Det är självklart en väldigt subjektiv bedömning men jag trivs numera bäst när det är lite svalt, som det var den här morgonen, medan solen skiner, sjön är relativt lugn och t o m spegelblank på vissa platser. Senare på dagen steg temperaturen till 26 grader men när jag kom till Bynäset vid halvsjutiden på morgonen så njöt jag av de ca 12 graderna. Alldeles lagom för en promenad.

Jag började med att leta upp några stolpar. Det tog inte lång tid och jag hittade även en björk vars delvis lösa näver färgades rött och gult av solens strålar. Ganska häftigt att se hur starkt det lyste i de färgerna.

Efter att ha registrerat stolparna fortsatte jag på rundan runt det som nog kan räknas som en ö. Wikipedia beskriver näs som dels en smal och jämförelsevis lång halvö dels en smal landremsa med vatten på båda sidor som förenar två större landområden eller öar. Här är det det sista alternativet som stämmer in. Det är, såvitt jag förstår, alltså bara landbiten som förbinder den här ön med Frösön som är själva Bynäset. Men eftersom hela området kallas så av de flesta så fortsätter jag också säga att jag har gått runt Bynäset.

Jag valde att gå motsols och som vanligt funderade jag över hur länge det här trädet ska stå kvar. Det har klarat alla möjliga sorters oväder så det står, eller lutar, kvar ett tag till.

Som ni ser började jag min promenad i skugga så det var ganska skönt att ha en fleecetröja, även om vinden nästan hela tiden höll sig någon annanstans.

I slutet av förra inlägget utlovade jag fåglar och speglingar och här kommer den första skraken. Jag är ingen expert men efter att ha konsulterat google tror jag att det här är en småskrake, gissningsvis en hane (kan även stavas hanne när det gäller djur och enligt ordkollen.se är båda stavningarna korrekta).

Det var disigt borta i fjällvärlden men en liten del av bydalsfjällen tittade fram.

Snart var det dags för nästa fågelart när familjen vitkindad gås simmade bort från mig.

Och på samma gång dök ännu fler småskrakar upp. Honan i de första två bilderna och en hane som verkar försöka klia sig i huvudet.

En söt liten vadarfågel, kan vara en mosnäppa, var ännu en av de fåglar som försökte locka mig bort från något, förmodligen ungar. Den pep ihållande och flaxade omkring. Den satte sig på en sten en stund för att pipa lite mer för att få min uppmärksamhet. När jag till slut gick därifrån tystnade den och allt var frid och fröjd en liten stund. Men det här är ett populärt område så den får nog inte vara ifred särskilt länge.

Ett dött träd som speglar sig i vattnet.

En knipahona med sina ungar simmade långt ut för att undkomma mig. Det var många fler ungar än de här men de höll inte ihop så att alla kunde vara med i samma bild. Det var kul att se hur även de här små ungarna härmade sin mamma och dök lite då och då. Om de lyckades hitta eller fånga något vet jag inte men beteendet hade de redan lärt sig.

Nu hade jag kommit till den del där solen nådde fram och strålarna värmde rejält. Tröjan åkte av och jag var glad för att jag hade tänkt på att ta med mig något att dricka. Dags för speglingar i det lugna vattnet.

Här är det Frösön som speglar sig.

Jag kom fram till den brygga där den tillgänglighetsanpassade gångvägen börjar eller slutar, beroende på vilket håll man kommer ifrån.

Två km återstod och jag gillar att även lite mindre rörliga personer kan komma hit och uppleva naturen.

Den här skylten förklarar varför det finns staket. Det går inte att missa dessa skyltar som sitter ganska tätt.

Den här rundan är 7 km lång och det tog mig nästan tre timmar att gå den sträckan. Det blev många stopp för att titta på fåglar och annat eller bara för att sitta ner en stund på en bänk eller en sten. Men vad gör det om det tar lång tid? Jag har ju den tiden och jag njöt för fullt. Men jag konstaterar att jag snart måste fylla på förrådet av halstabletter. Jag gillar de som har lite citronsmak så jag luktar citron under alla mina promenader nu och ett tag framöver 😀

Idag kom äntligen min nya kamera och nu har batterierna laddats och minneskortet ska snart vara istoppat. Nu ska jag försöka förstå mig på allt det som är nytt för mig.

