Min sjukgymnast sa till mig att ta det lugnt, kanske ca 20 min promenad om dagen och bara om svullnad och värk gick tillbaka efter varje dag. Jag tog bilen till Andersön och gick bara lite grann på olika platser. Jag hade turen att få se den här svandansen.

Några småskrakar såg jag också.

Jag försöker hålla ett visst avstånd till mina grannar men pratar gärna med dem en stund när jag stöter på dem ute. Den granne jag pratar mest med, min balkonggranne, har jag träffat några gånger både inne hos henne och hos mig och här var jag och hälsade på henne i stugan på Rödön. En varm och skön dag med trevligt småprat och en liten promenad ner till stranden.

Juni

Vid ännu ett besök hos sjukgymnasten fick jag veta att jag nu kunde börja belasta foten lite mer men inte för mycket. Jag tog fasta på att jag inte skulle förstöra något om det gjorde ont och att stukningen hade läkt. Det var bara hälsenan som fortfarande krånglade. Läkningen kunde fördröjas vid för stor ansträngning men det skulle ändå gå åt rätt håll. Jag ville gärna förbättra min kondis inför de äventyr som väntade i juli så jag började gå längre sträckor. Ont fick jag men inte värre än att det fungerade ändå.

Nationaldagen åkte jag till Jamtli och deltog i firandet där. Dagen till ära var inträdet gratis. Jag följde med getterna på vandringen till fäboden medan en av kvinnorna då och då kulade. Jag tittade på kor och en söt kalv, lyssnade på Hemvärnets musikkår och tal av Jämtlands president Eva Röse. MC-klubben fick traditionsenligt flaggor att leverera till diverse föranmälda mottagare i Jämtland.

Jag kom igång så smått med stolpjakten och åkte till Annersia för att leta. Där kunde jag se tvärs över till mitt hem.

Det blev en hel del utflykter ute i naturen men jag redovisar inte alla här. Men utsikten från Önstaberget (Frösöberget) in mot östersund får ha sin plats här.

Vid en promenad runt Ändsjön hade jag turen att få se en skäggdopping.

Den numera årliga guckuskopromenaden blev till belåtenhet.

Jag hängde med på två utflykter med naturskyddsföreningen. Först en fjärilsexpedition och senare en inventering av växter i ängsmiljö.

Naturligtvis besökte vi en av platserna där vår landskapsblomma, Brunkulla, växer.

Juli

Sommarens stora äventyr tillsammans med min lillasyster Gunnel, hennes son William och hennes hund Rocky blev en fantastisk och minnesvärd upplevelse. De kom från Motala till mig och dagen efter startade vår gemensamma resa från Östersund och ända upp till Norges nordligaste (nästan) punkt, Nordkap. Sjukgymnasten verkade inte riktigt gilla att jag skulle vandra mycket under resan men hon konstaterade att det var mitt val. Jag valde att inte bekymra mig förrän vi kom hem och då skulle jag ha all tid i världen att vila foten.

Dag 1: Östersund – Storuman. Vi gjorde ett stopp för att klättra upp för Borgahällan vid Borgafjäll. Det var en ganska svår vandring bitvis och vi nöjde oss med att nästan komma upp till den lilla snöfläcken som syns långt till höger i bilden

Dag 2: Storuman – Jokkmokk. Mellan Slagnäs och Arvidsjaur ligger lågfjället och naturreservatet Jan Svensamössan. Vädret var helt underbart och utsikten och vyerna väldigt vackra uppe på toppen.

Vi stannade även vid Vittjåkk-Akkanålke, ett tätortsnära lågfjäll utanför Arvidsjaur och gick en liten runda längs en inte så kuperad led. Senare passerade vi Polcirkeln.

Dag 3: Jokkmokk – Kiruna. Första renen dök upp och den hade vi väntat på.

Jag vet inte mycket om Gällivare mer än att Dundret ligger alldeles i närheten. Jag hade i förväg sett att det går en bilväg upp nästan ända till toppen och det kändes ganska bra att ta den upp i stället för att göra en brant vandring upp från något annat håll. Dundret hör till urberget och ingår inte i det som geologerna kallar fjällkedjan. Men långt där borta kan man, trots diset, se både Sarekfjällen och Kebnekaise.

