Min svägerska kom med tåget igår och som alltid så är det både väldigt trevligt och kravlöst. Ingen av oss har några krav på oss själva eller på varandra om någonting så det är en väldigt avslappnad stämning. Den här gången fick jag något att sysselsätta mig med framöver. Svägerskan och svågern har bestämt sig för att flytta från sitt hus till en lägenhet och packningen och utrensningen har redan börjat trots att det är fyra månader kvar. Precis så som jag hade gjort för att slippa all stress på slutet. Vilken tur för min del att de inte vill ha kvar de här pusslen.

Några promenader blir det inte för min del men min svägerska går ut och halkar omkring på de snötäckta men isiga gångvägarna. Broddar på är ett måste. Jag sparar min fot till aktiviteter i vår och i sommar.

En annat trevlig sak, som jag blev jätteglad för, är att min yngsta dotter har bestämt sig för att hon vill följa med på min resa till Stora Sjöfallets nationalpark. Vi åkte till Fulufjällets nationalpark tillsammans i höstas och det gav mersmak både vad gäller sällskapet och fjällmiljön. Nu är det bokat och klart men vi väntar lite med att bestämma resvägar och boenden längs vägen. Det är ju inte lika viktigt att vara tidigt ute med det.

Jag hade återbesök på lungmottagningen i måndags och det konstaterades att en tids maxdos med omeprazol inte gjorde någon som helst skillnad. Inte heller märker jag något av att en av de immunsänkande medicinerna har satts ut. Ännu en gång är jag ett mysterium, som med flera andra åkommor. Nu är jag i alla fall satt på en kortisonkur. Bara en 10-dagars kur i första hand och eftersom tidigare kortisonkurer har gett mig jobbiga biverkningar först efter några veckor så ska det här säkert inte vara något problem. Läkaren skrev även en remiss till att göra ett arbetsprov. Ni kanske vet vad det är men om inte så fästs diverse plattor på överkroppen för att mäta hjärt- och lungfunktionen medan man sitter och trampar mycket och snabbt på en motionscykel. Jag har gjort ett sådant prov för ca 10 år sedan. Då kunde läkaren i Linköping inte förstå varför jag blev trött och snurrig i huvudet så jag fick göra ett arbetsprov, spirometri och en ultraljudsundersökning av hjärtat. Nu vet jag att jag dissocierade och att det gav de här symptomen men det hade jag ingen aning om då. Det var ett helt okänt begrepp för mig då.

Något läkaren inte sa i måndags men som jag läste i journalen är att om inget av ovanstående åtgärder ger något resultat så bör en bronkoskopi göras, bara för att vara säkra på att inte missa något. Fy och usch! Det är en av mina värsta mardrömmar. Jag har varit med om många undersökningar men inget skrämmer mig så mycket som att få en slang nerstoppad genom munnen och längre ner. Jag har alltid tänkt att jag ska vägra göra en sådan undersökning om jag inte får sövas först. Men det är klart att jag inte kan vägra. Enligt uppgifter jag googlade fram får man som vuxen både lugnande och viss bedövning men det gör inte mig mer välvilligt inställd. Så nu håller jag tummarna hårt för att kortisonet eller arbetsprovet ska ge något slags resultat.

Bilden är AI-genererad.

Jag fnissar alltid lite tyst för mig själv när jag tänker eller säger de orden. Senast jag sa dem högt var under ett av de första terapisamtalen med Gunnar och jag, som ser de orden mest som något att skämta om, förstod inte att han skulle reagera som han gjorde. Men jag hann snabbt avbryta hans försök att gå vidare med det här och han förstod genast att det inte var någon allvarlig undermening i det jag sa. Jag har gott självförtroende och en bra självkänsla.

