Nu ni, nu händer det. Ett inlägg från mig utan en endaste bild. Så har det inte varit sedan min allra första början i bloggvärlden, då med min första blogg. Det känns lite underligt men det finns en orsak. Jag har inte varit ute och fotat något sedan den olycksaliga dag då jag gjorde något som fick min läkta fot att börja värka igen. Det är bara att acceptera och jag gör mitt bästa för att snart komma tillbaka till ett liv med promenader. De gånger jag går ut är det bara för att slänga sopor eller hämta posten och det har varit tillräckligt. Inomhus försöker jag gå lite och nu har jag kommit upp i ca 500 steg innan det börjar ta emot och göra ont. Då tar jag en paus och går lite mer när det har gått någon timme. Så skulle jag ha gjort redan då jag stukade foten rejält och fick en långvarig smärta i hälsenan. Men då missförstod jag sjukgymnasten och förlängde pinan eftersom jag inte lät foten vila.

Hur det blir den här gången får vi se. Nu i helgen kommer min son hit och ni vet ju att vi gärna vill ut på små äventyr. Helst upp på en fjälltopp. Det är nog inte aktuellt den här gången men om det bara blir något uppehåll i regnandet så ska vi nog komma ut och åtminstone promenera här i närområdet. Tack vare halstabletterna, som hjälper mig att vidga luftrören, skulle det vara helt möjligt att vandra iväg någonstans…om det inte bara vore för foten.

Hur går det då med hostan och kan jag prata utan att den sätter igång? Jo tack, hostan finns där och frodas så fort jag försöker mig på ett samtal. Nu har jag både hunnit sluta med blodtrycksmedicinen och börja med den igen utan att märka någon skillnad. Nu återstår kanske bara att testa om någon av mina immunnedsättande mediciner kan vara orsaken och om det inte heller visar sig vara lösningen så vet jag inte hur vi ska gå vidare. Om det ens finns något att gå vidare med. Men där, i de tankarna, är jag inte ännu.

Foten och smärtan i den tänker jag högaktningsfullt skita i om det blir skapligt väder i helgen. Då vill jag ut och jag har ju misshandlat den förr. Det enda som händer då är att jag förlänger läkningsprocessen. Det kan det vara värt. Min son är medveten om att, precis som när min dotter var här för några veckor sedan, blir det en ganska tyst samvaro eftersom mina luftvägar inte orkar med mycket prat. Han vill komma ändå och det är ju väldigt trevligt med hans sällskap även om vi mestadels är tysta.

Ja hej och hå, vilket trist inlägg det blev med problem med både det ena och det andra. Men jag kommer igen och jag vill inte ge intryck av att jag går här och deppar. Så är det inte. Jag längtar ut men är ganska bra på att acceptera och utgå från den situation som råder. Man får helt enkelt göra det bästa av situationen.

Så blev det när jag för några dagar sedan gav mig iväg för att leta upp stolpar och njuta av en skön förmiddag på Andersön. Men det var så skönt och det kändes så bra. Förutom att jag blev blöt om fötterna.

Sist jag var här gick jag en runda med början vid det allra smalaste avsnittet och vände innan jag kom fram till den bredare delen. Den här dagen var syftet att leta stolpar och då gick jag en runda där de fanns. Eller en runda kanske är lite mycket sagt. Det blev mycket kors och tvärs för att hitta den bästa rutten förbi alla stolpar.

Jag såg inga älgar den här gången men en del kossor tittade nyfiket på mig när jag passerade. Jag brukar inte se älgar så ofta här men minst två gånger har jag stött på de ståtliga djuren i det här naturreservatet. En gång stod fyra stycken på en öppen yta framför mig och då var jag glad att kameran var med.

Ut från skogen och ner till sjön gick min rutt.

Jag kom in i skogen igen men följde stigen som länge gick längs vattnet. Så här såg det ut långa sträckor. Massor med rötter så det gällde att ha koll på var fötterna sattes. Det här är bra för ländryggen sägs det och i mitt fall är det bättre med en knölig stig än en slät asfaltsgångväg.