Dag 4: Kiruna – Hergot (Narviks kommun)

Den här dagen småregnade det från och till och sikten var inte den allra bästa. Men vi gick en rejäl promenad i Abisko nationalpark och följde även Kungsleden en bit. Vi såg Lapporten men inte så bra så att bilden får vara med här.

Dag 5: Hergot – Manndalen. Vädret blev allt bättre och resten av vår resa sken solen nästan hela tiden. Vi började med en vandring upp på Narvikfjellet.

Hålogalandsbron över Rombaksfjorden.

Vy över del av Narvik.

Vi for genom natursköna omgivningar, som man oftast gör vid resor genom Norge.

Dag 6: Manndalen – Alta. Vi stannade i Djupvik och klättrade upp en bit på Dalberget, närmare bestämt till Dalbergshyttan.

Det är speglingar från fjällen mitt emot som syns i fönstret och inte en bild inne i hyttan.

Dag 7: Alta – Olderfjord. Vi började med ett besök på Alta museum. Ett världsarvscentrum för klippkonst, bl a hällristningar.

Så småningom ledde vägen oss högt upp bland fjällen och vi stannade för en bensträckare i det platta fjällandskapet. Det var egentligen inte så platt som det ser ut men allting är ju relativt.

Renar längs vägen får man räkna med. Ganska ruffiga och förmodligen mitt i pälsfällningen.

Dag 8: Olderfjord – Nordkap – Olderfjord – Kvalsund. Den här dagen nådde vi huvudmålet för vår resa, Nordkap (eller Nordkapp på norska).

Skulpturen “Children of the World” tillsammans med monumentet ”Mother and Child”.

Globe monument.

Renar fanns det gott om.

Dag 9: Kvalsund – Storslett. I Kvalsund bodde vi mitt i ett renskötselområde så det var inte förvånande att renar då och då passerade vårt hus.

Vi åkte bara några hundra meter till en parkering där vi vandrade en bit mot sjön Nuorejávri.

Renar igen…alldeles bredvid bilen.

Dag 10: Storslett – Storfjord kommun. Det här var den enda dagen utan ett förutbestämt utflyktsmål. Men det fanns så mycket fint längs vägen att stanna och titta på och det var ärligt talat rätt skönt att inte ha någon lång vandring inbokad. Vi kom än en gång till Djupvik men nöjde oss med att stanna vid vägen och gå ner mot sjön. Samma fjäll som vi såg från Dalberget tidigare.

Dag 11: Storfjord kommun – Kilpisjärvi – Treriksröset – Kilpisjärvi – Karesuando. Även i Kilpisjärvi fanns det renar.

Båtarna som tog oss till leden mot Treriksröset.

Treriksröset.

Ännu en härlig dag med skön vandring.

Dag 12: Karesuando – Lappesuando. Den här dagen var lite seg för min syster och hennes son pga sömnbrist natten innan. Jag sov mig igenom mygginvasionen tack vare sömntablett, stark värkmedicin, öronproppar och ögonmask så jag var den enda som var pigg. Rocky hade också haft problem under natten men han älskade den här dagens lilla äventyr vid Raisijärvenniemi naturrastplats.

Han grävde i sanden, badade, rullade sig i sanden, badade igen och så fortsatte han. Hans bästa dag enligt min syster.

Vi fick checka in på Lappesuando lodge kl 14.00 och där somnade mina reskamrater och sedan var det kväll.

Dag 13: Lappesuande – Arvidsjaur. Det här blev en väldigt bra dag. Härligt väder och två fina utflykter. Först stannade vi vid Södra Stubba och därifrån får man fin utsikt över en stor del av Muddus nationalpark.

Nästa anhalt var Storforsens naturreservat vid Piteälven. Vi gick först en runda längs en led och tittade sedan på själva Storforsen. Mäktigt.

Dag 14: Arvidsjaur – Frösön. Till största delen en resdag, så som det ofta blir sista dagen då man längtar hem. Vi passerade Jan Svensamössan, på vars topp vi stod andra dagen på vår resa.

Fler renar så klart.

Vi stannade till i Storuman för att vid utsiktstornet ta en promenad. Här valde jag att stanna kvar vid den här utsikten medan de andra promenerade. Min fot ville inte gå mer och nu började jag lyssna på den.

