Tidigare säsonger har jag nästan varit lite fanatisk med letandet i början av säsongen men i år har jag av uppenbara skäl varit tvungen att avstå från den aktiviteten. Ända tills jag kom på det här med halstabletterna. Nu är jag igång med stolpjakten igen men i ett mycket lugnare tempo än förr. Hittills har jag hittat 22 av 365 i Jämtland och så de sex stolpar jag och min son hittade i Uppsala. Det får fortsätta i den takten. Så tänker jag i alla fall nu, men vi får väl se…

Igår morse ertappade jag en ung råbock när han var i full gång med att äta upp en krusbärsbuske vid tillsammansodlingen. Staketet skyddar andra grödor men buskarna har lämnats åt sitt öde på utsidan. Jag tycker att det borde ha gjort ont i munnen att knapra i sig de taggiga grenarna men här mumsades det friskt till synes utan problem. Naturligtvis tänkte jag tillbaka på när våra hundar åt upp krusbären och på hur försiktiga de var när de med läpparna drog loss de sura bären. De kunde inte vänta på att de mognade utan var så otåliga att bären var slut innan de hunnit bli goda. Men den här råbocken verkade mer intresserad av själva grenarna.

Hoppsan! Ertappad.

Efter att ha bevakat mig ett tag tyckte han nog att jag verkade ofarlig så han fortsatte att mumsa. Kanske kände han sig trygg med att ha ett staket mellan oss.

När jag gick runt staketet och kom fram bakom honom var han nog mer beredd på att skutta iväg.

Jag var en ganska lång bit ifrån honom så han bestämde sig nog för att det inte var så bråttom att fly fältet.

Jag lämnade råbocken och gick vidare. Det kändes ganska bra i luftrören tack vare halstabletten så jag bestämde mig för att det var dags för en liten utmaning. Jag såg i Hittaut.nu`s karta att det fanns några stolpar att registrera på båda sidor om Öneberget. Det är inte mycket mer än en hög kulle så jag vek av från gångvägen och fortsatte på en stig mot toppen.

Egentligen behövde jag inte gå upp på toppen utan kunde ha gått en liten bit upp för att sedan gå runt berget och göra samma sak där. Men jag ville testa hur bra jag skulle klara den här kullen så jag fortsatte uppåt. Det kändes i bröstet och i luftrören men inte mer än att jag glatt kunde konstatera att det gick ganska bra. På väg ner på andra sidan fick jag en fin vy över broarna, sjukhuset och Arctura och med mitt nya objektiv kunde jag zooma in ganska bra.

Jag registrerade de stolpar som fanns där och fortsatte en liten bit längre bort för att klara av även de stolpar som låg närmare sjön. Nu har jag hittat alla som finns på den delen av Frösön och jag vände hemåt.

Jag tror att strandskatorna har ökat i antal de senaste åren för nu ser jag dem lite överallt. Den här sprang ut från ett buskage och såg noga till att jag följde efter. Om det är en han eller en hon vet jag inte. Enda skillnaden är att honan har lite längre näbb men jag måste nog se ett par bredvid varandra för att se den skillnaden.

När jag närmade mig hoppade strandskatan vidare till en sten längre bort.

Efter ett tag flög den in mot gångvägen och började promenera och jag förstod att den ville få bort mig från boet med ungarna. Ett vanligt förfaringssätt bland vissa fåglar. Jag har flera gånger sett t ex storspoven springa ut framför mig och ibland har den låtsats ha en skadad vinge. När den har känt att jag har följt efter den tillräckligt långt har vingen plötsligt varit helt ok och storspoven kunde flyga tillbaka till sitt bo. Eftersom jag förstod att det var just för att få bort mig från ungarna som strandskatan agerade på det sättet så följde jag snällt efter och efter en stund lyfte den och flög hem.

Lite längre fram såg jag sedan något som fick mig att le. En kråka, förmodligen mamman, kraxade med jämna mellanrum medan den hoppade framåt. Jag tror att den kallade på sina tre ungar som kom hoppandes efter.

