Jag fortsätter min resa i minnenas arkiv eftersom nya minnen av nya resor just nu inte kan skapas. Det är resorna jag har haft förmånen att göra som är i fokus men som ni vet var 2020 det år då pandemin kom till oss. Det blev därför ingen längre roadtrip, inte ens inom landet…trodde jag först. Men sedan kom jag på att jag faktiskt gjorde en resa på egen hand på hösten och det blev även en kombinerad resa till Örebro och Motala.
Jag kan inte låta bli att visa nyårsdagens bild på pärlemormoln. Dagen innan såg jag också sådana moln och visst är de fascinerande. Här är jag inte ute på resa utan står på min balkong. Men de är ändå värda att minnas.
Men nu till det här årets resor. Innan vi visste vad som väntade i form av ett virus, utnyttjade jag min andelsvecka i Åre. Det här året hade jag bjudit in de bloggvänner som kände sig manade, bara för att jag ville visa hur en riktigt fin vinter kan vara. Flera var intresserade men av olika anledningar kunde de inte komma och det slutade med att jag åkte dit själv. Min svägerska hade avstått eftersom jag hade fått intresseanmälningar från andra. Min son och en kompis till honom kom dit några dagar men de höll sig mestadels i backarna så jag gjorde mina utflykter på egen hand. Det är jag van vid så det var inget konstigt. Jag tog mig bl a till Tännforsen för att se om den var frusen. Förr var den oftast helt frusen på vintrarna men det är ovanligt numera.
Kabinbanan var så klart stängd pga nedisning. Så sa de i alla fall och det har varit likadant flera år.
Någon månad senare började tecken på en pandemi dyka upp och så småningom kom de första restriktionerna. Om det inte var nödvändigt skulle man helst inte åka mer än några timmar från sin egen region för att inte belasta en annan region om man blev sjuk. Vi skulle dessutom inte ha närkontakt och händerna skulle både tvättas och spritas i tid och otid för att undvika att smittas eller smitta andra. Inga kramar och sätten att hälsa förändrades från handskakningar till diverse andra kul beteenden.
Min äldsta dotter skulle flytta i slutet av maj och när jag frågade om hon tyckte att det var en nödvändig resa för min del att komma och hjälpa till så sa hon att det var det. Självklart åkte jag då ner, hyrde en liten lastbil och sedan fixade vi flytten med hjälp av min andra dotter och hennes man. Vi höll avstånd så gott vi kunde och vinkade till varandra i stället för att kramas. Trist, men alla vande sig vid det under några år. Lastbilen var även bra att ha när vi åkte till Ikea och köpte en ny säng.
Dagen efter promenerade vi omkring i Örebro. Min dotters nya lägenhet ligger väldigt nära stadsparken så vi gick ditåt, fortsatte längs Svartån mot slottet och besökte även Stora Holmen, som är barnens egen ö i Örebro. Sommartid finns Lillputt-tåget, färjan Wictoria, en liten lantgård, minikaruseller och glasskiosk där.
Jag har fått ett ok på att använda den här bilden.
Vi avslutade med att promenera genom Wadköping.
När jag ändå var i närheten så tyckte min lillasyster att jag skulle komma till henne i Motala. Det var inte en nödvändig resa men vi försökte hålla avstånd och det var ju kul att träffas. Här är det hennes son som har fotat.
Både på ner- och hemresan hade jag bokat boenden och när jag åkte hem igen övernattade jag i Mora. Där gick jag i mål efter en kort promenad längs vasaloppets sista sträcka.
Självaste Gustav Wasa hade fått ett munskydd. Det fanns inga restriktioner om detta men någon tyckte att han behövde skyddas, eller kanske skydda förbipasserande.
Under sommaren fick jag besök av först min yngsta dotter och senare min son och vi gjorde en del utflykter men inget som kan räknas som resor och därmed platsar de inte här. Det är lite synd för det blev en hel del fina fjäll- och naturbilder. Men det blev en resa till och efter en viss tvekan bokade jag boende för fyra nätter längs Vildmarksvägen och i början av september gav jag mig iväg. Min tvekan berodde både på funderingar kring värk och ork och även på om det skulle bli jobbigt att resa ensam, för första gången sedan jag blev änka. Jag skulle dessutom återse en del av det jag och min man hade upplevt så nostalgiskt skulle det bli. Vilken tur att jag bestämde mig för att åka för det blev en superhärlig upplevelse både vad gäller väder och vad jag fick vara med om.