Mina senaste inlägg har innehållit en hel del fåglar och i vissa fall fågelungar och jag fortsätter i samma anda tills de slutar visa sig för mig. Igår blev jag lite bekymrad när jag såg den här skatungen. Den satt på gångvägen och flyttade sig inte en mm när jag passerade tätt intill. När jag gick därifrån vände jag mig om och då hade den rört sig lite grann men satt fortfarande kvar. Jag hoppas att den satt helt stilla för att den trodde att den var osynlig då och inte för att den hade något allvarlig problem. Kanske mamman kom och tog hand om sin unge senare.

Jag gick en liten bit till och då blev det mer show. Den här lilla nötväckan hoppade omkring, flög lite grann och återkom till gångbanan varje gång. Även i det här fallet hoppas jag att mamman fanns i närheten.

Jag fortsatte mot Frösövallen och där har det dansats runt stången. Kul för kossorna att få lite att titta på. Nu låg de där och vilade och verkade må bra. Fjällen var helt gömda i de dimmoln som vägrade ge upp i fjällvärlden. Men det finns ju så mycket annat att titta på.

Grankottar t ex. Underliga stelnade droppar hängde på kottarna. Jag kände inte på dem men jag tycker att de ser lite klibbiga ut.

Ibland sätter jag mig en stund på den här bänken när jag passerar och det gjorde jag även igår. Väldigt skönt att sitta där och låta tankarna vandra medan man tittar ut över vyerna.

Den här bilden ser ut att bara vara en naturbild med inte så mycket att se. Men om ni tittar väldigt noga så ser ni att ett huvud sticker upp långt där borta i mitten.

Jag zoomade så mycket jag kunde och lyckades fånga den här sötnosen.

För en stund sedan kom jag hem från en otroligt skön morgonpromenad runt Bynäset. Det blev så många foton tagna så den berättar jag mer om i morgon när jag har hunnit sortera bilderna lite. Det blir både fler fåglar och speglingar i vattnet men mer om det får ni se i morgon.

Tidigare säsonger har jag nästan varit lite fanatisk med letandet i början av säsongen men i år har jag av uppenbara skäl varit tvungen att avstå från den aktiviteten. Ända tills jag kom på det här med halstabletterna. Nu är jag igång med stolpjakten igen men i ett mycket lugnare tempo än förr. Hittills har jag hittat 22 av 365 i Jämtland och så de sex stolpar jag och min son hittade i Uppsala. Det får fortsätta i den takten. Så tänker jag i alla fall nu, men vi får väl se…

Igår morse ertappade jag en ung råbock när han var i full gång med att äta upp en krusbärsbuske vid tillsammansodlingen. Staketet skyddar andra grödor men buskarna har lämnats åt sitt öde på utsidan. Jag tycker att det borde ha gjort ont i munnen att knapra i sig de taggiga grenarna men här mumsades det friskt till synes utan problem. Naturligtvis tänkte jag tillbaka på när våra hundar åt upp krusbären och på hur försiktiga de var när de med läpparna drog loss de sura bären. De kunde inte vänta på att de mognade utan var så otåliga att bären var slut innan de hunnit bli goda. Men den här råbocken verkade mer intresserad av själva grenarna.

Hoppsan! Ertappad.

Efter att ha bevakat mig ett tag tyckte han nog att jag verkade ofarlig så han fortsatte att mumsa. Kanske kände han sig trygg med att ha ett staket mellan oss.

När jag gick runt staketet och kom fram bakom honom var han nog mer beredd på att skutta iväg.

Jag var en ganska lång bit ifrån honom så han bestämde sig nog för att det inte var så bråttom att fly fältet.

Jag lämnade råbocken och gick vidare. Det kändes ganska bra i luftrören tack vare halstabletten så jag bestämde mig för att det var dags för en liten utmaning. Jag såg i Hittaut.nu`s karta att det fanns några stolpar att registrera på båda sidor om Öneberget. Det är inte mycket mer än en hög kulle så jag vek av från gångvägen och fortsatte på en stig mot toppen.

Egentligen behövde jag inte gå upp på toppen utan kunde ha gått en liten bit upp för att sedan gå runt berget och göra samma sak där. Men jag ville testa hur bra jag skulle klara den här kullen så jag fortsatte uppåt. Det kändes i bröstet och i luftrören men inte mer än att jag glatt kunde konstatera att det gick ganska bra. På väg ner på andra sidan fick jag en fin vy över broarna, sjukhuset och Arctura och med mitt nya objektiv kunde jag zooma in ganska bra.