Bara två av dem fick plats i bilden. Den tredje gömde sig lite längre bort. Det verkade som om mamma kråka ville samla ihop dem för hon stannade och kraxade lite till. Den ena ungen svarade och oj, vilket pipigt och ljust krax. Det var det som gjorde mig säker på att det var just ungar som kom på rad efter den vuxna kråkan. De är lite ljusare i fjädrarna men storleken är ungefär som mammans så helt säker var jag inte först.

Jag hörde inget mer kraxande från ungarna men när jag hade gått en bit och tittade tillbaka såg jag att mamman hade lyckats samla alla sina telningar hos sig. Det såg ut som om hon höll lektion i en kråkskola. Ungarna måste ju lära sig att vara just kråkor. Jag har aldrig förr intresserat mig för dessa kraxande fåglar men det här följet kunde jag inte låta bli att titta en stund på och att fota,

Jag befann mig i mitt sovrum med öppet fönster när jag senare hörde två grannar diskutera mig och min kosthållning. Jag hörde inte allt men när jag hörde ”…och hon skulle bara ha en macka med potatis och kaviar, det måste ju ha varit tångkaviar” som jag förstod att de menade mig. Samma granne fortsatte med ”och om man bjuder på fika så tar hon med sig eget” varpå den andra grannen sa ”ja, det måste hon ju”. Därefter började de prata om blommor och lecakulor. Jag undrar hur mycket jag missade innan. Deras röster lät inte som om det var skitsnack utan mer som om det var synd om mig. Jag hade sagt i förbifarten till den ena att jag skulle gå in och äta en sådan macka och kanske måste jag vara tydlig vid ett annat tillfälle med att jag äter en varierad kost och att det finns substitut och ersättningar för allt som jag behöver tillgodogöra mig för att jag och min kropp ska må bra. Rent näringsmässigt så visar de regelbundna proverna att jag inte lider brist på något. Lite smått irriterad blev jag faktiskt för jag tycker att de kan fråga mig om de har funderingar. Jag förklarar gärna.

Min midsommarbukett är inte som en vanlig bukett för den innehåller både djur och växter, alla plockade med min kamera (bildligt talat). Några bilder med bara natur ryms också i buketten och den första ”blomman” i min bukett blev en vy över en del av Ändsjön. Just här låg sjön spegelblank. Jag hamnade i det södra fågeltornet och där stod redan två par. Det ena paret var inte inriktat på bara fåglar utan de ville ha en fin naturupplevelse med allt vad det kan innebära. De lämnade tornet ganska snabbt och kvar blev jag och det mer fågelintresserade paret. Det är inte svårt att hitta samtalsämnen när alla står där och spanar efter fåglar. Jag tog inte tid men minst en kvart var jag kvar där med trevligt sällskap.

Buketten fylldes på med en skrattmås…

…och en gräsandsfamilj.

Några ungar hamnade på efterkälken och den ena sprang snabbt över vattnet för att komma till sin mamma. Den andra verkade lite förvirrad och simmade runt i ring ett tag tills den plötsligt fick lika bråttom som sitt syskon och skyndade iväg in i vassen där mamman och resten av syskonen redan befann sig.

Jag fyllde på min fina bukett med en knipa.

Några kossor fick också plats och de gjorde buketten riktigt spännande.

Något jag inte hade vågat hoppas på var tranor i buketten men när jag kom till det norra fågeltornet satt det par som först lämnade det södra tornet nu bänkade med sin matsäck. De hade fått en del information från en fågelskådare som nyss hade lämnat platsen och bl a hade han pekat ut ett tranpar på en ö en bit ute i sjön. Nu kunde de visa mig var tranorna fanns. De befann sig lite för långt bort för att jag skulle få till några bra bilder men det syns i alla fall att de är där. I den andra bilden kan man svagt ana huvudet på en liten tranunge men man får titta väldigt noga för att se den. Nästan i mitten av bilden tittar den upp ur det höga gräset. Tranorna var inte omtyckta av måsarna. Jag vet inte om måsungarna var hotade av tranorna men så fort någon av de stora fåglarna gick omkring lite så hade de genast en flock skränande måsar omkring sig.

