I slutet av september brukar trattkantarellerna titta fram just på den plats där jag har hittat lagom mycket de senaste åren. Jag och min svägerska var i det här området för några dagar sedan men då valde vi att ta oss upp en bit på fjället och det gjorde vi helt rätt i. Igår blev det också en väldigt skön dag och då bestämde jag mig för att åka och hämta mina svampar. De växer inom ett väldigt litet område och det är inga ofantliga mängder som finns att skörda. Men de räcker åt mig och till de tillfällen jag lagar mat åt någon annan.

Ni vet nog vid det här laget att både kantareller och trattisar är så gott som obefintliga i skogarna här runt omkring. Man måste ta sig upp på en viss höjd och då är fjällområden de bästa platserna. Jag följde samma rutt som i lördags men åkte förbi vägen till Fjällhalsen och fortsatte till Höglekardalen där jag stannade vid vägens slut. Jag swishade en liten parkeringsavgift och tog mig vidare till fots. Efter en stund kom jag fram till grinden som ska stoppa obehöriga att köra vidare. Det är den trögaste låsanordning jag någonsin stött på. Jag har tänkt förut att jag ska ta med mig något verktyg som hjälp att dra kolven bakåt men det har jag så klart glömt varje gång. Jag stod länge och vred och tryckte på från andra sidan innan jag lyckades öppna grinden. Jag lät kolven bara gå tillbaka så långt att grinden höll sig stängd och hoppades på att ingen skulle sätta tillbaka den i ursprungsläge tills jag kom tillbaka.

Nu kunde jag börja min vandring mot Storforsen och strax innan plocka de svampar jag kom dit för.

Jag skulle absolut inte välja att gå den här leden om det inte vore för att jag vill ha trattkantareller. Bitvis är stigen fin och lätt att gå på men största delen är antingen blöt, lerig, stenig, full med hala rötter eller alltihop samtidigt. Det gäller att hålla tungan rätt i mun, blicken riktad neråt och känna sig för med fötterna så att man inte antingen halkar eller fastnar i leran. Efter allt regn var det extra lerigt men jag tog mig bevisligen både fram och tillbaka. Jag halkade till några gånger men lyckades få tag i en gren att hålla mig i vid båda tillfällena. Just för att stigen är så trist får jag behålla mina svampar för mig själv. Det är i alla fall vad jag tror men faktiskt så såg jag några fotspår i leran.

Då och då skymtade jag ett fjäll eller något vatten och visst finns det en del fint att titta på. Men då gäller det att stå still och titta.

Det är inte alltid så dumt att ha blicken riktad neråt. Jag lyckades inte hålla kameran helt stilla när jag hukade men bilden får ändå duga.

Nytt och överraskande för mig var att över några av de värsta blöthålen hade en spång byggts. Tänk om fler spångar kunde läggas ut lite längre fram, det vore nog många tacksamma för.

Det fanns en del öppna platser att stanna till på.

Jag kom fram till Storfallet och insåg att jag hade missat mitt svampställe. Kanske fanns det inga trattisar där i år eller så hade någon varit där och plockat dem. Jag satte mig i alla fall ner och åt min matsäck medan jag lyssnade på forsen och fallet som dånade ganska bra.

Det går att komma till forsen på en annan mer lättgången stig och då kommer man till andra sidan och får se fallet nerifrån. Där har jag gått förr och kanske gör jag det igen någon gång. Men inte i år. Ska jag till något mer fjällområde så blir det nog någon annanstans.

Jag lämnade Storfallet och strax efteråt hittade jag mina trattisar. Det fanns inte riktigt lika mycket som åren före men jag hittade tillräckligt för att jag skulle bli nöjd. Det såg ut som om någon hade varit där och plockat men antingen hade de flesta svamparna gömt sig bra eller så kanske det var något djur som lämnat rester och avbrytna svampar efter sig.

