Jag har inte gråtit sedan i slutet av april 2018 och då var det en rejäl syndaflod som kom innan hjärnan återigen lyckades blockera känslorna och göra mig saklig och avstängd igen. Det som hände då var den andra omstörtande, chockartade händelsen som bidrog till att min hjärna satte igång försvarsmekanismerna och då förstärktes förmågan att dissociera. Men upplevelsen var så stark att hjärnans försvar inte lyckades hindra reaktionen direkt. Sedan dess har jag ibland känt mig ledsen men jag har inte helt lyckats fånga in känslan och reagera på den. Men idag, helt oväntat, har jag suttit här och hulkat och snyftat och tårarna har runnit ner för kinderna samtidigt som jag har behövt snyta mig. Vad är det att berätta om kanske någon tänker. Jo, för mig är det en stor grej och jag är så glad för att jag lyckades. Jag grät ordentligt så länge jag tänkte på den lilla filmsnutt som satte igång reaktionen. Men så fort tankarna hamnade vid de händelser som har varit de värsta i mitt liv så tog det stopp. Så fortfarande är hjärnan den som kontrollerar känslorna i de lägena. Men att jag ändå lyckades gråta rejält kändes så himla skönt.

Vad var det då som satte igång det här? Ja, inte vet jag för det var inte en särskilt sorglig film jag såg, bara några söta filmsnuttar med Rakel. Om någon inte vet vem Rakel är kan jag berätta att hon är en jättesöt liten kattunge som är helt blind och hon bor just nu hos min äldsta dotter som agerar jourhem åt katter i behov av det. Det var tre små filmsnuttar men det var den tredje som fick igång min gråt. Jag vill visa den för er bara för att det är så oförklarligt.

Jag köper inte några superdyra skor för min hälsporres skull. Inte än så länge i alla fall för jag tänker att jag inte ska ge mig ut och anstränga foten på ett bra tag. Men jag beställde hem ett paket från en fotbutik på nätet och de här grejerna är till just för att bädda in en smärtande häl när den ändå behöver utsättas för lite stående och gående. Jag har testat och alla de här produkterna avlastar och gör att smärtan känns mindre. Så långt kan jag sträcka mig att investera i att må bättre men förhoppningsvis ska det inte behövas fler kostsamma hjälpmedel.

Motionscykeln är på väg och ska finnas i Östersund i morgon. Jag trodde att den skulle levereras hem till mig men jag är lite osäker nu när jag läser informationen om leveransen. Kanske måste jag hämta den i stan men det är inte hela världen. Tvättmaskinen är också på gång och förhoppningsvis kommer den innan helgen.

En liten tanke om jämställdhet for genom mitt huvud igår men den här gången är det männen som är de som inte tas om hand på samma sätt som kvinnor. Det verkar som om vi kvinnor prioriteras inom en del av vården och det är när det gäller diverse screeningar. Vi får gå på mammografi, gynekologisk cellprovtagning och här i Jämtland får vi också regelbundna provkit hemsända för att kolla om det finns blod i avföringen. Jag har fått det sistnämnda två gånger med två års intervall. Det har pratats om att män bör screenas för prostatacancer men eftersom ingen bra metod ännu finns så verkar det dröja. Kanske får män också lämna avföringsprov, det tar jag för givet, men det verkar ändå vara vi kvinnor som screenas mest. Jag har inga åsikter om detta men jag ville ändå lufta mina tankar lite. Det finns säkert skäl till varför det är så här och om inte annat så kan ju vi kvinnor glädjas åt att vi för en gångs skull är prioriterade. Det finns säkert fler områden där det är så men det var det här jag kom att tänka på när jag besökte barnmorskan för en kontroll igår.

Jag har helt struntat i att jag har fått mer och mer ont i foten för när jag har varit ute på mina promenader har det känts ganska bra. Det är först efter vila som det har känts riktigt jobbigt. De senaste veckorna har det blivit värre och när jag, som jag ofta gör, har vaknat mitt i natten har jag knappt kunnat stödja på den vänstra foten. Likadant är det på morgnarna när jag vaknar. Jag har inte brytt mig om det utan fortsatt att gå ut och njuta av hösten och alla färgerna. Det har ju funkat och då har jag ignorerat svårigheterna däremellan.

Jag insåg igår att det här är inte bara hälsenan som bråkar. Jag borde ha förstått det tidigare eftersom det smärtade även under hälen och runt hela bakre delen av foten. Jag kom att tänka på min lillasyster och hennes långdragna besvär av hälsporre på båda fötterna. Självklart är det det jag också har och förmodligen är det helt och hållet mitt eget fel eftersom jag inte har lyssnat på kroppens varningssignaler. Det ska man göra men jag är så trött på att göra det. Det har funkat att gå och då har jag gjort det.

