Det här var vår sista heldag på Gotland. Dagen efter var det dags för hemfärd på eftermiddagen. Vi hade två mål, båda på den västra sidan av ön, och båda platserna bjöd på både utsikt och självklart bad för Rockys del. En bra dag helt enkelt…igen. Vi har bara haft bra dagar den här veckan.

Vi började med att besöka Brucebo naturreservat. Vi funderade på hur Brucebo skulle uttalas och förklaringen fick vi på en skylt uppsatt på staketet till konstnärshemmet Brucebo. Det här fina huset är en del av konstnärshemmet. Enligt skylten började Brucebo byggas 1900 av Carolina Benedicks-Bruce och hennes kanadensiska make William Blair Bruce. Båda var konstnärer och en del tavlor och skulpturer finns fortfarande kvar att beskåda för den som vill. Eftersom Bruce är ett kanadensiskt namn så antog vi att Brucebo uttalas som det namnet.

Jag vet inte om konstnärshemmet var öppet. Vi såg inga besökare där och vi hade vårt fokus på den naturstig vi skulle följa. Efter en stund kom vi fram till Brucegrottan, en av flera grottor i det här området.

Gunnel (min syster) och Rocky gick glatt in i den inte särskilt djupa grottan. Inget läskigt alls med den här grottan. Jag följde gärna efter men kom inte särskilt långt. Det var bara att vända om och gå ut igen.

Stigen förde oss uppåt på tillverkade trappsteg.

Vi kom upp på toppen av en hög klint och återigen stod vi på en höjd och såg ut över havet. Där nere fanns en liten ö med massor av fåglar, mest gäss efter vad jag kunde se, och på land bredvid ön betade får.

Fåren hade en väldigt stor yta att röra sig på och medan vi stod där uppe såg vi hur de förflyttade sig längre och längre bort.

Så småningom tänkte vi ta oss ner till det lilla fiskeläget där borta.

Vi började gå ner mot havet men för att komma dit måste vi ta oss över den här stegen in i området med får. Vi var i alla fall ganska säkra på att det bara var får där eftersom vi bara såg sådana från klinten. Vi såg eller hörde inga kossor någonstans så det var lugnt att gå in där med Rocky. Han var jätteduktig trots att han aldrig hade sett något liknande förut. Jag gick först och tog emot honom så att han inte skulle falla handlöst på andra sidan.

Efter en kort skogspromenad kom vi fram till havet och den fågelö vi såg från klinten. Området är ett fågelskyddsområde med restriktioner men de upphörde några dagar innan vi kom dit.

Vi började med att gå söderut en liten bit.

Vid slutet av fårhägnet passerade vi den här fina portalen. Tänk att stenarna hänger kvar i bågen, något en fysikintresserad person säkert skulle kunna förklara.

Vi gick inte särskilt långt åt det här hållet. Bara tills vi hittade en badplats till Rocky och där passade jag på att titta lite på fåglar. Knölsvanen känner de flesta igen men vad är det för små vadarfåglar på stenen? Jag googlade vadarfågel på Gotland och hittade nästan genast svaret. Det här är med stor sannolikhet kärrsnäppor.

Här vände vi och gick norrut, mot det fiskeläge vi sett tidigare.

Vi stötte ihop med fåren efter en stund och Rocky, som inte är bekant med den sortens djur, gav till ett skall. Det var intressant att se hur får genast kom springande från olika håll och samlades i en klunga som skydd mot faran.

Rocky skötte sig bra när vi gick förbi de vaksamma fåren och de stod lugnt kvar. Det var inte läge att försöka komma närmare och kanske klia något får under hakan. De var alldeles för upptagna med att ha koll på den varelse som kanske kunde utgöra en fara.

Vi nöjde oss med att gå till den strand som fanns mitt emot fiskeläget. Vi hade ett utflyktsmål till att orka med och här tyckte vi att det var fint att stanna till en stund.

Rocky njöt i vågorna.

Här satt vi och bara hade det bra en stund. Matsäcken var kvar i kylväskan i bilen men det går ju att sitta ner och njuta av livet även utan något att äta. Jag hade ju mina halstabletter men de räknas nog inte.

En fin liten runda att börja dagen med. Själva naturstigen var ca 2 km lång och den lilla extrasträcka vi gick kanske ökade på längden med högst 1 km.

De här små stugorna såg vi på flera platser men alltid när vi satt i bilen. Jag vet inte om de är speciella för Gotland men jag ville i alla fall försöka fånga en av dem på bild i förbifarten.