Vad menar jag då med att jag inte är någonting? Jo, jag passar inte in i någon av de vanliga inkomstgrupperna. Jag är inte arbetssökande, inte sjukskriven, inte pensionär och jag har inget försörjningsstöd från socialen. Jag borde ha sjukpenning enligt de läkare jag har fått alla mina sjukintyg från men efter 21 år som sjukskriven blev jag till 100 % friskförklarad av försäkringskassan från en dag till en annan. Läkarna bara skakar på sina huvuden och ibland säger de något syrligt om FK när deras intyg inte går igenom. Men situationen är som den är och när jag överklagade till förvaltningsrätten med hjälp av en jurist så gick de på FK:s linje. Det finns mycket att säga om det och det löjliga i deras motivering men det orkar jag inte gå igenom och skriva om igen. Många av er hängde med mig i den härvan när det hände. För mig resulterade det i att mycket av min tillit till myndigheter och även rättssystemet försvann.

Men jag hade turen att klara mig ändå, till skillnad mot många andra som utsattes för samma behandling. De inkomster jag har är försäkringsutbetalningar efter min man. Den största månatliga inkomsten är en ”ersättning för förlorad försörjning”, ibland kallad livränta, från trafikförsäkringen på den skogsmaskin som min man hamnade under. Jag har även en änkepension och det förvånade mig eftersom den sedan ett antal år inte finns längre. Men eftersom vi var gifta och hade barn i slutet av 80-talet så tillhör jag en grupp som fortfarande är berättigad till det stödet. Förlegat och inte alls underligt att det togs bort men den lilla summan, för närvarande 1450 kr/månad netto, gör skillnad för mig. Två försäkringar till ger mig tillskott till kassan. Jag klarar mig bra men i somras skulle min man ha gått i pension och då sänktes min månadsinkomst med ca 8000 kr. En av anledningarna till att jag avstår från bil fr o m i sommar. Men jag är ändå väldigt glad och tacksam för att jag klarar mig och kan ha råd med lite guldkant fortfarande, till viss del för att jag fick ett bra tillskott när jag sålde andelen i Åre. De pengarna kan jag ta av när det behös. Tänk vad bra jag hade det innan sänkningen…utan att vara någonting 😀 Om två år och fyra månader går jag i pension och då höjs inkomsten och samtidigt blir jag någonting, nämligen pensionär.

Att jag började skriva om det här beror på att jag var inne på mina sidor hos det lokala bostadsbolaget. Jag står i kö och samlar poäng inför framtiden. Jag kommer någon gång att flytta till en mindre lägenhet, förmodligen mer centralt, och då behövs en tids köpoängsamlande. För att stå kvar i kön måste jag logga in minst en gång per år och det gjorde jag tidigare i dag. Jag kom till en sida där vissa uppgifter krävs för att de ska kunna bedöma om jag uppfyller kraven för att få en hyresrätt. Bl a kunde jag välja bland följande alternativa inkomstkällor.

Ange dina nuvarande inkomstkällor.

Aktivitetsersättning/stöd, föräldrapenning, lön, pension, studielån, A-kassa, sjukpenning/sjukpension, försörjningsstöd, bostadsbidrag/bostadstillägg, etableringsersättning, egenföretagare.

Jag fnissade återigen för mig själv när jag konstaterade att jag inte passar in någonstans och att jag helt klart inte är någonting i det här fallet. Det finns ingen möjlighet att fylla i annan inkomst eller en ruta där man kan skriva något utöver det här. Vilken himla tur att jag inte är i behov av en bostad innan jag har gått i pension. Då finns det i alla fall ett alternativ jag passar in i. Att jag sedan har inkomster utöver pensionen spelar ju ingen roll. Jag duger om jag är pensionär och det är ju fantastiskt.

Om jag ska se något positivt i att inte vara någonting så kanske det kan vara att jag inte är tärande på samhället. Eller det kan jag kanske inte påstå eftersom jag får en hel del vård. Men jag har i alla fall inga bidrag från staten och jag betalar skatt på de försäkringsinkomster jag har. Änkepensionen är förstås statlig men även där får de skatt tillbaka. En högre skattesats än från de flesta andra grupper i samhället dessutom.

