…och tacksam för att jag aldrig har drabbats av en ”riktig” depression. Jag lider verkligen med och känner stark empati med alla de som kämpar mot mörkret. Det är hemskt att hamna där. Visst är det en nyttig erfarenhet och visst har det gett mig en bra förståelse för hur det är men jag vill ändå aldrig mer uppleva det. Jag hade lyxen att veta varför jag hamnade där och jag hade vetskapen om att jag skulle må bättre så fort kortisonet försvann ur min kropp och därför kunde jag motarbeta alla tankar om hur skönt det vore att få dö. Jag visste ju att det inte var jag som kände så utan en substans som förgiftade min hjärna och mina tankar.

För tredje gången kan jag konstatera att en kortisonkur har dragit ner mig i mörkret. Jag och läkaren, som ordinerade kortisonet, trodde inte att den här korta kuren skulle ge mig några problem. Men problem blev det. Därför har jag varit lite osynlig här i drygt en vecka. Det är inte jätteovanligt att jag har bloggtorka i upp emot en vecka så ni har förmodligen inte tänkt särskilt mycket på det. Kanske någon har undrat varför jag inte har kommenterat era blogginlägg för jag brukar inte dröja flera dagar med det om jag inte har en anledning. Anledningen var helt enkelt en oförklarlig orkeslöshet, håglöshet, trötthet och en kamp mot mörka tankegångar. Nåja, helt oförklarligt var det inte eftersom jag vet hur jag reagerar på kortison men, som jag skrev, trodde jag att jag skulle slippa den reaktionen den här gången.

Det var en kraftigare dos än jag testat tidigare så kanske är det orsaken till hur det blev. Jag tog första dosen samma dag som min svägerska kom men de tre första dygnen var det bara sömnen som inte fungerade som vanligt. Det var ingen vanlig sömnbristkänsla utan en konstig, nästan kemisk känsla av trötthet jag kände. Som tur var kände jag inte av nedstämdheten förrän några dagar senare och då var det snart dags för min svägerska att åka hem. Förutom att jag var tråkigt sällskap pga fotproblem och den hosta som sätter igång när jag pratar så hade en deprimerad värdinna inte gjort saken bättre. Den värsta reaktionen kom när jag avbröt kuren. Det skulle inte orsaka några problem att sluta tvärt eftersom det var en kortvarig kur på bara 10 dagar men fy, vad dåligt jag mådde under de fyra dygn som följde. Jag är ganska säker på att det blev någon slags abstinensreaktion och att jag borde ha trappat ner lite i taget.

Gissa om det kändes bra när jag i dag kände den där första spirande glädjen igen. Jag är ju en glad person och när jag inte orkar vara glad känns det helt fel. Nu är jag nästan som vanligt igen. Ingenting som tynger och drar ner mina kinder så att det känns som om jordens dragningskraft samverkar med hjärnan i ett försök att få omkull mig. Jag har känt mig glad över min förmåga att vara glad och jag sitter faktiskt med ett leende på läpparna just nu när jag skriver om det. JAG VILL ALDRIG MER FÖRLORA MIN GLÄDJE!!!

Jag hade en telefontid med en läkare på lungmottagningen igår, den tredje läkaren på den mottagningen, och hon hade en ny infallsvinkel. Den bronkoskopi som den förra läkaren föreslog ska vi nu vänta med eller kanske helt utesluta och i stället ska jag bli kallad till någon slags provokationstest. Jag mådde ganska dåligt under samtalet och tog inte till mig allt men jag tror att jag ska utsättas för ett, eller kanske flera ämnen för att se om det sätter igång hostan och kanske var det tal om en spirometri igen, i samband med provokationen. På måndag ska jag göra arbetsprovet, ni vet det där cykeltestet, och sedan verkar det vara dags för en ny remiss till öron-näsa-hals. De ger inte upp och det verkar hela tiden finnas något mer att göra. Jag ska i alla fall inte utsättas för någon mer kortison enligt den här läkaren, trots att jag tror att jag blev hjälpt lite grann av den behandlingen. Men jag tackar för det beskedet och ska absolut inte protestera.