Men nu är det stopp. Jag googlade så klart och jag har även pratat med min syster. Det finns ingen tvekan om att det här är hälsporre. Det är inte säkert att den lilla sporren, som sitter en bit in i hälen, har utvecklats än men det är ändå inte den som gör ont. Det är den långa, breda senan som går under foten som är överbelastad och det är i senfästet under hälen det gör ont. Ändå kallas det hälsporre eftersom den kan finnas och i så fall syns den bara med hjälp av röntgen.

Nu är det vila och diverse övningar för att sätta igång cirulationen och hjälpa läkningen på traven som gäller. Inga promenader alltså. Ännu en gång begränsas jag av den här foten, men jag har bara mig själv att skylla. Det rekommenderas att cykla eller simma i stället för att gå eller springa. Jag slutade cykla för många år sedan då den statiska ställningen gör att fibromyalgin sätter käppar i hjulet. Jag vill inte simma i sjön och jag vet med mig att jag inte skulle komma iväg många gånger till badhuset. Jag har förresten svårt även med simning för värkens skull så det är inte alls ett alternativ. Då återstår att skaffa en motionscykel och nu är jag så desperat att jag beställde en på stört. En av de billigare varianterna för jag hoppas att det här inte ska bli riktigt långvarigt. Då duger en billig, hopfällbar motionscykel. Jag blir tokig om jag inte ska kunna röra på mig så det här får bli lösningen. Jag får placera den så att jag kan se ut över sjön och Annersia och på så vis få en liten naturupplevelse också. Jag behöver inte sitta framåtlutad och hålla i styret så det kommer att funka bra med axlar, nacke och armar.

Det blir inte många foton från promenader hos mig på ett tag alltså. Men det kan finnas annat att fota och efter den misslyckade kladdkakan, som blev en kladdkakechokladkola, fick jag en kommentar med ett recept på brownies. Det var min svägerskas äldsta dotter som skickade ett bra veganskt recept och nu har jag testat det. Det blev väldigt bra och gott. Ännu bättre hade det nog blivit om jag inte hade glömt bort att ha koll på tiden så kakan fick vara drygt tio minuter för länge i ugnen. Den blev ändå väldigt god även om den egentligen skulle ha varit lite kladdigare. Så stort tack för det här receptet Linda.

Jag hade bara hunnit klicka iväg en beställning av motionscykeln då jag skulle gå och kolla om tvättmaskinen var klar. På displayen stod det att en minut återstod men det var något som var väldigt fel. Motorn lät som om den gick och gick utan att något hände och det luktade bränd el. Jag försökte avsluta programmet och öppna luckan men motorn bara fortsatte att jobba. Jag var tvungen att stänga av helt och försöka klura ut hur jag på något sätt skulle få upp luckan. I stället för att leta fram bruksanvisningen googlade jag fram den på nätet och fick snabbt fram info om hur en nödöppning kunde göras. Men innan jag satte igång skruvade jag ur proppen för att vara säker på att ingen el kom fram till maskinen.

Det var lätt när jag visste vad som skulle göras men när det lilla problemet var löst kom insikten om att nu måste jag ju köpa en ny tvättmaskin. Jag har väntat på att det skulle hända för den här är ca 15 år gammal. Vilken tur att jag har varit klok nog att se till att en buffert för just sådana utgifter finns. Eller tur är det inte. De som känner mig väl vet att jag har ordning på sådana saker. En buffert måste jag ha för att må bra. Efter att ha tagit ur tvätten och sköljt den rejält och många gånger satte jag mig alltså återigen vid datorn och letade fram en ny maskin. Det blev en som kombinerar både tvätt och torktumling. Torktumlarfunktionen kommer jag inte använda ofta men ibland kan den vara bra att kunna ta till. Så nu väntar jag på leveranserna av både motionscykeln och tvättmaskinen och förhoppningsvis ska båda vara värda sina pris.

Nu kommer en liten sötchock som avslutning. Ni vet ju att min äldsta dotter har agerat jourhem åt ett antal hemlösa katter och nyss fick de två senaste fina katterna komma till ett gemensamt forever-home. Nästan direkt kom det nya katter hem till min dotter. Först en kattmamma, vars ungar nu är bortadopterade, och dagen efter kom Rolf, en liten kattunge som tyvärr är helt blind. Tanken var att kanske Poppy, kattmamman, skulle ha kvar en del modersinstinkter och ta sig an lilla Rolf. Den första dagen fräste hon åt honom men sedan började hon visa lite intresse och det såg bra ut. Men så fick hon ett sår och var tvungen att ha krage. Då var hon lite nere och brydde sig inte om Rolf. Men Rolf blev väl omhändertagen och fick väldigt mycket gos av min dotter. Här har hon tillverkat en bärsele av en sjal och där ligger han tryggt.