Det är inte ofta det blir problem av att vara ingenting och om jag någon gång får frågan, vilket inte är ofta, kan jag säga att jag har sjukpenning. Då slipper jag komma med en lång förklaring, typ den jag har gett här. Men om jag verkligen hade varit i behov av att hyra en bostad så kanske det hade blivit svårt. Förmodligen kunde jag ha tagit personlig kontakt med bostadsbolaget och då hade det säkert löst sig. Men kanske borde fler alternativ finnas med i inkomstalternativen eller åtminstone en möjlighet att ange annan inkomst.

Och bara för att vara tydlig…jag är många saker och kanske framför allt mamma. Jag är dessutom syster och en hel del andra släktbenämningar. Jag har även fått höra att jag är en god vän och det värmer. Jag är en stark och självständig kvinna som trivs med livet och som tar tillvara de ljuspunkter som erbjuds. Jag är även en bloggare med jättefina bloggvänner och ni har kommit att betyda mycket för mig. Det stämmer alltså inte att jag inte är någonting men i vissa situationer passar jag inte in. Det finns mer att komplettera listan med om vad jag är men det får räcka så här.

Några bilder för att illustrera att jag hittar många trevliga ljuspunkter 😀 Den första bilden är en selfie från när jag tog mig upp på Drommens topp och de andra tre har min son tagit under vår senaste roadtrip runt Storbritannien.

Efter en riktigt trist vecka med plusgrader och ibland regn såg det ut så här.

Jag såg många som passade på att ge sig ut med långfärdsskridskor på den blanka, snöfria isen. Jag tyckte att de var lite våghalsiga men så såg jag ett reportage i de lokala nyheterna. Det handlade just om att det är väldigt ovanligt att isen är tjock och bra och dessutom snöfri över hela Storsjön i januari och att många skridskoåkare tog tillfället i akt när det var så fina förhållanden. Mina funderingar om hur folk vågade sig ut var alltså helt obefogade. I stället kunde jag glädjas med alla som kunde komma ut på isen och njuta.

Men som tur är återställdes ordningen till hur det ska vara den här årstiden. Det snöar lite då och då och snötäcket breder ut sig över min vintervärld igen.

När jag sitter på min motionscykel ser jag sådant som jag inte skulle lägga märke till annars. Det vanliga har varit att jag har passerat fönstren och då tittat ut korta stunder. Men nu har jag nästan varje dag lagt märke till hur de här två skatorna beter sig. Innan snön kom funderade jag på om de hade fått ännu en kull ungar som de flög fram och tillbaka till för att mata. Men så kan det inte vara för då skulle ungarna ha frusit ihjäl vid det här laget. Jag tror helt enkelt att de använder sitt bo året om. Till vad vet jag inte för jag har aldrig sett att de stannar där inne särskilt länge. De kommer flygande, sitter en stund och ser sig omkring för att sedan hoppa in en stund i sitt bo. Strax därefter hoppar de ut igen. Sitter och spanar en stund och flyger sedan iväg. Ja, ni förstår ju vilket spännande liv jag har just nu när jag har så stora händelser att notera 🥱😂

Nu var jag ju tvungen att googla lite och kan konstatera att skator är spännande och fascinerande varelser. Jag fick bekräftat att skator använder sitt bo hela året och att de börjar bygga eller renovera sitt bo redan på vintern. Lite ny kunskap om en fågel som faktiskt är vacker.

Bananflugor har nog de flesta stött på någon gång. I slutet av december flög några få av dem runt i min lägenhet och när det gäller jobbiga små insekter försvinner mina veganska instinkter helt. De irriterande små flygfäna ska dödas. Större insekter däremot fångar jag helst och släpper ut. Jag kunde ganska snart konstatera att bananflugorna var alldeles för många för att döda för hand och jag provade flera olika slags fällor, alla med vinäger som ingrediens men med olika söta tillsatser. En droppe diskmedel också för det ska man ha enligt alla råd. Totalt sett hamnade sex flugor i dessa fällor. Jag såg hur de kretsade kring dem men de var tydligen för intelligenta för att gå på något sådant.