Precis som efter de två längre och ännu jobbigare kortisonkurerna för ett antal år sedan konstaterar jag ännu en gång att jag har hellre all den värk jag dras med än att må dåligt psykiskt. Nu har jag visserligen fortfarande en påverkan av dissociation men den har inte tagit ifrån mig glädjen och utan den blir livet mycket svårare att leva. Värk av olika slag är besvärligt men jag kan hantera värk väldigt mycket bättre än en depression. Jag är verkligen innerligt glad och tacksam för att jag hör till den skara människor som aldrig har haft den sortens psykisk ohälsa. Det finns fler tillstånd jag aldrig har hamnat i och som jag är glad att ha klarat mig undan, t ex stark ångest och panikattacker, men eftersom jag inte har någon egen erfarenhet kan jag inte uttala mig om hur det är. Men jag vet att jag hellre har fysisk värk än någon av de svåra problem som hjärnan ger. Det är inte många år sedan jag trodde att jag inte hade några psykiska problem men så fick jag veta att jag dissocierar och då fick jag tänka om. Men, som sagt, dissociationen tar inte ifrån mig glädjen och numera är det sällan jag får någon kraftig episod.

Som vanligt tar fingrarna och förmodligen hjärnan och tankarna över när jag skriver och nu blev det här en aning mer omfattande än jag hade tänkt. Men jag låter det oftast bli som det blir när det händer, även om jag nu känner att det får räcka för den här gången. Jag har massor av inlägg att läsa hos er och jag ska med glädje sätta igång med det nu snart. Jag kanske inte kommenterar allt men om ni har en gilla-knapp så visar jag med den att jag har läst det ni har skrivit.

Hitta, fånga och njut av ljuset i tillvaron. AI-genererade bilder.

Det var en nästan perfekt vinterdag så arrangörerna hade lite tur där. Det enda som fattades var rimfrosttyngda grenar på alla träd men det fanns ändå en del vitt även där. Vi kom till Vinterparken strax före 12.00 och som tur var fanns det några lediga parkeringar väldigt nära. Parkeringar som är gratis och bara får nyttjas i 30 minuter. Vi skulle inte vara där länge så det blev bra. Thomée måste så klart få vara med när området ska visas.

Det var många som passade på att ta med sig egna skridskor eller låna i en av bodarna på land. Det spelades hockey på den inhägnade delen och på de andra var det fri åkning och en liten labyrint för de minsta. Vackra Frösön, med Gustavsbergsbacken, i bakgrunden kan aldrig bli fel.

Vi såg inte till Birger eller något snötroll så vi kanske var lite för tidiga på plats. Eller så var det helt enkelt så att de var iväg på andra uppdrag, som skylten upplyser om.

Solstolar finns tillgängliga gratis hela säsongen men många slog sig även ner på den långa bänken längs muren

Den stora grillen användes flitigt av besökare.

Naturligtvis måste den här anordningen alltid finnas med när Vinterparken är igång. Jag vet inte om den kallas karusell eller något annat men den brukar vara populär.

Medvinden, där folk tar sig fram med hjälp av skridskor, cyklar, sparkar och alla möjliga andra färdmedel erbjöd en skön tur på sjön. På båda sidorna om den har gångvägar skapats och den längst till höger går till Frösön. Här sa min svägerska att titta där, det är ju sådana där moln som får färg. Jag förstod att hon menade pärlemormoln men jag såg inga färger och tänkte att solen stod för högt på himlen för att de skulle synas. De ska ju belysas underifrån.

Vi gick en liten bit för att få se allt från ett annat håll. I vanliga fall brukar jag gå över isen från Frösön men just nu är det ju fotvila som gäller.

Jag gick tillbaka till bilen medan svägerska bestämde sig för att promenera hem till mig, ca en timmes promenad och en väldigt skön sådan i det fina vädret.