Även skäggdoppingarna höll sig långt från fågeltornet men jag lyckades ändå se att några av dem hade ungar. Någon hade flera ungar på sin rygg och några verkade bara ha en unge. Eller så gömde sig några fler bland fjädrarna på föräldrarnas ryggar. Alla hamnade i min midsommarbukett som nu började bli ganska omfattande.

Eftersom jag gillar blått så blev jag glad när jag kunde lägga till några blå flicksländor i buketten. När jag googlar hittar jag några olika benämningar men blå flickslända verkar vara det vanligaste namnet.

Kom inte närmare för då biter jag!

Men en bukett är ju inte komplett utan blommor så här ser ni vad jag fyllde på med under min promenad på midsommaraftonens morgon. Alla delar av buketten finns kvar ute i naturen men följde ändå med mig hem. Kanske kan man både äta kakan och ha den kvar 😀

Med denna bukett önskar jag er alla en trevlig och fin midsommar.

Vad kan nu det vara? Jo, de som känner mig eller har följt mig i bloggen ett tag vet att i midsommartider är det något efterlängtat och väldigt gott som äts av mig. Jag har aldrig lyckats övertyga min man eller mina barn om storheten i de här smakerna och nu när jag tänker efter vet jag inte om mina syskon har haft samma vurm för den här delikatessen. Men eftersom det var mina föräldrar som introducerade detta för mig så måste det vara en nedärvd tradition att kombinera dessa smaker. Det handlar så klart om dessa tre livsmedel, som var för sig är väldigt goda men som tillsammans blir…

…det här.

Det smakade lika gott som vanligt. Kanske t o m lite bättre än vissa år då färskpotatisens kvalitet har en hel del med upplevelsen att göra. Den här potatisen var fast i konsistensen och höll ihop bra. När jag köpte halstabletter för någon dag sedan såg jag att färskpotatis kostade bara 3.50:- så jag skrapade upp de få potatisar som fanns kvar i behållaren och hoppades på att den skulle vara så fin som den visade sig vara. Nu är det luncher med ovan visade delikatesser som gäller och olika middagar som också har potatis som en självklar del. Mums!!!

Jag har naturligtvis varit ute i naturen och promenerat, medan halstabletter har fått smälta i munnen. Några bilder på diverse blommor blev det.

Jag gick inte en av mina längre promenader men jag kom fram till de öppna fält där man kan se ut över fjällen.

Jag vände och gick hem och där smakade det gott med en kopp kaffe. Till mitt kaffe tog jag en kall potatis med en stor klick kaviar på. Ni tror nog inte att jag är riktigt klok men de smakerna är helt klart beroendeframkallande. Om ni inte har gjort det förr så rekommenderar jag starkt att ni provar nu när det finns god färskpotatis.

Plötsligt kom jag på att jag hade två olika sorters halstabletter undangömda i en liten låda. De är minst 10 år gamla och jag har helt enkelt glömt bort dem eftersom jag inte har behövt dem. Men kanske kunde de göra lite nytta för luftrören och ge mig bättre förutsättningar att klara av att promenera. Ord och handling är ett hos kvinnan, i alla fall i det här fallet, och jag letade genast fram de kanske för gamla halstabletterna med utgångsdatum för ett antal år sedan. Jag stoppade en av de starkare i munnen och började vandra i lägenheten. Jag kan gå runt, utan att behöva vända, och jag tog några vändor ner och upp i trappan också. Vilken skillnad den halstabletten gjorde och vilken bra upptäckt. Utgångsdatum verkar inte ha någon som helst betydelse för de här tabletterna smakade precis som de ska och hade behållit sin konsistens.

Jag ville så klart testa på en riktig promenad också och dagen efter besökte jag inte bara lokalen med brunkullor utanför Marieby utan jag gick även en runda på de stigar som finns i närheten. Jag kunde konstatera att så länge jag har en halstablett i munnen så kan jag gå med ganska bra fart. Inte som innan problemen kom men i alla fall betydligt bättre än den sista tiden. Så fort halstabletten tog slut blev det jobbigt igen men då var jag välförsedd och kunde ta fram en ny. Det verkar alltså som att jag och mina luftrör fungerar ganska bra så länge jag suger på en halstablett så nu får jag se till att ha ett lager sådana i fickan så fort jag ger mig iväg någonstans.

