För några dagar sedan, när jag var ute och promenerade, gick jag förbi en kvinna som tog sig fram något långsammare än jag. Vi hejade så klart och hon frågade vart de olika stigarna leder. Jag stannade till för att berätta lite om det hon undrade och sedan gjorde jag mig redo för att fortsätta. Men då fortsatte kvinnan att prata om ditt och datt och frågade även om jag hade någon tid att passa. Det hade jag inte så jag stannade kvar för en pratstund. Medan vi stod där kom en tjej i folkdräkt gående och ställde upp sig för fotografering. Det var inte en temperatur då man gärna går så här lättklädd men vad gör man inte för konsten. Jag passade också på att lyfta kameran men avståndet var långt och mer än så här kan jag inte beskära bilden.

Efter ett tag föreslog jag att vi kunde väl promenera framåt medan vi pratade och det gjorde vi. När hon skulle svänga åt ett annat håll gjorde jag mig återigen beredd att sätta fart åt mitt håll men den här kvinnan hade nog ett större pratbehov än jag och vi blev stående en stund till. När jag började frysa (jag var klädd för att röra på mig) sa jag att jag måste fortsätta men det blev ändå en del saker sagda medan jag avlägsnade mig. Då tackade jag för ett trevligt samtal och sa hejdå och sedan skyndade jag iväg. Det var ett trevligt samtal och jag tycker att korta möten och små samtal med folk jag möter är jättekul. Men ibland blir det lite för intensivt och långt. Jag var nästan lite orolig för att hon skulle vilja träffas och fortsätta prata och om mitt huvud hade orkat kanske det hade varit något att fundera på. Men när jag gick därifrån tänkte jag att det är en väldig skillnad på hur jag var förr och hur jag är nu. Jag var den lyssnande personen som många anförtrodde sig åt. Nu orkar jag inte lyssna länge utan att försvinna bort och in i min egen bubbla. Det går oftast bra om jag är delaktig i samtalet men jag orkar inte hänga med någon längre stund när någon håller långa anföranden. Synd, för jag tror att jag skulle uppskatta att vara den som lyssnar igen.

Dagen efter gick jag åt ett annat håll och rätt som det var hördes ett väldigt kacklande. Nej, det var inte fåglar utan ett gäng ungdomar som kom springande och alla verkade prata med varandra med höga röster. Även i uppförsbacken, som ni kan ana längre fram, var det samma höga ljudvolym och surrande och jag tänkte imponerat att de måste ha väldigt bra kondis som orkar både springa och prata samtidigt. Kanske är det ett sätt att öka belastningen och få ett bättre resultat. Jag är glad för att jag börjar orka lite mer på mina promenader och det räcker för min del.

I morse vaknade jag i vanlig tid men klockan visade 04.23. Jag hade tänkt lägga mig lite senare igår men jag var så trött och valde att sussa som på sommartid. När jag vaknade var det vintertid, eller normaltid, och jag kände mig pigg och utsövd trots att det var lite väl tidigt. Jag tog god tid på mig med frukost och morgonbestyr och sedan gick jag ut alldeles lagom för att möta soluppgången.

När solen började synas vände jag hemåt men jag stannade till och såg tillbaka mot den vy som sol, himmel och sjö fortfarande bjöd på. Synd att det inte var helt vindstilla och spegelblankt vatten men man kan inte få allt.

De flesta träd är helt kala nu men några har fortfarande sin höstklädsel kvar. Jag tänkte att jag ville passa på att ta ett höstfoto till för i morgon kan det vara för sent.

I dag är det en stor dag för min minsting fyller 30 år. Kan någon begripa hur det har gått till? Den här helgen har det varit fest för syskon och vänner och jag åker ner till Örebro för att fira min yngsta gullunge om två veckor. Men redan nästa måndag, om en vecka, kommer min son hit med nattåget från Narvik och sedan kör vi tillsammans ner till Uppsala. Kanske hittar vi på något längs vägen eller så åker vi direkt. Det finns ju massor att se i Uppsala med omnejd också. När min son börjar jobba på torsdagen far jag vidare mot Söderköping där jag har bokat ett rum de två följande nätterna. Jag och min storasyster har inte haft möjlighet att ses särskilt ofta när jag har åkt söderut men den här gången ska vi försöka få till det. Samtidigt kan vi göra Söderköping, som är en fin liten stad efter vad jag minns. Ni vet att jag gillar att göra små roadtrips och det här känns som en kul sådan. Kanske får jag åka genom ett vitt vinterland men jag hoppas jag slipper snöoväder.