Jag lyckades ta mig tillbaka till bilen utan att ramla eller tappa min skörd och det var lite av en bedrift. Låskolven vid grinden var tillbaka i sitt ursprungsläge och jag trodde ett tag att jag skulle bli tvungen att vada över ån. Men till sist lyckades jag ändå få upp grinden och ännu en gång bestämnde jag mig för att ha med en stor skruvmejsel eller liknande för att kunna använda hävstångsteknik nästa gång. Vi får väl se om jag kommer i håg det då.

En ganska liten men god skörd som nu har körts i svamptorken och krympt rejält.

Nu ska jag alldeles snart göra mig i ordning för att ta mig till Gunnar, min psykoterapeut. Vi har bara träffats två gånger men jag har redan fått en hel del att fundera på. Känner jag känslor över huvud taget eller är det bara minnet av hur det ska kännas som får mig att tro att jag känner dem? Jag är ganska säker på att jag känner glädje och kärlek till mina barn men allt annat kanske hjärnan helt blockerar… alltid. Spännande och intressant. Kanske skrämmande men det känner jag i så fall inte.

Min svägerska, hädanefter kallad M, var hos mig från tisdag eftermiddag till nu på morgonen (söndag) och nästan alla dagar kom det antingen regnskurar eller lite mer ihållande regn. Men ut kom vi varje dag och förutom på tisdagen lyckades vi hålla oss torra mellan skurarna. En av dagarna bestämde vi oss för att ta en tur in till stan för att göra några små ärenden och ta en fika på något kondis. Det var länge sedan jag hade ärenden in till Östersunds centrum och förutom en del förändringar i butiksutbudet hade även den här fina målningen hamnat på en vägg.

För min del blev det så tråkiga saker som stödstrumpor och en av mina mediciner som fick följa med hem men jag passade även på att köpa en förpackning romté i lösvikt. Har ni aldrig smakat romté men gillar svart, smaksatt té så rekommenderar jag verkligen just den här smaken. Mild och väldigt god. Den finns förmodligen inte i någon vanligt matbutik men i lite mer specialiserade butiker brukar den vara tillgänglig. Bara att gå in i en sådan butik är en speciell känsla för dofterna är otroliga. Vi valde Wedermarks konditori för vår fikastund och där blev det de här dagarnas första och enda chokladboll. Vad har hänt, kanske någon undrar. Men det har bara inte varit läge för chokladbollar.

Lördagen blev en helt fantastisk dag både vädermässigt och när det gäller upplevelser. Nästan ingen vind, sol nästan hela dagen och för årstiden skön värme. Vi hade redan dagarna innan pratat om att åka till Bydalsfjällen för att uppleva hösten där och det var ingen tvekan när förutsättningarna blev så här fina. Vi gjorde iordning våra mackor och fyllde på vätska i olika flaskor och gav oss iväg. Det blir fyra mil närmare att ta färjorna enkel resa så där sparade vi in totalt åtta mil. Vi passerade Andersön och kom till Isön där den första färjan var på ingående.

En skön överfart och sedan några km bilresa över Norrderön för att på andra sidan ta nästa färja till Håkansta på fastlandet. Därifrån var det inte långt till Hallen där man svänger upp mot Oviksfjällen, där Bydalsfjällen är en del.

De flesta av er har varit med mig i bloggen hit flera gånger förut och ni känner säkert igen motiven. Men även om jag är van vid vyerna blir jag lika tagen varje gång och särskilt när solen skiner på den höstfärgade fjällnaturen. Vi parkerade uppe vid Fjällhalsen där vi redan var en bit upp. Varken jag eller M är i bästa form just nu av olika anledningar och vi ville ha en lagom ansträngande vandring. Vi hade inga ambitioner att komma upp på en topp. Vi ville bara komma upp ovanför trädgränsen och njuta av väder, natur och vyer.

