Läkarbesöket i tisdags var ett bra sådant och jag skriver lite mer om det längre ner. Jag tog bussen in till stan och i det fina vädret promenerade jag tillbaka hem. I Badhusparken händer det saker lite då och då och nu la jag märke till de här hängande sakerna intill lekplatsen. Vad det är, om det nu är något speciellt eller bara lite utsmyckning, vet jag inte men lite färg är ju alltid trevligt.

När jag kom in i skogen gick jag förbi det här trädet. Jag har vid ett tillfälle för flera år sedan smakat lite på ett av bären i tron att det var körsbär. Men fy vad det smakade illa och jag spottade och fräste för att få ut allt. Jag har nog hört någon gång att det finns bär som liknar körsbär men som inte ska ätas.

Lite längre fram såg jag likadana blad bredvid varandra men det ena såg ut som en albinovariant. Jag tycker att det bladet är fint.

Jag fick träffa min läkare den här gången. Han är så klart inte bara min men det är han som har ansvaret för min leverhälsa. Han hade blivit förpassad till en annan våning, till de gamla lokaler mag/tarm hade för ett antal år sedan. Anledningen var bra för de var så många läkare nu så att alla inte fick plats i de nyare lokalerna och eftersom han är boss och överläkare så flyttade han tillfälligt ut. Det är två år sedan jag träffade honom och jag antar att anledningen till att jag har fått träffa läkare från andra regioner är att jag mår så bra och att det aldrig är några problem med min nya lever. Alla har dessutom varit duktiga inom sitt område så jag har varit nöjd.

Vi började med att prata lite om att han var ST-läkare första gången vi träffades och att han då hade känt sig lite ensam med ansvar för ett område han inte var färdigutbildad inom. Med mycket hjälp utifrån och med duktiga inhoppare så har det gått bra. Nu är han överläkare och han hoppas på att några av de ”ungdomar”, som nu är på väg upp genom läkarutbildningen, ska välja att stanna kvar. Det hoppas jag också. Jag var den första patient som hade haft en polycystisk lever, han träffade den gången så vi pratade lite om hur intresserad han hade varit av hur jag hade påverkats då. Att vi hann prata så mycket om ovidkommande saker beror mycket just på att jag aldrig har några problem. Men jag hade en liten fundering som jag fick framföra.

Ni känner ju till mina problem med sprängkänsla i bröstet och även i magen när jag promenerar och att det också känns i luftvägarna. Det är värst när det lutar uppför. Jag har tänkt lite på likheten med hur jag mådde när levern växte men jag har slagit bort den tanken varje gång eftersom den lever jag har nu är helt frisk. Den sjukdomen kan jag inte få tillbaka…i levern. Jag sa till min läkare att jag inte trodde att det kunde vara något liknande i en njure men jag ville ändå lyfta frågan för att sedan helt kunna tro på den teori som verkar troligast, den om att när min hjärna blockerar ”farliga” känslor och jag bara går vidare från situationer jag borde känna starka känslor kring, så får jag i stället fysiska besvär. Läkaren satt och lyssnade intresserat på mig medan jag pratade och när jag var klar sa han att det är väldigt vanligt att hjärnan fungerar precis så. Men oftast tänker man inte på att fysiska besvär kan ha en sådan anledning. Jag har ju valsat omkring i vården under två år men det finns inget fel på mig, vilket ändå är bra. Läkaren sa att han inte heller trodde att en cystnjure skulle kännas så som jag känner men märkligt nog hade han ändå tänkt skicka en remiss om ultraljud med tanke på att det för många år sedan upptäcktes att jag har en stor cysta på ena njuren och att mitt njurvärde har pendlat fram och tillbaka över gränsvärdet. Det spelar ingen roll vilken anledningen är men nu kommer jag att få bekräftat att min njure inte har fått fler cystor. Det är i alla fall det besked jag utgår från att jag får. Så här skrev han i journalen:

” Kommer också överens om att vi gör under hösten ett ultraljud av njuren då högersidan blivit opererad och vänstersidan har cystor för att se om vi får en eventuell tillväxt av cystor.”

Jag har aldrig hört att det skulle vara mer än en cysta, visserligen ganska stor men ändå bara en. Det är inte alls ovanligt och behöver inte betyda att det blir fler. Jag fick så klart förnyade recept och så kom vi överens om att jag inte behöver läkarbesök varje halvår utan det funkar bra med provtagning var tredje månad och läkarbesök en gång om året. Jag mår ju som sagt väldigt bra.

Igår ville kroppen bara gå en kort promenad men det var ändå väldigt skönt att komma ut. Solen sken och termometern steg under dagen. Men jag gillar att promenera när det är svalt så jag gick ut på morgonen. Det är väldigt grönt och lummigt överallt men vissa björkar har fått för sig att hösten är här nu.

Stormhatten blommar för fullt.

På kvällen gjorde jag inte något försök att få till en bra bild på månen. Jag nöjde mig med att få en stämningsbild över sjön och Annersia med en lätt rosa ljusblaffa och några molnstänk på kvällshimlen.

I morse gick jag ut igen och den här gången blev det en lite längre promenad. Jag ville gå runt Ändsjön men valde att gå på en grusväg så att jag kom till sjön från ett annat håll.

Jag försökte locka på kossorna men de tittade bara likgiltigt på mig och efter en stund gav jag upp.

Jag kom till det norra fågeltornet och om det var ganska tomt i vattnet så var det desto mer aktivitet uppe i luften. Jag såg flera omgångar med tranor som flög i plogformationer. Men jag tyckte att de flög åt fel håll för visst ska de väl flytta söderut. Alla jag såg flög norrut. De kanske ska samlas någonstans innan den riktiga flytten sker.

Men faktiskt, när jag tittade ut över sjön igen såg jag något vitt väldigt långt bort och med hjälp av objektivet på kameran fick jag se att det var en svan och flera sothönor.

Inom det område där kameran och jag i samarbete kunde få till skapliga foton var det dock tomt, inga fåglar alls. Det fick bli speglingar som motiv i stället. Först från norra tornet.

Och sedan från södra tornet.

Även den här dagen fick jag ihop en liten svampskörd. Men den här gången förvällde jag det jag hittade eftersom jag plockade några fina, helt vita fjälliga bläcksvampar. De ska som bekant inte torkas, vilket jag lärde mig genom ett stort misstag när jag bodde i Mjölby. Till middag idag blev det goda svampmackor. Efter förvällning stekte jag svampen för att få lite mer styrsel och yta och sedan gjorde jag en stuvning. Den bredde jag på mackorna och strödde riven veganost med mozzarellasmak över. Väldigt gott. Det var en blandning av taggsvamp, blodriska, röksvamp, någon sorts sopp, en gulkremla och så de två små bläcksvamparna. Hahaha, röksvamp och bläcksvamp låter inte så gott men när båda sorterna är helt vita och fina inifrån och ut så är de goda.