Jag åkte till Strömsund där Vildmarksvägen börjar. Där träffade jag Jätten Jorm, från filmen Dunderklumpen.
Jag kom inte ända upp till toppen på Kalberget men utsikten var inte så dum härifrån heller.
Hällingsåfallet.
I Gäddede svängde jag av mot Portfjället, som syns i bilden nedan. Mitt vandringsmål var sänkan, den sk porten, i fjället och att komma till Norge på andra sidan. Norge var förbjudet område den här tiden och det kändes lite kul att ta några steg in över gränsen.
Och här är jag i Norge. Men jag vände nästan genast tillbaka till Sverige.
En liten del av bäcken vid Brakkåfallet.
Jag bodde i en liten stuga vid Stora Blåsjön och hade den här vyn utanför fönstret.
Ankarede, en samisk kyrkstad. Därifrån kan man välja olika leder men jag gick bara en liten bit eftersom jag skulle hinna med en hel del annat också.
Jag stannade till vid Gaustafallet.
Jag for upp till högre höjder på den väg som är avstängd vintertid. I början av juni brukar den öppnas efter att snöröjare har plöjt sig genom ett flera meter tjockt snötäcke. Då är det populärt att åka här men jag tycker att det är bättre att vänta. Jag har ett foto av mig själv som barn där jag sitter högt uppe på en snödriva vid vägen när den är plogad så jag har sett hur det ser ut då, även om jag inte minns det jättetydligt. Det här är ett fågelskyddsområde och det är förbjudet att gå utanför vägen fram till 10:e juli. Är man här så är det fint att kunna gå en kort eller lång vandring. Jag vandrade uppåt i kanske en eller två km och sedan vände jag neråt igen mot sjön, som egentligen inte är en sjö utan ett vattenfyllt gruvhål.
En vy från byn Klimpfjäll.
Jag hade haft väldigt fint väder hittills men där borta började molnen torna upp sig.
Jag skulle bo i Saxnäs den natten men innan jag kom dit tog jag en liten omväg till ännu en samisk kyrkby, Fatmomakke.
Morgonen därpå var det mulet och grått så jag väntade lite med att åka till det fjäll jag hade som mål och följde i stället en stig till Fiskonfallet. Stigen gick en bit från fallet och sikten skymdes av träd, helt eller delvis. Då kom min envisa och kanske lite dumdristiga sida fram och jag tog mig ner för den branta och hala terrängen mot forsen. Både när jag gick ner och på tillbakavägen var jag tvungen att hitta tillräckligt starka grenar att hålla mig i för att inte halka eller ramla. Men ska man titta på ett fall så vill man ju se det. Det gick bevisligen bra.
När jag styrde in på grusvägen mot Satsfjället låg molnen så lågt att toppen inte syntes. Men jag har varit med om att moln har lättat snabbt förut så jag chansade. Det var i alla fall värt en vandring en bit upp.
Jag hade tur och molnen lättade tillräckligt för att sikten skulle bli bra. Jag är inte särskilt bra på att ta selfies men ibland försöker jag i alla fall. Jag konstaterar att coronafrisyren har hunnit en bit på väg mot att bli längre.
Jag behövde inte ångra att jag åkte hit.
Jag kom nästan ända upp till toppen men jag medger att den sista branta biten upp dit inte lockade mig. Jag var tillräckligt trött ändå så jag vände neråt. Ett gäng renar kom på den stig jag snart skulle komma till. Renar såg jag fler gånger men det får räcka med den här bilden.
Trappstegsforsen känner många igen. I alla fall de som har varit i de här trakterna. Här stod folk med maffiga kamerautrusningar utanför sina stora husbilar och jag kände mig lite udda när jag kom dit med min lilla bil och tog fram min i sammanhanget väldigt lilla kamera. Men jag mottogs i gänget som en av dem och där stod vi och pratade om allt vi såg och allt vi hade sett samtidigt som vi fotade.
Jag tog chansen att se och fota forsande vatten en gång till innan jag skulle komma till trakter med bara vanliga sjöar. Det tog några dagar hemma innan jag tyckte att min egen vy med Storsjön och oviksfjällen var så mycket att komma med.