Poppy slapp kragen idag och det blev lite interaktion mellan de två katterna igen. Någon slags lek och bus men det är inte helt lätt att leka när man är blind.

Idag kom det även nya besked. Rolf är inte en han utan en hon och nu heter hon Rakel. Hon är så söt och jag vet inte om jag ska skratta eller bli lite ledsen över hennes lite märkliga rörelsemönster. Men hon rör sig i alla fall och verkar vara vid gott mod. Hon har undersökt lägenheten efter bästa förmåga men det är klart att det finns svårigheter. Precis som det katthem jag var volontär hos vill de som driver den här verksamheten rädda alla katter de kan och ingen katt avlivas så länge den mår bra. Vi får hålla alla tummar vi har för att lilla Rakel ska lära sig att hantera sitt handikapp och att hon ska få ett bra liv och ett kärleksfullt forever-home så småningom. Så länge gör min dotter ett väldigt bra jobb för här krävs det en hel del.

Det är inte det lättaste och kanske särskilt om man, som jag, inte har orkat lära sig fotokonsten ordentligt utan bara använder automatiken. Jag gjorde ett försök med supermånen för någon kväll sedan och det blev inte alls som jag hade önskat. Men vissa effekter blev ändå ganska ok och jag har egentligen ingen prestige att förlora på att visa mina minst misslyckade misslyckanden. Men bara för att visa att även en glad amatör kan lyckas aningen bättre än jag gjorde med gårdagens supermåne så börjar jag med en bild tagen med min gamla kamera för drygt sex år sedan. Varför fick jag en bättre månbild då och hur bar jag mig åt? Jag kan inte minnas att jag gjorde något annat än att rikta kameran mot månen och ta bilden. Jag använde ett stativ men igår kunde jag inte ens få kameran att fokusera ordentligt på månen.

Efter ett antal misslyckade bilder tog jag fram min gamla kamera och tänkte att den kanske faktiskt är bättre på månbilder. Jag blev jätteglad när jag såg månen mycket tydligare i sökaren men bilderna blev inte bättre än den här nedan. Bara en ljusklump med ett sken omkring sig. Mer än så här orkade jag inte anstränga mig för att få till bra bilder så jag gav upp och konstaterade att det här får andra ägna sig åt i stället. Jag får leva på att jag faktiskt lyckades lite bättre en gång för sex år sedan.

Jag bjussar även på mina försök med den nya kameran och ni får gärna skratta lite överseende om ni vill. Jag tar inte illa upp för det finns, som jag skrev, ingen prestige i det här

Det dröjer nog innan jag gör ett nytt försök men skulle det bli tal om att en supermåne samtidigt ska vara en blodmåne så kanske jag ger mig på det igen. Kanske finns det gott om mycket bättre bilder hos er.

Det kan inte bli mycket bättre än så här. Möjligtvis skulle det vara snäppet finare om sjön låg blank som en spegel men jag är så nöjd ändå. Men nu är verkligen hösten inne på sluttampen. Eller kanske inte hösten utan de färger som naturen just nu bjuder på. Vi har ju hela november kvar och om det inte blir vinter lika tidigt som förra vintern så är det kala träd, mycket gråväder och kanske en hel del lera och sörja som väntar. I de bilder jag tar ser det mestadels fortfarande ut som för någon vecka sedan men det beror helt enkelt på att jag väljer de motiv som bjuder på de finaste färgerna. Med solens hjälp blir de dessutom lite extra gyllene.

Vi kan väl låtsas att det är kråkorna och den enda skatan jag fotar här och tänka oss att Åreskutan bara råkade vara just där. Jag försöker ju avstå från fjällfotografering åtminstone ibland.

Naturens egna julkulor. Det är ju snart bara två månader kvar till jul.

En ny liten skylt har dykt upp. Det är ju bra med samverkan för att främja naturen och de värden den har.

Lite glest är det mellan löven på många träd.

En rosenbuske blommade så fint i en trädgård, precis vid den väg jag gick på.

Även en del vilda blommor kämpar på.

Det var gårdagens promenad och nedan kommer bilderna från den här morgonens promenad.

