Alla onda ting är tre. Jag ändrar lite i uttrycket så att det passar de närmaste dagarna i berättelsen om den här resan. Men å andra sidan är de goda tingen så många fler och tack och lov löser sig det mesta.

Dagen började i alla fall bra. Efter ca 20 minuters bilresa från vårt boende kom vi till Stonehenge och det blev ett självklart stopp. När vi hade passerat kassan och fått våra armband, som bevis på att vi hade betalat, började vi med att gå in i muséet. Min son laddade ner information att lyssna på i mobilen men jag har ju bristande koncentrationsförmåga så jag nöjde mig med att titta och försöka läsa små stycken om den här märkliga platsen. Den här stenen är en exakt kopia av sten 60, en av stenarna i cirkeln. Originalstenen väger ca 28 ton.

Så här tror man att de som byggde och använde Stonehenge bodde.

Från muséet kunde man välja att åka med en av bussarna eller promenera bort till själva sevärdheten. Många valde bussåkande men vi funderade inte ens på det alternativet. Det var en promenad på några km och trots att regnet hängde i luften så var det en skön dag. Vägen till stenarna var rak, asfalterad och ganska trist men den tog oss dit vi ville och det var huvudsaken.

I stället för att jag skriver en faktatext så kan ni, om ni har lust, läsa informationen nedan.

Ett välbesökt turistmål men det var inga problem att komma fram till avspärrningen och få fri sikt. Stigen gick runt hela platsen så vi kunde titta från alla håll.

Det här är originalentrén till Stonhenge och den är bäst bevarad. Om jag minns rätt var de extra noga när de byggde den här delen och lite slarvigare med de delar som nu har rasat.

Ännu en fejkad och ihopklippt bild som vi senare försökte efterlikna.

Vi valde en annan mycket finare väg tillbaka.

En liten bit kvar till besökscentret och vi hade en liten tanke om att kanske äta mat där.

Men vi vände nästan direkt innanför dörrarna för vi orkade inte trängas. Det var helt enkelt inte värt besväret.

Vi bestämde oss för att åka ut mot kusten men det var synd att vi tog det beslutet. Här ser vägen ganska skaplig ut men fruktansvärt dåliga vägrenar kom med jämna mellanrum. Då menar jag otroligt dåliga och misskötta vägrenar med vassa och höga asfaltskanter med någon eller några dm djupa, ojämna och steniga avsnitt bredvid. Vi körde lugnt men bakom en kurva kom en mötande bil lite väl snabbt och för att undvika en krock hamnade vi tyvärr i ett av de värsta hålen. Det blev så klart punktering och när vi stannade till lite längre fram var däcket helt tomt.

Här hamnade vi och konstaterade att nu tog vi oss inte längre. Jag tror inte att några relativt nya bilar har reservdäck med sig, och det finns inget i min bil heller, så här förstod vi att vi skulle bli stående ett tag. Som tur är ingår vägassistans i leasingkontraktet och det gäller även i många andra länder än Sverige. England är ett av de länderna.

Jag ringde numret för assistans utanför Sverige och fick ett väldigt fint bemötande. Men vilket krångel och vilken tid det tog när Toyota Eurocare Utlandsjour skulle ordna allt via sin engelska motsvarighet. Det blev både till viss del fel och tog lång tid. Här var vi fast i drygt fyra timmar och då hade vi under den tiden fått ett besök av en servicebil, en vanlig personbil, vars förare trodde att han skulle hjälpa oss att byta däck. En väldigt trevlig kille som, precis som vi, skakade på huvudet och konstaterade att med tre parter inblandade så blir det lätt fel. Det bolag han representerade trodde att vi hade ett reservdäck men det hade jag varit tydlig med att vi inte hade.

Här satt vi och väntade…och väntade…och väntade.

Att ringa från England kostar skjortan sedan Brexit, och efter de första samtalen med bolagen i båda länderna övergick vi till att skriva meddelanden. All kontakt mellan Toyota Eurocare och det engelska bolaget skedde tydligen via mail och det tog tid innan vi äntligen fick hjälp av den bärgare, som faktiskt hade bokats från det engelska bolaget,. Alla vi pratade med var fantastiskt trevliga och ville hjälpa och så var det även med killen med bärgaren. Han hjälpte oss inte bara med att bärga bilen utan hade även kontakt med det engelska bolaget, som under tiden hade bokat ett hotellrum åt oss. Först fick vi besked om att en taxi skulle komma för att köra oss till vårt nästa boende och sedan bestämdes det att vi skulle få en hyrbil att köra dit med. Det fanns inga lediga hyrbilar så till sist bestämdes det att det var bättre att vi bodde på hotell i Honiton, där bilen skulle fixas. Det var många turer fram och tillbaka och det var skönt att bärgaren tog beslutet att vi skulle åka med honom till hotellet i stället för att vänta på en taxi.

Det var tur att vi hade både smörgåsar och dryck under den långa väntan på att få hjälp och vi lyckades båda hitta varsin plats där vi lite undanskymt kunde lätta på blåsan. Det var absolut inget fel på allas vilja att hjälpa oss men vi hade förmodligen kunnat fixa allt betydligt snabbare själva. Tyvärr var det bankholiday den dagen. Jag vet inte vad det innebär men tydligen var det mesta stängt. Bärgaren lämnade därför först av oss vid vårt hotell och tog sedan bilen till en uppställningsplats någonstans. Enligt honom borde ett nytt däck vara på plats redan nästa dag så att vi skulle kunna åka vidare. Riktigt så blev det inte och dessutom dök ett annat lite chockartat problem upp morgonen därpå.

När vi äntligen kom till hotellet checkade vi in och gick sedan ut för att ta en kvällspromenad och titta lite på Honiton, den stad vi inte alls hade planerat att stanna till i. Vi hade meddelat vårt bokade airbnb om att vi inte skulle komma men eftersom vi just där hade två nätter bokade hoppades vi på att kunna bo där den andra natten. Vi somnade gott med hopp om att våra planer inte skulle behöva ändras alltför mycket. Det var ju trots allt bara ett däckbyte det handlade om.

Jag började inlägget med att alla onda ting är tre. Det här var nummer ett. De två följande dagarna kom nummer två och nummer tre.