Här vid käringnäset satte jag mig på en sten för att vila och fylla på vätskenivån. Jag satt där en stund och filosoferade lite och trivdes med dagen och livet. När jag fortsatte valde jag att leta upp de två stolpar som fanns längs den här stigen längre fram och sedan svängde jag in mot de inre delarna. Det var då jag blev blöt om fötterna. Mina bästa skor gick sönder när vi var på Gotland och de jag har nu är inte lika vattentäta. Det märktes när jag gick i blåbärsris och högt gräs. Här följde jag inga stigar ett tag och det var egentligen inga problem med det. Jag blev bara blöt.

Jag hittade de stolpar jag var på jakt efter och gick den sista sträckan mot bilen.

Jag kände det inte då men när jag kom hem var jag så kall om fötterna att de värkte och jag ställde mig genast i en varm dusch. Det kändes så bra och jag tänkte att nu var det problemet löst. Men så var det inte. Förmodligen kom vänsterfoten lite snett några gånger och tillsammans med kyla och kanske för många steg (ja, jag är ju envis som ni vet) blev det konsekvenser. Det var säkert också så att min tidigare skada lätt kan ge mig problem igen när det blir lite för mycket. Jag fick i alla fall väldigt ont i min tidigare skadade fot och nu har jag inte kunnat promenera på tre dagar. Det känns nästan direkt när jag börjar gå att foten vill och behöver vila. Jag skulle kunna tvinga den att promenera men jag vill hellre ta det lugnt nu och kunna komma ut på äventyr längre fram i stället. Det ordnar sig nog. Men visst är det typiskt att när ett problem har fått en lösning, visserligen tillfällig men ändå, så dyker något nytt upp. Det är väl så när man åldras konstaterar jag och deppar inte ihop för det. Jag tittar på tv-serier och OS i stället. När jag hostade mig igenom ett samtal med äldsta dottern tidigare idag så skrattade vi åt eländet och att det är som det är. Skönt att kunna ha det förhållningssättet och jag vet ju att det blir bra snart.

Jag har precis idag varit hemma en vecka efter hemkomsten från Gotland och tack vare de inlägg jag har skrivit under den tiden har jag ändå levt kvar lite i den vistelsen och har kunnat påminna mig om hur fin hela upplevelsen var. Men jag har njutit väldigt mycket av att komma in i mina vanliga rutiner och att gå mina vanliga promenader. Även styrketräningen, den som jag mår så bra av, har jag kommit igång med igen. Jag hade semester från den under resan och så brukar det bli när jag inte är hemma. Kameran har inte fått arbeta särskilt mycket den här veckan men några bilder blev det ändå och här kommer en sammanfattning av den gångna veckan. Ni känner igen alla platser vid det här laget så ord är egentligen överflödiga. Men om nu någon har missat var jag bor och vad som finns i mina hemtrakter så kan jag berätta att det här är en vy från Frösön mot Oviksfjällen. Solen sken hos mig men där borta var det lite mörkare.

Dagen efter hemkomsten fick jag träffa min yngsta dotter igen. Hennes man har fullt upp med kompisar och släktingar när han har några dagar här i Jämtland men min dotter ville komma till mig och stanna över natten och det är jag så klart jätteglad för. På vår gemensamma bilresa hit upp från Örebro frågade jag henne om hon verkligen såg någon mening i att komma till mig när jag inte klarar av att prata mer än det nödvändigaste. Hon ville ändå komma och det blev en ganska tyst samvaro, precis som under bilresan. Men vi hade ändå en samvaro som kändes lugn och skön och inte ett dugg obekväm. Men så ska det ju fungera när man är familj.