En fantastisk resa var slut och det här var bara en liten bråkdel från den.

Augusti

Veckorna efter Nordkapresan vilade jag foten ganska mycket men stod sedan inte ut med stillasittandet utan började så smått gå ut och gå igen.

Min son hade bestämt sig för att cykla från Uppsala till mig här på Frösön och vidare genom Norges kustlandskap hem igen. I början av augusti kom han och stannade några dagar hos mig och då ville vi så klart hitta på något. Vanligtvis brukar det innebära en klättring upp på ett fjäll men vi ville vara realistiska och inse att min fot inte behövde utsättas för det. Min kondis var inte heller den bästa. Vi åkte till Tysjöarna och gick en runda runt de märkliga sjöarna. Eller runt en del av dem.

Dagen efter åkte vi till Andersön och gick en runda där.

Min son gav sig av mot Trondheim, tältade utanför Åre och fortsatte sedan. Då började problemen. Tre punkteringar på en halvtimme och ett konstaterande att det var hål i själva däcket. En mobiltelefon som bara korta stunder ibland hade täckning och ett rejält regnoväder som väntade. Han hade inte mycket val och tack och lov fick han till sist fram en signal till mig. Jag hämtade honom strax efter norska gränsen och först var han inne på att laga cykeln och fortsätta. Men vädret såg inget vidare ut så han avbröt och tog tåget hem. Den här vägen åkte jag på mitt räddningsuppdrag.

Jag gjorde återigen ett försök att vila foten och efter två veckors stillasittande för min del kom min son hit igen för att hämta sin cykel och cykla hem till Uppsala. Norge får vänta till en annan gång.

September

5:e september vilade jag fortfarande foten men det var inte bara den som behövde vila. Även min hjärna hade flera veckors kraftig dissociation bakom sig. Jag kom helt enkelt inte ur det tillståndet. Jag klarade av det jag måste, typ vårdbesök, men sedan hamnade jag mest i min soffa, borta i huvudet, dimmig och trött. Då bestämde jag mig för att jag måste ha hjälp och efter ett tag hittade jag fram till Gunnar, en leg psykoterpeut med stor erfarenhet av dissociation. Så småningom återgick min hjärna till den vanliga låga dissociationsnivå jag alltid har och då kunde jag börja fungera bättre igen.

Jag läste om att en kvinna hade hittat ofantliga mängder kantareller i skogssluttningarna i Kalltrakten och eftersom jag tyckte att det fick vara slut på fotvila (för vilken gång i ordningen vet jag inte) gav jag mig iväg för att se om jag kunde ha lite tur. Jag passerade Kalls kyrka.

Några kantareller hittade jag inte och inte många andra svampar heller. Men lingon fanns det och nu har jag sylt så det räcker ganska länge.

Min svägerska kom på besök och vi åkte till Bynäset för att se om vi kunde hitta lingon även åt henne. Det kunde vi.

Vi åkte till Hovde, Bydalen och Höglekardalen i en liten nostalgitripp eftersom min svägerska också har många minnen därifrån. Vi tog även en liten runda upp på fjället ovanför Fjällhalsen. Bara för att få se lite höstfärger i fjällmiljö. En fin dag på många sätt.

Veckan efter återvände jag för att gå till den plats där jag brukar hitta trattisar. Vid Storfallet åt jag min matsäck och gick sedan tillbaka mot bilen.

Det blev en lagom liten skörd.

Mer och mer höstfärger visade sig.

Oktober

Höst. Löv som vägrar falla från vissa träd och så är det fortfarande nu på nyårsafton.

November

Snön kom och det är inte ovanligt. Det ovanliga är att den ligger kvar hela november och bara ökar i mängd.

Träden hängde inte med.

Ibland blev det både sol och kallt och då kan naturen bilda konstverk som här.

Vintern var både tidig och härlig.

Men så här ska det inte se ut.

För att fira att min yngsta dotter fyllde 30 år gjorde jag ännu en liten tripp söderut. Den här gången hade min sons arbete fört honom till Narvik och därifrån tog han nattåget till mig. Jag hämtade honom på stationen och sedan turades vi om att köra hem till honom i Uppsala. Vi gjorde några fina utflykter, dels till ett vackert naturområde lite utanför Uppsala och dels till Stockholm där vi gick på museum, åt god mat och fikade.