Ett härligt äventyr som gav mersmak men de kommande resorna norrut gjorde jag i sällskap med andra. Däremot har jag åkt runt längre söderut på egen hand och det har jag trivts väldigt bra med. Kul med sällskap men jag klarar mig bra på egen hand också.
Precis som många andra det här året firade jag och mina barn jul var och en för sig. Min yngsta dotter hade ju sin man och sina katter men vi andra följde restriktionerna (det gjorde så klart yngsta dottern och svärsonen också). Det var helt ok. Jag firade ensam för att följa reglerna och inte för att jag inte hade någon att fira med och jag hade en ganska skön jul. Jag fixade lite julmat och julstämningen fanns där.
En vit jul blev det och så är det oftast här.
Jag kan inte låta bli att frångå min intention om att bara minnas resor i de här minnesinläggen. Julbilderna är ingen resa och det är inte heller det här urvalet av katter från katthemmet under 2020. Alla är tagna med mobilen och ibland med bara en hand. Men ni förstår säkert att jag trivdes när jag fick närkontakt med alla fina kissar. På sista bilden sitter Prinsen, min favorit. En njursjuk, gammal och trafikskadad katt som hade sitt hem i köket och där skulle han få stanna livet ut. Nu vet jag inte om han finns längre eftersom jag för två år sedan konstaterade att min kropp inte orkade det delvis tunga volontärjobbet.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Väldigt fina bilder!
GillaGilla
Tack så mycket Tony!
GillaGillad av 1 person
Ja som det blev på grund av pandemin! Vem hade trott det. Jag minns att vi hade en resa till Grekland inbokad men den ställdes så klart in. Dock var vi inte lika lydiga som ni var utan vi firade jul tillsammans. Kunde jag jobba varje dag i skolan så kunde jag verkligen träffa barn och barnbarn.
Klart att du skulle hjälpa din dotter vid flytten. En helt nödvändig resa om man hade frågat mig. Så bra att du kom iväg på din resa och att du reste själv. Förstår att det kändes ovanligt och annorlunda men när tillvaron blir sådan får vi anpassa oss efter den. Bilderna är väldigt fina och naturen fantastisk! Vilken vy du hade från stugan som du bodde i. Resor ger fina minnen och det är kul att titta titta tillbaka. Nu hoppas jag dock att du kan skapa nya minnen i stället!
Kram
GillaGilla
Nu har jag, och säkert många andra, glömt hur det var under pandemin men det var inte så farligt för min del. Många andra hade det mycket värre. Att mina barn inte kom hit och firade jul berodde mest på att de inte ville sitta trångt ihop med andra på tåget och de var dessutom bekymrade över att kanske dra med någon smitta till mig. Hade de bott i Östersund så hade vi säkert firat jul tillsammans, precis som ni gjorde.
Ja, vi tyckte att det var en nödvändig resa. Att jag sedan tog en extra sväng till Motala kanske inte var lika nödvändigt, men kul.
Den resan, längs Vildmarksvägen, stärkte mitt självförtroende och jag insåg att jag trivdes med att resa ensam, även om det är roligare om någon följer med. Det är trevligt med alla dessa minnen men jag hoppas också att jag snart ska skapa nya minnen. Men det troliga är att det tar ett tag innan min fot klarar att gå mer än korta sträckor.
Kram
GillaGilla
Vildmarksvägen var en fantastisk resa när Lasse och jag gjorde den några år före dig … och här var det hög igenkänningsfaktor! Jättefina bilder!
En härlig bildserie från katthemmet! Såå många sötnosar! Den röda katten där påminner mig om finaste Sixten ❤
Tack för att du delar med dig från dina resminnen!
Önskar dig en fin söndag!
Kram
GillaGilla
Vad roligt att jag inte bara väcker minnen hos mig själv utan även hos dig. Vilka fina resor ni gjorde med husbilen.
Jag trivdes med alla katter och allt gosande med dem men jag saknar inte det tunga jobbet med alla kattlådor och annat tungt eller hur en del pratade illa om andra. Men även här har jag fina minnen att gå tillbaka till. Tänk att även de här bilderna fick dina minnen av Sixten att vakna. Han var speciell och extra fint var det att det var han som valde er som sin familj.
Kul att du vill hänga med Anki!
Tack och detsamma!
Kram
GillaGillad av 1 person
Pärlemormoln – jag förstår varifrån de fått sitt namn. Fin upplevelse.