Min dotter hade med sig en present till mig från sin svärmor och jag blev så glad för det fina armbandet, som givaren själv har tillverkat. Jämtlands färger så klart. Jag har många gånger tittat på liknande armband men inte köpt något av två skäl. Dels är priserna ofta ganska höga och dels är jag vegan och armbandet är delvis av läder. Men i det här fallet blev jag så glad och efter en väldigt snabb första reaktion, som nog var så snabb att den inte märktes, tog glädjen över den fina och välmenta presenten över. Man får helt enkelt låta bli att vara fanatisk i vissa situationer och här lät jag glädjen ta överhanden. Enligt min dotter har hennes svärmor länge pratat om att hon ville göra ett armband till mig och det gör det ännu mer självklart att jag vill göra ett undantag. Det får nu husera på min arm tillsammans med det armband jag lät tillverka av min mans guldsmycken i stället för att låta dem bara ligga i en låda någonstans. Jag skrev genast och tackade och berättade hur glad jag blev och naturligtvis nämnde jag inget om den korta stunden med tvekan.

Morgonen därpå gick jag en tidig promenad innan min dotter vaknade och när hon senare var klar med frukost och andra bestyr så skjutsade jag in henne till stan och till hennes svärmors lägenhet. Där fick jag en möjlighet att med en kram tacka ännu en gång för den fina presenten. De hade planer för dagen och jag åkte hem till mig för att återigen vila luftvägarna några dagar. Dagen innan hade jag pratat med min läkare och eftersom försöket med omeprazol inte hjälpte så har jag nu i stället slutat ta blodtrycksmedicinen. Efter två veckor ska jag börja ta den igen oavsett vad resultatet de här två veckorna visar. Nu har det gått sex dagar utan medicinen och jag märker ingen som helst skillnad. Men det är ju åtta dagar kvar att hoppas på.

Under en annan promenad kom jag till den plats där tidigare en strandskata har försökt locka bort mig från boet där minst en unge fanns. Nu fick jag syn på hela familjen och jag gissade först att det var ungen som stod lite för sig själv bakom föräldrarna. Men jag googlade för jag var inte säker och jag hade en svag aning om att jag tidigare läst att hona och hane är lika förutom att honan har en längre näbb. Mycket riktigt. Det är juvenila, dvs unga, fåglar som har de mer gråaktiga benen och mörka näbbspetsar så här är det två ungar och en förälder. Om det är mamma eller pappa kan jag inte säga eftersom båda tar hand om sina ungar. Jag höll ett så pass stort avstånd att de inte kände sig hotade och jag stod där ett tag och tittade på dem.

Ungen verkar undra vad syskonet har för sig och varför det står där borta.

Kom och var med oss i stället för att vara här borta helt ensam, kanske det något större syskonet säger.

Den lite mindre strandskatan lyssnade och nu kom den in i familjegemenskapen. Man ska inte förmänskliga djur men jag tyckte att det såg ganska sött ut.

Här hålls det måsmorgonmöte.

Men nu blev det lite märkligt för plötsligt satt en strandskata där och ville vara med. Inga protester från något håll så det gick tydligen bra. Måsungarna har blivit riktigt stora.

Under en tredje promenad kom kameran också fram några få gånger och den stiliga råbocken fastnade på bild.

Det gjorde även den del av den här rönnen. Ni minns säkert den vackert höstfärgade rönnen som aldrig tappade sina blad. Inte ens när snön kom och låg tung på grenarna föll löven. Jag var bortrest när de nya bladen kom så jag kunde inte hänga med i hur skiftet gick till men alla höstfärgade blad föll inte och nu finns några klungor av dem kvar mellan allt det gröna. För inte kan väl nya höstfärger finnas redan, utspridda bland de gröna löven i ett träd?

I morse gick jag till Ändsjön, runt halva sjön och tog en extra sväng innan jag gick hem. Den ö som sist jag var här var överbelamrad med måsar, några tranor och en del andra fågelarter såg vid en första anblick nu helt öde ut. Men om man tittar riktigt noga så kan man se två pyttesmå vita prickar på ön därute.

Två sångsvanar låg och sov gott. Inte förrän jag kom hem och såg bilderna i datorn såg jag att det skymtar något i gräset mellan svanarna. Kan det vara deras ungar kanske. De är ju lite mörkare i färgen ett bra tag innan de blir vita.

