Som vanligt, på mina resor på egen hand eller med sällskap, var det själva resan som var målet även om vi hade två huvudmål (Nordkap och Treriksgränsen). Jag, Gunnel (min syster) och William (Gunnels son) lämnade Storuman på morgonen och styrde mot dagens första vandring upp på toppen av Jan-Svensamössan. Några fina vandringar hade vi sett ut redan innan vi startade resan men det mesta letade William fram antingen medan vi reste eller någon dag innan vi hade vägen förbi. Så här såg resan från Storuman till Jokkmokk ut. Som ni ser var vi inte jättelångt från Sarek nationalpark, ett önskeresmål i framtiden.

Innan vi sa hejdå till Storuman åkte vi upp till Utsikten där vi från utsiktstornet fick se ut över Luspsjön.Fjällen längre bort låg tyvärr inbäddade i moln men de finns där.

Vid Punkten A på kartan finns lågfjället och naturreservatet Jan-Svensamössan. Närmaste tätort är Arvidsjaur. Fjälltoppen ligger på ca 700 möh, ovanför den nuvarande trädgränsen men hur länge den gör det vet ingen. Fjället kanske blir ett berg inom en inte alltför avlägsen framtid. Vi parkerade vid sjön Södra Akkajaure och började vår vandring upp på det lagom höga fjället.

Vi glömde bort att leta efter mössan.

Den här dagen hade vi mer tur med vädret än vid vandringen dagen innan. Solen sken men temperaturen höll sig som tur var på en ganska sval nivå. Leden var enklare att ta sig fram på den här dagen men bitvis var den både brant och stenig. Rocky, som aldrig vek av många meter från leden och oss (framför allt inte långt från sin älskade William), fick vara lös för att förenkla för både honom och hans matte. Han är alltid så lydig men får ändå ofta gå i koppel för att inte skrämma någon vid möten.

Man måste ta paus från klättrandet ibland och bara sitta och njuta en stund. Myggmedel behövdes och jag hade inga som helst problem med de små surrande blodsugarna. Men mitt sällskap var för frestande för en del myggor för att medlet skulle hindra dem. Kanske fick jag också något stick men det kände jag inte och numera får jag så gott som aldrig något synligt märke efter myggbett. Stackars Rocky hade tyvärr en del bekymmer och högg efter både myggor och bromsar.

Så småningom närmade vi oss toppen och, som det oftast är, var belöningen väl värd ansträngningen.

Men just här, var jag både vimmelkantig och hade svimningskänslor. Jag var tvungen att sätta mig ner en stund tills yrseln gick över. Jag sa inget så de andra trodde att jag bara behövde vila lite. Men sanningen var att jag var så otränad efter att, pga foten, ha varit i stort sett stillasittande i ett halvår. Benen darrade och jag har aldrig blivit så påverkad av en fjällvandring. Och det här var ett relativt litet fjäll. Men det gick över efter en stund och jag tog mig upp den sista biten. Min syster sa lite bestämt att jag måste säga till om det blir så men vad skulle det ha gjort för skillnad?

När jag kom upp hit försvann alla tecken på trötthet och ersattes av lycka och en känsla av att vara väldigt privilegierad. Än så länge orkar jag ta mig upp till de här vyerna och på de här höjderna trivs jag som bäst.

Här uppe fick Rocky vara kopplad för att han inte skulle ramla ner i någon brant sluttning. Som om han skulle lämna William 😀 Men man måste ta det säkra före det osäkra.

Efter att ha njutit på toppen en stund var det dags för nerfärd och då gick vi nerför den mycket finare och enklare stigen på andra sidan fjället.