Men ganska bra ändå. Den här veckan har bjudit på både minus- och plusgrader men de fantastiska höstdagarna har inte varit många. Det är skönt att vara ute och promenera i alla fall och den här veckan har jag besökt stan (Östersund) två gånger. Inte för att handla något, jag har haft andra ärenden. I förrgår passade jag på att ta en promenad från Badhusparken och längs sjön innan jag svängde upp från vattnet för att ta mig till terapisamtalet.

Som vanligt ett bra samtal men vi lyckas inte plocka fram några av de känslor som min hjärna gömmer. Jag tog upp det här med min glädje, som jag för det mesta faktiskt känner, och frågade om det kunde vara så att den inte är äkta utan mer en försvarsmekanism eftersom jag inte vill känna något som får mig att må sämre. Då blev psykoterapeuten lite fundersam innan vi efter ett tag båda konstaterade att det är en svår fråga men att det egentligen inte spelar någon roll. Känner jag glädje så är jag glad. En logisk och bra slutsats. Eftersom vi inte kunde få fram någon ledsenhet, ilska eller andra negativa känslor plockade jag i stället upp ett gammalt minne, sedan innan jag började dissociera, då jag kände väldigt starka känslor. Medan jag berättade lyckades han elda på det jag kände och till slut satt jag där med förhöjd puls, vågor av ångest och ilska från magen och upp i halsen. Där fick vi bevis för att det faktiskt finns starka känslor inom mig. Att inte dissociationen ökade beror förmodligen på att det är så gamla minnen och att jag då hade ett relativt friskt huvud 😀 Men det är ändå märkligt att hjärnan inte upplever det minnet och de känslor som uppstod då som farliga.

Igår besökte jag och Anna-Lena återigen Gamla Kyrkan för att ta del av ännu en lunchkonsert, den här gången med Kulturskolan. Jätteduktiga elever som framförde sånger, diverse solouppträdanden med musikinstrument och som avslutning deltog de flesta av dem i en ensemble som bjöd oss på fyra musikupplevelser. Vi var överens om att den här konserten var bättre och roligare att se och höra än den vi upplevde förra veckan. Kanske för att det kändes mer personligt med både väldigt bra prestationer och lite nervositet. Att de här eleverna inte är så vana vid att uppträda inför publik märktes på att nästan ingen av dem sökte ögonkontakt eller gjorde någon som helst gest som visade att de blev glada för de hjärtliga applåderna. Det fick mig att le och känna både sympati och empati. Jag hade också flytt snabbt i samma situation när jag var i den åldern. Men efter sista numret var det lite annorlunda. Förmodligen för att de var tillsammans och för att deras lärare styrde dem i bugandet och tackandet.

Siffrorna på tavlan till höger i bilden är inte nummer på psalmer utan ett swishnummer om någon i publiken skulle vilja donera en liten summa till diakoniverksamheten.

Nästa onsdag ska Trebadurerna underhålla oss. En familjetrio från Oviken där både son och far är bekanta för mig. Jag känner dem inte men har ändå stött på dem då och då, framför allt i samband med besök på mina barns skola. Men jag har aldrig hört dem spela trots att de var igång redan på den tiden. Det ska bli kul.

I morse var det några minusgrader igen och jag föredrar helt klart när det är så. Snön verkar stanna där borta i fjällen och det är väl så det ska vara än så länge. Men nu börjar jag tycka att det är dags för den att hitta hit också.

Nu väntar vi på Svin-november, ett uttryck myntat av en ledarskribent som tidigare arbetade på en av dagstidningarna här.

Förhoppningsvis kommer båda tillbaka inom en inte alltför avlägsen framtid men risken finns att trista november redan har tjuvstartat. Det blir som det blir och det är inget jag kan påverka så då är det ingen mening att låta humöret påverkas heller. Jag går ut i alla fall och vissa träd är fortfarande vackert höstfärgade. Som den här rönnen som alltid bjuder på extra fina färger. Synd bara att solen inte lyser på löven och gör dem gyllene.

En del aspar och björkar håller hårt i löven men det ligger nog minst lika många löv på marken. Jag försöker tänka att det är bra så att träden är förberedda på att snön kommer. Nu väntar jag på den första rimfrosten som är så fantastiskt vacker.

Högre upp i terrängen har det tydligen fallit lite snö och resterna ligger i små snöfläckar här och där. Det är en tydlig skillnad i hur nederbörden ser ut jämfört med hos mig. Där har det bara regnat och här, inom promenadavstånd, blev det snö. Nu är det inte mycket kvar av den och så brukar det vara med den första snön.