Plötsligt ställde sig båda svanarna upp och spanade åt varsitt håll. Just då hördes skränandet från massor av änder av olika slag så kanske det var det som väckte dem. Jag såg änderna och även sothöns och skäggdoppingar långt bort och de var inte inom fotoavstånd. Men jag kunde i alla fall se dem lite halvbra genom kameran.

Det var några av den här veckans promenader. De övriga blev helt fotofria och det var ganska skönt att låta kameran ligga kvar i väskan. Den kan behöva vila upp sig lite den också efter en intensiv period.

I morgon kanske det blir en tur till Andersön och lite stolpletande där. Vi får se hur jag känner när jag vaknar men just nu låter det lockande.

Rocky sov hos mig hela natten, först uppe i sängen och sedan på mattan på golvet. Där får man inte stänga dörrarna och hindra Rocky från att vara där han vill vara. Jo, det är klart att jag skulle ha fått stänga om jag hade velat men jag ville inte orsaka oro och förvirring hos min kompis. Ville han ha koll på den här tillfälliga flockmedlemmen så ville inte jag hindra honom.

Det väntade en varm dag i Motala och vi valde att ta morgonpromenaden på Rossnäsudden, där det bjöds på skugga en stor del av rundan.

Gotland är en fantastisk ö men Motala med omgivningar är inte så illa heller. Det är en stad med mycket vatten och för Rockys del många möjligheter till bad. För honom spelar det ingen roll om han är på den ena eller den andra platsen. Så länge han får bada och hans matte, och någon annan tillfällig favorit, håller ihop och är med så är han nöjd med livet.

En fin runda och många bad blev det.

Någon tycker att det behövs mer kärlek i världen och det kan jag hålla med om. Visst blir man glad när man ser något sådant?

På eftermiddagen åkte jag och hälsade på en väldigt god vän, som bor på landet mellan Mjölby och Linköping. Vi träffades när jag flyttade från Halmstad till Linköping i högstadiet. Jag började i åttan där och fick genast två bästisar. En av dem har jag fortfarande bra kontakt med, även om det var ett flerårigt uppehåll. Vi hittade varandra på fb igen och det var som om vi aldrig hade varit ifrån varandra. Nu håller vi kontakten via telefonsamtal och ibland ett besök. Det är inte alltid det passar när jag råkar vara i Östergötland men den här dagen hade vi redan tidigare bestämt att jag skulle komma.

Det var ju bara det lilla problemet med att jag inte just nu klarar av att föra ett samtal utan att hosta och få stor påverkan på luftvägarna. Det var jättekul den timme jag stannade men när jag hade hostat mig igenom den tiden kände jag att jag inte klarade mer…tyvärr. Förutom min kompis träffade jag även hennes man och en av hennes söner och så deras två fina goldisar. Det blev mycket vovvegos där och gott fika också.

Vem kan stå emot den här blicken, så typisk för den här rasen. Jag har bara haft hanhundar så mina goldisar har haft ett något grövre huvud jämfört med den här fina hundflickans spädare huvud. Ett mer feminint utseende helt enkelt.

Alla hundar gillar att rulla sig.

Jag minns inte om jag hängde med på någon mer hundpromenad med Gunnel och Rocky men jag har för mig att det bara blev korta rundor i värmen och att jag avstod. På kvällen förberedde jag mig och packade det jag kunde inför resan hem dagen därpå.

Exakt 06.45 rullade jag iväg från Motala och klockan 08.00 plingade jag på hos yngsta dottern och hennes man i Örebro. De brukar åka upp till Jämtland ungefär den här perioden så det passade perfekt att de blev mina hjälpförare och att jag därmed slapp boka ett boende halvvägs någonstans. Innan vi kom iväg från Örebro hann jag med lite kattmys med kattbröderna Pixel och Grixis. Dagen innan kom min son med ett erbjudande om att bjuda oss på lunch hos honom i Uppsala. En omväg på knappt 40 minuter och vi nappade gärna på det. Ett väldigt trevligt lunchstopp och med väldigt god mat dessutom. Min äldsta dotter hade jag stannat hos på nervägen och tillbringat några timmar tillsammans med under bl a en skön promenad. Jag fick alltså träffa alla mina ungar på den här resan och det gör mig alltid glad.