När jag kom till bilen såg jag att min svägerska hade haft helt rätt. Plötsligt började färgerna framträda mycket mer och det här är tredje gången jag ser dem i år. De som ska vara så ovanliga. Säkert har de synts ännu fler gånger då jag inte har upptäckt dem.

Jag ville inte åka raka vägen hem så jag svängde upp mot utsiktstornet på Östberget (Frösöberget).

Jag behövde inte gå många steg för att få en fin utsikt. Fjällen är lite disiga men man ser ner mot Ändsjön, den fågelsjö jag ibland promenerar runt. Mitt hus syns inte men det finns där borta. Här finns den andra slalombacken och den ser ganska mycket snällare ut än den ursprungliga som går ner mot stan.

Pärlemormolnen hade inte gett upp än.

När jag kom hem var molnen fortfarande kvar och ändrade form lite medan jag stod på min balkong.

I morse hade vintern tagit hjälp av dimma under natten och med fukt och kyla blev det dimfrost i träden. Nu ser vintern ut som den ska igen. Det fattas bara sol och blå himmel för att det ska bli perfekt.

Solen har tittat fram lite då och då och den här fömiddagen var det väldigt skönt ute. Det sa i alla fall min svägerska när hon kom tillbaka efter en promenad på Medvinden (den plogade vägen på isen). Jag nöjde mig med att cykla på min motionscykel och titta ut men jag gick även ut på balkongen och fick lite luft. Det var ganska skönt där så jag ställde upp två stolar vid det lilla bordet. Men jag satt inte mer än någon minut för då fick jag syn på några små istappar som det droppade friskt ifrån. Inte så lätt att knäppa i rätt sekund för att få med droppar men en hamnade i alla fall i bilden. De ser lite märkliga ut, nästan konstgjorda, men så blev det.

Som alltid när det börjar droppa från smältande is så får jag en särskild sång i huvudet och den går på repeat. Jag fick den här skivan som barn och jag tror att det var någon slags tävling, jag har ett svagt minne om att det handlade om att borsta tänderna och att det på något vis resulterade i att jag fick den här. Hur som helst så gillade jag den och även mina barn har vuxit upp med den visan. Jag tror att de kan texten lika bra som jag.

I morgon ska det bli precis så fint väder som i bilderna nedan. Vinterparken ska invigas och jag föreslog för min svägerska att vi kan ta bilen in till stan och om vi hittar en parkering ganska nära så kan vi stanna till där en stund. Förmodligen är det mycket folk där då och både Birger och snötrollen lär vara där och kramas med eller i några fall kanske skrämma barn. Men jag tror inte att många blir rädda, i alla fall inte för Birger (storsjöodjurets son). De här bilderna är från förra vintern men det ser nog ingen som inte vet om det.

Vilken tur att vi efter en rejäl töperiod fick vinter igen. För vinter är det även om det droppar ibland från taken.

Min svägerska kom med tåget igår och som alltid så är det både väldigt trevligt och kravlöst. Ingen av oss har några krav på oss själva eller på varandra om någonting så det är en väldigt avslappnad stämning. Den här gången fick jag något att sysselsätta mig med framöver. Svägerskan och svågern har bestämt sig för att flytta från sitt hus till en lägenhet och packningen och utrensningen har redan börjat trots att det är fyra månader kvar. Precis så som jag hade gjort för att slippa all stress på slutet. Vilken tur för min del att de inte vill ha kvar de här pusslen.

Några promenader blir det inte för min del men min svägerska går ut och halkar omkring på de snötäckta men isiga gångvägarna. Broddar på är ett måste. Jag sparar min fot till aktiviteter i vår och i sommar.

En annat trevlig sak, som jag blev jätteglad för, är att min yngsta dotter har bestämt sig för att hon vill följa med på min resa till Stora Sjöfallets nationalpark. Vi åkte till Fulufjällets nationalpark tillsammans i höstas och det gav mersmak både vad gäller sällskapet och fjällmiljön. Nu är det bokat och klart men vi väntar lite med att bestämma resvägar och boenden längs vägen. Det är ju inte lika viktigt att vara tidigt ute med det.