Min dotter har haft fullt upp både igår och idag så jag har inte sett jättemycket av henne. Men det här är ju en jobbresa med en bonus för min del. Igår började hon med ett morgonmöte med sina kollegor och resten av förmiddagen satt hon och jobbade vid datorn. Efter lunch for hon iväg för att träffa en kund och vara behjälplig inom det område hon är specialiserad på. I morse var det dags för utbildning och föreläsning för en del av personalen hos hennes kund och nu har hon nyss kommit tillbaka efter samma sak men i en annan ort. Lite trött blev hon, kanske en kombination av den jämtländska luften och några intensiva dagar, och nu vilar hon upp sig en stund i sitt rum innan det är dags att ta nattåget hem ikväll. Men hon har även hunnit med att krama sin mamma lite 😀

Jag har verkligen njutit av de här dagarna. Underbart höstväder och små doser av min dotter då och då. Nu blir det tomt igen men i början av december kommer nästa föreläsare hit och passar på att träffa mig. Det är så klart min lillasyster, fd sysbo, som ska föreläsa vid två olika tillfällen här på en avdelning på sjukhuset och jag är glad för de stunder jag får träffa henne.

Så har jag beskrivit min yngsta dotter ett antal gånger sedan jag fick de här pratproblemen. Vi pratar en del men vi sitter ofta i en bekväm tystnad, antingen i samma rum och sysslar med något var för sig eller så arbetar hon och sitter i sitt sovrum med datorn framför sig på ett gammalt bord (som mina farföräldrar hade som tv-bord) och då gör jag sådant som jag brukar göra. Det kan vara min träning eller så går jag ut på en promenad. Inga krav från något håll utan bara väldigt skön stämning och en fin samvaro där stor hänsyn tas till varandra.

Jag vet inte om jag har nämnt det förut, kanske när de först började prata om det för tre-fyra år sedan, men jag tror att jag har hållt lite på den här informationen i väntan på ett mer konkret besked. Men nu närmar det sig och det känns fantastiskt. Min yngsta dotter, hennes man och deras två kissekatter planerar att flytta upp hit till Östersund inom ett år…eller kanske lite längre eftersom några bitar måste falla på plats innan det blir aktuellt. Både jag och hela min svärsons släkt, kanske främst hans mamma, längtar och hoppas att det inte ska dröja särskilt mycket längre än ett år, men det måste bli rätt på flera sätt. När jag lämnade Mjölby och flyttade hem hit igen lämnade jag också närheten till mina barn. Men nu känns det ännu mer rätt än det gjorde då. Jag är hemma och inom en inte alltför avlägsen framtid är jag inte den enda i min släkt som bor här. Ja, ni förstår ju att det känns bra.

Igår morse hämtade jag min dotter på stationen när hon kom med nattåget. Jag var på plats med god tidsmarginal och gick en liten kort runda upp mot Stora Kyrkan.

De här märkliga lysena har jag haft med förut och visst lyser de upp en del och lite kul är det att de är unika. Men jag tycker fortfarande inte att de är fina, möjligtvis dekorativa i mörkret.

Min dotter hade sovit väldigt dåligt på tåget så efter en frukost gick hon och la sig och sov några timmar. Jag hann både träna (ca en timme och en kvart) och gå en promenad och lagom till lunch vaknade hon och var både pigg och utsövd. Höstfärgerna finns fortfarande men det börjar bli glest på många grenar och i stället är det gott om löv på marken.

En del träd håller lite hårdare i sina löv och är inte riktigt beredda att släppa dem ifrån sig.

Jag måste ju så klart ha med en bild på den här rönnen. Den har varit med i min blogg ett antal gånger nu och på min promenad idag tog jag vägen förbi den och såg att nu är alla löv höstfärgade. Om de sitter kvar hela vintern, precis som förra säsongen, återstår att se men jag hoppas att den hinner fälla löven innan snön kommer.

Jag har nu konstaterat att det inte är någon bra idé att leta efter veganska bakrecept. Äppelkakan jag bakade för några dagar sedan blev jättegod men bitarna håller inte ihop, kanske för att det inte finns något som ersätter ägg i den. Idag bakade jag en vegansk kladdkaka men det blev inte en sådan utan i stället en kladdig chokladkola. Väldigt god smak men inte vad jag hade tänkt mig. Det gick knappt att skära i den sega kolaliknande kakan så jag tog fram saxen och klippte små bitar. Bra att kunna ta en liten kladdkakekola när sötsuget sätter in men jag tänker inte använda det receptet igen. Hädanefter gör jag som jag oftast har gjort och använder vanliga recept. De animaliska ingredienserna byter jag då ut mot veganska alternativ. Det brukar bli bra när jag ersätter ägg med aquafaba.