Den visar sig ibland…min sol, men regndropparna hinner aldrig riktigt försvinna. Här tillsammans med en kotte i ett gulnande lärkträd.

Varför rubriken blev som den blev förstår ni snart. Det var nämligen så att bloggvännen Anna-Lena, som också bor här i närheten, hade gått förbi Gamla kyrkan i stan och sett att där bjuds det på lunchkonserter varje onsdag. Vi kom överens om att gå dit tillsammans vid nästa tillfälle och igår stod ”Allsköns musik – från evergreens till Mozart” på tur. Anna-Lenas syster var på besök och vi tre gick tillsammans över bron från Frösön och till Gamla kyrkan. I programbladet angavs inte namnen på de som underhöll oss, kanske för att det bara var en översikt över vad som ska ske kommande onsdagar. Jag vände mig till google för att få svar och nu vet jag att det var Jonas Karlsson vid flygeln och att sångaren heter Torbjörn Edlund.

Trevligt och helt gratis och vi bjöds som utlovat på diverse musikstilar. Can´t help falling in love, You raise me up, några fler sånger och flera pianostycken fick vi lyssna på och avslutningen var ett stycke komponerat av pianisten själv. Det stycket var nästan det bästa med hela konserten. Men här får ni inte lyssna på det utan i stället kan ni, om ni vill, se och lyssna på en del av O Sole Mio.

Efter ca 45 minuter lämnade vi kyrkan och promenerade den korta vägen till Wedermarks konditori. Kaffe och en gobit smakade bra och trevligt sällskap gjorde fikastunden ännu bättre. Vi övervakades av Storsjöodjuret.

I morse plockade jag glatt fram vinterjacka, vinterkängor och drog på mig långkalsingarna innan jag gav mig ut på en härligt frostig promenad. Nu går solen upp så sent så jag är ofta ute i gryningen. Man skulle kanske kunna tro att det är fjäll där borta men de finns i motsatt väderstreck.

Jag hoppas att kylan stannar kvar så att tjälen hinner gå ner i marken innan snön kommer. Just nu är det i alla fall riktigt härligt att kunna gå på hårda, frusna stigar i stället för att försöka undvika de lerigaste partierna. Men bakslagen kommer säkert så jag kan nog inte stuva undan lågskor och tunnare jacka än. Så länge jag kan ska jag i alla fall njuta av de soliga, kyliga dagarna.

Det är fortfarande bara höst men kylan kryper närmare och rätt som det är kommer snön och minusgraderna. I dag åkte jag till bilfirman där mina däck bor på däckhotell. Jag lämnade ifrån mig nyckeln och satte mig ner för att vänta och ca 15 minuter senare var det klart. Det känns väldigt annorlunda direkt när man kör iväg med vinterdäcken för första gången för säsongen. Det är inte bra varken för slitaget på asfalten eller bensinåtgången men ska man köra bil under vintern så är bra däck ett måste. Visserligen har jag en hybrid men det går åt en del bensin i alla fall. Jag körde direkt till Willys där jag månadshandlade och nu är kyl och frys välfyllda igen.

Ni vet att jag har försökt bli av med min andelsvecka i Åre under ett antal år och att Holiday club har försökt sälja den på en andrahandsmarknad. Men när jag ringde för att bekräfta att jag vill förlänga försäljningskontraktet med ännu ett år fick jag ett negativt besked. Nu förlänger de inga kontrakt längre eftersom det är alldeles för liten efterfrågan på de här lägenheterna. Jaha, då är det inte mycket att göra mer än att vänta tills marknaden blir bättre och då försöka (igen) bli av med den på blocket. Snart är jag i det läget att jag kan tänka mig att ge bort min andelsvecka. Men så länge jag har den kvar åker jag så klart dit vecka 5 varje år. Om allt går planenligt får jag i vinter sällskap av min svägerska, som brukar hänga med, och min son och eventuellt en kompis till honom. Det är ju trevligt men helst skulle jag vilja att någon tar över den.

Även i det här inlägget bjuder jag på några bilder från de senaste dagarnas promenader.

Först vill jag tala om för er att jag är så glad för att ni finns. Jag tvivlade aldrig på att mitt förra inlägg skulle tas emot på ett fint sätt av er och ni bekräftade med stor marginal min tro på att jag skulle få precis den respons jag behövde. Stort tack för det. Även mina barn och min svärson gav mig väldigt positiva reaktioner. Men kanske mer på ett sätt som fick mig att inse att de har förstått det här mycket längre än vad jag själv har gjort. Tänk att närstående kan se sanningen klarare än den berörda gör. Kanske inte så konstigt egentligen.

