Det går framåt för mig när det gäller vad jag orkar. Jag bygger långsamt upp min kondition och försöker utöka både längd och tempo på promenaderna. Nu har jag kommit till det läge då min hund inte orkar lika mycket som jag och jag vet inte riktigt hur jag känner inför det. Jag är naturligtvis överlycklig över att jag återhämtar mig så här bra men samtidigt ser jag hur jobbigt det blir för min Kasper.
Vi börjar ofta i relativt snabbt tempo (jag har alltid älskat att gå riktigt snabbt och vill gärna få tillbaka den förmågan) men om det blir för många uppförslut eller när det har gått ca en halvtimme, börjar Kasper sacka efter mer och mer och jag hör hur han flämtar. Det är inte alls konstigt. Han är ju trots allt en väldigt gammal hund (motsvarande 108 människoår). Men jag är van vid att han orkar mer än jag och det känns sorgligt att så inte är fallet längre. Min syster, som har gått långa promenader med både sin och min hund under de år jag inte har orkat, bekräftar att Kasper nu börjar få svårare att hänga med så det är inte bara jag som har kommit ikapp och gått om. Det är klart att jag tar stor hänsyn till min vovve och när promenaden tar ca en timme går vi väldigt långsamt (mitt tempo under tiden jag var leversjuk) den sista kvarten.
I går gick vi extra långt. Jag visste inte hur lång tid den rundan skulle ta men det visade sig att vi var ute i en timme och en kvart. Som tur var kom vi fram till en bro över en bäck och Kasper tvekade inte en sekund. Då gick han om mig, styrde rakt ner till bäcken och gick ut i den . Han drack och drack och drack lite mer samtidigt som han långsamt vandrade omkring i det svala, porlande vattnet. Jag lät honom hållas tills han var nöjd, satte mig ner på en sten och tänkte att han kanske ville komma och lägga sig bredvid mig en stund när han kom upp ur vattnet. Men det var han inte intresserad av. Han gick upp till gångbanan och tittade uppfordrande på mig med ett klart mål att komma vidare. Min hund vill inte visa sig svag. Jag har tidigare märkt att han har tydliga kvarlevor av det genetiska sättet att tänka. Svaga individer lämnas åt sitt öde för att inte sinka flocken. Han övergav mig och ville inte veta av mig under två veckor när jag sörjde och nu vill han inte visa att han inte hänger med riktigt som förut. Jag talar om för honom att jag älskar honom trots hans sviktande styrka och höga ålder och att jag aldrig överger honom, men han verkar inte riktigt tro mig. Lite rätt har han ju faktiskt i det. När han blir alltför svag och med stora problem blir det oundvikligen en tur till veterinären.
Den porlande bäcken ändrade helt karaktär på andra sidan bron.
Vi såg naturligtvis en hel del blommor och knoppar av alla möjliga slag under promenaden men jag försöker lugna mig lite med blombilder. Några tar jag med men det känns som om det blir väldigt många repriser från förra våren. Den lilla tulpangruppen mitt i allt det brungråa lyste lång väg och kändes lite malplacerad. Narcisser finns i många färger och former och jag har alltid tyckt om dem.
Så småningom kom vi fram på andra sidan av Svartån och då var vi drygt halvvägs. Jag hade tänkt att vi skulle gå på den träspång som går utefter ån men där den började stod en järngrind med en förbudsskylt. Renovering pågår och i stället fick vi fortsätta att följa den andra gångvägen fram till Mjölby centrum där vi åter tog oss över ån och fortsatte hemåt.
Måsar och änder är snälla fåglar som ibland sitter stilla tillräckligt länge för att jag ska hinna få upp kameran.
Fru gräsand blev övergiven av sin make när jag och Kasper närmade oss men hon stannade snällt kvar och ställde gärna upp som fotomodell. Kanske ruvar hon på ägg och ville inte lämna dem. I så fall hade hon valt ett lite dumt ställe precis bredvid gångvägen. Jag gick inte jättenära eftersom jag inte ville skrämma henne och efter att ha knäppt några bilder vandrade vi snabbt vidare.
