Vem som är fångad och i vad får ni se lite längre ner men jag börjar med att visa hur det ser ut när det har varit några dagar med töväder. Halkan har tagit över och där det inte är halt är det blött. Bussarna blev stående pga det hala väglaget men jag klarar mig bra i mina dubbskor. Det är grusat på många vägar och gångbanor men det är ändå förrädiskt och som ni ser är det inte alltid man kan lita på halkbekämpningen. Snötäcket har tryckts ihop rejält men än finns det tillräckligt mycket kvar. Det verkar som om i dag är den sista tödagen och vintern återtar herraväldet. Bra tycker jag men det ser inte ut som om det ska komma många flingor, bara kyla. Jag tycker mest synd om alla rådjur som har svårt att ta sig igenom skaren för att få tag i mat under snön. Säkert har andra djur problem också.

Jag har inte vågat mig ut på isen något mer och jag har inte sett många andra där heller. Den är troligtvis tillräckligt tjock för att hålla men jag väljer att vara överdrivet försiktig. Men snart så…

Vem är det då som är fångad, eller rättare sagt var fångad? Ibland kollar jag igenom gamla foton och filmklipp och jag blir lika glad varje gång jag ser någon av mina vovvar. I Optand hade vi några få ynkliga jordgubbsplantor och våra två hundar älskade dem och nästan alla andra bär. Jag försökte skydda de få jordgubbar vi fick med ett nät och det var både hundar och fåglar som behövde stoppas. Men en dag hörde jag min fina golden Rex gnälla lite tyst och när jag kom ut såg jag det här. Ett mysterium hur han kom in men en hungrig och jordgubbssugen golden övervinner alla svårigheter. Jag skäms lite för att grästrimmern tydligen inte hade varit framme på ett tag men det får ni stå ut med att se. Kanske kommer det ett litet leende när ni ser den här korta filmsnutten.

Om sex dagar är det exakt sex år sedan samtalet kom och jag fick min nya lever på Sahlgrenska. Dags för den rutinmässiga årskontrollen alltså och jag fick träffa samma läkare som vid förra årskontrollen. Hon kommer just från Sahlgrenska. Enligt min kontaktsköterska en av de allra bästa leverläkarna i Sverige. Min läkare här i Östersund träffade jag vid den lika rutinmässiga kontrollen ett halvår innan. Han är också väldigt bra men har inte fått samma breda erfarenhet än. Han var ”bara” ST-läkare när han fick ta över efter den specialist som slutade för ca fyra år sedan men nu har min läkare hunnit bli överläkare. Han har fått mycket hjälp från duktiga och erfarna läkare under den här tiden och fortfarande kommer det alltså hjälp utifrån lite då och då.

Den läkare jag fick träffa i förrgår är en av få läkare som faktiskt har frågat mig om mina olika mediciner och varför jag behöver dem (förutom de som behövs för leverns skull). Det är förtroendeingivande att hon med intresse frågar och lyssnar på mina svar. Andra läkare jag har träffat har bara skrivit ut de mediciner de har sett står på min medicinlista och helt utan frågor. Men nu fick jag förklara varför jag behöver sömnpiller och vid behov starka smärtstillande tabletter. Efter att ha hört hur jag resonerar och ha blivit övertygad om att jag inte har något riskbeteende skrev hon ut medicinen. Det är så det ska vara och så borde fler läkare göra. En höjning av blodtrycksmedicinen blev det och en minskning av en av de immunnedsättande medicinerna, vilket känns bra men den minskningen blir när jag byter medicin i slutet av januari. Hon gav mig också ett tips på en ansiktskräm med SPF 50. En ansiktskräm som jag kan använda som vilken ansiktskräm som helst. Den ska jag köpa och då slipper jag tänka på solskydd så fort jag går ut i solskenet. Tyvärr måste jag nog ändå hålla på att kleta med annan salva på andra delar av kroppen som inte är täckta av kläder. Jag har ju lovat mig själv att skärpa mig i det avseendet för jag vill helst slippa fler hudcancerfläckar.