Som rubriken antyder så har det varit ett ganska ostadigt väder senaste dagarna. Jag har försökt pricka in tiden mellan skurarna eller de ihållande regnen för mina promenader och jag har både lyckats och misslyckats med det. Igår var jag ganska blöt när jag kom hem men det var ändå en skön promenad. I dag sa väderprognosen att en morgonpromenad skulle vara ett bra val och det stämde bra. Ibland har meteorologerna faktiskt rätt. I början av veckan var det lätt frost och en del frusna vattendroppar

Kameran har inte fått jobba särskilt mycket den här veckan men i morse tog jag en del bilder. Det var lite för mörkt för att fota fjällen men jag blev så glad när jag såg att snön nu har lagt sig där. Här får den gärna dröja lite till så att löven hinner falla först. Jag minns en höst då grenar knäcktes på våra syrenbuskar för att tung snö la sig på de fortfarande lövklädda grenarna. Mer yta för snön att fastna på var inte så bra.

Åt andra hållet tog sig precis solen upp över molnkanten.

Det började ljusna när jag inte hade så långt kvar hem och då sprang två rådjur förbi framför mig. Jag har tidigare någon höst skrivit om att rådjuren börjar komma fram och även samlas i grupper. Kanske är det inte riktigt dags än men det är under de kallare månaderna jag oftast brukar se dem. Det ska bli spännande att se om även älgarna fortfarande bor här på Frösön. Förra hösten och början av vintern såg jag ofta flera älgfamiljer under mina promenader på lägdorna på väg bort mot Sommarhagen.

Min hälsena har blivit något bättre. I alla fall tror jag det men jag har också börjat se den som en del av all annan värk och har lärt mig att strunta lite i hur det känns. Jag har helt enkelt ingen lust att ta hänsyn till den längre. I morse kom jag på mig själv med att bli riktigt glad när det inte var hälsenan utan ländryggen som sa ifrån. Märklig anledning till glädje kanske någon tycker men det kändes som en återgång till det normala. Och det normala är än så länge något bra och hanterbart.

Det här inlägget handlar om min hjärna och hur jag förhåller mig till att jag dissociererar. Den som inte är intresserad av det ämnet kan skrolla förbi texten och kanske bara titta lite på bilderna längre ner.

Jag har inga problem med att vara ganska öppen om mig själv till en viss gräns och ni vet redan om de flesta av mina somatiska (fysiska) och psykosomatiska problem. Det verkar finnas en gemensam uppfattning om att fibromyalgi tillhör den andra kategorin och för mig har det länge stått klart att i stället för uttmattning fick just fibromyalgi mig i sitt grepp. Jag kunde lika gärna ha gått in i den berömda väggen. Men den värken och annan, senare uppkommen värk, kan jag hantera och inte tänka så mycket på. Det är värre med det mer svårförklarliga tillstånd som min hjärna har drabbats av. Eller kanske snarare försatt sig i. Det är inte lika hanterbart även om både värk och hjärnans försvarsmekanismer kan ge plötsliga extra starka reaktioner.

Det är inte helt klarlagt när jag började dissociera och varför men styrkan i det stegrades pga tre händelser under fem år. Ni som har hängt med mig länge har läst om alla de tre händelserna och levertransplantationen är inte en av dem. Att hjärnan får mig att dissociera är mer svårhanterligt och enligt mig betydligt jobbigare än värk. Bara att öppet erkänna det här är kanske ett litet steg mot att bli mer snäll mot mig själv och inte bara sätta upp en glad fasad trots att allt inte är så bra och enkelt som jag gärna vill att alla ska tro. Så här långt kom jag i det här inlägget innan min hjärna protesterade och jag var tvungen att avbryta. Jag får tydigen inte erkänna att det här är väldigt jobbigt. Men nu, efter en natt och en härlig morgonpromenad, kan jag fortsätta.