Jag har i ett tidigare inlägg berättat om när vi gick en sträcka på Klintkustleden och nu besökte vi samma led igen, men en bit längre söderut. Jag återanvänder kartbilden där en blå markering visar var vi var några dagar tidigare. Den här dagen åkte vi till Lickershamn för att besöka Jungfrun naturreservat och Gotlands största rauk, Jungfrun (markerad med en blå pil). Hela Klintkustleden sträcker sig från Hallshuk i norr till den röda markeringen i söder. Det finns alltså väldigt mycket mer att upptäcka längs leden om någon vill det.

Vi parkerade ovanför hamnen och gick förbi fiskeläget för att komma till stigen mot Jungfrun. Om ni tittar mellan bodarna och längre bort i bilden så syns Jungfrun där, uppe på en klint.

Inzoomad.

Vi tyckte att det var dags för att äta vår matsäck och hittade en fin plats där vi kunde göra så. Rocky fick så klart också en godbit. Den här gången var det inte en korv utan något annat smaskigt och mer anpassat för hundar. Det är ju trots allt ganska viktigt att man som hundägare ser till att hundens mage mår bra.

Efter en fin promenad längs leden kom vi fram till den öppna plats där Jungfrun finns.

Naturreservat Jungfrun omfattar ett 700 meter långt avsnitt av den branta kustklinten nordväst om Lickershamn. Rauken Jungfrun är Gotlands högsta rauk. Dess topp når 12 meter över den platå den står på och 26 meter över havet. Enligt sägnen skall rauken ha fått sitt namn efter ett tragiskt kärleksdrama som ägde rum här vid Lickershamn för snart 1000 år sedan./Länsstyrelsen

Informationsskylten vid Jungfrun redogör för en sägen om hur en bonde hade ihjäl en enligt honom opassande friare till sin dotter med tillhjälp av en besvärlig metod. Han sätter flickan på toppen och låter meddela att om friaren kan hämta ner henne på baksidan så får han henne. Huruvida friaren lyckades får du läsa på skylten./Guteinfo.com

Någon skylt tittade jag inte på och missade därför svaret. Den som vill ha en längre version, där även svaret på hur det gick finns med, kan läsa texten i slutet av inlägget. Det var inte bara skylten jag missade utan även i vilken vinkel man kan se jungfrun hållandes ett barn (hur nu det går ihop men det kanske var t ex ett syskonbarn). I de bilder jag tog såg jag en massa figurer från olika vinklar. Här bjuder jag på vad jag såg från det här hållet. Ni ser kanske helt andra saker.

Om jag hade gått några steg åt höger när jag tog den andra bilden nedan så hade jag sett jungfrun med barnet. Den bilden har jag sett på annat håll när jag har letat fakta och myter. Och visst kan jag ana att det är en kvinna och ett barn på den bilden. Synd att jag inte visste det när jag var här.

Från Jungfrun tittade vi tillbaka mot Lickershamn.

Det fanns några fler områden med raukar och vi traskade upp till några som fanns nära hamnen.

Jag ser flera figurer i raukarna och det tror jag att flera av er, kanske alla, också gör. Här tycker jag mig ana en profil på en gubbe, kanske ett förstenat troll som råkade få solstrålar på sig och därför hamnade i den här situationen.

Dessa häftiga blommor såg jag lite här och där .

En liten nyckelpiga lyste så fint rött mot mig.

Ett av många bad för Rocky den här dagen.

Vi satt på stenstranden ett tag och njöt av att se Rocky trivas, av att känna värmen och de svalkande vindarna och av att kunna sitta där med vyn över havet, Jungfrun och en hel del annat. Som den här växten t ex.

När vi kände oss redo för att åka till stugan reste vi oss från stranden och gick till bilen. Vi hade flera gånger åkt förbi Tingstäde kyrka och pratat om att den var fin och att vi borde fota den. Men hittills hade det inte blivit av. Nu Stannade Gunnel bilen på lagom fotoavstånd och vi gick ut för att föreviga vår närmaste kyrka. Vi såg många kyrkor under veckan här och vi konstaterade att tornen hade ungefär samma stil. Kanske lite speciellt för Gotland. Det är inget jag vet men man behöver inte vara expert för att se likheterna i byggstilen.

Nu återstod bara avresedagen och efter städning av stugan hann vi med en liten utflykt även den dagen.

Här kommer den utlovade texten om hur det gick för bondens dotter och hennes friare.