Vet du om de är mer vanliga norrut i Sverige? Jag har i alla fall aldrig sett några i verkliga livet, bara på bild.
Skön söndag! ❤️
GillaGilla
De är vackra och speciella. Jag vet inte om de är vanligare här men jag har sett dem vid fyra olika tillfällen och det har varje gång varit här i Jämtland. När jag googlar kommer det så mycket info om hur de uppstår att jag har svårt att sålla och sammafatta men det verkar som om de är vanligast på nordliga breddgrader och att de är speciellt aggressiva för polär ozonnedbrytning då de innehåller vatten, salpetersyra och/eller svavelsyra. Man kanske inte ska bli så glad när man ser dem alltså, men vem kan låta bli att beundra dem?
Tack Barbro och detsamma!
GillaGilla
Trots att det inte är så länge sen det var pandemi så har man glömt mycket och tur är väl det, det var en jobbig tid. Folk vågade knappt träffas ute, alla reagerar vi olika men paniken tog över ibland. Mitt största minne det året var när min son flyttade hem från Japan och jag skulle möta honom på Köpenhamns flygplats. Jag gick av tåget, tyckte jag var i god tid men eftersom det var helt folktomt på flygplatsen (bara det en jättemärklig upplevelse) hade min son hunnit igenom allt och hunnit få sin väska så han stod redo och det blev att han mötte mig istället. På flygresan hade det varit mer personal än passagerare.
Du gjorde ändå små resor och fick bl a träffa dina barn. Jag träffade inte min dotter och Dante i Stockholm på 1 1/2 år, mycket för att jag inte kunde ta mig dit på annat sätt än via tåg och det var ingen bra idé. Det var lite för långt för mig att köra ensam även om tanken fanns att hyra en bil.
Kram
GillaGilla
Ja, det var till stora delar en märklig upplevelse med pandemin. Jag märkte inte så mycket av den i jämförelse med folk som jobbade, gick i skolan eller åkte kommunalt. Men precis som andra blev jag extra noga med handhygien och jag beställde mat med hemleverans. Men i övrigt levde jag ganska mycket som vanligt. Det var konstigt att inte kramas när jag träffade mina barn och till julen var det mest tågresan som gjorde att de avstod från att resa hit. Året därpå började vaccinationerna och det gav lite mer frihet.
Jobbigt att inte kunna träffa din familj i Stockholm på så länge men det var helt enkelt ingen bra idé att åka tåg om det inte var nödvändigt.
Kram
GillaGilla
Här känner jag igen en del. Pärlemormolnen t.ex. och så Prinsen. Minns att han var din favorit.
Pandemin börjar falla i glömska vilket jag aldrig trodde den skulle göra när vi var mitt uppe i den. Det var väl bra att du åkte till din dotter när hon skulle flytta. Ni fick fina dagar tillsammans och likaså med din syster. För övrigt har jag njutit av alla dina bilder. Magiska bilder. Vildmarksvägen måste vara något alldeles extra. Vyerna, de mäktiga vattenfallen. Och så är jag så fascinerad av alla färger. Trappstegsforsen kände jag inte igen. Förstår det är ett populärt fotoobjekt. Din jultallrik ser ju delikat ut och utanför stod julen vit och vacker.
Tack för en ny fin tillbakablick!
Kram
GillaGilla
Jag tror inte att vi följde varandra då men jag har skrivit om både Prinsen och pärlemormoln något år senare också. Men det kan vara jag som minns fel och kanske läste du om det här 2020.
Visst är det märkligt att något vi lever med i flera år nästen glöms bort när krisen är över. Viruset finns kvar och ibland blir det ökad smitta men vaccinet har gjort det till en sjukdom bland andra liknande.
Det kändes helt rätt att åka och hjälpa min dotter. Att åka till syrran skavde lite i det dåliga samvetet men det fick bli så i alla fall, och det var kul att träffas igen.
Vildmarksvägen har massor av fin och märklig natur att bjuda på och att jag hade tur med vädret spelar nog en roll i att upplevelsen blev så bra. Trappstegsforsen är så lättillgänglig så där kan alla, även de med problem att röra sig, stanna till. En fin plats för alla helt enkelt. Jag och sonen kom in på Vildmarksvägen något år senare när vi kom norrifrån och då besökte vi Bjurälven, en väldigt märklig och spännande vandring 😀
Min jultallrik blev både god och omfattande 😀
Tack för att du hänger med i min återblick.
