Det fortsätter att snöa och det gillar jag. Jag bestämde mig för att checka av några platser i turfångst (jag skriver det svenska namnet även om webbplatsen heter turfangst.no). Under min app står det faktiskt turfångst och all text är på svenska. Jag hade ingen tanke på att det skulle vara särskilt halt så jag tog de vanliga vinterkängorna. Men ganska snart halkade jag till och hamnade på alla fyra. Då blev jag mer försiktig och det var värst där det var nyplogat. Här rinner Mjällebäcken fram i vinterlandskapet.

Jag försökte hålla mig i kanterna där det inte såg lika hårt och halt ut men jag halkade ändå till lite då och då. Men jag höll mig i alla fall upprätt. Några röda bär hade fått snömössor.

Första incheckningen var vid Frösödalsparken. Jag vet inte om jag skulle kalla det för park för det är inte mycket mer än som syns i bilden. Men det finns nog inga bestämmelser om hur stor en park ska vara.

Sedan gick det uppför. Jag hade kunnat svänga av på en väg lite längre upp mot berget men då hade jag missat Frösödalsparken. Här har jag gått hela vägen upp från så långt ner ni kan se. Det var kämpigt ska jag säga men av någon märklig anledning så hjälper ju halstabletterna. Jag konstaterade att uppför är det inte lika lätt att halka men jag höll mig ändå borta från däckspår och upptrampade spår.

Nästa mål var vid Frösögrottan och jag kom in på en liten stig.

Jag hade först tänk lägga in bilder på terrängen på väg hit upp men jag bestämde mig för att bara beskriva med ord. Det var väldigt brant. Grottan ligger nära slalombacken (Gustavsbergsbacken) och jag gick uppför i ungefär likadan lutning. Det var dessutom en hel del snö som dolde stenar, rötter och annat och många träd hade blåst omkull och begränsade vägvalet upp till grottan. Incheckningen kunde jag göra 50 m längre ner men envis som jag är så ville jag komma upp och se grottan. Sista biten fanns det ett tjockt rep på marken som jag kunde ta tag i och dra mig upp. Det kändes mycket tryggare. Och ja, jag kom upp hit.

Men sedan skulle jag ta mig ner igen. När jag tittade åt höger och vänster så var det massor av vindfällen och dessutom ännu brantare. Det var bara för mig att sätta mig på huk med händerna i ett rejält tag om repet och sedan hasade/gled jag ner för backen. När repet tog slut fortsatte jag på samma sätt men med även händerna nere i backen. Fleecevantarna höll emot ganska bra så att jag inte blev blöt om händerna. Till slut var jag nere och kände mig väldigt nöjd med att faktiskt ha sett grottan.

Om ni vill kan ni klicka för större bilder.

Nu skulle jag ta mig till en utsiktspunkt uppe på berget (Önstaberget). Där har jag varit många gånger förr men jag har aldrig kommit den här vägen. Det började med en fin stig som gick uppför en bra bit och sedan svängde och planade ut. Jag såg i mobilen att jag närmade mig så det kändes bra. Ända tills jag kom till en ny brant vid ett stängsel. Jag vägrade vända och envis som jag är så greppade jag krampaktigt staketet och drog mig uppåt. Som tur var klarade staketet av min tyngd. När jag nästan var uppe såg jag att jag kom till ett annat staket, som jag borde ha varit på andra sidan av. Jag blev lättad när jag längre bort såg en öppning och även om det nu inte gick uppför längre så var det lika brant och jag fortsatte att hålla hårt i staketet för att inte halka ner för branten. Till slut var jag på rätt sida och sedan gick det lätt att komma till utsiktsplatsen. Tyvärr gjorde snöandet att sikten inte blev särskilt bra.

Åh, vad skönt det var att sedan gå på ett fint elljusspår. Här kände jag igen mig och visste var jag skulle komma fram. Jag hade egentligen tänkt gå ner på samma sida av berget som jag kom från och ta bussen hem men det fanns inte på kartan att jag skulle ta samma lite farliga väg tillbaka. Här kände jag mig trygg men jag hade mina funderingar på om jag verkligen skulle orka gå hela vägen hem.