I morgon är det dags för ett besök hos psykoterpeuten igen. Det är några veckor sedan sist eftersom han har varit bortrest. Han brukar börja med att fråga om jag har funderat på något sedan sist. Mitt huvud svämmar nästan över av funderingar så vi får väl se vad som först dyker upp under vårt möte. Helst skulle jag vilja att han lotsar mig till ämnen som behöver tas upp och förmodligen är det precis så det är. Jag börjar och sedan förs jag till det som gör nytta. Än så länge är det inte ett dugg jobbigt utan bara spännande och intressant.

Den visar sig ibland…min sol, men regndropparna hinner aldrig riktigt försvinna. Här tillsammans med en kotte i ett gulnande lärkträd.

Varför rubriken blev som den blev förstår ni snart. Det var nämligen så att bloggvännen Anna-Lena, som också bor här i närheten, hade gått förbi Gamla kyrkan i stan och sett att där bjuds det på lunchkonserter varje onsdag. Vi kom överens om att gå dit tillsammans vid nästa tillfälle och igår stod ”Allsköns musik – från evergreens till Mozart” på tur. Anna-Lenas syster var på besök och vi tre gick tillsammans över bron från Frösön och till Gamla kyrkan. I programbladet angavs inte namnen på de som underhöll oss, kanske för att det bara var en översikt över vad som ska ske kommande onsdagar. Jag vände mig till google för att få svar och nu vet jag att det var Jonas Karlsson vid flygeln och att sångaren heter Torbjörn Edlund.

Trevligt och helt gratis och vi bjöds som utlovat på diverse musikstilar. Can´t help falling in love, You raise me up, några fler sånger och flera pianostycken fick vi lyssna på och avslutningen var ett stycke komponerat av pianisten själv. Det stycket var nästan det bästa med hela konserten. Men här får ni inte lyssna på det utan i stället kan ni, om ni vill, se och lyssna på en del av O Sole Mio.

Efter ca 45 minuter lämnade vi kyrkan och promenerade den korta vägen till Wedermarks konditori. Kaffe och en gobit smakade bra och trevligt sällskap gjorde fikastunden ännu bättre. Vi övervakades av Storsjöodjuret.

I morse plockade jag glatt fram vinterjacka, vinterkängor och drog på mig långkalsingarna innan jag gav mig ut på en härligt frostig promenad. Nu går solen upp så sent så jag är ofta ute i gryningen. Man skulle kanske kunna tro att det är fjäll där borta men de finns i motsatt väderstreck.

Jag hoppas att kylan stannar kvar så att tjälen hinner gå ner i marken innan snön kommer. Just nu är det i alla fall riktigt härligt att kunna gå på hårda, frusna stigar i stället för att försöka undvika de lerigaste partierna. Men bakslagen kommer säkert så jag kan nog inte stuva undan lågskor och tunnare jacka än. Så länge jag kan ska jag i alla fall njuta av de soliga, kyliga dagarna.

Det är fortfarande bara höst men kylan kryper närmare och rätt som det är kommer snön och minusgraderna. I dag åkte jag till bilfirman där mina däck bor på däckhotell. Jag lämnade ifrån mig nyckeln och satte mig ner för att vänta och ca 15 minuter senare var det klart. Det känns väldigt annorlunda direkt när man kör iväg med vinterdäcken för första gången för säsongen. Det är inte bra varken för slitaget på asfalten eller bensinåtgången men ska man köra bil under vintern så är bra däck ett måste. Visserligen har jag en hybrid men det går åt en del bensin i alla fall. Jag körde direkt till Willys där jag månadshandlade och nu är kyl och frys välfyllda igen.

Ni vet att jag har försökt bli av med min andelsvecka i Åre under ett antal år och att Holiday club har försökt sälja den på en andrahandsmarknad. Men när jag ringde för att bekräfta att jag vill förlänga försäljningskontraktet med ännu ett år fick jag ett negativt besked. Nu förlänger de inga kontrakt längre eftersom det är alldeles för liten efterfrågan på de här lägenheterna. Jaha, då är det inte mycket att göra mer än att vänta tills marknaden blir bättre och då försöka (igen) bli av med den på blocket. Snart är jag i det läget att jag kan tänka mig att ge bort min andelsvecka. Men så länge jag har den kvar åker jag så klart dit vecka 5 varje år. Om allt går planenligt får jag i vinter sällskap av min svägerska, som brukar hänga med, och min son och eventuellt en kompis till honom. Det är ju trevligt men helst skulle jag vilja att någon tar över den.

Även i det här inlägget bjuder jag på några bilder från de senaste dagarnas promenader.