Jag hade återbesök på lungmottagningen i måndags och det konstaterades att en tids maxdos med omeprazol inte gjorde någon som helst skillnad. Inte heller märker jag något av att en av de immunsänkande medicinerna har satts ut. Ännu en gång är jag ett mysterium, som med flera andra åkommor. Nu är jag i alla fall satt på en kortisonkur. Bara en 10-dagars kur i första hand och eftersom tidigare kortisonkurer har gett mig jobbiga biverkningar först efter några veckor så ska det här säkert inte vara något problem. Läkaren skrev även en remiss till att göra ett arbetsprov. Ni kanske vet vad det är men om inte så fästs diverse plattor på överkroppen för att mäta hjärt- och lungfunktionen medan man sitter och trampar mycket och snabbt på en motionscykel. Jag har gjort ett sådant prov för ca 10 år sedan. Då kunde läkaren i Linköping inte förstå varför jag blev trött och snurrig i huvudet så jag fick göra ett arbetsprov, spirometri och en ultraljudsundersökning av hjärtat. Nu vet jag att jag dissocierade och att det gav de här symptomen men det hade jag ingen aning om då. Det var ett helt okänt begrepp för mig då.

Något läkaren inte sa i måndags men som jag läste i journalen är att om inget av ovanstående åtgärder ger något resultat så bör en bronkoskopi göras, bara för att vara säkra på att inte missa något. Fy och usch! Det är en av mina värsta mardrömmar. Jag har varit med om många undersökningar men inget skrämmer mig så mycket som att få en slang nerstoppad genom munnen och längre ner. Jag har alltid tänkt att jag ska vägra göra en sådan undersökning om jag inte får sövas först. Men det är klart att jag inte kan vägra. Enligt uppgifter jag googlade fram får man som vuxen både lugnande och viss bedövning men det gör inte mig mer välvilligt inställd. Så nu håller jag tummarna hårt för att kortisonet eller arbetsprovet ska ge något slags resultat.

Bilden är AI-genererad.

Jag fnissar alltid lite tyst för mig själv när jag tänker eller säger de orden. Senast jag sa dem högt var under ett av de första terapisamtalen med Gunnar och jag, som ser de orden mest som något att skämta om, förstod inte att han skulle reagera som han gjorde. Men jag hann snabbt avbryta hans försök att gå vidare med det här och han förstod genast att det inte var någon allvarlig undermening i det jag sa. Jag har gott självförtroende och en bra självkänsla.

Vad menar jag då med att jag inte är någonting? Jo, jag passar inte in i någon av de vanliga inkomstgrupperna. Jag är inte arbetssökande, inte sjukskriven, inte pensionär och jag har inget försörjningsstöd från socialen. Jag borde ha sjukpenning enligt de läkare jag har fått alla mina sjukintyg från men efter 21 år som sjukskriven blev jag till 100 % friskförklarad av försäkringskassan från en dag till en annan. Läkarna bara skakar på sina huvuden och ibland säger de något syrligt om FK när deras intyg inte går igenom. Men situationen är som den är och när jag överklagade till förvaltningsrätten med hjälp av en jurist så gick de på FK:s linje. Det finns mycket att säga om det och det löjliga i deras motivering men det orkar jag inte gå igenom och skriva om igen. Många av er hängde med mig i den härvan när det hände. För mig resulterade det i att mycket av min tillit till myndigheter och även rättssystemet försvann.