En ganska lång hemresa väntade efter lunchen men vid halvåttatiden på kvällen var jag hemma och kunde packa in alla mina saker. Det blev en ganska tyst resa. När vi åkte från Örebro var min dotter glad och lite pratsam och jag svarade så kortfattat som möjligt. Efter en stund hördes svärsonens lugna röst från baksätet: ”respektera din mors luftvägar” och det kan jag fortfarande le åt när jag tänker på det. När vi åkte från Uppsala körde svärsonen resten av vägen och både han och min dotter satt med lurar och lyssnade på något medan jag vilade luftvägarna. Ungdomarna (om man kan kalla dem det när båda har fyllt 30) lämnade jag av där de skulle bo, i svärsonens mammas lägenhet.

Det var otroligt skönt att komma hem och få sova i sin egen säng. Jag brukar aldrig längta hem när jag är ute och reser men den längtan kommer när jag vet att jag snart är där. Ni vet ju att det inte finns någon plats jag trivs så bra på som här och det kan inte bli mer hemma för mig någon annanstans.

Dagen efter kom min dotter hem till mig och stannade över natten. Man får njuta av de stunder man får med sina ungdomar. Det är många som vill träffa dem här i trakterna.

Det var dags att göra oss i ordning för att åka hem efter en härlig vecka på Gotland. Jag vaknade först och tog ut Rocky på en liten kissrunda i trädgården. Långt bort såg jag ett gäng tranor på en åker och jag gick in och hämtade kameran. Det var för stort avstånd men det blev ändå en bild där det kan anas att det finns tranor.

Min Syster (Gunnel) vaknade lite senare, när jag redan hade ätit frukost men det fanns ingen anledning att ha bråttom. Färjans avgångstid var 15.30 och det skulle inte göra någonting alls ifall vi inte var klara förrän kl 12.00 när utcheckningen måste vara gjord. Så lång tid tog det inte. Vi kan vara ganska effektiva även med små pauser (mest jag). Städningen var avklarad i god tid och det blev alldeles lagom att åka till MacDonalds för att ladda bilen och att där köpa lunch. Det blev varsin hamburgermeny för andra gången den här veckan. Den veganska hamburgaren är lika god som någonting annat, om jag minns rätt. Jag äter sådan mat väldigt sällan men när jag gör det så tycker jag att det är gott.

Alldeles utanför Visby, söderut, ligger naturreservatet Södra hällarna. Där ville vi fördriva tiden med en skön promenad och naturligtvis tänkte vi att Rocky skulle få njuta av flera bad. Det var varmt och solen gassade så det behövde han.

Vi vandrade ut på den höga klinten med vetskap om att det längre bort fanns trappor ner till lägre nivåer och möjligheter att komma till stränder.

Som ni ser befann vi oss bara en liten bit från Visby hamn.

Vi såg en av färjorna komma och lägga till i hamnen. Inte vår färja dock.

Visst ser det ut som ännu en härlig dag och det var det också…men en detalj fattades.

Det som fattades var möjligheten för Rocky att få bada. Plötsligt var vattnet fullt med blommande alger och vi blev besvikna och lite bekymrade. Rockys tunga hängde redan långt ut och om vi skulle gå mycket längre behövde han svalka.

Det var inte en särskilt lång promenad till kanten där vi kunde se ner till nästa nivå. Vi trodde nog egentligen inte att det skulle se bättre ut längre bort men var inte redo att ge upp än. Gunnel skulle inte ha låtit Rocky bada om det fanns minsta tillstymmelse till algblomning men vi ville se efter hur det såg ut.

Själva trappan ner var inte anpassad för hundtassar men det gick bra för Rocky att gå på sidan. Det verkade som om många hundar har gått där före honom för det hade blivit en stig.

