Det skulle inte snöa igår och idag men det har det gjort ändå. Inte mycket men tillräckligt för att jag igår skulle ta mig i kragen och få ut ljusgirlangen på balkongen. Jag ville inte vänta på att det skulle bli mer snö att trampa i och dessutom vill jag gärna att det hamnar lite snö på girlangen. Det blir extra fint när ljusen lyser genom snön. Det är bara att hoppas på att det kommer mer snö och att den inte blåser bort innan första advent. Jag började med att dra på mig full vintermundering inkl storstövlarna och gå ut och trampa upp en stig där jag skulle gå. Det var 15 minusgrader så det var skönt att vara varmt klädd. Finmotoriken funkar dock inte helt perfekt med tjocka vantar så jag var tvungen att ta av mig dem emellanåt. Jag fäste nämligen girlangen med kabelhållare, sådana som är en böjd plasthållare med en spik som ska slås ner. Det är inte lätt att få dit dem med vantar. Men nu sitter ljusgirlangen där och väntar på att få tändas. Och ja, jag har naturligtvis kollat att den fungerar.

I dag ville inte dimmolnen lätta så det blev ingen sol under min promenad. Men vad gjorde det när jag fick trevliga möten med fem vovvar vid tre möten och även två andra fotande personer. Jag vill inte kalla mig själv fotograf men jag misstänker, med tanke på utrustningen, att en av de andra faktiskt har den titeln. Jag hann bara gå en väldigt liten stund innan jag blev hälsad och pussad på av Charlie. Men vi fick inte gosa särskilt länge innan Kerstin kom och avbröt. Hon tyckte att Charlie skulle leka med henne i stället.

Mitt första möte med Charlie var för några år sedan då han var en liten bordercollievalp. Jag gick en tidig morgonpromenad och i mörkret skymtade jag något som rörde sig ganska långt bort. Först såg jag inte alls vad det var för djur men när jag kom lite närmare gjorde figuren där framme ett glädjeskutt och kom springande mot mig. Jag hälsade så klart medan jag såg mig om för att se om ägaren fanns i närheten. Men Charlie var ute helt ensam och när jag försökte få honom att lämna mig så att jag kunde fortsätta promenaden följde han efter. Det var ju inte ok att bara gå iväg med valpen i hasorna så jag var helt enkelt tvungen att klura ut var han hörde hemma.

Jag såg att det lyste i ett hus så där knackade jag på. En liten tjej med en stor handduk om sig öppnade tveksamt dörren och jag tänkte att det här var nog en situtation som kanske föräldrarna hade varnat för. Det kändes inte helt bekvämt. Men hon sken upp när hon såg att jag hade hunden med mig och hon visste att ”det där är Charlie och han bor där uppe”. Charlie fortsatte att följa med mig och när ingen öppnade i hans hem när jag ringde på gick jag runt huset och såg att någon var i köket. I mörkret knackade jag på altandörren och tänkte återigen att det måste kännas lite läskigt för den som stod där inne. Men Charlies matte öppnade och släppte in sin lilla valp. Hon verkade inte orolig så troligtvis hade hon släppt ut honom och hans kompis Kerstin i trädgården och inte ens fattat att han var ute på ett litet äventyr. Situationen löste sig alltså och nu blir det trevliga möten ute ibland när vi är ute. Jag har aldrig sett att de här hundarna har varit kopplade och jag vet att de är jätteduktiga på inkallning. Men när jag kommer vet deras matte att det inte gör något om de springer fram till mig.

Här kommer en liten bildkavalkad på deras lek i snön. Charlie är den med ett vitt ansikte. Kerstin är också en bordercollie men hon är några år äldre.

Jag fortsatte min promenad och kom fram till stranden och den här gången gick jag på den lilla strandkanten för att se om jag hittade något spännande. Lite isbildning fanns det så klart men inte alls i klass med de fina iskonstverk jag såg för någon dag sedan.

Längs hela strandkanten fanns de här isklumparna.

När jag precis skulle ta mig upp till den upptrampade stigen kom plötsligt en söt vovve springande mot mig, hälsade en stund och sprang sedan samma väg tillbaka. Morgonens andra hundmöte. När jag kom upp från stranden såg jag hur matten stod lite längre bort. Hon väntade in mig, bad om ursäkt flera gånger och sa att hon var ledsen. Ingenting att be om ursäkt för sa jag. Jag blir ju bara glad av hundmöten. Den här vovven hade en lång lina hängande efter sig och jag förstod snart att det var träning på gång. Det stod nämligen en annan person lite längre bort och ropade och där behövdes nog inkallning tränas lite.

Glad i hågen gick jag vidare och naturligtvis blev det en del fotande.

Här har jag precis mött en tjej som var ute med sin kamera och vi stannade och bytte några ord. Vi konstaterade att det var inga problem att hitta motiv och att vi båda hade missat att vara på rätt plats när en fantastisk halo syntes i lördags. Om någon av er har tittat på någon av sändningarna på svt där väderbilder visas så har ni säkert sett flera bilder på just den halon. Kul att så många bilder från Frösön fick vara med. Men vi får hoppas på bättre lycka nästa gång. Jag bestämde mig för att gå ut till Storsjöodjursspaningen och vända tillbaka. Jag brukar inte gå samma väg tillbaka men i dag kände jag för det.

Ett lite fruset Storsjöodjur. Det såg ut som om dimmolnen lättade lite men tyvärr blev det aldrig mer än så här.

När jag vände tillbaka stötte jag på en man med en betydligt bättre kamerautrustning än min. Vi småpratade också en liten stund och han berättade att han hade varit på rätt plats för att fota halon här i lördags. Han önskade mig lycka till med fotandet och jag sa att jag redan hade alldeles för många bilder. Det går ju inte att låta bli att fota.

När jag vände kameran åt ett annat håll var det helt andra fäger. I alla fall så fångade kameran upp något rosa.

Så blev det även här och jag låter färgerna få vara som de blev i kameran.

Strax efter att jag tog den här bilden var det dags för morgonens tredje hundmöte. Två fina hundar, en väldigt ivrig finsk spets och en väldigt lugn, lite rädd husky kom emot mig med husse och matte efter sig. Spetsen visade tydligt att han ville träffa mig och jag frågade om det var ok att hälsa. Det fick jag gärna göra och jag blev överöst av pussar en gång till den här morgonen. Huskyn hade de tagit över från en huskyranch med 100 hundar och som hon reagerade när jag rörde mig lite hastigt så undrar jag hur hon egentligen blev behandlad där. Men när jag satte mig ner och lät henne närma sig i sin egen takt så sträckte hon fram nosen och luktade på min hand. Då kunde jag klappa henne lite försiktigt på huvudet men det fick räcka så. Hon ryggade tillbaka lite och jag ville inte göra henne osäker. Tänk vad trevligt det kan vara att gå ut på en morgonpromenad och få ett antal korta, trevliga möten med personer som man kanske inte träffar igen. Kerstin och Charlie och deras matte träffar jag säkert fler gånger och det är alltid lika kul. Tänk att jag inte vet vad deras matte heter och att det är så vanligt bland hundägare, och i mitt fall fd hundägare, att fungera så 😀

Jag kände att jag hade varit ute lite för länge och att jag behövde komma hem till nackkragen och värmedynan så jag skyndade hem och försökte att inte se tillgänglig ut när jag vid några fler tillfällen passerade hundar.

En fantastisk promenad igen men väldigt skönt att komma hem.