Höstfärger i Uppsala.

Jag lämnade min son och for vidare mot Söderköping där jag hade bokat två nätter alldeles vid slussen. Söderköping var en bra ort att ha som utgångspunkt när jag träffade min storasyster, en av hennes döttrar och min systers man. En jättetrevlig eftermiddag tillsammans med dem. Som jag minns det småregnade det från och till under hela den här resan men det kanske var uppehåll någon dag.

Göta kanal.

Precis som i maj tittade jag in till Anki och Muffin när jag hade vägarna förbi. Även den här gången blev det fika, promenad i slottsparken, massor av gos med Muffin och trevliga timmar med Anki.

Jag kom till Örebro och stannade först hos min äldsta dotter. Där hade Samoa haft ett tryggt jourhem länge och var helt bekväm med min dotter. Så bekväm att det var dags att annonsera efter ett förevigthem. Någon vecka före jul fick han komma till sin matte och husse och de är väl medvetna om att det tar ett tag för honom att acceptera dem. Snart dyker det nog upp en annan kisse här i stället. Men saknad är han.

Min äldsta dotter hängde med till sin syster och hennes man. Det är ju tur att det finns katter att fota när ingen annan vill vara med på bild. Här är kattbröderna Pixel och Grixis. Kanske är det bara den ena av dem men de ser ju likadana ut.

Dagen därpå var det dags att vända hemåt igen. Jag stannade i Nusnäs och där såg det ut så här.

På morgonen var det faktiskt en minusgrad och bara en kort resa förbi Orsa kom jag in i Orsa Finnmark. Där blev jag nästan löjligt lycklig när jag plötsligt hamnade i det här vinterlandskapet.

Hemma igen där vintern var som den ska vara men där isen ännu inte lagt sig.

Jag råkade gå förbi när ett stort Hej bildades av människor på Stortorget på Världshejardagen.

December

Vintern fortsätter att se ut som den ska se ut. Lite sol bara så hade det varit underbart.

Jag och Anna-Lena hade gått på lunchkonserter under hösten men den här gången föreslog A-L att vi i stället skulle gå till biblioteket och se luciatåget där. Ett bra förslag och så blev det.

Jul. Kvällen innan julafton ska granen kläs enlig traditionen.

Julaftonspromenad och sonen i brygga på bryggan.

Juldagspromenad och dottern känner på materialet i blafforna.

Man måste ta tillvara de fina dagarna.

Årets sista promenad. Det samlades folk vid en liten snöröjd fläck.

Solen har nyss gått ner.

Min fot har känts nästan helt bra sedan flera månader men av någon anledning blev det sämre igen under julhelgen. Men det bryr jag mig inte om. Den har stulit alltför mycket tid från mig och mer tänker jag inte offra på den. Det här året har gett mig så mycket och när man tittar tillbaka upptäcker man hur mycket som har hänt. På det personliga planet är jag mer än nöjd men kanske kan det bli ännu lite bättre 2024. Hur tycker ni föresten att jag lyckades med min föresats att inte ha så mycket text? Inte alls är min egen dom. Men det borde jag ha vetat 😀

Jag önskar er alla ett väldigt Gott Nytt År 2024.

Min vardag är inte som många andras vardag eftersom jag alltid är ledig. Det är bara julen som känns passerad och då återgår jag till mina vanliga rutiner, de jag har när jag är ensam. För mig är inte ordet ensam ett negativt ord. Jag trivs med mig själv och att få göra som jag vill utan att anpassa mig till andra. Mina barn skulle jag gärna ha här både oftare och längre perioder men jag behöver mycket egentid…eller ensamtid. Jag tycker om att få besök av andra jag gillar och trivs med också men hur tomt det än känns när besöken åker hem så märker jag hur mycket jag behöver min ensamhet efteråt.