Gunnel och Rocky gick fram till kanten för att spana efter en badplats utan alger. Det såg lika illa ut åt båda hållen så vi bestämde oss för att gå tillbaka och försöka hitta en bättre badplats längs strandpromenaden i Visby.

Gunnel hade tänkt på att ta med vatten och en liten skål till sin fyrbenta kompis och han drack ivrigt.

Men det var fortfarande varmt och svårt att hitta skugga. Enligt kartan skulle det finnas ett vattenfall där vi var men vi varken såg eller hörde det. Men ett pyttelitet vattendrag dög i alla fall till att låta Rocky svalka tassarna och dricka lite mer.

Vi tog bilen bort mot strandpromenaden men där var det likadant. Skulle det här bli den enda dag då Rocky fick klara sig utan bad. Vi funderade på olika möjligheter medan vi vandrade upp mot parkeringen, som låg vid sidan av Almedalen. En tanke om att låta honom bada i den lilla pölen där dök upp och vi gick dit för att titta hur det såg ut. Det fanns inga skyltar om badförbud för några levande varelser men när vi stod där vid kanten, lite undanskymda i skuggan under ett träd, konstaterade vi att det såg smutsigt ut och att det flöt en flaska och annat skräp där. Vem vet vad som låg på botten. Det kunde vara glasbitar och allt möjligt annat. Vi var ganska övertygade om att det inte skulle vara hälsosamt för någon att bada där när vi plötsligt hörde ett plums. Rocky väntade inte på att få klartecken utan han bestämde sig för att han ville bada.

Första reaktionen från oss var nog mest förvåning och ett litet skratt men sedan såg vi att han blev lite skärrad när han varken bottnade eller kunde ta sig upp över kanten. Att han inte bottnade var nog kanske tur med tanke på vilka vassa saker som kunde finnas där. Vi tvekade inte många sekunder innan vi förstod att han behövde hjälp. Gunnel tog tag bakom frambenen men en tung och blöt hund på nästan 40 kilo är inte lätt att dra upp ur vatten och jag kom snabbt till hjälp. Det fanns inget annat att ta tag i än hans halsband men eftersom Gunnel hade ett annat grepp så skulle han inte bli strypt tänkte jag och greppade halsbandet. Med gemensamma krafter fick vi upp honom. Han pep till lite vid ett tillfälle så förmodligen gjorde vi illa honom på något sätt.

Han fick sitt bad och avsvalkad blev han. På hundars vis skakade han av sig både vatten och obehag efter upplevelsen och verkade nöjd och glad. Jag och Gunnel kunde också skratta åt händelsen och åt att Rocky minsann inte tänkte åka från Gotland utan ett sista bad.

Vi åkte direkt till kön till färjan. Vi var ganska tidiga så vi fick vänta ett bra tag men Teslan har en fördel i att ha en fungerande AC även när den är avstängd. Bra i det här fallet och väldigt bra om man någon gång behöver lämna sin hund en stund i bilen när det är varmt. En skärm talar om för personer utanför att ägaren kommer snart och vilken temperatur det är i bilen. En bild på en svansviftande hund bredvid texten gör det extra tydligt. Men Rocky har inte lämnats ensam i bilen mer än några minuter då vi gick in och köpte våra hamburgare. Han är med på nästan allt.

Vi hade egen hundhytt även på hemresan men jag lämnade de andra där en kort stund för att gå ut på däck och titta när vi lämnade Visby. Hejdå Gotland! Jag tror inte att jag kommer tillbaka någon mer gång men det var en härlig upplevelse.

Båtresan tog tre timmar och strax före 22.00 var vi framme i Motala, där Gunnel och Rocky bor. Här hemma på Frösön är det fortfarande för ljusa kvällar för att jag ska kunna se någon solnedgång innan jag sussar men här bjöds vi på det här färgsprakande skådespelet alldeles innan vi kom fram till Motala. Jag satt på passagerarplatsen och fotade.

Själva vistelsen på Gotland var över men för min del var inte resan klar ännu. Jag stannade en dag hos Gunnel innan jag hämtade upp yngsta dottern och svärsonen och fick körhjälp hem till Östersund.