Lite längre fram i maj tar vi nog en ny promenad ner och tittar på alla fågelungar och allt fint som då är i full blomning. Det finns en hel del fint i vår lilla stad men jag föredrar ändå skogspromenaderna där det finns en helt annan känsla av frid.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 
Tack för promenaden! Så skönt att du återfått kondition och ork, men lite tråkigt att se att Kasper inte orkar som förr. Nu är det ju livets gång, men det gör ju inte saken lättare. Jag tror att han och jag skulle hålla lagom tempo tillsammans numer då min ork helt försvunnit 🙂
Fina bilder på både fåglar och blommor … ja, på Kasper också förstås!
Önskar dig en fin dag!
Kram
GillaGilla
Den var härlig, mest för att jag orkade 😀 Ja, det är trist att han är lite tröttare nu men samtidigt får jag inte glömma att han är otroligt pigg och frisk för sin ålder. Trist är det också att du fortfarande inte orkar lika bra som förut. Jag önskar så att du ska få svar och hjälp så att din livskvalitet återgår till normal. Att komma ut och orka röra på sig är så viktigt för oss som gillar naturen.
Tack, Kasper är alltid finast 😀
Önskar dig detsamma!
Kram
GillaGillad av 1 person
Vi noterade precis samma sak med Herr Hund som gick på smärtstillande i två är. Det gjorde att han hängde med hyfsat men visst drog vi ner på tempot och kortade rundorna. Sedan tog vi ibland Miss E på en runda själv men då blev Herr Hund förtvivlad så en av oss fick stanna hemma. Den dagen då han knappt kunde lägga sig utan valde att stå upp insåg vi att klockan var slagen. Kanske är det läge för dig att korta ner rundorna och minska tempot och sedan gå en längre promenad själv. Kan vara ett alternativ…
Som vanligt härliga bilder från er promenad!
Kram
GillaGilla
Kasper verkar inte ha ont trots att han är stel när han har legat ett tag. Men kanske visar han det inte just för att han inte vill visa sig svag. Kanske får det bli som du föreslår, att jag får gå egna längre promenader. Jag kan ju inte ta med bara Nalle för då blir nog Kasper fundersam. Men ett tag till vill jag försöka få med Kasper eftersom jag tror att det är bra att han håller igång så mycket han orkar (utan överdrifter). Vi får ta ett beslut i taget och se till att det blir bra för både honom och mig.
Tack 🙂
Kram
GillaGilla
Den där insikten när djuren börjar bli till åren är inte kul. Men oundviklig.
Härliga foton men jag håller med dig i den där känslan av upprepning från året innan. Har just tagit en tur till blåsippsbacken men, som du skriver, det känns lite som upprepning när en fotar det. Nu älskar jag blåsippsbacken ändå, det är inte den som känns som upprepning så klart!
GillaGilla
Jag har förberett mig i flera år på att dagen när han inte orkar längre ska komma. Varje årstid har jag tänkt att det är nog den sista av just den årstiden för Kasper. Men han överraskar hela tiden och med sin starka livslust och otroliga fysik fortsätter han nästan precis som för flera år sedan 🙂 Bra gener i honom!
Jag tror att vi har nämnt tidigare att det är de egna fotona man tröttnar lite på. Att se fina blomsterfoton hos andra kan man aldrig få för mycket av. Det är t o m så att i alla fall jag blir inspirerad av det till att tycka att ”ok, några fler bilder på blommor kan jag ha med” 😉 Jag har längtat efter blåsippor ända sedan jag förra våren såg alla dina fantastiska bilder på dem. Innan jag hade en ”riktig” kamera. Nu har jag gottat mig riktigt ordentligt i alla blåsippor men nu har det nästan gått ett år och jag börjar känna att jag börjar om från början. Inte för att det gör något. Det är ju nytt i år 😀
GillaGillad av 1 person
Jo så är det ju, man vet ju vad som komma skall… Men skönt att han får vara så pass pigg så långt upp i åren!
Visst är det så, det är min egen upprepning jag tröttnar på – inte andras. Och som du skriver så är det ju nytt varje år. Jag tycker det är jättehärligt i blåsippsbacken – nytt… men fotona känns ändå som en upprepning från förra året. Nåja, de ÄR nya, jag nöjer mig med det 😉
GillaGillad av 1 person
Jag förstår din glädje över att orka mer men sorgligt att då upptäcka att Kasper inte riktigt orkar. Det var så fint beskrivet när han gick i bäcken och drack och sen ville gå vidare. Djur är det bästa som finns och vilken kärlek man får.