Följande text hittade jag på https://uddautflykter.se/guide/gotland/rauken-jungfrun

När Likajr den vise en dag kom tillbaka till Lickershamn från ett plundringståg i fjärran land hade han med sin en ny träl. Helge som pojken hette var son till en besegrad hövding och fick växa upp bland de andra trälarna, på trälars vis.

Likajrs dotter Öllegard fattade snart tycke för den unga trälen och snart spirade till Likajrs stora förtret en romans. En höstdag meddelade han att det skulle bjudas till fest på klippan ovanför byn. Hans män tog med sig långa stegar upp till den stora rauken längst ut på klippan utanför byn för att där lyfta upp Öllegard till toppen. Det märkliga företaget skulle snart få sin förklaring.

Inför de samlade festdeltagarna förkunnade Likajr nu att Helge skulle få gifta sig med Öllegard, men bara om han klarade utmaningen att hämta ner Öllegard från den höga raukens topp. Obrydd började Helge att klättra och snart var han uppe vid toppen där Öllegard väntade. När de tillsammans började klättra ned mot säkerheten började Likajr inse att han kanske skulle bli tvungen till att gifta bort sin dotter till en simpel träl.

Plötsligt for en pil genom luften och träffade Helge i huvudet. De båda ungdomarna störtade handlöst ner och slukades av det mörka vattnet. Likajr som hade skjutit pilen slapp nu att gifta bort sin dotter, men han förlorade henne samtidigt för alltid. Alltsedan dess har rauken vid klippan utanför Lickershamn kallats för Jungfrun.

Vilken sanning som ligger i sägnen som återberättades av John Nihlén i boken Sagornas ö från 1929 låter vi vara osagt. Säkert är i alla fall att Jungfrun i Lickershamn är Gotlands högsta rauk där den står ensam längst ut på klippan, 12 meter hög och 27 meter över havet. Det finns vackrare raukar på Gotland men få bär en sägen som överlevt så envist genom åren.

Den här dagen traskade vi runt i Visby, både utanför ringmuren och innanför den. Det finns så mycket fint här och bilderna blev många. Jag har dock minskat ner antalet rejält här i bloggen och ändå blev det en lång bildkavalkad. Men i stället minskar jag ner texten mycket mer än jag brukar och låter många av bilderna tala för sig själva.

Jag har varit i Visby tre gånger tidigare men har aldrig upptäckt den fina gångvägen längs utsidan av muren. Den kände i stället Gunnel (min syster) mycket väl till så hon fick visa vägen från parkeringen på andra sidan gatan från den här bilden sett.

Som ni ser var det strålande solsken. Som tur var visade termometern ingen jättehetta och vindarna från havet var sköna. Gissa vem av oss som blev gladast när vi kom ner till havet.

Det var nog inte särskilt svårt att svara på. Rocky så klart.

En liten bit till gick vi på utsidan av muren.

Ett konstverk som ingen av oss kunde se vad det föreställde. Kanske ingenting utan det kan vara bara ett fantasikonstverk. Jag hittade ingen text med förklaring och det behövs ju inte alltid. Låt fantasin flöda.

Här är porten, vid Kruttornet, som blev vår ingång.

Jag gillar verkligen de unika blomlådorna. Kanske innehållet är i tristaste laget men det är säkert en växt som klarar hårda vindar och störtregn.

Fiskargränd är en smal gata i Visbys innerstad som är stadens vanligaste vykortsmotiv enligt Wikipedia.

Blommor finns på fler platser. Här ett gäng stockrosor.

Ännu fler blommor och andra spännande växter fanns det i botaniska trädgården. Jag nöjde mig med att fota ett fåtal.

Får man gå uppför trappor och in i spännande grottor, ruiner eller andra liknande platser så är jag där och vill göra det. Gunnel och Rocky placerade sig i skuggan och väntade medan jag undersökte det här.

Från det lilla tornet till ett lite högre. Självklart skulle jag upp dit också.

Här stod en man som troligtvis var någon slags turistguide. Han hade slagit klorna i en ung tjej som såg måttligt road ut. Men det såg inte mannen utan medan jag var där uppe, och kollade in utsikten åt olika håll, babblade han på men jag fick nästan lust att gå dit och rädda tjejen. Jag kunde ha låtsats som om vi hörde ihop och sagt att nu måste vi skynda oss iväg. Men kanske var hon faktiskt intresserad så det var nog bra att jag inte gjorde det. I stället skyndade jag förbi dem och nerför trappan igen. Allt för att själv slippa bli fångad i ett informationsflöde jag inte kan ta emot.

Jag såg domkyrkan och lite av havet från tornet.