Men nu ska jag för en stund återvända till natten innan julafton. Då smög min son upp och placerade ut en liten figur, eller två figurer tillsammans, bara för att se om jag skulle upptäcka den bland alla mina andra tomtar. Den här lilla tomteflickan med sin gris stod precis rakt framför den plats jag oftast har i soffan men det dröjde ända till julaftonskvällen innan jag plötsligt såg att allt inte såg ut som vanligt. Min son försökte låtsas att han inte hade ställt dit den men jag tror inte på något övernaturligt eller på att något oförklarligt skulle ha hänt. Min dotters reaktion tvivlade jag inte på så henne misstänkte jag inte. Till slut kunde inte min son hålla masken längre och nu har ännu en liten tomtefigur flyttat in hos mig.

På juldagen hörde min yngsta dotter av sig och föreslog att vi skulle vara tillsammans via länk och kanske spela ett spel. Vi tog återigen fram TP eftersom det kändes som ett bra spel att spela via länk. Yngsta dotterns ansikte såg vi i tv:n medan svärsonen, som satt och jobbade med något i ett annat rum, var med med bara rösten. De hade en bild av spelplanen att utgå från och vi flyttade deras pjäser efter att de hade slagit sina egna tärningar. För mig är det fortfarande ett märkligt sätt att vara tillsammans men det funkade bra. Men vi tyckte att de frågor som ingår i spelet (spelet är från 2001 och är alltså inte det äldsta men ändå med ganska gamla frågeställningar) behövde ersättas och yngsta dottern såg till att ChatGPT gav oss frågorna i de kategorier som ingår i spelet och så körde vi på. Svårighetsgraden var väldigt låg i början men det ändrade hon lätt och det blev bra och varierade frågor.

ChatGPT visade sig vara väldigt trevlig men om jag förstår rätt får man samma grad av vänlighet som man visar den.

Jag har mer eller mindre konstaterat att jag inte orkar bry mig om att involvera chatGPT i mitt liv men nog finns det en del fördelar. Många nackdelar också. Jag umgås gärna med Chatty ibland men inte på mitt initiativ.

Vi var tvungna att avsluta spelet efter några timmar eftersom min son skulle ta tåget hem och vi ville hinna äta lite mat innan det var dags att åka till stationen. Ingen hann vinna och ingen förlorade och det var ju inte heller det viktiga. Vi hade en trevlig eftermiddag tillsammans, precis som vi avsåg och visste att det skulle vara.

När jag och min dotter hade lämnat stationen passade vi på att ta en promenad från badhusparken, förbi sjukhuset och genom centrum. De här lysande blafforna finns i fler städer. Jag såg dem första gången i Mjölby och jag har sett bilder på dem även från Finspång. Min dotter blev nyfiken på materialet och då är det lockande att känna med händerna.

Ett motiv som varit med förr. Ni kanske minns att det lilla rosa huset som stod här brann ner och att det målades skalenligt på väggen bredvid. Efteråt har även det här gamla tornet från en annan byggnad fått sin plats här.

När man tittar lite längre in på gården ser man de här husen. Det var där inne jag fick hjälp av Anna-Lena att upptäcka ett av de trevliga fik vi besökte.

På annandagen var det dags för min dotter att ta tåget hem. Det var en väldigt skön dag med lite bister temperatur men det var ändå en fantastisk dag. Jag åkte tillbaka till Frösön för att ta en skön promenad. Jag utgick från storsjöodjursspaningen och gick längs sjön in mot stan. Någon har lämnat en stor julhälsning på sjön. Kanske är det läge att nu ändra buskapet lite.

Den här skylten visar diverse meddelanden och information och jag hann se två av dem. Kanske är det just nu de enda som visas.

I den här pulkabacken kan det ibland vara väldigt många som vill susa ner. Nu var det lite mer lagom många.

De stackars änderna i Badhusparken har nu bara en liten ynklig badplats. Runt omkring låg de halvt i dvala och reagerade knappt när jag gick förbi.

Gustavbergsbacken kunde öppnas ovanligt tidigt i år och kanske är även backarna på baksidan nu öppna.

Den här veckan ska jag stå emot lusten att plocka bort julen. Allt ska få vara kvar till nyårsdagen men sedan vill jag inte ha mer med julen att göra. Tänk vad snabbt det kan vända. Faktiskt över en natt. När julhelgen är slut ska även julen vara det…enligt mig.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska önska er. Det låter lite hemskt att önska ett gott slut så jag avstår från det. Kanske är en önskan om trevliga mellandagar mer passande.

