Igår kom min svägerska med tåget lagom till fikadags på eftermiddagen. Det var en regnig och grå dag men efter vår kaffestund utrustade vi oss med paraplyer och gick ut en liten runda. Det regnade på ganska bra och jeans och skor fick ta emot en hel del av allt det blöta. Men det gjorde ingenting för det var ju bara att byta byxor när vi kom tillbaka och min svägerskas skor fick hjälp att torka av mina skovärmare. Mina egna skor stod bättre emot regnet och både strumpor och fötter höll sig torra.

I dag var vädret mycket bättre och på förmiddagen åkte vi till minneslunden och tände ett ljus för våra nära som inte finns med oss längre. Min man och min svärfar var ju min svägerskas bror och pappa och i samma minneslund ligger även mina farföräldrar. Mina föräldrar finns i minneslunden i Linköping men jag skänkte även dem en tanke. Men mest var nog min man/svägerskans bror i våra tankar.

Efter lunchen, rester från gårdagens lasagne, bestämde vi oss för att kolla tillgången på lingon på Bynäset. Jag hade redan plockat tillräckligt men där min svägerska bor har det inte varit kul att gå ut pga alla översvämningsmyggor. Här såg vi inte till en enda mygga. På den här sidan av Bynäset är det ofta väldigt lugnt även om det kan blåsa rejält på andra sidan.

Det fanns inget överflöd av lingon men vi fich ihop ca 2,5 liter och mer än så ville min svägerska inte ta med sig i packningen.

När vi hade stoppat ner våra små hinkar i ryggsäckarna fortsatte vi på genvägen över näset för att gå den kortare vägen tillbaka.

Vinden hade nu mojnat och det blev en skön promenad till parkeringen.

Jag hade lagom mycket vit sirap kvar för att min svägerska skulle kunna göra sylt av alla sina lingon. Vad vi ska hitta på i morgon får väder och våra värkande kroppar avgöra. Någon slags utflykt ska det nog i alla fall bli 😀

Så beskrev en dam, i de lokala nyheterna, tillgången i sydvästsluttningar nära fjällen. Det framgick inte var dessa sluttningar finns men eftersom hon har en stuga i en liten by några mil norr om Järpen fick jag en impuls att åka till det området. Jag känner inte alls till de trakterna men jag tänkte att jag åker väl tills jag hittar en plats att ställa bilen på och där det inte är en bergvägg bredvid. Min hjärna har återgått till den normala nivån av svag dimma och då brukar det fungera alldeles utmärkt att köra bil. När det är värre vågar och vill jag inte köra mer än absolut nödvändiga korta sträckor.

Klockan sju i morse satt jag i bilen på väg mot mitt mål, knappt 1,5 timmar bort. Jag svängde av i Järpen, en ort där jag har delar av mitt rotsystem men där ingen släkt nu finns kvar. När jag närmade mig Kall stannade jag till på en p-plats för att fota baksidan av Åreskuten. De som bor i Kall hävdar att det är framsidan och kanske har alla lika mycket rätt. Toppen låg dold i molnen och jag vet ärligt talat inte ens om man kan se toppen härifrån. Men jag har för mig att jag har stått på Åreskutans topp och tittat ner mot Kall så den borde kunna ses i klart väder.

Även i Kall stannade jag till för att fota samma motiv men nu med den fina kyrkan i förgrunden. Inte många höstfärger här heller.

Jag hittade en liten ficka att parkera på och gav mig upp över ett hygge för att fortsätta i den skog som jag hoppades skulle bjuda på massor av gula kantareller. Jag vände mig om och där borta skymtade ännu fler fjäll.

Jag kan redan här erkänna att jag inte hittade en enda kantarell och inga trattisar heller. Två maskätna soppar och många stora fårtickor såg jag däremot men ingen av dem hamnade i min svampväska. När jag började förstå att svampskörden skulle utebli tänkte jag att då får jag väl plocka lite lingon i stället. De kan också bäras i en väska med nät i botten. Några mängder med kantareller blev det alltså inte men om jag hade velat hade jag kunnat plocka stora volymer lingon. Nu blev det mest bara att jag plockade dem i förbifarten och ibland stannade jag till om de växte extra tätt och var riktigt stora. Jag har flera fack i svampväskan och jag ville inte fylla mer än ett av dem med lingon ifall jag skulle ha mer svamplycka senare.