Men jag hade turen att klara mig ändå, till skillnad mot många andra som utsattes för samma behandling. De inkomster jag har är försäkringsutbetalningar efter min man. Den största månatliga inkomsten är en ”ersättning för förlorad försörjning”, ibland kallad livränta, från trafikförsäkringen på den skogsmaskin som min man hamnade under. Jag har även en änkepension och det förvånade mig eftersom den sedan ett antal år inte finns längre. Men eftersom vi var gifta och hade barn i slutet av 80-talet så tillhör jag en grupp som fortfarande är berättigad till det stödet. Förlegat och inte alls underligt att det togs bort men den lilla summan, för närvarande 1450 kr/månad netto, gör skillnad för mig. Två försäkringar till ger mig tillskott till kassan. Jag klarar mig bra men i somras skulle min man ha gått i pension och då sänktes min månadsinkomst med ca 8000 kr. En av anledningarna till att jag avstår från bil fr o m i sommar. Men jag är ändå väldigt glad och tacksam för att jag klarar mig och kan ha råd med lite guldkant fortfarande, till viss del för att jag fick ett bra tillskott när jag sålde andelen i Åre. De pengarna kan jag ta av när det behös. Tänk vad bra jag hade det innan sänkningen…utan att vara någonting 😀 Om två år och fyra månader går jag i pension och då höjs inkomsten och samtidigt blir jag någonting, nämligen pensionär.

Att jag började skriva om det här beror på att jag var inne på mina sidor hos det lokala bostadsbolaget. Jag står i kö och samlar poäng inför framtiden. Jag kommer någon gång att flytta till en mindre lägenhet, förmodligen mer centralt, och då behövs en tids köpoängsamlande. För att stå kvar i kön måste jag logga in minst en gång per år och det gjorde jag tidigare i dag. Jag kom till en sida där vissa uppgifter krävs för att de ska kunna bedöma om jag uppfyller kraven för att få en hyresrätt. Bl a kunde jag välja bland följande alternativa inkomstkällor.

Ange dina nuvarande inkomstkällor.

Aktivitetsersättning/stöd, föräldrapenning, lön, pension, studielån, A-kassa, sjukpenning/sjukpension, försörjningsstöd, bostadsbidrag/bostadstillägg, etableringsersättning, egenföretagare.

Jag fnissade återigen för mig själv när jag konstaterade att jag inte passar in någonstans och att jag helt klart inte är någonting i det här fallet. Det finns ingen möjlighet att fylla i annan inkomst eller en ruta där man kan skriva något utöver det här. Vilken himla tur att jag inte är i behov av en bostad innan jag har gått i pension. Då finns det i alla fall ett alternativ jag passar in i. Att jag sedan har inkomster utöver pensionen spelar ju ingen roll. Jag duger om jag är pensionär och det är ju fantastiskt.

Om jag ska se något positivt i att inte vara någonting så kanske det kan vara att jag inte är tärande på samhället. Eller det kan jag kanske inte påstå eftersom jag får en hel del vård. Men jag har i alla fall inga bidrag från staten och jag betalar skatt på de försäkringsinkomster jag har. Änkepensionen är förstås statlig men även där får de skatt tillbaka. En högre skattesats än från de flesta andra grupper i samhället dessutom.

Det är inte ofta det blir problem av att vara ingenting och om jag någon gång får frågan, vilket inte är ofta, kan jag säga att jag har sjukpenning. Då slipper jag komma med en lång förklaring, typ den jag har gett här. Men om jag verkligen hade varit i behov av att hyra en bostad så kanske det hade blivit svårt. Förmodligen kunde jag ha tagit personlig kontakt med bostadsbolaget och då hade det säkert löst sig. Men kanske borde fler alternativ finnas med i inkomstalternativen eller åtminstone en möjlighet att ange annan inkomst.

Och bara för att vara tydlig…jag är många saker och kanske framför allt mamma. Jag är dessutom syster och en hel del andra släktbenämningar. Jag har även fått höra att jag är en god vän och det värmer. Jag är en stark och självständig kvinna som trivs med livet och som tar tillvara de ljuspunkter som erbjuds. Jag är även en bloggare med jättefina bloggvänner och ni har kommit att betyda mycket för mig. Det stämmer alltså inte att jag inte är någonting men i vissa situationer passar jag inte in. Det finns mer att komplettera listan med om vad jag är men det får räcka så här.

Några bilder för att illustrera att jag hittar många trevliga ljuspunkter 😀 Den första bilden är en selfie från när jag tog mig upp på Drommens topp och de andra tre har min son tagit under vår senaste roadtrip runt Storbritannien.