Vi fortsatte vår vandring innanför muren.

Vi kom upp på lite högre höjd och såg en skymt av en utsikt mot havet. Då gick vi ner mot den och där kunde vi konstatera att alla ruiner vi hade på vår att-se-lista syntes. I stället för att leta upp dem en och en tyckte vi båda att det här räckte gott och väl. Nu minns jag inte vilken ruin som heter vad men det är inte det viktiga för min del. Jag gillar att se dem och tycker att de är spännande men längre än så sträcker sig inte mitt intresse.

Vi såg även Visby domkyrka, Sankta Maria kyrka.

Framför domkyrkan stod en bänk och där satte vi oss och åt vår matsäck. En fin plats att slå sig ner på en stund.

Rocky är en van och duktig fotomodell.

Utanför Visby konstmuseum stod röda stolar på rad. Alla med olika utsmyckning.

Almedalen är nog ett måste när man är på besök i Visby.

Jag anade att den här stora måsfågeln kunde vara någon slags trut och när jag googlade blev jag nästan säker på att det är en gråtrut. Bilderna visar flera olika utseenden men även som den här ser ut så jag tror att gråtrut är rätt. En i sammanhanget ganska liten kaja är på sin vakt och har full koll på mig.

Det här är i alla fall den välkända arten Rocky, en blandning av schäfer och leonberger.

Det var dags att vandra upp mot parkeringen och bilen för att ta oss till vår stuga. Ni förstår nog att vi alla var lite trötta efter den här stadsvandringen.

Minnet sviktar lite men jag är ganska säker på att vi tog bilen ner mot havet för att låta Rocky svalka sig innan vi åkte till vår stuga. Tidsangivelserna i bilderna bekräftar min tanke. Jag missade det mesta av Rockys badande eftersom jag var fokuserad på andra simmande varelser.

Men jag fick i alla fall en bild där han svalkar tassarna.

Vi var väldigt nöjda med vår dag men tyckte att det var väldigt skönt att komma ”hem” relativt tidigt och bara ta det lugnt. Stadsvandringar är mer krävande än naturvandringar och det är mestadels huvudet som blir ansträngt. Vi hann i alla fall nästan se allt innan alla festglada stockholmare hade vaknat efter en mer eller mindre vild natt. Stockholmsveckan pågick för fullt och enligt sverigesradio.se är den känd för att locka tusentals partysugna unga och präglas av fest och fylla. För oss väntade en lugn natt och dagen efter var det natur som gällde igen.

Den här dagen ville vi se mer av Gotlands Östkust och Gunnel (min syster) letade fram en led som såg bra och fin ut.

Östkustleden är en vandringsled som sträcker sig utefter den vackra kusten på östra Gotland, från Anga prästänge i norr till Närsholm från i söder. Leden binder ihop 8 socknar och passerar genom 8 naturreservat. I dag är leden 78 km lång och därmed Gotlands längsta vandringsled, men planer finns redan på att bygga vidare, till nya spännande miljöer./Östkustleden.se

Leden sträcker sig alltså från den röda markeringen i norr till Närsholmens naturreservat i söder. Till höger syns den del av leden vi besökte och som ni ser är det bara en ganska liten sträcka jämfört med hela leden. Men den var fin.

Det svåraste var att välja vilken del av leden vi skulle besöka. Nästan åtta mil var så klart inte aktuellt för oss att vandra och ännu mindre att avverka den sträckan tur och retur. För att få se så mycket som möjligt valde vi att ta bilen längs en del av leden och göra lite kortare stopp och promenader på utvalda platser. Vi for först till Katthammarsvik, där det fanns en pir, en båthamn, någon slags stenbyggnad, några stränder och så ett fiskrökeri. Det fanns annat också, bl a en restaurang, men efter att ha sett oss omkring en stund åkte vi vidare.

Vi kom till Grogarnsbergets naturreservat och det var helt i min smak. Fast ni vet ju att jag gillar det mesta i naturväg.

Så här beskriver Länsstyrelsen platsen. Den gotländska ostkusten är mestadels ganska låglänt och flack. Grogarnsberget, som reser sig drygt 30 meter över havet och på tre sidor avgränsas av branta klintar, utgör ett storslaget undantag.