Som tur är återhämtar jag mig väldigt snabbt efter att ha påverkats av vandring uppför och hela vägen ner gick som en dans i jämförelse med när vi gick upp. Vi mådde alla bra när vi kom ner till parkeringen och kände att ett litet äventyr, på relativt plan mark, skulle vara trevligt. Vi åkte en kort sträcka till punkt B på kartan där vi stannade vid skidandläggningen vid Vittjåkk-Akkanålke, ett tätortsnära lågfjäll omgivet av ett vidsträckt skogslandskap. Även om det här också var ett lågfjällsområde så hittade William en bra och ganska kort runda utan en enda brant backe. Det var lite kuperat bitvis men väldigt lätt att ta sig fram.

Hundrasen corgi är en favoritras för framförallt min systers dotter men även för min syster. När vi på parkeringen var helt ensamma förutom en liten familj med en corgi och en väldigt ny liten finnspets kunde min syster inte avhålla sig från att gå fram och hälsa på både vovvar och människor. Jag var inte sen att följa efter och även Rocky fick komma ut och hälsa på de små vovvarna. Ni vet ju vid det här laget hur mycket jag uppskattar att få träffa olika hundar och som ni ser fick jag hundpussar av båda.

När vi hade fått hälsa tillräckligt länge gav vi oss iväg ut i naturen igen.

Här kunde vi ha gått hur långt som helst och med någon toppbestigning om vi hade haft ork och tid. Men det räckte så bra med en skön och lätt vandring efter den förra mer ansträngande turen. Dessutom ville vi inte komma fram till vår stuga i Jokkmokk väldigt sent.

När det var dags för selfies var det under hela resan alltid min syster som höll i mobilen. Kul med sådana bilder där vi alla fick vara med. Rocky är inte med i alla de bilderna men någon gång fick vi med honom också.

Nästan framme vid parkeringen fick Rocky chansen att blöta tassarna och dricka sig otörstig. Min syster bär alltid med sig vatten i en flaska och en liten skål till honom för säkerhets skull men oftast har vi hittat vatten i naturen.

Nu var det bara sista biten kvar på dagens etapp men när vi passerade polcirkeln stannade vi och poserade vid den tyvärr nedskräpade skylten. Varför måste folk göra så här? Massor av klisterlappar dolde skyltens innehåll.

Dags för dagens andra selfie. Som ni ser hade jag fortfarande plåster på kinden efter biopsin men ganska snart slapp jag det.

Vi kom fram till stugan vid niotiden på kvällen och det var vi alla överens om inte var så lyckat. Dagen innan hade vi kommit till etappmålet vid sjutiden och det var bättre men vi ville helst komma fram lite tidigare till våra kommande mål. Men samtidigt ville vi uppleva så mycket som möjligt. Jag konstaterade ganska snabbt att jag fick bortprioritera bloggande och bloggläsande och därför kommer alla inlägg nu först när jag har kommit hem. Jag tänker också läsa igenom era inlägg. Kanske hoppar jag över en del temainlägg men det mesta vill jag läsa. Det passar bra nu när jag återigen känner att foten behöver tid för att återhämta sig. Även när det gäller den har jag gjort prioriteringar och har valt att inte avstå från upplevelser. Helt rätt val.

Vilka härliga minnen och vilka fantastiska upplevelser den här resan har gett mig och mina reskamrater. Två veckor som började med gråväder och regn i luften och som efter några dagar bjöd oss på mestadels sol och alldeles lagom vandringstemperaturer. Nu är jag hemma igen men min syster, Gunnel, och min systerson, William, är just nu på väg på sin sista etapp på ytterligare 64 mil. Jag har inte längtat hem ett dugg förrän sista resdagen men som vanligt var det otroligt skönt att sjunka ner i min egen soffa och börja försöka sortera alla minnen. Något som har fått vänta tills nu eftersom annat har varit prioriterat under resan. För min del blev det 375 mil totalt och för de andra två blev det ytterligare 128 mil.