Jag registrerade de stolpar som fanns där och fortsatte en liten bit längre bort för att klara av även de stolpar som låg närmare sjön. Nu har jag hittat alla som finns på den delen av Frösön och jag vände hemåt.

Jag tror att strandskatorna har ökat i antal de senaste åren för nu ser jag dem lite överallt. Den här sprang ut från ett buskage och såg noga till att jag följde efter. Om det är en han eller en hon vet jag inte. Enda skillnaden är att honan har lite längre näbb men jag måste nog se ett par bredvid varandra för att se den skillnaden.

När jag närmade mig hoppade strandskatan vidare till en sten längre bort.

Efter ett tag flög den in mot gångvägen och började promenera och jag förstod att den ville få bort mig från boet med ungarna. Ett vanligt förfaringssätt bland vissa fåglar. Jag har flera gånger sett t ex storspoven springa ut framför mig och ibland har den låtsats ha en skadad vinge. När den har känt att jag har följt efter den tillräckligt långt har vingen plötsligt varit helt ok och storspoven kunde flyga tillbaka till sitt bo. Eftersom jag förstod att det var just för att få bort mig från ungarna som strandskatan agerade på det sättet så följde jag snällt efter och efter en stund lyfte den och flög hem.

Lite längre fram såg jag sedan något som fick mig att le. En kråka, förmodligen mamman, kraxade med jämna mellanrum medan den hoppade framåt. Jag tror att den kallade på sina tre ungar som kom hoppandes efter.

Bara två av dem fick plats i bilden. Den tredje gömde sig lite längre bort. Det verkade som om mamma kråka ville samla ihop dem för hon stannade och kraxade lite till. Den ena ungen svarade och oj, vilket pipigt och ljust krax. Det var det som gjorde mig säker på att det var just ungar som kom på rad efter den vuxna kråkan. De är lite ljusare i fjädrarna men storleken är ungefär som mammans så helt säker var jag inte först.

Jag hörde inget mer kraxande från ungarna men när jag hade gått en bit och tittade tillbaka såg jag att mamman hade lyckats samla alla sina telningar hos sig. Det såg ut som om hon höll lektion i en kråkskola. Ungarna måste ju lära sig att vara just kråkor. Jag har aldrig förr intresserat mig för dessa kraxande fåglar men det här följet kunde jag inte låta bli att titta en stund på och att fota,

Jag befann mig i mitt sovrum med öppet fönster när jag senare hörde två grannar diskutera mig och min kosthållning. Jag hörde inte allt men när jag hörde ”…och hon skulle bara ha en macka med potatis och kaviar, det måste ju ha varit tångkaviar” som jag förstod att de menade mig. Samma granne fortsatte med ”och om man bjuder på fika så tar hon med sig eget” varpå den andra grannen sa ”ja, det måste hon ju”. Därefter började de prata om blommor och lecakulor. Jag undrar hur mycket jag missade innan. Deras röster lät inte som om det var skitsnack utan mer som om det var synd om mig. Jag hade sagt i förbifarten till den ena att jag skulle gå in och äta en sådan macka och kanske måste jag vara tydlig vid ett annat tillfälle med att jag äter en varierad kost och att det finns substitut och ersättningar för allt som jag behöver tillgodogöra mig för att jag och min kropp ska må bra. Rent näringsmässigt så visar de regelbundna proverna att jag inte lider brist på något. Lite smått irriterad blev jag faktiskt för jag tycker att de kan fråga mig om de har funderingar. Jag förklarar gärna.

Min midsommarbukett är inte som en vanlig bukett för den innehåller både djur och växter, alla plockade med min kamera (bildligt talat). Några bilder med bara natur ryms också i buketten och den första ”blomman” i min bukett blev en vy över en del av Ändsjön. Just här låg sjön spegelblank. Jag hamnade i det södra fågeltornet och där stod redan två par. Det ena paret var inte inriktat på bara fåglar utan de ville ha en fin naturupplevelse med allt vad det kan innebära. De lämnade tornet ganska snabbt och kvar blev jag och det mer fågelintresserade paret. Det är inte svårt att hitta samtalsämnen när alla står där och spanar efter fåglar. Jag tog inte tid men minst en kvart var jag kvar där med trevligt sällskap.