Jag var ju tvungen att ta reda på varifrån citatet om ord och handling kommer och det var Falstaff Fakir, pseudonym för Axel Wallengren, som skrev både det och många andra ordspråk en gång i tiden. Många av dem är både rasistiska och fördomsfulla men det finns även de med en viss humor. Så här lyder den ursprungliga texten: Hos mannen är ord och handling ett, hos kvinnan två, hos barn och tjänstefolk tre. Beslut och handling är ett hos mannen, två hos kvinnan, tre hos barn och tjänstefolk. Så blir det klämmigare och fokuserat på objekten.

Jag vidhåller att ord och handling är ett hos kvinnan men tillägger att det lika gärna kan vara så för män, barn och tjänstefolk och att det varierar beroende på situation och energi. Jag känner att jag inte gillar den här mannens humor så jag ska inte citera honom mer.

Från parkeringen är det bara några hundra meter fram till den här lilla plätten där brunkullan trivs. Trivs gör även andra blommor, både olika orkidéer (dit brunkullan hör) och andra vanligare arter.

Precis som när jag var vid Acksjön för att titta på guckuskor så konstaterade jag att det var alldeles för tidigt för att få se massor av blommande orkidéer. Det var faktiskt lite för tidigt för att få se fullt utslagna brunkullor också men jag hittade några som var på god väg. Tyvärr blev bilderna på dem inte särskilt bra. Det fanns massor av humleblomster (de två första bilderna) och några knoppiga orkidéer men nästa år ska jag komma ihåg att jag bör vänta någon vecka till innan jag åker hit.

Jag har vid flera tillfällen läst och hört talas om Jämtlandsmaskros men har inte lagt märke till den blomman tidigare. Men här råkade jag av en slump titta på rätt plätt en bra bit från spången, som var utlagd och som alla ombeds att inte gå utanför. I den första bilden ser ni skillnaden i färg mot vanlig maskros. Jämtlandsmaskrosen är mer orange, har kortare stjälk och slår aldrig ut ordentligt. Den finns inte bara i Jämtland utan enligt artfakta.se är den en fennoskandisk endem och är idag begränsad till mellersta Skandinavien. De allra flesta fynden har gjorts i Sverige, framförallt i Jämtland och södra Lappland men också i Medelpad, Ångermanland och Härjedalen. Vill ni veta mer om Fennoskandien så rekommenderar jag google. Men det gränslösa området sträcker sig genom delar av Norge, Sverige, Finland och nordvästra Ryssland. Hur som helst så tycker jag att det var kul att äntligen hitta några exemplar.

Jag lät halstabletter smälta i munnen medan jag gick iväg på en fin promenad. Jag såg massor av violer…

…rödbläror och kråkvicker. Solen sken men jag såg att det dök upp en del moln som senare gav naturen lite vatten.

En skogspärlemorfjäril satt snällt kvar med utfällda vingar medan jag fotade.

Och till sist ett lite udda fynd, eller rättare sagt två stycken. På varsin sida om stigen hade någon placerat ut två kaffepannor. Jag spanade lite extra för att se om det fanns fler men jag såg bara dessa två. En kul grej men varför lär jag aldrig få svar på.

Det var med glädje jag öppnade ett brev från regionen och såg att jag har fått en tid för lungfunktionsundersökning den 1:a juli. Det är 9 dagar innan jag åker iväg mot Gotland och det ger mig ett litet hopp om att kanske hinna få någon slags inhalator eller annan medicin som kan hjälpa mig snäppet bättre än halstabletter. Visserligen är jag glad för att jag kom på att de tabletterna hjälper men det finns säkert ännu effektivare saker att ta till. För säkerhets skull gick jag ändå förbi affären på min promenad i morse och köpte fler påsar med två olika sorter.