Vi visste av erfarenhet att det bitvis är både blött och lerigt längs den led vi skulle följa så gummistövlarna satt på när vi började gå. Vi tog det väldigt lugnt men ändå åkte jackorna ganska snabbt av. Så länge vi var i rörelse var det alldeles lagom att gå i t-shirt i den ca 12-gradiga värmen. Här var det en aning mer vind än hemma på Frösön men det störde inte.

Vi var framme här och började gå ca halvtio på förmiddagen och vi var inte ensamma i det populära och lättillgängliga området. Men det var en väldig skillnad mot när vi gick tillbaka. Då var det nästan kö upp och vi konstaterade att det hade inte varit lika härligt.

Visserligen kom vi inte upp på en topp men i den här miljön är vi båda väldigt tillfreds med tillvaron. Jag är som lyckligast och jag tror att M känner något liknande.

Här delar sig leden. Till höger kommer man till Västfjällets topp. Där har vi båda varit förr och så långt ville vi inte gå. Dessutom gav vetskapen om den branta sista stigningen nästan lite ångeskänslor och vi var som sagt inte i bästa form någon av oss. Vi gick i stället den blötare och lerigare men lättare leden till vänster.

Härifrån ser man inte lika långt och inte åt lika många väderstreck men det var ju färgerna och lite av det storslagna vi ville uppleva. Vi var nöjda med den upplevelse vi fick.

Bara att kunna sitta ner i den mjuka vegetationen (på sittunderlag) och äta vår matsäck medan vi njöt av sol och omgivningar, var något vi båda kände oss glada för.

M frågade om jag ville att hon skulle fota mig med min kamera (hon tar inga egna foton) och jag placerade mig mitt i det röda.

När jag ändå satt där passade jag på att vända kameran mot Drommen. Där borta, på den högra toppen, stod jag förra sommaren och tog bilden i min header mot det område vi nu var i. Vilken tur jag hade då att en ståtlig ren ställde sig och poserade i förgrunden med diverse fjäll i bakgrunden.

I headern ser man det vindkraftverk vi nu närmade oss.

Men till vindkraftverket kom vi inte den här dagen eftersom vi båda kände att det egentligen hade varit dags att vända tillbaka sedan ett tag. Vi konstaterade att vi båda är så envisa att vi nog hade kunnat fortsätta men att det nog inte vore så klokt.

När vi inte hade särskilt långt kvar var vi överens om att det vore synd att sätta sig i bilen redan när det var så skönt ute. Vi lämnade leden, där det nu började komma väldigt mycket folk, och satte oss ner en stund bara för att det var så härligt. Inte den vackraste selfien kanske men en som visar två tanter som har det väldigt bra.

Eftersom det inte stod någon bil vid den stuga jag och min familj en gång ägde så stannade jag till lite snabbt när vi passerade och fotade. Några förbättringar har gjorts och jag hopppas att de som nu har den som fjällstuga trivs bra. Man kan ta på sig skidorna en liten bit från stugan, åka en skidväg ner till liften och när man vill hem går det att åka snett över fjället tillbaka, samma led som den vi nu nyss hade gått på. Jag saknar den inte men vi hade några fina vistelser här. Bilden blev mörk och är tagen i motljus men det känns ganska bra att inte lägga ut en väldigt detaljrik och tydlig bild på någon annans stuga.

Nu sitter M på tåget på väg hem och som vanligt känns det tomt när någon man trivs så bra med ger sig av. Visst pratar vi lite för mycket ibland men eftersom vi båda blir trötta och påverkade av det så är det lätt att säga till om att tystnad och vila behövs. Kravlöst, lättsamt, respektfullt och väldigt mycket kul är de ord som beskriver min och min svägerskas relation. Delade intressen är också bidragande.