Trevliga mellandagar 😀

Den sortens jul som man firar när det finns barn närvarande har vi inte längre. Jag har alltid älskat julen och längtat till den men när jag tänker tillbaka så var det alldeles för mycket stress förr, även om jag mest minns allt det fina. Numera firar vi efter de nuvarande premisserna och det brukar bli otroligt skönt, avkopplande, mysigt, roligt och naturligtvis gott. För maten har en stor del i vårt firande. Jag tvingar inte alla att vara veganer bara för att jag är det och jag brukar köpa en liten julskinka och kravägg, eftersom det är det viktigaste för min äldsta dotter (den yngsta firar med sin man och sina katter i Örebro). Räkor blir det dock inte på ägghalvorna. Det får duga med vegomajonäs och tångrom, vilket brukar blir väldigt bra enligt de omdömen jag har fått. Men i övrigt äter vi vegansson, svillsallad, tofuinläggningar, vegoskagen, vegobollar, vegoprins, rödbetssallad, broccoli- och blomkålsgratäng, rödkålssallad, vegoribs etc. Tunnbrödet är självklart det bröd man har skinkan i och det ska vara ett kryddat tunnbröd. De godaste är bakade med mjölk så mina barn får nöja sig med den enda acceptabla (smakmässigt) sorten jag har hittat. Ja, jag skriver mina barn i plural eftersom min son har återgått till köttätande av flera skäl. Men jag är tacksam för att han introducerade mig i veganvärlden och lärde mig så mycket om den sortens matlagning.

När min dotter hade kommit med tåget kvällen innan julafton åt vi först middag medan sonen hade koll på den griljerade skinkan i ugnen. Mätta och belåtna klädde vi sedan min plastgran. Min man skulle med fasa ha protesterat mot en sådan men jag har inte samma krav på att det ska vara en riktig gran som man själv har hämtat i skogen (med tillstånd så klart). Dottern är inte bekväm med att synas i bilderna så här är hon bortklippt.

Mamman fick äran att avsluta med stjärnan. Vi har två stjärnor och i år bestämde ungdomarna (hur länge är man egentligen ungdom?) att den mindre och inte lika krusidulliga stjärnan skulle få chansen att hamna i toppen.

På julaftons morgon kom vi alla upp tidigt och vad skönt det var att bara ta det lugnt med kaffe och frukost i soffan. Vi tittade på det nya, troligtvis återkommande, programmet med snuttar från Astrid Lindgrens filmer. Ett trevligt program men jag gissar att vi snart har tröttnat på det om det blir årligen återkommande. Efter det kände vi oss redo för en skön förmiddagspromenad i det vackra julvädret. Det var ca -14 grader och den lågt stående solen gjorde sitt bästa för att stråla riktigt fint.

Ni som har hängt med mig och min son på diverse resor och andra äventyr vet att han gärna intar lite ovanliga positioner när kameran kommer fram. Han ställer alltid upp som del i motiven och visst blir det roligare när modellen inte bara står rakt upp och tittar in i kameran.

Men oftast beter han sig som de flesta av oss gör.

Kommer ni ihåg att vi såg tomten hoppa fallskärm förra julen? Det är kul att ha sett det men vi kände alla tre att det räckte med den gången. Det var nog mest kul för alla barn. Men när vi var på väg hem hörde vi speakerrösten på avstånd och rätt som det var såg vi hur tomten kom flygande med sin fallskärm på långt håll. Jag hann inte få fram kameran och få den att fokusera på rätt punkt innan träden skymde tomten.

Men jag har ju bilderna från förra tomtehoppningen. Det var en stor publik och när speakern gav signal sprang massor av barn och en del vuxna fram till tomten där det delades ut godispåsar. En trevlig tradition och jag tror att de här bilderna är från 50-årsjubiléet.

Efter promenaden var vi rejält hungriga och vi hjälptes åt att koka, steka, ha koll på ugnen och plocka fram allt till julbordet. Det smakade väldigt bra och för en gångs skull lyckades jag hålla mina portioner lagom stora. Mätt blev jag men inte för mätt.