På kartan nedan ser ni vår resrutt första dagen. Det blev ganska många mil (47 totalt) eftersom vårt huvudmål, Nordkap, ligger så långt norrut och de första dagarna fick bli lite av en transportsträcka. Men William letade upp ett fjäll, som inte låg alltför långt från rutten, och vi var alla pigga på att klättra uppför Borgahällan, vid Borgafjäll.

Vi visste att det var en krävande klättring och därför konstaterade vi att vi går så långt vi orkar och tycker känns lagom. Vi hade inga ambitioner att nå toppen och kanske var det lika bra när man ser att sikten där uppe var obefintlig. Under hela resan har många foton tagits genom bilrutor och jag tycker att det har fungerat ganska bra.

Leden började nere i dalen där vi alla tre tog på oss våra vandrarkängor, fotade lite och gav oss iväg på vårt första äventyr.

Rocky undrade nog vad som skulle ske och hela resan, med mycket bilåkande, många både korta och långa stopp med olika aktiviteter och olika boenden varje natt, var något helt nytt för honom. Anledningen till att han fick komma till min syster var ju att hans förra matte tyvärr inte orkade med att aktivera honom men nu har han upptäckt att han älskar att bada och han är i betydligt bättre form och får all stimulans han kan önska. Upplevelserna de här två veckorna var nog mestadels väldigt spännande och förhoppningsvis roliga även för honom men det måste ha varit väldigt konstigt att plötsligt bli en resande vovve. För att han skulle trivas på sin plats i bilen hade min syster sedan tidigare bäddat med stora, sköna kuddar och en väldigt mjuk filt. Han gillar nämligen att lägga huvudet på kuddar. Jag har aldrig sett en så inbjudande bädd i en baklucka förr.

Vi tänkte ta oss upp till den lilla bergsskrevan, där ni kanske ser en liten snöfläck, och nöja oss med det.

I början var stigen fin och lätt att ta sig fram på. Marken var nästan helt täckt av hönsbär med sina fina vita blommor. Jag valde att alltid bilda eftertrupp eftersom Rocky har utvecklat en nästintill fanatisk kärlek till William och helst vill nosa honom i knävecken hela tiden. Schäferdelen i honom vallade oss alla men det var hans älskade William som var den viktigaste. Hans person. Min syster, Rockys matte, kommer strax efter för honom och jag var bara en person som existerade och accepterades (jag fick lite gos också).

Den fina stigen blev lite mindre fin och ibland lite svår att hitta.

Att stigen både var stenig och med många rötter, samtidigt som den bitvis var brant, var förväntat men när den gick över stenar som nedan kändes det lite jobbigt. Men skam den som ger sig och vi fortsatte, fortfarande med målet att nå snöfläcken.

Jag kanske ger intryck av att vi led oss igenom den här vandringen men så var det absolut inte. Lite strapatser ingår oftast i fjällturer och vi tyckte alla att det var en fin naturupplevelse, även om den senare under resan kändes ganska blek i jämförelse.

Ibland är det bra att det finns träd att hålla sig i. Jag gjorde likadant för att inte snubbla ner i bäcken.

Leden fortsatte på andra sidan bäcken och vi lyckades ta oss över torrskodda.

Lite närmare målet.

Strax efter platsen på förra bilden sa min kloka systerson ifrån. Han hade sett att vi tanter, mest jag, kämpade med både ork och underlag och han påpekade insiktsfullt att vi måste ta oss ner också och att det var en ansträngande vandring även neråt. Vi instämde ganska tacksamt. Men jag tyckte att stigen såg fin ut så jag ville ändå gå en liten bit till bara för att se hur det förhöll sig. Den var bara fin upp över nästa krök och där övergick den i en inte så trevlig stig igen.

Vi hade ändå tagit oss upp en bra bit och det kändes bra att sätta sig ner och äta våra mackor.

Jag passade på att fota några Lineor när jag ändå befann mig på marknivå.

På nervägen tog vi det försiktigt för att inte halka eller snubbla men det gick väldigt bra och för Rocky kom belöningen. Vi blev alla tre lika glada som han av att se på hur han njöt.