Då kom jag på att jag har två myggdödare. En elektrisk och en som drivs med gas och är för utomhusbruk. Den senare är totalt värdelös utomhus men nu placerade jag den i fönstren i vardagsrummet och den elektriska stoppade jag in i ett uttag i köket. Jag stängde dörrarna till mina sovrum för där hade jag inte sett några flugor. Det gick snabbt och snart kunde jag städa undan bananflugslik. Men det kom hela tiden nya och efter några dagar förstod jag att produktionen var i full gång i en av mina blomkrukor. Det var två relativt nyplanterade skott i den krukan så det var lätt att dra upp dem, skölja av rötterna, förpassa jorden till dubbla plastpåsar som jag knöt ihop väl och diska både inner- och ytterkrukan noga. För säkerhets skull satte jag igång de här myggdödarna några timmar och nu tror jag att jag är av med problemet. Jorden förpassades sedan till rätt sopkärl.

Jag har inte bokat något boende inför resan till Stora sjöfallet än eftersom jag väntar på besked om ett eventuellt resesällskap. Men jag ser väldigt mycket fram emot att komma dit även om det blir i bara mitt eget sällskap. Här är beviset på att jag som en liten femårig Ingrid har varit där och kanske hittar jag samma klippa igen.

Det varnades för orkanstyrka i vindbyarna och visst blåste det rejält. Jag höll mig inne men jag hörde, och nästan kände, hur det dånade och slog utomhus. Jag var snabb med att plocka in piasavakvasten och dörrmattan utanför dörren för att de inte skulle blåsa bort. Visserligen har jag både tak och tre väggar runt min ingång men särskilt mattan brukar ändå kunna flytta på sig när det blåser som mest. På balkongen fick bord och de ihopfällda stolarna vara kvar. De brukar inte påverkas och nu har jag dessutom tak.

Jag tänkte att jag skulle vara lite extra duktig så jag hällde upp vatten i flera hinkar och lät dem stå i duschen och jag fyllde upp diverse tillbringare med vatten och ställde in i kylen. Jag har dessutom ca 9 liter vatten i flaskor i frysen och de ligger alltid där. Jag har inte varit med om något strömavbrott här på de sex år jag har bott här men det kändes ändå bra att vara förberedd.

Jag har inga bilder från de träd som fallit eller andra pryttlar som har blåst omkring men däremot har jag ännu en gång fascinerats av himlen. Jag brukar inte se mer än en skymt av solnedgångarna bakom träden, som tyvärr står i vägen, men igår färgades både himmel och is på sjön även rakt utanför min lägenhet. Jag råkade titta ut när jag hade sett herrstafetten i skidskytte och gick genast ut på balkongen för att njuta av skådespelet. Ni vet att det inte går att återge genom bilder men en liten hum om vad jag såg vill jag ge er. Här hade stormvindarna ännu inte kommit igång men kanske var det här en föraning om vad som väntade. Det kan inte jag avgöra men, som jag skrev, det brukar aldrig vara så här vid solnedgångar så något var annorlunda.

Jag sov gott trots smällar och dån utanför fönstret, faktiskt bättre än jag vanligtvis gör. Jag vaknade inte till en enda gång och dessutom minns jag fragment av vad jag drömde när jag vaknade. Det brukar jag nästan aldrig göra. Nu ska jag inte påstå att det har med vädret att göra för det var nog bara en tillfällighet.

När det började ljusna, dagen efter stormen, fick jag återigen se de vackra pärlemormolnen. Inte samma som två dagar innan så klart men något där uppe, högt över nivån där de vanliga molnen förekommer, gjorde att rätt förutsättningar skapades för att ännu en gång färga delar av himlen i olika färger. Jag lutade mig så lång ut jag kunde från balkongen för att komma åt att fota dem men det hade varit bättre att vara lite längre bort. De här molnen befann sig nästan rakt ovanför min balkong.