Även andra bär växer i skogarna.

Bägarlav som sträcker sig upp mot lingonen.

Då och då kunde jag se Åreskutan mellan träden men jag kom aldrig upp högt nog för att få fri sikt. Det var ju inte ett fjäll jag besteg den här dagen utan tanken var en annan.

Jag tyckte själv att jag var klok som markerade platsen för min bil på google maps innan jag gav mig iväg in i stiglöst land. Visserligen hade jag lätt kunnat hitta tillbaka till vägen eftersom det sluttade ner åt det hållet men det hade varit svårt att ha koll på hur långt jag skulle gå innan det var dags att vika av åt det hållet. Nu kunde jag se var jag (den blå pricken på kartan) var i förhållande till bilen och jag kom tillbaka på exakt samma plats som jag hade gått in i skogen. En bil till hade dykt upp och jag såg några jägare vandra iväg åt ett annat håll. Fler bilar stod en bit därifrån och jag kände att det var bra att jag var på väg bort från ett gäng med gevär. Inte hade jag tänkt på att det är jakt nu och det var ju bra. Annars vet jag inte om jag hade vågat mig ut i skogen.

Foten höll bra tack vare ett långsamt tempo med många lingonplockarstopp. En bra dag trots den uteblivna svampen. I stället kom jag hem med tre liter färdigrensade lingon. Bara att skölja och göra sylt. Jag har ett jättebra recept på lingonsylt. Lika mycket bär som vit sirap (i vikt), mikra i stor skål i fem minuter, rör om. Repetera två gånger till och sedan är det färdigt. Se till att inte fylla skålen för mycket. Gör hellre om proceduren fler gånger. I morgon ska jag först till psykoterapeuten och efter det blir det en sväng till Willys för att handla. Då får några flaskor vit sirap hamna på handlarlistan för mina tre liter lingon väger 1, 75 kg.

Alla har vi ibland stött på något som tillfälligt begränsar oss och sedan känt tacksamhet för att vi åter kan göra det vi har varit tvungna att avstå från en period. Det kan vara bra att uppleva de begränsningarna av flera anledningar. Dels får vi förståelse för andra med kanske mer bestående begränsningar och dels får vi uppleva lyckan när vi är tillbaka på banan. Jag har egentligen kunnat gå ut på promenader och har också gjort det då och då sedan jag ramlade och gjorde illa foten. Men nu, efter lång tids vila, får jag återigen uppleva den där lyckan som promenaderna ger mig. Trots att jag fortfarande är begränsad och hälsenan fortfarande bråkar med mig så har mitt beslut att strunta i det känts helt rätt. Lycka är just nu, för mig, att kunna gå 😀

Det blir inga långa promenader men jag kommer ändå ut och kan leta efter hösttecken. Temperaturen säger att det är höst och små färgförändringar visar också på det. Men sensommaren vill inte ge vika och grönskan finns kvar nästan överallt. Här är den här veckans bildskörd. Ni känner igen det mesta men ett nytt motiv är en ek, som jag upptäckte för någon dag sedan. En ek som jag har passerat oräkneliga gånger utan att lägga märke till att det faktiskt är en ek. Inte så märkvärdigt för er som bor söder om Daläven men här uppe är ekarna rariteter. Kanske finns det fler och nu ska jag spana efter ekar på mina promenader.

Nästa vecka får jag sällskap av min svägerska och det ska bli så roligt. Det ser inte jättebra ut vädermässigt men prognoserna brukar ha en tendens att förändra sig ganska snabbt. Vi brukar ha trevligt tillsammans hur det än blir.

Jag ser nu att rubriken inte har den klang jag vill att den ska ha men jag orkar inte tänka ut en annan formulering så det får vara som det blev. Självklart har jag haft ett liv hela tiden. Ett bra liv men utan några av de delar som ger mig stor glädje. Jag har inte gått ett enda steg utöver de nödvändiga sedan 5:e augusti och det är nu fem och en halv vecka sedan dess. Men nu måste jag ut igen och faktiskt så tycker jag att jag har varit väldigt duktig på att vila så här länge.

Igår hade jag mitt första möte med psykoterapeuten och jag valde då att parkera en liten bit ifrån hans mottagning för att få en liten kort promenad. Det gjorde inte ett dugg att det då började regna för oj, vad skönt det var att gå en liten sträcka och andas in luften. Jag hade ett paraply i bilen, ett stort och stadigt paraply, och jag kände att jag log när jag gav mig iväg på den ca 10 minuter korta promenaden.

