Svaret beror nog på vem man frågar och på hur mycket man låter sig påverkas av smärta. Jag kan inte säga att det är bra att om och om igen utmana en värkande ländrygg men eftersom jag kan så har jag gjort det. För som jag skrev i rubriken i förra inlägget: vem kan stanna inne en så härlig dag? De dagarna har nu varit flera och jag har tutat och kört…bara för att jag vill och kan. Men nu väntar några dagar med mulet väder så nu ska min ländrygg få lugn och ro, luta sig mot värmedynan men även få den träning som är bra för den. Det har den fått hela tiden men nu ska den även få vila. Det är mitt eget fel och mina egna beslut att det är som det är men eftersom jag tycker att det är värt vissa problem så är jag väldigt nöjd med hur jag har hanterat allt.

Igår var det ca -21 grader när jag gick ut på förmiddagen. Jag valde att gå på Medvinden i riktning mot fjällen. I början var jag helt ensam på den här delen av sjön, inte en människa så långt jag kunde se, men ganska snart kom den lilla snöröjningstraktorn körande från stan. Vad för snö den röjde vet jag inte men kanske ingår det i arbetsuppgifterna att köra fram och tillbaka de två milen några gånger varje dag. Jag har sett den från fönstret och konstaterat att den ofta passerar utanför. Kanske ska föraren även ha lite koll på isen så att inga farligheter uppstår. Det känns ju betryggande i så fall.

Efter en liten stund kom en kvinna och hennes hund gående från Annersia och de hamnade mitt i motivet. Ett väldigt beskuret foto.

Jag kom lite närmare och ropade en fråga om ifall det var ok att fota. Hon vinkade och ropade tillbaka att det var helt ok. Det är alltid kul om det händer något i de vyer man fotar. Men även det här fotot är ganska mycket beskuret.

Jag vände upp mot land och gick vägen tillbaka hem. Sista biten var ganska jobbig men ryggen fick lite omsorg när vi (jag och ryggen) kom hem.

I morse kände jag att jag kanske inte borde men fortfarande ville jag och då kan jag. Jag bestämde mig för att varken känna efter eller fundera så jag gjorde mig i ordning och gick ut. Jag har ju alltid min tens på bröstryggen när jag är ute och går och där försvinner smärtan helt magiskt när den är igång. Jag har så klart testat att sätta fästplattorna även på ländryggen men där händer inte mycket. Det är inte hela världen eftersom det brukar vara ett tillfälligt problem medan bröstryggen alltid bråkar (om jag inte sitter och lutar den för då känns nästan inget).

Det var fortfarande lite skumt ute när jag gick iväg och för att ens se att det fanns ett rådjur mellan träden använde jag blixten. Resultatet blev ett zombierådjur.

När jag kom ut på Medvinden valde jag att gå en liten bit mot stan för att kanske få se en soluppgång. Så blev det inte utan den molnbank som låg där solen skulle komma upp hindrade alla fina färger att visa sig.

Men när jag vände tillbaka fanns de rosa tonerna i stället där borta. Något jag har sett många gånger. Solen går upp i öster men färgerna finns i väster.

Jag gick inte särskilt långt och snart var jag tillbaka vid stranden och den lilla skogen nedanför mitt bostadsområde. Nu hade ljuset trängt in mellan träden och i stället för ett zombierådjur fick jag nu se fyra helt vanliga rådjur. Bara tre skymtar i bilden men den fjärde fanns där. Jag tyckte lite synd om dem och när en av dem lyfte på sin ena klöv, precis som hundar som fryser om tassarna, då önskade jag att jag hade kunnat ge dem lite värme. Men nu verkar det som om temperaturen ska bli lite högre framöver.

Nu har jag gjort vad jag kan men som jag kanske inte borde den här veckan och nu, när dagarna inte ser ut att bli lika härliga, ska jag försöka att inte utmana min ländrygg på ett tag. Den förtjänar ju att få må bra. Jag gissar att många av er känner igen er i det här, att strunta i olika sorters värk bara för att ni vill och kan göra något.