Det är klart att vi sökte oss hit. Höjder och utsikt över havet är det vi vill ha. I alla fall delvis för stränder åt badpojken Rocky ville vi också uppsöka. Inte bara för hans skull utan för att vi, som jag har skrivit förr, gillar variation och många naturtyper. Vi tyckte att området delvis påminde om Alvaret på Öland och när jag läser om det här naturreservatet står det att det är omväxlande häll- och alvarmarker. Det ska finnas rester efter en fornborg någonstans men den såg vi aldrig. Eller så var vi inte medvetna om att vi trampade omkring bland de resterna. Jag har letat efter fornlämningar förr där mitt okunniga och otränade öga inte har sett någonting. Vid en googling kom förklaringen. En insatt person skulle så klart genast ha förstått att det inte bara var naturlig mark utan att de ihoptryckta stensamlingar vi inte kan ha undgått att se var den där borgen.

Man kan gå både uppe på klinten och nedanför längs stranden. Om vi hade nöjt oss med att bara besöka Grogarnsberget så hade vi nog gått överallt där det gick att gå men vi fick en skön promenad uppe på klinten och kunde se ner mot stranden.

Där borta syns ett skyddsvärn. Så mycket minns jag att det stod. Eller var det kanske Gunnel som sa det? Ja, ni märker att mitt intresse för historia är lågt. Jag kan fascineras av gamla byggnader och ruiner men jag är inte så intresserad av vad de har varit.

Däremot gillar jag att gå in i diverse skrymslen och naturligtvis gick jag in där och tittade ut, vilket resulterade i de här bilderna.

Dagen började mulen men molnen sprack upp vartefter och det blev riktigt skönt.

Strax efter att jag tog den här bilden vände vi tillbaka. Då gick vi lite längre in från havet i en rakare linje mot bilen.

Vi åkte på småvägar så nära havet som möjligt och oftast där leden gick. Lite skumpigt emellanåt och lite av ett äventyr när vi mötte andra bilar. Men det gick bra och vi fick en fin naturupplevelse även från bilen. Nästa stopp var i Herrvik, ett fiskeläge och en fritidsbåtshamn med fina strandbodar och många båtar att titta på.

Där fanns också svalor som flög omkring högt upp i luften. Enligt min och Gunnels farfar ett tecken på ett högtryck och fint väder. En av svalorna satte sig en bit bort och poserade lite.

Vi åkte vidare till en utsiktsplats lite längre bort längs leden. Det står inget namn på kartan utan bara att det är en utsiktsplats och även där fanns det så klart fåglar. Här en häger som svävade omkring en stund. Bilderna blev alla dåliga men om jag inte beskär jättemycket så kanske ni kan ana att det är en häger.

När jag vände blicken ner mot marken igen såg jag Östergarnsholm med sina två fyrar.

Nu hade solen tagit över och allt blev vackrare. Gunnel och Rocky är lika vackra som vanligt men naturen förändras när solen skiner på den.

Även här var det en del dramatik i landskapet. En fin plats helt enkelt. Ingen dag utan minst ett bad för Rockys del.

Vi gick så klart ut på klinten, eller är det klippor när de inte är jättehöga? Jag är inte särskilt hemma på terminologin.

Kanske kan de här formationerna vara raukar. Det ser ut som sådana men jag vågar inte säga att det är så.

Hur som helst så var det både fint och skönt att gå omkring där.

Vi ville ut på de flata stenhällarna också.

Jag är ganska säker på att det här är någon slags tärna men vågar mig inte på någon mer detaljerad gissning.

Ska jag bada eller ska jag se vad vår tillfälliga flockmedlem håller på med?

Självklart blev det ett bad. Lite för grunt för en stor hund som vill doppa sig men tassarna svalkades i alla fall skönt.

Nu återstod bara sista delen av det vi såg av Östkustleden. Återigen åkte vi på en väldigt smal och stundtals gropig, ojämn grusväg, för att följa leden och se så mycket som möjligt av kusten.

Vi passerade Sysne fiskeläge men vi stannade inte utan fortsatte mot stranden lite längre bort.

Rocky, som var en väldigt viktig deltagare i vår Gotlandsresa, skulle få ett sista bad innan vi styrde mot stugan igen. Det gillade han.

Som ni har märkt har det mest bara varit naturupplevelser hittills men dagen därpå åkte vi in till Visby och där fick vi en annan slags upplevelse. Lika fin men med fokus på annat än bara natur.

Det hade hunnit bli tisdag och efter två ganska intensiva dagar tyckte vi att det skulle vara skönt med lite mindre aktivitet. Vi hade läst att Klintkustleden var väldigt vacker, kanske t o m Sveriges vackraste kustled, så det ville vi så klart undersöka.