Igår kom min svägerska med tåget lagom till fikadags på eftermiddagen. Det var en regnig och grå dag men efter vår kaffestund utrustade vi oss med paraplyer och gick ut en liten runda. Det regnade på ganska bra och jeans och skor fick ta emot en hel del av allt det blöta. Men det gjorde ingenting för det var ju bara att byta byxor när vi kom tillbaka och min svägerskas skor fick hjälp att torka av mina skovärmare. Mina egna skor stod bättre emot regnet och både strumpor och fötter höll sig torra.

I dag var vädret mycket bättre och på förmiddagen åkte vi till minneslunden och tände ett ljus för våra nära som inte finns med oss längre. Min man och min svärfar var ju min svägerskas bror och pappa och i samma minneslund ligger även mina farföräldrar. Mina föräldrar finns i minneslunden i Linköping men jag skänkte även dem en tanke. Men mest var nog min man/svägerskans bror i våra tankar.

Efter lunchen, rester från gårdagens lasagne, bestämde vi oss för att kolla tillgången på lingon på Bynäset. Jag hade redan plockat tillräckligt men där min svägerska bor har det inte varit kul att gå ut pga alla översvämningsmyggor. Här såg vi inte till en enda mygga. På den här sidan av Bynäset är det ofta väldigt lugnt även om det kan blåsa rejält på andra sidan.

Det fanns inget överflöd av lingon men vi fich ihop ca 2,5 liter och mer än så ville min svägerska inte ta med sig i packningen.

När vi hade stoppat ner våra små hinkar i ryggsäckarna fortsatte vi på genvägen över näset för att gå den kortare vägen tillbaka.

Vinden hade nu mojnat och det blev en skön promenad till parkeringen.

Jag hade lagom mycket vit sirap kvar för att min svägerska skulle kunna göra sylt av alla sina lingon. Vad vi ska hitta på i morgon får väder och våra värkande kroppar avgöra. Någon slags utflykt ska det nog i alla fall bli 😀

Så beskrev en dam, i de lokala nyheterna, tillgången i sydvästsluttningar nära fjällen. Det framgick inte var dessa sluttningar finns men eftersom hon har en stuga i en liten by några mil norr om Järpen fick jag en impuls att åka till det området. Jag känner inte alls till de trakterna men jag tänkte att jag åker väl tills jag hittar en plats att ställa bilen på och där det inte är en bergvägg bredvid. Min hjärna har återgått till den normala nivån av svag dimma och då brukar det fungera alldeles utmärkt att köra bil. När det är värre vågar och vill jag inte köra mer än absolut nödvändiga korta sträckor.

Klockan sju i morse satt jag i bilen på väg mot mitt mål, knappt 1,5 timmar bort. Jag svängde av i Järpen, en ort där jag har delar av mitt rotsystem men där ingen släkt nu finns kvar. När jag närmade mig Kall stannade jag till på en p-plats för att fota baksidan av Åreskuten. De som bor i Kall hävdar att det är framsidan och kanske har alla lika mycket rätt. Toppen låg dold i molnen och jag vet ärligt talat inte ens om man kan se toppen härifrån. Men jag har för mig att jag har stått på Åreskutans topp och tittat ner mot Kall så den borde kunna ses i klart väder.

Även i Kall stannade jag till för att fota samma motiv men nu med den fina kyrkan i förgrunden. Inte många höstfärger här heller.

Jag hittade en liten ficka att parkera på och gav mig upp över ett hygge för att fortsätta i den skog som jag hoppades skulle bjuda på massor av gula kantareller. Jag vände mig om och där borta skymtade ännu fler fjäll.

Jag kan redan här erkänna att jag inte hittade en enda kantarell och inga trattisar heller. Två maskätna soppar och många stora fårtickor såg jag däremot men ingen av dem hamnade i min svampväska. När jag började förstå att svampskörden skulle utebli tänkte jag att då får jag väl plocka lite lingon i stället. De kan också bäras i en väska med nät i botten. Några mängder med kantareller blev det alltså inte men om jag hade velat hade jag kunnat plocka stora volymer lingon. Nu blev det mest bara att jag plockade dem i förbifarten och ibland stannade jag till om de växte extra tätt och var riktigt stora. Jag har flera fack i svampväskan och jag ville inte fylla mer än ett av dem med lingon ifall jag skulle ha mer svamplycka senare.