Jag kunde i alla fall inte det. Det var ca -12 grader, solen sken och jag såg inte minsta rörelse i grenarna på träd och buskar. Ryggen kändes lite bättre och jag kände att jag måste ut. För att peppa mig lite extra tänkte jag att det paket som kom dagen innan behövde hämtas. När jag dessutom fick ett sms om att min närmaste mack sänkte priset just igår, fick jag anledning att ta bilen och då var det ju lämpligt att fortsätta en liten bit till. Jag tänkte att jag skulle gå från Frösön via vintergångvägen över isen och ta tid för att veta hur lång tid det tog. Detta eftersom jag hade en tid med Gunnar dagen efter och funderade på att ta en morgonpromenad till honom. Här står jag precis där leden börjar på Frösösidan.

Det var vardag och förmiddag så det var inte många i farten här. Lite senare var det säkert mycket mer trängsel.

En liten tjej åkte skridskor och gav sig in i den lilla labyrinten just som jag gick förbi. De blå figurerna (sälar) kan man både sitta på och hålla sig i om man behöver stöd.

När vårvintersolen börjar värma lite mer kommer bänken efter muren vara full av soldyrkare och solstolarna kommer att ta upp mycker mer plats längre ner. Det är bara att ta en och slå sig ner.

Det brukar vara kö till den lilla karusellen, som drivs med mänsklig kraft, men den här gången var det bara att ta plats och sätta sin pappa i arbete medan mammorna stod vid grillen. Lite rök från grillen skymmer till viss del. Jag bestämde mig för att gå på Medvinden tillbaka för att få lite variation. Den passerar strax utanför parkeringen där min bil stod.

Trampbilarna stod och väntade på hugade små personer…och kanske någon lite större också vill prova på. Här hördes en komposition av den forne Frösökompositören Wilhelm Peterson-Berger på repeat. Jag kände så väl igen melodin men nu är jag lite osäker på om det var Rentrée, som jag genast trodde. Jag hade melodin i huvudet men eftersom jag har spelat och känner igen flera av hans verk så är jag inte helt säker. Fin melodi var det i alla fall.

Jag gav mig iväg ut på Medvinden där det nu började dyka upp lite mer folk. Kul att det är så populärt att vistas på den ca två mil långa skridskobanan. Det är långt ifrån bara skridskoåkare som använder den. Allt som kan föra en framåt kan synas där.

Ryggen var inte glad när jag nådde bilen och jag konstaterade snabbt att någon liknande promenad skulle det inte bli när jag skulle till mitt samtal med Gunnar. I stället parkerade jag på min vanliga parkering vid Badhusparken i morse och gick direkt till hans mottagning, ca 10 minuters promenad. Rejält påpälsad, med tre lager på benen och halsduken uppdragen över munnen, kom jag dit. -20 men ändå väldigt skönt den korta stund jag var ute.

Jag började med att påpeka att han hade fakturerat ett tillfälle för lite för januari och det är alltid lika kul att se honom bli lite ställd. Det har hänt några gånger när jag har överraskat honom och han har fått tänka till lite. När det var avhandlat frågade han om vi kunde prata om min man. Ja, det går bra sa jag men jag vill inte prata illa om honom. Jag behövde inte vara orolig. Vi gick igenom vårt liv tillsammans från när vi träffades (några skratt blev det) och till våra sista år tillsammans. Gunnar konstaterade att vi hade fått kämpa med olika svårigheter i perioder men att kärleken lyste igenom. Helt sant. Under hela samtalet var jag saklig och försökte få med det som behövde komma med. När vi var klara sa Gunnar att jag inte hade blivit dimmig i huvudet (mer än vanligt) en enda gång och då insåg jag att det stämde. Men han har fått mer att arbeta med konstaterade han. Jag vet inte vad det kan vara för det var ju först efter min mans död som jag började dissociera.