Klintkustleden sträcker sig från Björkume naturreservat i söder (den röda markeringen längst ner i första bilden) till Hallshuk i norr, en 30 km lång sträcka. Det skulle bli sex mil totalt fram och tillbaka och det var självklart inte aktuellt. Vi nöjde oss med gå ca 8 km ToR (enligt mobilerna) och startade i Irevik. Den blå markeringen visar den del av leden som vi gick. Den andra kartan ger en liten aning om hur det såg ut. Namnen på platserna hamnade åt fel håll men det spelar ingen roll utan det är sträckan mellan den nedersta och den översta gröna markeringen som visar vår promenadväg. Först en väldigt lång strand med en kort sträcka i skog. Sedan upp på klinten och till sist ner på ännu en strand.

I Irevik sken solen på oss. Det gjorde den längs hela vår vandring och det var skönt att svalkan kom med vindar från havet. Det finns många klinter längs den här leden och vi lämnade en av dem bakom oss och gav oss iväg norrut.

Leden gick ibland ovanför och ibland på stranden. Här var det ganska stenigt och då är det lättare att följa själva leden.

Rocky hade många badmöjligheter och dem utnyttjade han.

Vi startade vid tiotiden och då var det inte så många andra på stranden.

En blick tillbaka.

Den här resan gav oss många glada stunder tack vare en badälskande Rocky. Här kommer en liten stilstudie. De flesta stränder tillåter hundar och det är ännu en anledning att gilla Gotland.

Jag och min syster (Gunnel) fotar varandra.

Att gå långt på en strand kan vara jobbigt för fötter och ben men här var det lätt att gå så länge vi höll oss nere på den ganska hårt packade sanden.

Vi kom fram till det avsnitt av leden där den vek av en kort bit in i skogen.

Där satt en liten kanin en bit från stigen. Jag hoppas att det var en vild kanin men kanske var det en tam kanin som hade rymt. Jag har aldrig sett en vild kanin se ut så här men jag har å andra sidan inte sett jättemånga vilda kaniner.

Vi kom ut på en liten stenstrand innan det var dags för en klättring upp på klinten.

Inte så badvänligt men ganska vackra färger.

Vi satt där en kort stund och njöt av det vackra väder och de vindar som den här dagen bjöd oss på. Men sedan bar det iväg uppför. Först på en stig, där ett rep hjälpte oss lite, och när det blev ännu brantare via en trappa.

Jag är lite förundrad över hur bra halstabletterna hjälper. Eller egentligen är jag väldigt förundrad. Jag hade inga problem med att ta mig upp här. Luftrören ger mig nästan inga problem tack vare tabletterna och det går även lättare att prata så länge jag har en tablett i munnen. Men utan halstabletterna får jag genast problem och det blir jobbigt att prata och nästan omöjligt att gå mer än en väldigt kort sträcka. Jag är så glad för att jag kom på den lösningen.

Ni som har hängt med mig ett tag förstår att jag trivs när jag kommer upp en bit på olika höjder som bjuder på fina vyer. Långt där borta syns den sandstrand vi började vår vandring på.

En del av stranden inzoomad.

Här står jag och njuter medan Rocky förmodligen längtar ner till nästa bad.

Vi kan inte säga annat än att vi hade en väldig tur med vädret den här veckan. Några dagar började med moln men de lättade senare. Vi fick en fin vandring där uppe på klinten. Enligt mig en mer spännande och variationsrik natur än en strand, även om båda naturtyperna är vackra.

Vi närmade oss Sigsarvestrand, som var vårt mål. Kombinationen strand och klinter kanske är den allra finaste naturtypen. Allt på samma gång.

Här bestod stranden av sten och det är ett lite besvärligare underlag att gå på. Men fördelen med stenstränder är att man slipper få in sand överallt i alla kläder och sand som fastnar på en hud med solskyddsmedel. Jag måste berömma mig själv lite här. För första gången i mitt liv har jag varit väldigt noga med att smörja in mig med solskyddsmedel. SPF 50 har hindrat solstrålarnas alla försök att ge mig lite färg. Lite trist men min leverläkare kommer att bli nöjd. Jag kan faktiskt se en liten svag skillnad i hudtonen men den färg jag har nu är mestadels kvar från roadtrippen i Storbritannien. Då glömde jag bort att smörja in mig, förutom i ansiktet.

Vi hittade en stock, delvis i skugga, där vi tyckte att det var lämpligt att äta vår matsäck.

Rocky fick en korv. Lite extra bortskämd ska en fin och duktig vovve bli när han är på semester.