Jag kände mig nöjd med läkarbesöket när jag gick från sjukhuset och efteråt läste jag i journalen att hon tycker att B-Peth provet inte är nödvändigt fortsättningsvis. Ni vet det där provet som jag har känt är både onödigt och lite förödmjukande. Det visar ett eventuellt riskbruk av alkohol ca två veckor innan provtagningen och det är inte bara ett glas vin som krävs för att det ska ge utslag. Jag sa att jag förmodligen kommer att vägra lämna det provet hädanefter och hon höll med mig om att det är onödigt. Skönt att bli bemött som en vuxen och ansvarstagande person.

Jag gick till bilen som jag hade lämnat vid Badhusparken. Töväder var på gång men än så länge kunde isen nyttjas för skridskoåkning.

De här tre klossarna blir en del av stommen till snöborgen, som alltid byggs upp här under vintern.

I morse var det dags för det första besöket för i år hos Gunnar. Klockan nio skulle jag träffa honom och jag såg till att vara på parkeringen (återigen vid Badhusparken) i så god tid att jag hann ta en promenad mot soluppgången. Någon soluppgång såg jag inte eftersom det var ca en timme kvar till dess men himlen började visa tecken på vad som väntade senare. Men först en bild mot Frösön och Gustavsbergsbacken.

Det var synd att jag inte tänkte på att stanna till på Frösösidan för därifrån hade jag fått en mycket finare och bättre överblick över alla färger. Men jag fick ändå en fin upplevelse och bilderna kan inte återge helheten.

Jag fick för mig att jag skulle testa att fota med blixt och då blev allt som var blått grått. Inget färgalternativ är helt med sanningen överensstämmande men någonstans i mitten kommer man nära

Jag vände tillbaka och passerade Stortorget. Jag kan nästan lova att det här blev sista bilden på årets gran. Vinden friskade i lite då och då och det syns lite på den en aning lutande granen.

Samtalet med Gunnar var lika givande som vanligt. Det lite ovanliga var att under den korta tid jag väntade i väntrummet kände jag mig ledsen. Ingen aning om varför men det är ju känslorna vi är på jakt efter så jag gjorde mitt bästa för att hålla kvar känslan och försöka klura ut var och hur den kändes. När Gunnar öppnade för mig sa jag direkt att jag försöker vara ledsen och han hakade genast på utan de vanliga hälsningsfraserna. Jag lyckades ha kvar känslan ett tag men det snurrade till i huvudet av hjärnans försök att blockera. Men trots dimman kunde jag faktiskt beskriva att det kändes i ansiktet, mest runt munnen som kändes lite darrig men även runt omkring. En framgång helt klart. Men mer än så blev det inte för även om jag vet att Gunnar skulle applådera och jag själv skulle bli glad om jag lyckades pressa fram några tårar så är hjärnan helt emot den känsloyttringen. Jag är dock övertygad om att jag verkligen behöver gråta rejält och länge.

Jag blev så påverkad av det här att Gunnar styrde in mig på lite mindre ”farliga” ämnen. Inte för att jag tycker att det behövs men han förklarade att det är så han som terapeut måste göra när reaktionerna blir starka. Den här gången var det i alla fall inte jag som intellektualiserade utan det var Gunnar som kom in på annat. Ärligt talat minns jag inte allt utom att vi vid något tillfälle kom in på att en chef, för ca 30 år sedan, försökte ta sig friheter med mig. Jag dissocierade så starkt att det mest var Gunnars reaktion på det som märktes. Vi avslutade med lite mer avslappnat prat om ganska oviktiga saker och när jag gick var jag lite mindre dimmig och påverkad. Det var väldigt skönt med en liten promenad till bilen. Bra också med tanke på att jag skulle ta mig hem utan att vara en fara för mig själv och andra. Dissociationen kom tillbaka ganska starkt och mer än den brukar efter våra samtal. Men jag tar det som ett tecken på att jag har lyckats komma något så pass nära att hjärnan behöver kämpa lite extra för att stå emot. Ganska underligt att vara glad för att jag mår dåligt 😀 Men jag hoppas att det inte sitter i långvarigt.