Inte lätt att skaka av sig vattnet när man står mitt i det.

Två nöjda och glada systrar efter ett litet kraftprov. Rocky var också ganska glad och nöjd.

Vi for vidare mot Storumans camping och en väldigt fin campingstuga. Vi var väldigt nöjda med dagen och såg fram mot allt som väntade senare. För övrigt kunde Storuman erbjuda den godaste veganska pizza jag någonsin ätit.

Som ni nog vet är jag på resa tillsammans med min syster och hennes son och snart har vi kommit ända upp till Nordkap. I övermorgon rättare bestämt. Dagarna är intensiva och väldigt roliga och med många intryck av olika slag och jag har inte haft tid att besöka era bloggar eller skriva egna inlägg. Men räkna med att det kommer många och långa inlägg när jag får tid. Det får jag troligtvis inte förrän jag kommer hem. Till dess ger jag er en liten teaser från norra Norge, längre norrut än Sveriges nordligaste punkt. Vi kan absolut inte klaga på vädret.

Ja, inte ute för där skiner solen så fint och varmt är det också. Men för mig är det fr o m igår solfritt ett tag. Jag var nämligen på HC där biopsin gjordes och eftersom jag inte vill ha en ljusare fyrkant på kinden så blir det inga stunder i solen. När jag har plockat bort stygnet och senare, när såret är helt täckt av en sårskorpa, slipper plåster ska jag vara försiktig av andra orsaker. Men det gör inget . Jag ska ju ändå avhålla mig från promenader ett tag för att vila foten.

Det var inte min ordinarie läkare som gjorde biopsin utan en väldigt trevlig kirurg på kortare besök här. En man med ett indiskt klingande namn som pratade svenska nästan helt utan brytning och som sköterskan sa var från Danmark. Jag hörde inte ett uns danska i det han sa och nu ångrar jag att jag inte frågade om det. Han var nämligen så pass skämtsam och trevlig att det hade känts ok. Att han kom från Danmark fick jag veta eftersom de frågade mig om sommarplaner och jag berättade om resan till Nordkap. Det hade han ingen aning om var det låg och då sa sköterskan, lite skämtsamt och ursäktande, att han var från Danmark. För övrigt höll han med mig om att det såg ut som ett basaliom och inget värre.

På bilden kanske ni tycker att jag ser korthårig ut men det är inget mot hur min frisyr är i dag. I morse var det dags för ett besök hos min frissa och tack vare mig har hon fått gå ur sin bekvämlighetszon och maskinklippa runt öron och bak mot nacken. Lite mer hår är kvar upptill. Men hon är duktig på att inte få till skarpa kanter.

När man inte får gå ut och uppleva naturen och inte vill visa sig ute pga den uppmärksamhet plåstret skulle ge, då får man ägna sig åt annat. Ett foto från mitt sovrumsfönster, ovanligt nog för jag brukar fota från balkongen, blev det ändå. Men den här soliga, fina sommardagen har jag i stället för upplevelser i naturen ägnat mig åt att rensa avloppet från tvättstället i badrummet. Alla som någonsin har gjort det vet att det inte är trevligt och att man inte borde vänta tills geggan nästan har tagit över. Men inte tänker man på det när vattnet snällt försvinner ner i avloppet snabbt. Nu är det i alla fall gjort och det känns så skönt och bra. En liten klapp på min egen axel, och en tanke om att nu var jag lite duktig, gav jag mig själv 😀

Alla som längtar efter regn här i mina trakter lär bli nöjda kommande vecka. Det ska enligt SMHI börja redan på fredag och fram till torsdag nästa vecka räknar man med att det ska bli totalt drygt 90 mm. Värst blir det när min syster och hennes son kommer hit på lördag. Då väntas drygt 40 mm. Jag hoppas att det blir uppehåll en kort stund då de kommer så att de kan komma in till mig utan att dränkas. Det vore fint om Rocky kunde få en promenad utan störtregn också. Men sedan lämnar vi regnet i Östersund och åker norrut. Än så länge ser det bättre ut ju längre norrut vi kommer och det är bara att hoppas och hålla tummarna för det.