Jag gick bort runt hörnet för att se om det fanns något spännande att se men kom tillbaka efter att ha konstaterat att det var finare där vi befann oss. Stackars Rocky fick problem när jag lämnade honom och hans matte. Vem skulle han vara hos när vi inte höll ihop? Han följde mig en liten bit men ställde sig sedan och tittade på sin matte. När jag kom tillbaka stod han fortfarande där. Eller om han hade gått fram och tillbaka, det vet jag inte.

Så småningom var det dags att gå tillbaka och från den här stranden var det ingen klättring. En fin stig med lagom lutning ledde oss upp på klinten igen och vi fortsatte att njuta av vädret och de vackra vyerna.

Vi hade badkläder med oss för vem vet om lusten att bada ploppar upp. Jag funderade en stund på hur jag skulle göra. Det var varmt men var det värt allt krångel? Jag har ju alltid en tens på mig på promenader för att bröstryggen ska bli smärtfri och den gör det lite bökigt att byta om och sedan få på den på rätt plats igen. Det är krångligt nog bara att byta om och sedan bli torr och byta om igen på en sandstrand där sanden tränger in överallt. När man är klar är man lika varm igen. Jag valde den enkla vägen och satte mig på stranden för att titta på, och fota när Gunnel och Rocky hade kul i vattnet ihop. När Gunnel konstaterade att det var väldigt kallt i vattnet blev jag ännu mer övertygad om att mitt val var rätt. Jaja, jag är en badkruka och jag badar bara när omständigheterna är perfekta.

Efter badet ville nog Rocky dela med sig av lite svalka så han la sig tätt intill mig. Han är en väldigt snäll och omtänksam vovve 😀

Mer än så här blev det inte den här dagen men vi var ute i ganska många timmar så vi var nöjda med vår dag. Det var dessutom skönt att komma tillbaka till stugan relativt tidigt och bara ta det lugnt.

De följande dagarna blev det bl a besök på östkusten och en vandring i Visby och sista dagen kom vi till en annan del av Klintkustleden. Idag är det hemresa men innan färjan går hinner vi med en liten utflykt till ett naturreservat strax söder om Visby. Det finns alltså mycket mer att berätta om.

Dagen innan åkte vi längst norrut, till Fårö, och den här dagen bar det av till den allra sydligaste delen av Gotland. Hoburgsgubben var målet för dagen. Men innan vi kom dit hade vi sett ut en del andra platser vi ville stanna till vid.

Efter att ha stannat i Visby för att ladda bilen fortsatte vi en kort sträcka till Högklints naturreservat. Högklint omfattar ett cirka 1,3 kilometer långt avsnitt av kustklinten söder om Visby. Klinten når sin högsta höjd, 48 meter över havet, vid själva Högklint.

Klint har två regionalt spridda betydelser i svenskan och i danskan. Den mest spridda betydelsen är ‘berg med branta väggar’; denna betydelse förekommer i Götaland och Svealand, till exempel Romeleklint i Skåne och Ullavi klint i Närke./Wikipedia

Som ni ser var det en härlig dag och vi njöt av sol, värme och en svalkande vind medan vi tog in alla vackra vyer.

Ibland gick det inte att undvika att få med okänt folk i bilderna men så är det när man är vid kända turistmål. Vi hamnar säkert också i någons bilder då och då.

Men här är det jag som spanar ut över havet.

Jag väntade på att en modig person skulle lämna klippan innan jag tog den här bilden.

Jag försökte inte ens övertala min höjdrädda syster att ställa sig där längst ut. Men så här långt kunde hon klara av att gå.

Från klintkrönet leder en trappa ned till en avsats som kallas ”Getsvältan”. Getter som förr betade på Högklint kunde ibland ta sig ned till det saftiga gräset på klipphyllan. Men eftersom de sedan inte kunde klättra upp igen, svalt de så småningom ihjäl./Länsstyrelsen.

Den lite äventyrliga delen av mig ville så klart gå ner och titta hur det såg ut men dit fick jag inte med mig Gunnel och Rocky. Trappan var inte utformad för att hundtassar skulle må bra av att gå där och Gunnel är som sagt höjdrädd.

Länsstyrelsen påstår också att den här grottan har gröpts ur av havet så vattnet måste ha varit mycket högre då. Eller så har berget rest sig upp över havsnivå. Jag vet inte vilket som är troligast så det får var och en ha sina egna funderingar om

När jag kom upp för trappan stod Rocky och väntade och var helt fokuserad på att jag skulle komma tillbaka. Precis som om han tyckte att det är inte ok att lämna flocken på det där sättet. Håll dig inom synhåll!