Buketten fylldes på med en skrattmås…

…och en gräsandsfamilj.

Några ungar hamnade på efterkälken och den ena sprang snabbt över vattnet för att komma till sin mamma. Den andra verkade lite förvirrad och simmade runt i ring ett tag tills den plötsligt fick lika bråttom som sitt syskon och skyndade iväg in i vassen där mamman och resten av syskonen redan befann sig.

Jag fyllde på min fina bukett med en knipa.

Några kossor fick också plats och de gjorde buketten riktigt spännande.

Något jag inte hade vågat hoppas på var tranor i buketten men när jag kom till det norra fågeltornet satt det par som först lämnade det södra tornet nu bänkade med sin matsäck. De hade fått en del information från en fågelskådare som nyss hade lämnat platsen och bl a hade han pekat ut ett tranpar på en ö en bit ute i sjön. Nu kunde de visa mig var tranorna fanns. De befann sig lite för långt bort för att jag skulle få till några bra bilder men det syns i alla fall att de är där. I den andra bilden kan man svagt ana huvudet på en liten tranunge men man får titta väldigt noga för att se den. Nästan i mitten av bilden tittar den upp ur det höga gräset. Tranorna var inte omtyckta av måsarna. Jag vet inte om måsungarna var hotade av tranorna men så fort någon av de stora fåglarna gick omkring lite så hade de genast en flock skränande måsar omkring sig.

Även skäggdoppingarna höll sig långt från fågeltornet men jag lyckades ändå se att några av dem hade ungar. Någon hade flera ungar på sin rygg och några verkade bara ha en unge. Eller så gömde sig några fler bland fjädrarna på föräldrarnas ryggar. Alla hamnade i min midsommarbukett som nu började bli ganska omfattande.

Eftersom jag gillar blått så blev jag glad när jag kunde lägga till några blå flicksländor i buketten. När jag googlar hittar jag några olika benämningar men blå flickslända verkar vara det vanligaste namnet.

Kom inte närmare för då biter jag!

Men en bukett är ju inte komplett utan blommor så här ser ni vad jag fyllde på med under min promenad på midsommaraftonens morgon. Alla delar av buketten finns kvar ute i naturen men följde ändå med mig hem. Kanske kan man både äta kakan och ha den kvar 😀

Med denna bukett önskar jag er alla en trevlig och fin midsommar.

Vad kan nu det vara? Jo, de som känner mig eller har följt mig i bloggen ett tag vet att i midsommartider är det något efterlängtat och väldigt gott som äts av mig. Jag har aldrig lyckats övertyga min man eller mina barn om storheten i de här smakerna och nu när jag tänker efter vet jag inte om mina syskon har haft samma vurm för den här delikatessen. Men eftersom det var mina föräldrar som introducerade detta för mig så måste det vara en nedärvd tradition att kombinera dessa smaker. Det handlar så klart om dessa tre livsmedel, som var för sig är väldigt goda men som tillsammans blir…

…det här.

Det smakade lika gott som vanligt. Kanske t o m lite bättre än vissa år då färskpotatisens kvalitet har en hel del med upplevelsen att göra. Den här potatisen var fast i konsistensen och höll ihop bra. När jag köpte halstabletter för någon dag sedan såg jag att färskpotatis kostade bara 3.50:- så jag skrapade upp de få potatisar som fanns kvar i behållaren och hoppades på att den skulle vara så fin som den visade sig vara. Nu är det luncher med ovan visade delikatesser som gäller och olika middagar som också har potatis som en självklar del. Mums!!!

Jag har naturligtvis varit ute i naturen och promenerat, medan halstabletter har fått smälta i munnen. Några bilder på diverse blommor blev det.

Jag gick inte en av mina längre promenader men jag kom fram till de öppna fält där man kan se ut över fjällen.

Jag vände och gick hem och där smakade det gott med en kopp kaffe. Till mitt kaffe tog jag en kall potatis med en stor klick kaviar på. Ni tror nog inte att jag är riktigt klok men de smakerna är helt klart beroendeframkallande. Om ni inte har gjort det förr så rekommenderar jag starkt att ni provar nu när det finns god färskpotatis.