Fy, vad trist det är med töväder men tack och lov för att det finns dubbskor.

Det kanske inte stämmer helt för vintern kan hålla sitt grepp om oss ända in i april. Är det fortfarande snö och minusgrader då så räknas det mer som vårvinter. Vårvintern kommer oftast redan i mars och det är en härlig femte årstid. Vitt och fint, isen kan man fortfarande gå ut på och folk sätter sig lite överallt och vänder näsorna mot solen. Det kan så klart bli snöoväder med hårda vindar också men i mina tankar är mars-april en fin tid.

I förrgår var det -30 grader när jag vaknade och då bestämde jag mig för att jag inte behövde gå ut. Ganska skönt. Det har blivit färre perioder med så låga temperaturer. Tio år tillbaka hade vi fortfarande veckolånga perioder med temperaturer under -30. Ner till -38 är det kallaste jag har varit med om och då samlades vi runt kaminen. Hundarna fick inte, och ville inte ha, några promenader utan de gick ut på tomten och gjorde sina behov och kom sedan snabbt in igen. Det var svårt att andas och det möte jag hade några mil bort ställdes in. Man tar inte bilen i onödan vid så låga temperaturer. Det var vanligare med mellan -30 0ch -32 och jag minns hur skönt jag tyckte att det var när vi ”bara” hade -17. Det var inte ovanligt med bistra kallgrader långt in i mars men man vänjer sig vid allt och jag har vant mig vid att det inte blir den där riktigt bistra kylan. Så har det varit sedan jag flyttade härifrån 2014. Inte ens sedan jag kom tillbaka 2019 har det varit så kallt. Men som sagt, jag kan ju välja att inte gå ut de bistraste dagarna nu när jag inte har hundar.

Igår morse gick jag ut redan vi sjutiden och det var ganska mysigt med en promenad i riktigt mörker. Det blev bara den här bilden och det kanske ni förstår när ni ser kvalitén.

I dag har det varit ett fantastiskt väder. Visserligen var det -20 men det är inte ett dugg svårt att klä sig så att man håller sig varm vid den temperaturen. Strålande vackert och en sol som stod väldigt lågt men som gjorde sitt bästa för att lysa upp dagen.

När jag kom ner till sjön stod jag en stund och tvekade och funderade på om jag skulle våga gå på isen på tillbakavägen. Då kom det en kvinna och hon pekade på skoterspåren och sa att det inte var någon fara och att hon hade gått där flera gånger. Jag såg ju att det fanns skoterspår och skidspår och jag brukar ha som regel att jag inte går ut på isen innan skotrar har kört där. Glad i hågen gick jag ut på sjön och det var ett väldigt hårt och lättgånget spår där ute.

Kvinnan jag hade pratat med gick åt andra hållet och en annan person hade också vågat sig ut.

Ni ser ju vilka fina skidspår det är och ett bra spår på sidan om för oss som vill promenera.

Det var ca en timme kvar till solnedgången här men solen står väldigt lågt.

Det var kallt men helt lugnt och det blev en väldigt skön promenad hem. Förra året kom jag aldrig ut på isen för att promenera eftersom foten ställde till det. Det ska jag ta igen i år. Bakom det som ser ut som ett litet växthus går stigen hem till mig så här var det dags att lämna isen.

En sista blick bort mot fjällen och nu fick jag skynda mig lite för att hinna hem till tjejernas skidskyttestafett.

Det blir ännu bättre att gå här när Medvinden är klar men det här funkar väldigt bra så länge. Tyvärr väntar töväder flera dagar i veckan och det känns inte alls kul. Men sedan väntar minusgrader igen så vintern fortsätter.