Desto gladare och mer avslappnad var han vid vårt nästa delmål. Toftagropen är en fin badsjö och där fick Rocky bada så mycket han ville. Då trivdes han. Vi gick en bit runt sjön så att vi fick vara för oss själva.

Här intog vi dagens lunch och njöt av att bara få vara.

Det är inte bara bad i vatten som är sköna utan ett sandbad kan vara minst lika trevligt.

Efteråt krävs ett nytt bad och det är ju inga problem.

Men vi hade fler platser att besöka innan vi kom till Hoburgen och nästa delmål hade nog varit en väldigt trevlig upplevelse men tyvärr blev det inte riktigt som vi hade tänkt. Här skulle vi ha promenerat längst ut och både för Rockys skull, som skulle ha fått många badtillfällen, och för vår skull, som gick miste om naturupplevelsen, var det synd att vi inte kom mycket längre än till parkeringen.

Från bilen såg vi att kossor gick och betade en bit bort, vid strandkapellet.

Vi har båda hört om kor som ser hundar som fiender och om flera tillfällen där de har attackerat. Vi undviker alltså platser där kor går utan stängsel mellan oss och dem. Vi tänkte inte på att vi körde över en färist tidigare så vi blev lite besvikna. Men vi gjorde i alla fall ett försök att hålla oss långt ut mot motsatta kanten för att kanske komma ut längst ut.

Det var ett bra försök men här tog det stopp. Ett staket hindrade oss från att fortsätta och tyvärr blev det inte mer av det här besöket. Vi var rörande överens om att inte fortsätta och utsätta Rocky för kor, som kanske mest var nyfikna men som gjorde oss alla nervösa. Det ska tilläggas att ingen av oss är rädd för kor utan det är bara för att vi hade med oss Rocky som vi valde att åka vidare.

Jag fick med mig en bild på några blommor i förbifarten och snart var vi på väg igen.

Nästa anhalt var Klinteberget. Ni vet ju att jag gillar att stå uppe på höjder, helst fjäll, och se ut över vackra vyer. Här var det ganska fint och mysiga stigar men inte alls något särskilt.

Vi började gå på en led men kom ifrån den och gick lite på måfå tills vi kom tillbaka till parkeringen. En fin liten runda men inte direkt en sevärdhet. Kanske är jag lite kräsen som helst bara vill ha härliga vyer.

Nu hade vi inga fler planerade stopp innan vi kom till Hoburgen men eftersom vi åkte på en så vacker väg den sista biten, en väg som följde kusten och bjöd på mycket fint, så stannade vi till vid ett tillfälle. Jag försökte även fota från bilen men fick inga bra bilder. En av dem får dock duga. Det här påminde mig en liten aning om de gröna kullarna i Wales och i Skottland.

En till väldigt märklig bild där färgerna inte är som i verkligheten men som ändå visar området där hoburgsgubben finns.

Det var varmt men med svalkande vindar och vi gav oss ut på jakt efter gubben. Vi har båda sett honom förut och rauken som föreställer honom är i sig inte särskilt mycket att se. Men hela området är en fin upplevelse och att komma upp på de högsta delarna ger en fin utsikt.

Här är han och som tur är har de märkt honom med lite röd färg så att man vet att det är just där han är. Nu i efterhand har jag förstått att vi skulle ha stannat några meter tidigare och fått se honom från den vinkel som visar honom tydligast.

Här är grottan där han enligt myten hade sin matsal. Det finns en hel del berättelser om hoburgsgubben men om någon är intresserad så finns det mer att hämta på nätet.

Vi följde stigen upp mot toppen.

När vi vände blicken åt andra hållet såg landskapet lite annorlunda ut. Annorlunda men ändå vackert.

Långt norrut såg jag ett gäng vindkraftverk. Här snurrar de nog på ganska bra.

Jag avslutar med världens finaste fotomodell.

Vi har ingen Wifi i stugan och använder mobilt hotspot när vi är ute på nätet. Det funkar bra när det finns täckning men ofta är det dåligt med det. Därför får jag passa på när jag både har tid och täckningen finns så jag hamnar lite efter med att titta in till mina bloggvänner och även med att få till egna inlägg. Tid finns men det behövs ju även ett fungerande nät. Det är inget konstigt med att jag hamnar efter under resor, då så mycket annat prioriteras, men eftersom vi bor på samma plats hela veckan så är det inte det som hindrar. Men så småningom kommer jag ikapp.