Även andra bär växer i skogarna.

Bägarlav som sträcker sig upp mot lingonen.

Då och då kunde jag se Åreskutan mellan träden men jag kom aldrig upp högt nog för att få fri sikt. Det var ju inte ett fjäll jag besteg den här dagen utan tanken var en annan.

Jag tyckte själv att jag var klok som markerade platsen för min bil på google maps innan jag gav mig iväg in i stiglöst land. Visserligen hade jag lätt kunnat hitta tillbaka till vägen eftersom det sluttade ner åt det hållet men det hade varit svårt att ha koll på hur långt jag skulle gå innan det var dags att vika av åt det hållet. Nu kunde jag se var jag (den blå pricken på kartan) var i förhållande till bilen och jag kom tillbaka på exakt samma plats som jag hade gått in i skogen. En bil till hade dykt upp och jag såg några jägare vandra iväg åt ett annat håll. Fler bilar stod en bit därifrån och jag kände att det var bra att jag var på väg bort från ett gäng med gevär. Inte hade jag tänkt på att det är jakt nu och det var ju bra. Annars vet jag inte om jag hade vågat mig ut i skogen.

Foten höll bra tack vare ett långsamt tempo med många lingonplockarstopp. En bra dag trots den uteblivna svampen. I stället kom jag hem med tre liter färdigrensade lingon. Bara att skölja och göra sylt. Jag har ett jättebra recept på lingonsylt. Lika mycket bär som vit sirap (i vikt), mikra i stor skål i fem minuter, rör om. Repetera två gånger till och sedan är det färdigt. Se till att inte fylla skålen för mycket. Gör hellre om proceduren fler gånger. I morgon ska jag först till psykoterapeuten och efter det blir det en sväng till Willys för att handla. Då får några flaskor vit sirap hamna på handlarlistan för mina tre liter lingon väger 1, 75 kg.

Alla har vi ibland stött på något som tillfälligt begränsar oss och sedan känt tacksamhet för att vi åter kan göra det vi har varit tvungna att avstå från en period. Det kan vara bra att uppleva de begränsningarna av flera anledningar. Dels får vi förståelse för andra med kanske mer bestående begränsningar och dels får vi uppleva lyckan när vi är tillbaka på banan. Jag har egentligen kunnat gå ut på promenader och har också gjort det då och då sedan jag ramlade och gjorde illa foten. Men nu, efter lång tids vila, får jag återigen uppleva den där lyckan som promenaderna ger mig. Trots att jag fortfarande är begränsad och hälsenan fortfarande bråkar med mig så har mitt beslut att strunta i det känts helt rätt. Lycka är just nu, för mig, att kunna gå 😀

Det blir inga långa promenader men jag kommer ändå ut och kan leta efter hösttecken. Temperaturen säger att det är höst och små färgförändringar visar också på det. Men sensommaren vill inte ge vika och grönskan finns kvar nästan överallt. Här är den här veckans bildskörd. Ni känner igen det mesta men ett nytt motiv är en ek, som jag upptäckte för någon dag sedan. En ek som jag har passerat oräkneliga gånger utan att lägga märke till att det faktiskt är en ek. Inte så märkvärdigt för er som bor söder om Daläven men här uppe är ekarna rariteter. Kanske finns det fler och nu ska jag spana efter ekar på mina promenader.

Nästa vecka får jag sällskap av min svägerska och det ska bli så roligt. Det ser inte jättebra ut vädermässigt men prognoserna brukar ha en tendens att förändra sig ganska snabbt. Vi brukar ha trevligt tillsammans hur det än blir.