Det kändes så bra så i dag bestämde jag mig för att gå en något längre runda. På förmiddagen regnade det så jag väntade till efter kaffet på eftermiddagen innan jag gick ut. Den här gången blev det en halvtimme och jag njöt. Hälsenan är inte helt bra ännu men den smärtade inte ett dugg medan jag gick. Kameran hade jag inte med mig men mobilen är ju alltid med och några bilder blev det. Jag visste inte om jag skulle hitta några höstfärger och jag konstaterade ganska snabbt att det dröjer ett tag till. Några små förändringar i en del lövverk såg jag men det är fortfarande väldigt grönt ute. Jag hann inte gå många steg innan de här vackra orangea bären på en rosentry lyste mot mig. Visst går de i höstens färger men jag har sett dem under flera veckor när jag har gått till sophuset eller hämtat posten.

Svampar hör hösten till men ofta finns många av dem även på sensommaren. Jag fascineras alltid av den fjälliga bläcksvampens utveckling. Från liten vit och ätlig svamp till att bli mer och mer äcklig och till slut bli en rinnande sörja som slutar som en bläckpöl på marken. Då är man inte så sugen på att plocka den och det ska man så klart inte göra heller. Ta aldrig en fjällig bläcksvamp som är det minsta grå eller svart när ni tittar in under hatten.

Jag hittade en liten höstfärgad växt men precis som att en fluga inte gör en sommar, så gör en liten höstfärgad växt inte en höst. Det kan gå undan nu och snart hoppas jag komma ut på höstjakt och hitta många fina motiv. Men då ska jag ha kameran med mig för bilderna blir oftast skarpare då.

Några rader vill jag skriva om mitt besök hos psykoterapeuten. Kanske borde jag förkorta och kalla honom min pt men då tror en del kanske att jag pratar med min personliga tränare på ett gym. Jag går inte på gym och kommer aldrig att göra det men jag styrketränar hemma drygt en timme nästan varje dag. Då är jag min egen pt 😀

Jag var påverkad av dissociation när jag kom dit men inte värre än att vi kunde ha ett givande samtal. Ganska snabbt kände jag samma lugn och glädje som när jag äntligen träffade en läkare som förstod sig på min leversjukdom för ett antal år sedan. När jag hade fått den diagnosen träffade jag många läkare som inte visste något om den och flera gånger fick jag höra direkta felaktigheter. Så när jag äntligen fick träffa den läkare, som jag hade under lång tid, och han började med att berätta för mig om min sjukdom satt jag bara och njöt av att någon faktiskt visste mer än jag själv. En liknande upplevelse var det att lyssna när terapeuten pratade om dissociation. Jag hade hamnat rätt.

Jag tyckte att vi berörde mina problem utan att gå särskilt djupt in i dem och jag blev helt ställd när han efter en stund spände ögonen i mig och ganska skarpt (han ville nog få mig att reagera) sa att om han hade kunnat hade han velat anmäla mig för att jag har behandlat mig själv så illa. Då ville jag helst försvara mig och komma med motargument men just då hittade jag inga. Nu efteråt har jag tänkt en del på vad han menade. Att jag inte vill vara till besvär, att ingen får tycka synd om mig (inte ens jag själv), att ingen får ta hand om mig. Det sista kunde jag faktiskt bemöta med att berätta om ett tillfälle när min syster fick ta hand om en gråtande och förtvivlad Ingrid.

Men oftast är jag den där starka personen som klarar mig själv. Det är precis så jag har valt att vara och jag vet inte om jag vill ändra på det. Men förmodligen har dissociationen hjälpt mig att bli sådan så vem vet, kanske blir jag ett vrak i stort behov av tröst och bekräftelse om terapin lyckas (nej, det tror jag inte alls på). I övrigt var vi rörande överens om allt och jag lyckades hålla mig kvar i samtalet hela tiden. Han har en plan och det ska bli spännande att se hur väl vi lyckas med den planen. Jag framförde att mitt första mål är att kunna läsa en bok utan att tappa bort mig efter en sida. Hans mål är att varsamt guida mig till att känna de känslor som hjärnan blockerar och sedan gå vidare därifrån. Jag hoppas han lyckas med det men jag är tveksam. Hittills har alla försök att få fram känslorna bara lett till att hjärnan blockerar dem ännu starkare. Nåväl, det ska bli spännande att fortsätta. Min hjärna mådde som förväntat när jag gick därifrån och då är det inte så underligt att paraplyet blev kvarglömt. En liten petitess i det hela.