Det var vad sjukgymnasten sa till mig igår. Jag har känt mer smärta i och omkring hälsenan och en bit upp mot vaden sista dagarna och har därför minskat ner längden på promenaderna. Enligt sjukgymnasten krävs det mer än så. En positiv nyhet fick jag i alla fall. Stukningen är läkt. Sedan hur länge vet jag inte och inte heller förstår jag riktigt varför inte skadan på hälsenan ingår i stukningen. Men hennes råd till mig var att avstå promenader och minska på den rörelseträning jag fått. Hon skrev t o m ner instruktionerna på en lapp så att jag skulle förstå. Allt som belastar så att det gör ont ska minskas rejält. Men jag ska inte sluta belasta här hemma eller när jag gör småärenden.

Det hon sa till mig var mer långtgående än det hon skrev så nu är det återigen vila och förlust av styrka och kondition som gäller. En annan följdverkan, som jag märkte under den förra, ganska långa inaktiva perioden, blir att kläderna krymper. De har precis börjat passa lite bättre igen så vad som än bor i garderoben verkar ambtionen vara att växla mellan att krympa och förstora det som hänger där. Men skämt åsido så är det en bagatell och något som fixar sig själv när även hälsenan är som den ska vara. Det är tydligen inte ovanligt att just hälsenor kan ta lång tid på sig innan de är återhämtade. Jag sa till sjukgymnasten att jag ska vara duktig den här och nästa vecka men jag kan inte låta bli att ge mig ut på diverse naturupplevelser när vi åker till Nordkap i början av juli. Sedan får jag kanske börja om och vara duktig igen. Det är upp till dig fick jag till svar och jag tog återigen till mig av orden ”du förstör ingenting utan förlänger kanske bara processen”. Då får det bli så.

Efter besöket hos sjukgymnasten åkte jag och köpte färskpotatis. Sedan gjorde jag iordning en av mina absoluta favoritmackor den här tiden på året. Mums, vad gott det var.

På kvällen var det dags för den fältvandring med naturskyddsföreningen och LRF som jag hade anmält mig till. Nu undrar ni kanske vad jag höll på med, jag som skulle pausa promenerandet. Men jag visste att den här vandringen innebar ett stilla strosande genom några få områden där vi skulle lära oss om vad som finns, vad som borde finnas och vad som inte borde finnas där men som ändå gör det. Vi guidades av en väldigt kunnig kvinna, som även var med på fjärilsutflykten några dagar innan. Hon hade otroligt mycket spännande och intressant att delge oss och återigen önskade jag att min hjärna kunde ta ta till sig och minnas allt. Vi fick varsin folder med bild och namn på majoriteten av det som växer på ängs- och hagmark i Jämtland och jag tänkte att den foldern skulle vara till hjälp för att minnas senare.

Här håller vi till bara några hundra meter ovanför mitt paradis i Optand, den stuga som har varit min fasta punkt sedan jag föddes och till för nio år sedan. Märkligt att vara där och inte ta några steg till för att titta ner dit.

Det som många säger hundkex om kan mycket väl vara just det men många tror nog att även den här växten är just hundkex. Men det här är kummin och det kändes tydligt på doften. Jag har fömodligen gått förbi här många gånger och tänkt att det är hundkex. Man lär så länge man lever. Oskarp bild eftersom jag bara lite snabbt lyfte kameran innan vi gick vidare.

Nästa gång vi stannade till vände jag mig om och fotade ner mot sjön. Där i glipan går vägen ner till det som var vårt hem de sista fem åren. Sedan vände jag kameran lite åt nordost och där borta skymtar Frösön, där jag bor nu.