När jag kom hem däremot satte huvudet igång att försöka bekämpa mina känslor. Helt meningslöst eftersom de ändå inte var framme. När jag senare på eftermiddagen blev lite mindre borta kände jag faktiskt en stor sorg. Något satte alltså igång. Jag gjorde mitt bästa för att plocka fram ledsenheten och jag var på god väg. Men några tårar kan jag omöjligt få fram. Då kom jag på att jag skulle ägna mig åt lite självplågeri och göra något jag inte har gjort på 8-9 år. Jag har kvar de foton från min mans olycka som en av hans arbetskamrater tog. Jag tror inte att han riktigt tänkte efter när han var först på plats efter olyckan men förmodligen var han i chocktillstånd och efter att ha konstaterat att det inte fanns något att göra kom mobilen med automatik fram. Senare frågade han om jag ville se dem men jag sa nej. Men när mina döttrar ville få klarhet i olyckan och ville se dem tittad jag med dem. Man ser bara överkroppen och han ser fin ut, som om han sover. Jag har sparat bilderna men har inte velat titta på dem något mer. Nu klickade jag fram dem, bara för att kanske kunna gråta.

Jag vet inte riktigt vad som hände men jag kände hur det knöt sig i magen av stress samtidigt som det blev som ett tryck över bröstet (det här är bra att skriva ner så att jag kommer ihåg hur det kändes när Gunnar frågar) men gråta kunde jag inte. Ändå tittade jag länge och bläddrade bland bilderna. Kanske behöver jag hjälp att plocka fram gråten samtidigt som jag ser min man där under den stora maskinen för på egen hand lyckas jag inte.

I morgon väntar återigen en kall men vacker vinterdag och jag måste nog ut på isen en stund igen. För vem kan hålla sig inne under de förutsättningarna 😀

Vi kom inte till invigningen av Vinterparken eftersom min rygg var som den var. Men vad gör det när jag kan komma dit många gånger innan det blir vår. Förmodligen var snötrollen med på invigningsdagen så dem missade jag men de har varit med ett tidigare år här i bloggen. Trängseln har jag dock inget emot att vara utan. Det var kanske bättre att jag kom dit tidigt i morse då jag fick vara helt ensam om utrymmet. Det var nämligen dags för min svägerska att åka hem och tåget gick några minuter efter klockan sex på morgonen. Någon promenad var inte aktuell denna dag heller men här kunde jag parkera alldeles intill och behövde inte gå många steg,

Upplogat och klart för olika typer av skridskoåkning och med Frösön som bakgrund. Den lilla labyrinten i hörnet av ena området kanske är en rolig detalj för alla barn.

Årets snöborg ser lite annorlunda ut. Lite lägre men allt behöver ju inte vara likadant jämt.

De flaggor som fladdrade lätt i vinden var prydda med den här välkända figuren, Birger.

Jag förstår inte riktigt syftet med de här dekorationerna. I mitten ser jag att det är ett par som pussas och det är ju alltid trevligt. Men vad är det för läskiga figurer på sidorna om det ömsinta paret och även i bilden som kommer efter den här?

Jag hittade lite mindra skrämmande figurer så de får vara med som avslutning.

Det känns att både kropp och hjärna behöver lite återhämtning nu men hela veckan har varit supertrevlig och då gör det inte så mycket att det blir en del följder. Det blir så klart tomt när någon/några man trivs med åker hem men hjärnan kändes väldigt bortkopplad från verkligheten hela förmiddagen. Ända tills jag fick en rolig förfrågan men den får jag nog vänta med att berätta om för det är inte mig det handlar om. Men den tog mig tillbaka till verkligheten och sedan fick ett långt samtal med en av mina döttrar mig att stanna kvar här.

Det har varit en helt fantastiskt härlig dag idag men jag har stannat inne och tittat ut på det härliga vintervädret. Som tur är verkar det som om det blir många fina dagar framöver och jag räknar med att om några dagar vara fit for fight igen 😀 Kanske blir det då en promenad förbi Vinterparken igen när jag ändå ska in till stan. Men den gången blir det i dagsljus och med lite mer liv och rörelse.