Men så mötte jag McCartney och hans matte. En väldigt fin och mjuk kille, en australian shepherd. Jag var trött efter en uppförsbacke och stannade till för att andas lite och då stod de där och det blev naturligt att börja prata. Jag fick så klart hälsa på McCartney medan hans matte berättade hans historia. Vi skulle åt samma håll så vi gjorde sällskap. När vi lite senare skulle åt olika håll stannade vi och fortsatte prata och när jag tänkte att jag skulle gå ville McCartney följa med. Nu är du medlem i flocken sa hans matte och då kunde jag ju inte gå iväg. Vi fortsatte prata om allt möjligt och det framkom att även hon var på väg att bli vegan, var ifrån Östersund men hade bott söderut och nu flyttat tillbaka hem tillsammans med sin mamma. Det blev tydligen en bra vilopaus för jag kände att krafterna återkom. Innan vi gick åt varsitt håll sa McCartneys matte att vi kommer och hälsar på dig för nu vet jag var du bor. Det hade framkommit att jag bor granne med en god vän till hennes mamma. Ja, gör det sa jag och ta med dig din mamma. Jag gissar att mamman är närmare mig i ålder men vad spelar ålder för roll när man kommer bra överens. Vi får väl se hur det blir men jag vill gärna ha besök av den här fina vovven och hans familj.

Resten av vägen bar det av nerför och det låter ju bra när man säger det. Men det var riktigt svårt att gå utan att halka. Jag gjorde några små piruetter och vid ett tillfälle for benen iväg, trots att jag var försiktig, och rätt som det var hamnade jag på rygg och slog i bakhuvudet i backen. Första tanken var förvåning och att jag måste komma upp. Sedan fnissade jag åt tanken åt att jag borde ha haft hjälm. Det gjorde ont både i huvud och kropp ett tag men det blev snart bättre. Jag konstaterade att det inte var någon hjärnskakning i alla fall för jag mådde inte illa, var inte yr och huvudet kändes ganska bra efter ett tag. Jag var nästan nere vid Frösö skidlek och där visste jag att det gick en stig in mot Ändsjön. Jag gick uppe i snövallarna för att inte halka mer och det gick bra. Vid Ändsjön tog jag närmaste vägen hem och inga fler missöden skedde.

Det var så skönt att komma in i mitt övernattningsrum. Jag stretchade och fixade sedan lite lunch, bestående av té och en macka. Det blev 17000 steg och det är mer än jag vanligtvis går. Men jag fördrev nästan fem timmar och det var ju bra. Efter en dusch och en stunds vila gick jag hem för att äta middag. Hantverkarna har jobbat till efter 17.00 varje dag och enligt dem så blir det så när man är egen företagare. Den här dagen hann de iväg innan jag kom. Jag har fortfarande inget vatten hemma och det är byggdamm precis överallt, förutom i sovrummen där jag har stängt dörrarna. Efter några timmar vill jag inte vara där längre för andningen känns ansträngd av allt damm. Jag åt min matlåda och diskade upp med vatten från en medtagen flaska. Sedan såg jag på efter fem medan jag gjorde mitt träningsprogram på mattan. Det känns viktigt att göra min träning för efter alla långa promenader protesterar rygg och andra kroppsdelar lite. Nu sitter jag här i mitt tillfälliga boende och är glad för att luften är skön att andas.

Jag kom på att jag gärna vill berätta om den senaste kissen som min dotter är jourhem åt. En väldigt fin katt som var dräktig och som fyra dagar efter att hon kom till min dotter födde sju ljuvliga små mjuka ungar. Kattmamman skötte sig exemplariskt och tar hand om sina små. Hela tiden medan ungarna föddes låg hon och spann.Hon låter min dotter ta dem och väga dem varje dag. Det var första gången för min dotter men hon behövde inte göra någonting för mamman skötte allt själv. Jag vet inte om jag får berätta storyn bakom att hon hamnade hos min dotter så det låter jag bli. Men huvudsaken är ju att hela familjen nu har det väldigt bra. Men några dagar före jul måste någon annan förbarma sig över dem för då ska min dotter komma hit.