Förra året, i april när jag var i Optand för att spana efter storspovar, gick jag förbi ”vår stuga” och smygfotade trots att jag såg en av mina köpare där nere.

När vi bodde i Optand gick jag ofta med hundarna en runda upp till Ope flygfält och promenerade runt fältet. Nu tog vi bilarna och for hit för att besöka en av väldigt få platser där Jämtlands lanskapsblomma, orkidén brunkulla växer. Innanför det låga staketet växer en hel del spännande växter och det mest sevärda och unika är just brunkullan.

Gissa om vi gick försiktigt och tittade noga var vi satte ner fötterna. Jag känner till ett annat område där brunkullan växer och där är spångar utlagda och de sällsynta brunkullorna markerade med små träpinnar.

Jag har sett vita midsommarblomster förr, t ex i Lofsdalen där de växte i mängder, men här i inlandet är de inte lika vanliga. Här var flera olika orkidéer på väg att slå ut men jag nöjde mig med att, förutom utslagna brunkullor, fota ett tvåblad.

Jag önskar verkligen att jag kunde återberätta vad vår guide sa om hur brunkullor förökar sig och varför de inte går att flytta till mark där inte brunkullor redan växer. Jag minns fragment och hoppas att jag har rätt i att fröerna landar väldigt nära moderplantan och att de bildar något som liknar en tråd, som söker sig ner i marken. Om det finns rätt sorts svamp där nere (ingen vet vad för slags svamp eftersom den inte bildar de fruktkroppar vi ser som svampar) kan frötråden fästa i svampen och få näring därifrån. Det kan ta fyra år innan ett frö gror och först då kan det ge något tillbaka till svampen (oklart vad, någon slags energi kanske). Men det är absolut inte alla frön som någonsin gror och då har svampen hjäpt till helt i onödan. Om alla förutsättningar stämmer kan det bli en ny blomma. Jag hittade inte denna information via google men där läste jag i stället att den nya blomman blir en genetisk kopia av sin moderplanta och att brunkullan förmodligen är infertil. Inte underligt att den är sällsynt och starkt utrotningshotad. Ta inte den här informationen som en sanning men den är i alla fall nästan sann, minnesfragment från en inte perfekt fungerande hjärna.

Vi tog bilarna och åkte vidare till annan slåttermark där vi återigen fick lära oss mycket spännande. Bl a har jag fått en väldig respekt för hur mycket koblajor betyder för alla de insekter och maskar som har nytta av dem. Här satte vi oss granne med kor och kalvar och tog fram vårt fika. Vi skulle ha slutat den här fältvandringen 20.30 men klockan hann bli 21.30 innan vi kände oss klara.

Innan vi avslutade och åkte åt olika håll fick vi varsin fin plansch, exakt samma bild som i de foldrar vi redan hade fått, och det vackra jämtländska landskapet har nu fått en plats på väggen i min hall. Där kan jag gå och se namnen på de flesta växter jag brukar se. Bra om jag glömmer.

Nu har jag varit med på två utflykter med naturskyddsföreningen och med olika gäng båda gångerna. Vad jag slogs av var hur välkomnande och inkluderande alla var. Jag kände mig aldrig utanför utan blev en i gänget direkt båda gångerna. Den här gången träffade jag även några bekantingar sedan förr och det var extra kul. Men nu vet jag inte när jag hänger med igen. Jag såg i programmet att det planeras en fjällvandring på ca 12 km i höst men hur lockande det än låter får jag nog avvakta och hoppas att foten mår bra då. Innan dess ska jag fundera lite på den förfrågan jag fick från en kvinna i går. Hon tyckte att jag skulle gå med i Storsjöbygdens fotoklubb men jag tvekar lite. Jag vill inte känna krav på att vara mer proffsig i mitt fotande men hon påstod att det inte är så hög nivå. Kanske kollar jag in dem lite på nätet och sedan får vi se.