Kram
GillaGilla
Så trevligt att följa med på tillbakablickarna av dina resor. Visst är det underbart att minnas genom fina foton och komma ihåg alla ställen som som blivit besökta. Så vackert och vildmarksvägen hoppas jag att själv få uppleva framöver. Pandemin känns väldigt avlägset. Dina fina foton känns mera närvarande 🙂
Kram
GillaGilla
Kul att du hänger med och du har ju sett allt det här tidigare. Foton och bloggen är väldigt bra när man vill tänka tillbaka. Den här perioden, när jag inte kommer ut på nya äventyr, är perfekt för att återuppleva gamla reseminnen. Jag hoppas att du/ni kommer till Vildmarksvägen (förhoppningsvis med ett stopp hos mig på vägen). Jag vet att ni skulle uppskatta att åka där.
Visst känns pandemin avlägsen och nästan glömd. Vilken tur att fotona känns mer närvarande 😀
Kram
GillaGilla
Utlandet i all ära, men Sverige är också fantastiskt och du tar verkligen vara på upplevelserna. Reser ensam gör du också. Även om sällskap på resan är trevligt, så får avsaknad av sådan inte hindra oss enastående från att genomföra våra planer. Bra där!
Känner igen en del av platserna du visar, och får förstås mina egna upplevelser i minnet då.
Kattungarna är jättesöta, men förstår att du föll för Prinsen. En katt med något speciellt. Pondus, tycker jag.
GillaGilla
Ja, vi bor i ett vackert land med omväxlande natur och jag har nog lyckats se de flesta naturtyperna. Men det finns nog hur många fina platser som helst att upptäcka. Det är kul med sällskap men jag åker gärna ensam också. Ibland kan det t o m vara skönt. Den här resan fick mig att upptäcka hur bra det går att åka själv. Kul att jag väcker en del av dina minnen också 😀
Prinsen hade kanske inte så mycket styrka att sätta emot om en katt ville bråka men jag har sett hur han bara genom att stirra på en lite bråkigare katt vann över den. Så pondus fanns det nog.
GillaGilla
Ja pandemin förändrade oss nog för alltid, både som minne och hur vi tänker numera kring olika saker. I af är det så för mig. Den bilden på den röda stugan intill älven, det är ett vykorsbild, så otroligt vacker! Och alla fina katter, så mysigt. Hur går det med den lilla blinda sötnöten dottern har hand om? Ha en fin kväll, kram
GillaGilla
Den förändrade mycket då och lite sitter nog fortfarande i för min del. Jag tar t ex aldrig initiativ till att hälsa genom att ta i hand och jag håller fortfarande avstånd i köer men jag har återgått till den lite mer normala handtvättningen och dubblar med handsprit bara för att jag har kvar av den. På resor är handspriten med.
Jag kände inte igen det där med en röd stuga men för säkerhets skull har jag nu bläddrat igenom inlägget flera gånger. Jag tror att du menar den timrade stugan i Fatmomakke. Jag håller med om att det är ett fint motiv men stugan är inte röd 😀
Det var mysigt att få träffa alla katter på katthemmet men tyvärr funkade det inte i längden.
Lilla Rakel har förmodligen inget luktsinne heller och kanske har hon någon mer hjärnskada. Hon äter inte förutom från nappflaska och hon förstår sig inte på kattlådan. Hennes syskon dog vid födseln pga olika missbildningar. Rakel var hos veterinären i veckan och min dotter var nog inställd på att det kanske skulle ta slut där. Men det var en väldigt noggrann och bra veterinär som konstaterade att Rakel inte lider och om min dotter kunde orka några veckor till (det är ett heltidspassande) så kanske det går att träna upp t ex att använda lådan. Min dotter blev otroligt lättad samtidigt som hon är jättetrött och påverkad av sömnbrist och ständig passning. Hon konstaterar att hon älskar ju den där lilla skiten 😀 Vi får väl se hur det går.
Tack Anna och detsamma!
Kram
GillaGilla
Du gissar rätt, jag bläddrade aldrig upp igen när jag skulle kommentera och fick för mig den var röd 🙂 Vilket den ju inte alls är. Men bilden är oavsett otroligt vacker! Tack för att du berättar om Lilla Rakel, håller tummarna för att hon kan få ett bra liv. Kram igen
GillaGillad av 1 person