Mitt huvud mår inte alls bra och efter att ha varit mer eller mindre bortkopplad från verkligheten och samtidigt känt mig drogad har jag kommit till slutsatsen att något måste göras. Jag har trott att det har varit en bättring på gång men nu är jag snurrigare än på länge. Efter pepp från min äldsta dotter bestämde jag mig för att prioritera mitt mående framför annat som kostar pengar. Många av er minns nog att jag för några år sedan träffade en psykolog på min hälsocentral och att han, trots att han ville mycket och sa att mitt problem var intressant och utvecklande för honom, inte hade befogenhet att använda någon annan behandlingsmetod än KBT. Det slutade med total blockad av känslor, förutom glädje (tack och lov), och att psykologen konstaterade att han inte kunde göra mer för mig. Ja, vid det här laget vet ni ju att mitt problem är att jag ständigt dissocierar och att det ibland blir en väldigt stark reaktion, som dessutom kan stanna kvar länge. Som de ca fyra veckor dissociationen har påverkat och begränsat mig nu.

Jag googlade fram några privata alternativ och jag trodde att det var en psykolog jag behöver träffa. Men de jag hittade verkade samtliga enbart använda sig av KBT, som bevisligen inte fungerar för mitt problem. Jag kontaktade ändå en av firmorna och fick tips om vart jag borde vända mig. Ett firmanamn med ordet psykoterapi efter ett efternamn. Jag googlade så klart även den firman och såg att de hade flera olika behandlingsmetoder. När jag samtalade med min blivande psykoterapeut fick jag ganska snabbt intrycket att han både känner väl till begreppet dissociation och har erfarenhet av det. Det är inte alla psykologer som är tillräckligt insatta i det. Jag fick förtroende för honom och vi bokade en tid nästa vecka.

Nu har jag tittat på hemsidan igen och sett att han inte är psykolog utan i grunden socionom och legitimerad psykoterapeut. Det är kanske inte underligt om jag missade det med min dimmiga hjärna. Jag vet inte om det är en fördel eller en nackdel men det stod även att han bl a har arbetat med flyktingbarns traumabehandlingar plus att han hade flera andra utbildningar. Det är ju en traumaterapeut jag behöver så det känns bra. Men min hjärna tycker tydligen att jag utsätter mig för en stor fara genom att ta det här steget. En av de kraftigaste dissociationsreaktioner jag har haft satte igång strax efter samtalet. Illamående, yrsel och med en känsla av att huvudet satt i ett skruvstäd förstärkte den påverkan jag redan hade. Ja, ni förstår nog att jag inte vill ha det så här. Kanske finns det inte så mycket hopp om att fixa mig men om jag inte försöker så är ju chansen ännu mindre. Men återigen konstaterar jag att hjärnan låter mig ha kvar glädjen och det är så klart en stor glädje 😀

Jag vilar fortfarande hälsenan och håller mig borta från solsken så några fina bilder har jag inte att bifoga. Jag har tänkt vara duktig åtminstone till mitten av september. Sedan får jag besök av min svägerska och då kanske det lockar för mycket att komma ut i höstluften. Men i veckan har jag bl a varit på hudmottagningen och avlägsnat den cellepitellcancer som funnits på min kind ett tag. En ny biopsi togs från ett sår på ena benet och om det visar sig vara samma sak så är det lätt att ta bort den också. På bilden ser sårskorpan inte särskilt märklig ut men mobilen har missuppfattat färgen. Det var en kolsvart knölig yta efter borttagande av hudförändringen. Men nu är den snart försvunnen helt och hållet.

Jag har även fått hem rätt pussel. Helt annorlunda än det felaktigt levererade rosa pussel, som jag ändå fick behålla utan extra kostnad. Men det här sparar jag på ett tag. Kanske till jul när två av mina barn kommer hit. Det rosa pusslet får fler och fler bitar på plats men det tar sin tid och jag har inte bråttom.

Att skriva det här har varit en stor ansträngning för hjärnan men vilken tur då att den får vila länge nu. Jag återkommer senar och tittar in till er. Det kräver också en hel del av min hjärna men jag vill så gärna se vad ni har för er.