Mina barn ville spela spel och det blev TP som kom fram. Det roade vi oss med ett antal timmar med avbrott för fika, godis, Kalle Anka och så småningom risgrynsgröt och skinkstut. Jag var så nöjd med en liten portion gröt efter allt julgodis. Att det är så svårt att låta bli sötsakerna…särskilt allt med mandelmassa. Kvällen fortsatte med ingen särskild aktivitet alls. Bara lugn och trevlig samvaro. Julen är verkligen underbar och alla har vi våra egna sätt att fira.

Nu önskar jag er alla en väldigt god fortsättning på julhelgen.

Precis lagom till dagen då min son skulle komma kom snön och la sig återigen fint på träden. Några dagars töande påverkade inte snötäcket på marken särskilt mycket men det blir så mycket finare när det är vitt även på allt över marknivån. Jag var lite bekymrad över hur min sons tågresa eventuellt skulle påverkas av ovädret Pia men det visade sig inte vara några problem alls. Visserligen kom tåget 50 minuter för sent men det berodde på en växel längs spåret. Jag loggade in i SJ:s app och kunde följa hans resa hela vägen. Det var bra eftersom jag ville gå och möta honom halvvägs. Min son vill oftast promenera till mig när han tar tåget hit. Det är ca 6 km och han tycker att det är skönt att få röra på sig efter att ha suttit stilla så lång tid som tågresan tar. För min del var det både trevligt att möta min son och passande att ta dagens promenad då.

Till hälsocentralen tar det ca 30 minuter och där står den här julgranen.

Jag gick en bit till och där dök min son upp. Det var svårt att få med de snöflingor som föll men när jag använde blixten blev det en märklig effekt som visade flingorna. Inte som flingor ser ut utan mer som golfbollar, men de syns i alla fall.

Det blev så klart en kram innan vi promenerade hem till mig. Där blev det kaffe och lussebulle och sedan flöt timmarna på med prat, middag och en urdålig men ändå trevlig julfilm. Jag brukar inte titta på ”på spåret” längre men min son brukar se det programmet så efter rapport fick tv:n vara på. Jag skrattade lite åt att min son såg på tågen vart, eller snarare i vilken riktning, vi var på väg. Även att vi var i Finland. En lokförarkunskap. I dag kommer även min äldsta dotter och förhoppningsvis går även hennes tåg som det ska och kanske utan försening.

Det här blir det sista inlägget före jul så nu vill jag önska er alla en riktigt fin och god jul. Det gör jag med några gamla bilder på julvovvar. I första bilden är det Kasper och Rex som önskar god jul från köket i Optand. I nästa bild önskar min systers vovve Nalle och Kasper god jul från Mjölby.

Jag har förmånen att få lämna prover och få bekräftat att jag mår bra fyra gånger per år. Nu var det dags för provtagning inför årskontrollen. Kan ni förstå att det i mitten av januari har gått sex år sedan jag fick min nya, friska lever? Spontant tänker jag att så länge sedan kan det väl inte vara. Men efter den första reaktionen inser jag att det har hänt väldigt mycket sedan dess och att det snarare borde kännas som om det var längre sedan. Hur som helst så fick jag ett brev för några veckor sedan där jag ombads att snarast lämna prover. Med tanke på den luftvägsinfektion jag har haft ville jag vänta tills den var åtminstone nästan borta. Så är det nu så i morse tog jag bilen in till stan och 07.30 kom jag in till provtagningen på sjukhuset.

Inför varje årskontroll är det utökad provtagning och jag räknade till 42 olika provresultat. Ja, de var jättesnabba den här gången och redan vid halvelva på förmiddagen fanns resultaten registrerade i min journal. Nästan i alla fall. Ett prov som ska tas inför varje årskontroll är B-peth, som mäter alkoholintag de senaste veckorna. Just det provet skickas till Umeå och därför får jag ett papper med mig för bara det provet, att ta med till provtagningen. Jag funderar varje gång på vad som händer om jag vägrar och bara lämnar de andra proverna. Jag är så gott som nykterist. Har ingen som helst längtan efter att bli ännu snurrigare i huvudet än jag normalt är. Dessutom finns det godare drycker. Senast jag tog några klunkar skumpa var förra julen, eftersom jag hade fått en flaska riktig champagne när jag hämtade ut min leasingbil. Jag och mina barn skålade i champagne och halva flaskan blev kvar. Den har jag använt i matlagning så den kom till bra användning. Innan det var det förra sommaren på min 60-årsdag och även då var jag väldigt måttlig. Så jag tycker att ett test för alkoholintag är både en onödig kostnad och en aning förödmjukande. Men det är klart att jag förstår att rutinen finns där för oss levertransplanterade.