Hit åker jag varje år i första halvan av juni, om jag har möjlighet. Men jag tror inte att jag har skrivit något om hur området blev den kalkmark som nu bjuder på olika orkidéer och annat fint. Det fanns en gång en grund sjö här med en botten som var täckt av kalk. I slutet av 1600-talet ville bönder ha mer betesmark till sina djur och beslöt sig för att minska sjöns yta. Acksjöns vattennivå sänktes genom att ett dike grävdes genom den grusås som skiljer Storsjön från Acksjön. Men när väl vattnet fått fart grävde det ur ett brett och brant dike genom åsen som kallas Käringgraven. Enligt infotavlan var det som att dra proppen ur ett badkar. En del av åsen spolades bort och hela Acksjön tömdes på vatten. Kvar blev en öken av kalk där bara växter som älskar kalk kan leva, exempelvis vissa orkidéer.

När jag klev ur bilen kom stora horder av mygg farandes. Jag får aldrig några kliande, röda bulor av myggbett. Faktiskt så märker jag inte av dem alls mer än att det är irriterande att ha myggorna surrande omkring mig. Ibland känner jag att de sticker mig någonstans men sedan händer inget mer. Förmodligen har jag blivit immun mot vad det än är de sprutar in. Men som sagt, jag vill inte ha dem på mig och därför var jag glad för att jag hade kommit ihåg att ta med myggspray. Denna fantastiska uppfinning. Jag sprejade ordentligt runt huvudet och händerna och plötsligt var myggorna borta. Då kunde jag ägna mig åt det jag kom dit för…att hitta guckuskor och kanske några andra fina blommor. Den här guckuskon var den första jag såg och den växte helt ensam precis vid stigen.

Strax efter det fyndet såg jag många klungor med utblommade och vissna guckuskor men jag fortsatte för finns det en lagom utslagen blomma så finns det säkert fler. Jag följde skyltarna som visade naturstigen och vek av till vänster, gick på spången och kom så småningom fram till det område där flest guckuskor växer.

De vackra och fascinerande blommorna växer inte mitt i kalkområdet utan runt omkring, nära skogen. Innan jag upptäckte det här området såg jag bara guckuskor vid ett tillfälle men nu har jag lyxen att kunna se dem i mängder varje år. De sprider en svag doft av vanilj och den doften lockar små bin som kryper ner i toffeln. När biet upptäcker att det har blivit lurat och att det inte finns någon nektar finns det bara en väg ut och det är bakom ståndarna. Där blir biet pudrat med pollen och när biet flyger iväg och luras av nästa guckusko blir den blomman pollinerad. Visst är naturen förunderlig och man kan nästan tro att någon smart varelse ligger bakom allt. Men det är en utveckling som jag tror har skett utan mänsklig inblandning. Tänk att dessa märkvärdiga blommor växer helt vilt, utan genmanipulationer eller annan hjälp från oss. Nu hoppas jag att jag har rätt men jag har svårt att tro att dessa vilda blommor har utsatts för medveten påverkan från oss.

Den här kalköknen breder ut sig åt flera håll med små avsnitt av låg vegetation som avgränsningar. Det är verkligen ren kalk man går i och det syns på skorna, som fick en rejäl rengöring när jag kom hem.

Vissa orkidéer trivs väldigt bra i den här karga miljön och jag hittade några. Vissa av dem kan vara svåra att upptäcka och jag var egentligen för tidigt ute för att få den där rika upplevelsen då många orkidéer blommar samtidigt. Flugblomstren är spännande blommor. Blommorna har en färg och en doft som påminner om en insektshona. De riktiga insektshanarna blir lurade och försöker para sig med blommorna, vilket leder till att blommorna blir pollinerade. Återigen konstaterar jag att naturen är fantastisk.

Några fler blommor, som inte växte i kalken utan på sidan om.

Jag kom ut från skogen och gick en bit längs sjön för att vända upp i skogen mot parkeringen lite senare.

Jag tänkte att jag skulle göra mitt andra årliga blomsterbesök idag men den här morgonen kändes luftrören lite sämre och jag avvaktar någon dag. Ni vet nog vilka blommor jag tänker på. Naturligtvis är det Jämtlands landskapsblomma brunkulla som måste ses varje år. Den sällsynta orkidén, som ser så oansenlig ut på lite håll men som är så fin när man kommer riktigt nära, är ännu en blomma jag gärna vill se varje säsong.