Dagen efter den stormiga dagen blev både lugn och skön. Tyvärr fortsatte inte min rygg att må lika bra som i början av veckan i Åre och den här dagen hade jag rejält ont i ländryggen. Men jag hängde ändå med på en promenad eftersom det kändes otroligt trist att stanna kvar inne när de andra gick iväg. Min son drabbades av plötslig inspiration när han såg alla snöklumpar längs vägen vi gick på och resultatet blev det här. Inte en snögubbe men kanske ett snöklumpstorn. Det stod kvar när vi fortsatte vår promenad så kanske frös det fast ordentligt sedan.

På torget hade inspirationen också flödat och nu var granarna förvandlade till en koja, ett antal bänkar och stolar och så den här samlingen som ser ut som en hög av olika djur och figurer. Här och där sticker stavar och skidor ut. Jag vet inte hur idén kom till eller om inspirationen kom medan konstnären arbetade men det fanns många detaljer att upptäcka när vi gick runt den.

Det blev min sista promenad och jag var väldigt glad för att jag hade packat med värmedynan. Nästan alla gånger vi har varit här har ryggen pajat mot slutet men ändå blir jag besviken varje gång. Men den här gången höll den i alla fall nästan till slutet.

I morse packade jag och min svägerska in oss i bilen och for hem till Frösön. Det gick bra att köra men jag följde inte med ut på promenad. Min svägerska hade tur och fick både sol och bara svag vind när hon gick ut men både innan och efter har det mulnat på samtidigt som vind och snöfall har kommit plötsligt. Jag tycker att ländryggen känns något bättre så förhoppningsvis kan jag hänga med ut i morgon. Jag tror att kombinationen av inte särskilt ryggvänliga sittplatser och fler promenader än vanligt bär skulden till mina problem men det får det helt enkelt vara värt. Det går ju över. Min son stannade kvar i Åre några timmar till eftersom han skulle ta tåget lite senare. Ännu en fin vecka i Åre är slut och troligtvis kommer vi dit vecka 5 även nästa år.

Igår hade min son en väldig tur med vädret när han gav sig upp i backarna för att susa ner med snowboarden. Vi tanter stannade kvar lite längre ner och tog återigen en promenad bort till VM8:an, men den här gången åt motsatt håll. När vi gick upp en bit i backen för att vända tillbaka på den övre vägen passade jag på att fota ett sällskap i liften. Två dagar innan såg vi inga liftstolar och inte heller några skidåkare i den här backen.

Men nu var liften öppen. Det är en väldig skillnad på hur mycket folk det är här den här veckan mot hur lovveckorna ser ut. Men vi upplever att det också är färre människor här den här veckan än vanligt så kanske ekonomin hindrar många. Det är svindyrt att köpa liftkort och hyra utrustning så många familjer har nog varit tvungna att välja bort den upplevelsen.

Sonen tog sig, som sagt, till högre höjder och han var snäll och sa att jag får använda hans bilder. De fem följande bilderna är alltså tagna av honom. Jag hade hoppats att vi skulle komma upp till samma nivå men så blev det inte.

Som synes var det ingen trängsel där uppe.

Kabinbanans toppstation.

Så här kan det bli om man ramlar i backen. Även den bästa kan stå på näsan. Som tur var gjorde han sig inte illa.

Man behöver inte åka snowboard eller skidor på hög nivå för att bli igensnöade. Idag kom Ingunn hit och redan i natt hördes det hur det dånade. Vi ville ändå komma ut och vi hann inte så långt innan vi såg ut så här. I medvind var det helt ok men i motvind var det inte särskilt skönt. Vi är glada för att vi kom ut men någon mer promenad blir det inte idag.

På torget kämpades det på med att slutföra arbetet med att återanvända alla granar.

Hej och hå vad det blåser. Men solen försöker tränga igenom molnen där borta.

Rätt som det var blev sikten bättre och jag fotade återigen det här fantastiska huset när vi närmade oss stationen. Det har varit med i mina blogginlägg många gånger genom åren.

Även backarna blev synliga en stund.

Inga sura miner trots vädret.

Inte långt kvar till lägenheten nu. Här fick vi rejäl hjälp framåt av vindarna.

Det är kul att få uppleva någon stormig dag också men nu räcker det. I morgon hoppas vi få lite bättre promenadförutsättningar. Hur det blir är det ingen som vet men hoppas kan man ju.