De här befann sig längre bort mot stan. Jag har sett några fantastiska bilder med pärlemormoln på tv, där väderbilder brukar visas. Någon så fantastisk vy har jag aldrig sett men jag är ändå glad för de glimtar jag får av de här sällsynta molnen.

Jag trodde att folk hade vett att hålla sig från isen efter nästan en veckas töväder men i dag har jag sett flera skridskoåkare. Vuxna personer kan ta eget ansvar och får själva avgöra om det känns säkert men jag blir lite fundersam när jag ser hur ett barn åker med en förälder på isen. Jag kan inte avgöra hur säkert det är och jag ser inte om barnet har någon slags flytväst på sig och det kanske t o m är så att de åker på is som ligger på stenstranden. Vattennivån brukar vara ganska låg så det är fullt möjligt. Men lite läskig ser det ändå ut. Förhoppningsvis är det fortfarande tjock is där och jag vet att jag är lite onödigt skraj för isar. Den vuxna har säkert full koll.

Frösön är tydligen en bra plats att bo på när det stormar och nu kan jag nog gå och hälla ut vattnet ur hinkarna och tömma alla tillbringare.

För bara fem dagar sedan såg det ut så här med rimfrost i träden och vintrigt även på andra sätt.

Sedan dess har det töat och ibland regnat och det påminner mer om hur det är i början av april än mitten av januari. Det är inte särskilt kul att titta ut och se hur lägdorna på andra sidan sjön blir mer och mer snöfria. Jag är lite bekymrad över hur isen ska hålla flera dagar till med plusgrader men jag hoppas att den hann bli tillräckligt tjock innan det blev så här. Jag ser inga människor på isen längre och det är nog klokt att avstå.

Men, som rubriken antyder, så tittar jag upp mot himlen i stället och där bjöds det i morse på pärlemormoln. Inga stora mängder och inte var de heller särskilt stora men det är ju trevligt med något fint att titta på när nu gumman tö ser ut att segra över gubben vinter (så kallas de i en saga som ni kanske också har hört eller läst).

Minns ni den söta lilla Rakel? En liten kisse som min äldsta dotter var jourhem åt. Rakel var både blind, verkade helt sakna luktsinne och hade en del andra problem också. Den kvinna som hade ansvaret för henne verkade beredd att kosta på henne hur mycket som helst i veterinärkostnad och veterinären sa att Rakel inte led men att det hängde på min dotter om hon orkade med det heltidsjobb som krävdes med en katt som varken åt själv, föstod vad kattlådan var till för och inte helt verkade tillgodogöra sig den näring hon fick från flaskmatningen. Dessutom fick hon någon slags anfall och högg vilt omkring sig av skräck. Det sista blev mycket bättre med hjälp av lugnande medicin och hoppet steg. Men till sist fungerade det ändå inte och det fanns inget att välja på. Nu har Rakel fått somna in. Väldigt sorgligt för min dotter som verkligen hade utvecklat starka känslor för den lilla sötnosen men samtidigt en lättnad över att Rakel nu slipper lida, för det kontaterade min dotter att hon gjorde sista dagarna. Som tur är har en annan katt flyttat in och det gjorde hon redan medan Rakel fanns där. Den katten är en väldigt kelsjuk och tröstande gosplutt.

Något lite roligare nu. Jag börjar så smått utarbeta planer för sommaren. Innan jag lämnar tillbaka min leasingbil vill jag, förutom en tur neråt landet för att hälsa på släkt och vänner, åka norrut och självklart är det fjällvärlden som lockar. Stora sjöfallets nationalpark är ett område jag länge har velat komma till och nu känns det som sista chansen. Jag räknar med att min fot mår bra då och skulle den fortfarande krångla så tänker jag strunta i det. Jag kan ju faktiskt gå när jag kommer igång men jag avstår nu för att slippa få lida för mina vandringar senare. Bara tanken på att göra den här lilla resan gör mig glad. Kanske får jag sällskap, det är inte helt klart ännu, men annars åker jag själv och det brukar också bli bra.