Men i stället för att vägra viss provtagning så har jag vett att vara tacksam för den fina koll de har på mig. Förutom för en undersökning som jag nyligen blev kallad till. Mitt kreatinin (njurfunktionsvärde) pendlar en hel del pga både mediciner och tidigare problem och operation av en njure. Vid förra provtagningen var det en inlånad, enligt uppgift väldigt duktig, läkare som vidimerade mina prover och då han såg att kreat hade en ökande kurva beställde han en lite mer grundlig njurfunktionsundersökning. Först ska ett ämne sprutas in i blodet och fyra timmar senare ska ett prov tas för att se hur njurarna har tagit hand om det insprutade ämnet. Lite bökigt att behöva åka till sjukuset två gånger på en förmiddag men återigen, jag ser det ändå som en förmån.

Värdet ska ligga på högst 90 för kvinnor och sist var det 96. Det hade inte min vanliga läkare reagerat på när det gäller mig. I dag var värdet 85 och jag ringde min kontaktsköterska för att fråga om det är motiverat att kosta på mig en undersökning när värdet är bra. Hon ska återkomma när hon har pratat med min ordinarie läkare och jag gör så klart som de tycker att jag ska göra. Men det kändes rätt att i alla fall ställa frågan. Den undersökningen ska enligt rutinen göras nästa år i februari och kanske går det bra att vänta till dess. Det verkar i alla fall inte bli någon bentäthetsmätning den här gången och vårdtrött som jag är känns det skönt. Alla prover var förresten väldigt bra.

Det här blev mer utförligt än tanken var. Det skulle ju handla om morgon i min stad. Men så blir det ofta för mig. Jag börjar skriva och så sköter tankar och fingrar resten. Det kan bli mycket text, kanske lite för mycket, men man kan ju skumma eller hoppa vidare. Som jag ofta gör passade jag på att ta en promenad när jag ändå var på språng. Från sjukhuset gick jag in mot centrum och passerade Stortorget och då blev det så klart ännu ett foto på granen. Av någon anledning fungerar torget nu även som parkering och jag ställde mig bakom snödrivan för att ingen bil skulle hamna i bilden.

Jag är lite besviken på julpyntningen av stan i år. Alla fina hängande dekorationer fattades. Men jag hittade en del av de kulor som brukar hänga över gågatan. De hade placerats i en hög under duvan. Kanske för att symbolisera duvägg. Eller så fanns det ingen särskild tanke bakom alls.

Det står små granar med jämna mellanrum längs flera av vägarna men bara ett fåtal är pyntade.

Här är i alla fall glödlamporna utbytta mot röda och gröna, precis som vanligt, och träden lyser upp i mörkret.

Stora kyrkan. Inte pyntad alls men de ansvariga tycker kanske att den är som ett stort pynt i sig själv.

Kommer ni ihåg att jag visade er den nybyggda gångbron över järnvägsstationen tidigt i våras? Jag funderade då på vad det var för konstiga dekorationer eller konstverk som stod i båda ändar av bron. Jag tycker fortfarande inte att de är vackra men när de lyser i mörkret är de i alla fall lite dekorativa.

Jag gick över bron för att ta vägen längs sjön tillbaka. Nedanför bron lyste ännu en gran upp i mörkret.

Ca en timme före soluppgången, som i dag var 09.40.

Nu känner ni nog alla igen Frösön. Om ni brukar titta på Svt kan ni ibland se små korta stunder med vinterbilder mellan programmen. Förra året kom en fotograf upp hit för att fota och hans bilder användes som en slags övergång. Nu har jag sett samma bilder igen. En av dem är tagen från andra sidan de nybyggda hus ni ser här och mot Vallsundsbron. Förmodligen en drönarbild eftersom bilden har tagits från en höjd. Om ni ser den och andra foton så vet ni nu att de är från Östersund och andra delar av Jämtland.

I dag är det dan före dan före dan före dan före dopparedagen 🎅🎄🤶