Hela december har jag skjutit upp avfrostningen av frysen men när jag läste att Anna-Lena planerade att frosta av sin frys fick jag lite inspiration. I morse halvsju öppnade jag min frys och stängde av den, stoppade ner allt fruset i kylväskor och andra väskor och satte ut dem i snön på balkongen. Jag har lyckats skyffla undan tillräckligt med snö så att dörren kan öppnas halvvägs. Jag har en stor frys och det är precis som med förråd. Har man mycket utrymme så fyller man det. Det var -16 grader ute så det kändes som en perfekt morgon för det här bestyret. Klockan nio var allt klart. Frysen var kall och maten inplockad igen. Det var inte mycket is. Mest bara på de översta gallren. Lådorna behövde dock städas ur så jag konstaterade att det är bra med en årlig avfrostning.

Efter lunch tittade jag ut och såg att det kanske var på gång att bildas en halo. Jag klädde på mig rejält och gick ut.

Jag vet att det behöver vara många iskristaller i luften och gärna lite dis för att en halo ska synas bra. Tyvärr klarnade det upp mer och mer så jag insåg snart att det inte skulle bli en hel halo den här dagen heller.

Men jag njöt ändå för fullt. Jag sände en tanke till alla de som inte har lika kul i vintervädret längre söderut, särskilt alla som satt fast i kö på E22:an i mer än ett dygn. Vi kan ha storm och problem med snödrev här också men nu är det så fint som det kan vara och jag gillar den här kylan. Ca 15 minusgrader är helt ok när det inte blåser.

Kanske kan man ana att ljuspelarna är på väg upp för att mötas i en båge. Men det krävs lite fantasi kombinerat med vetskap om att det är så det ska vara.

Det börjar likna en del av en halo och kanske får jag nöja mig med det här. Det är inte så illa men jag fortsätter hoppas på mer.

Inga älgar den här dagen heller. Det betyder bara att jag har mer att se fram emot…hoppas jag i alla fall.

Jag har varvat dagarna med att plocka undan alla tomtar och övrigt som har med julen att göra, promenera, träna och städa. Det är ju så bra att städa när alla ytor är nästan tomma innan jag tar fram det som brukar stå där när det inte är jul. DET ÄR SÅ SKÖNT! Rent och fint och nästan inget rött alls. Det är inget fel på färgen röd men hos mig är den inte särskilt framträdande. Det blir så mycket mer julstämning när det i december förändras nästan helt hos mig och allt det röda kommer fram.

Ute är det kallt och vitt, precis som det ska vara. Jag håller utkik efter älgar när jag styr stegen bort mot campingen. I fb-gruppen ”vi som bor i Valla” (dit mitt bostadsområde hör) läser jag ibland om att älgar har synts till där jag brukar gå men hittills har jag missat dem. Men hoppet finns om att någon dag ha tur. Jag vill inte ha närkontakt men på lite lagom avstånd vill jag gärna se dem.

Den här rönnen börjar ni känna igen nu. Jag undrar hur det blir i vår när de nya löven ska komma. Det är ganska många träd som har löven kvar och det blir spännande att se vad som händer senare.

Men mest ser det ut så här så allt är inte fel i naturen. Faktiskt är det en ganska perfekt vinter men solen skulle gärna få visa sig lite mer.

Ibland lyckas dock solen tränga igenom molnen lite.

Igår, när jag kom hem, tittade jag ut och där såg jag en liten aning till att en halo försökte bildas. Men jag tror att solen stod för lågt och att det var för mulet. Den lilla ljuspelaren till vänster gjorde sitt bästa en lång stund men solen gick ner en timme senare och det var bara att önska bättre lycka nästa gång.

I dag var det ännu en kall men skön dag och jag gick åt andra hållet. Jag väntar lite otåligt på att Medvinden ska plogas upp. Flera isvägar är på gång och om bilar snart ska kunna köra på isen så borde den vara stark även här. Det syns att skidåkare har farit fram här men jag väntar på att skotrar ska köra här innan jag ger mig ut på isen.

Ännu ett försök att bilda en halo. Jag såg att en ljuspelare syntes även på andra sidan solen men den syntes bara svagt bakom flera träd så mer än så här fick jag inte med. Vem vet. Kanske har jag snart turen att få se en hel halo.