Kram
GillaGilla
Jag skrattar mest åt ironin i att vi är så olika synkade. Men han har stått ut med en långsam matte länge så nu är det min tur att ha tålamod och visa förståelse 🙂 Det är verkligen ovillkorlig kärlek man får från sina husdjur. Bästa kompisarna som alltid finns där 🙂 Men jag tror och hoppas att de känner att de får lika mycket kärlek tillbaka.
Kram
GillaGilla
Dessa underbara djur, kom i håg min förra hund som var så tålmodig då jag fick ryggskott. Gick så lugnt och stilla trotts att han annars var ett riktigt yrväder. Det var väldigt jobbigt de sista åren när han var sjuk och hans krafter sinade och dagen var inne. Tog två år innan jag skaffade ny hund, det beslutet har jag inte ångrat.
Blomsterfoton kan man aldrig tröttna på så bara bjud på alla skönheter du kan hitta.
Kram
GillaGilla
Ja, vilken glädje de ger oss 🙂 Men det är så svårt när det är dags att ta ett beslut. För Kaspers del har jag varit förberedd länge men det spelar nog ingen roll hur väl förberedd man är. Det blir lika svårt i alla fall. Han är stel och lite svag i bakbenen men det syns inte när han pinnar på och livsglädjen finns där. Jag får nog uppleva hans 16-årsdag också 😀
Haha, tack! Jag kan nog inte låta bli att fota blommor och kanske behöver jag inte hålla igen 😀
Kram
GillaGilla
Vilka vackra foton du tagit på änderna! Och vackra omgivningar annars också. Jag tröttnar inte på blomsterprakten, här har jag mest tussilagon än så länge. Kallt och ruggigt har det varit i månadsskiftet. Jag gläds åt att läsa att din kondis går rakt uppåt och förstår dig så väl när din hund undrar hur sjutton du plötsligt satt sån fart i spåret! För oss här är det lite bättre, vi åldras i ungefär samma takt. Än så länge är Blinka piggare än jag, jag har så ont i alla leder och är så stel att jag blir långsammare nästan dag för dag. Himla trist utveckling…Men jag går mycket mer än mina väninnor här på byn som tar bilen överallt. De tycker jag är så duktig. Men så har de inte hund heller. Men jag är nog beroende av mina rundor, inte bara för motionen utan också för själen. Och så älskar jag att variera mina promenader och nu är det nyhetens behag med lite nya promenadvägar även om de egentligen också är bekanta bara det att de legat lite för långt hemifrån. Nu får vi hoppas på en fin maj månad med härliga utflykter i vårsolen!
GillaGilla
Tack! Det är lätt när de är snälla och sitter stilla 😀 Jag kan nog inte låta bli att fota alla blommor i år igen. De är ju så vackra och man blir så glad av dem. Jag försöker vara snäll mot Kasper och anpassar mig efter hans ork. Första halvan av promenaderna håller vi samma takt men sedan får jag lugna mig lite. Det gör inget. Han har stått ut med mitt tempo så länge förut.
Det är tråkigt när åren märks i kroppen. Men det är jättebra att vara ute och röra på sig och både du och jag kämpar på trots ömmande knän och höfter och alla andra skavanker. Att bara sitta hemma och vara rädd för att få ondare har bara motsatt verkan. Trist sinnesstämning och kanske förvärras värken i stället av brist på rörelse. Det gör i alla fall mycket av min värk. Dina vänner har rätt i att du är duktig men du är också en vinnare i allt du får uppleva när du tar dig ut 🙂 Visst blir man beroende av rundorna i naturen. Jag känner precis på samma sätt och är tacksam för att jag har fått tillbaka mycket av orken att ta mig längre ut. Så jag har också nya områden att upptäcka 🙂 Det kommer snart härliga dagar, i alla fall enligt min väderapp. Vi får hålla tummarna för att det stämmer 🙂
GillaGilla