Jag har tidigare beskrivit hur dissociation begränsar mig men då har jag mestadels skrivit i en saklig, informativ ton. Eftersom min psykoterapeut försöker få mig att känna och låta andra förstå och komma mig nära så vill jag härmed tydliggöra att det här är ett väldigt besvärligt tillstånd som får mig att må dåligt. Inte genom att göra mig deprimerad men det är ändå en stor tyngd som påverkar mig på många sätt. Inte minst genom att jag avstår mycket från sociala situationer. Jag orkar helt enkelt inte engagera mig i personer och det går inte att på ett enkelt sätt beskriva att jag håller ett avstånd eftersom jag dissocierar. Inte ens läkare förstår vad det innebär. Det finns så klart undantag där jag släpper in folk och det är personer jag känner mig så trygg med att jag kan förklara (på ett sakligt sätt för ingen får ju tycka synd om mig). Det kanske är svårt att förstå skillnaden i hur jag har beskrivit det här nu mot tidigare men för mig är det ett steg i rätt riktning för att förstå mig själv och få lite ordning på mitt känsloliv. Nu orkar jag inte fortsätta med det här erkännandet så jag tar en paus och senare återkommer jag med det som min psykoterapeut säger heter intellektualisering. Mycket lättare och en flykt från det som är jobbigt.

Inom psykologi är intellektualisering en försvarsmekanism genom vilken resonemang används för att blockera konfrontation med en omedveten konflikt och dess associerade känslomässiga stress – där tänkande används för att undvika känslor. Det innebär att känslomässigt ta bort sig själv från en stressig händelse. Vid intellektualisering betraktar personen det hotande på ett rationellt och akademiskt vis, utan att blanda in de egna känslorna. Därmed undviker man helt eller delar av den ångest eller det obehag som temat annars skulle väcka.

Det här är en strategi som jag har haft under lång tid nu. Jag har både skrivit om det och pratat om det med mina närmaste och det handlar ofta om att jag, när jag berättar något om mig själv, alltid börjar prata om annat så fort någon ser lite medlidsam ut. Eller så förminskar jag mig själv genom att vifta bort det jag har berättat genom att snabbt säga att jag har det bättre än många andra eller att det svåra hände för länge sedan. Så gör jag även hos psykoterapeuten men han genomskådar mig direkt. Någon gång har han medvetet låtit mig fly från ämnet eftersom han inte vill att min reaktion ska bli för stark så att jag försvinner in i en egen bubbla. Men ganska snart har han tagit mig tillbaka igen.

Känner ni igen er i det här? Jag är säker på att många av er gör det men förhoppningsvis får ni inte samma fysiska besvär av det som jag får. Eller så får ni det och då förstår ni att ni kanske också behöver få bra hjälp och stöd. Jag och terapeuten kan skratta tillsammans åt en del dråpligheter också. Alla mina negativa känslor blockeras av hjärnan men det gör även den sexuella lusten. Det gör inget för den har jag i alla fall ingen användning av. När jag sa att om terapin hjälper så kommer jag att bli en gråtande och arg sexmissbrukare kunde inte min samtalspartner låta bli att skratta högt och jag skrattade med honom. Väldigt befriande mitt i det lite tyngre 😀 En insikt som jag har fått är att den ständiga inre stress jag inte har någon riktig förklaring till beror på att jag inte känner de känslor som behöver komma ut och då yttrar det sig som stress i stället.

Nu har jag skrivit nog om det här för den här gången och jag vill skicka med en liten vädjan. Jag har öppnat upp lite om hur jobbigt det är att dissociera men jag är inte redo än för att någon ska tycka synd om mig. Jag anser fortfarande att det är mycket mer synd om väldigt många andra och jag vill dessutom inte tycka synd om mig själv. Så småningom kanske jag kommer till den punkten att det är ok att få medlidande trots att jag inte är den värst drabbade personen i världen. Om ni har orkat läsa det jag har skrivit och vill kommentera så är jag tacksam och glad för det. Men det är inte synd om mig.

Nu vill jag i stället låta resten av inlägget bli ett bildinlägg med höst och en del morgonljus i fokus.

Men å andra sidan så gillar jag de andra årstiderna också. Nu tycker jag att de allt mörkare kvällarna ger möjlighet till att mysa med tända ljus och en filt över benen och det gör mig inte ett dugg att det börjar skymma redan vid tretiden när vi närmar oss jul och nyår. Men i mars börjar jag längta efter ljuset och vårvintern och precis likadant är det varje år. Jag trivs i alla årstider och både med mörker och ljus. Jag inser att jag är lyckligt lottad som mår bra hela året.

Jag har absolut inget att berätta mer än att jag går mina promenader, träffar någon att prata bort en stund med ibland och funderar på vad jag och min psykoterapeut har berört. Han är bra, så mycket kan jag säga och jag kommer säkert att berätta mer i kommande inlägg. Men här och nu vill jag bara visa höstens framsteg hos mig. Då behövs inte mer än bilder och här kommer exempel på vad jag har sett under veckan som gått.

Nu är det bara solen jag saknar och lite torrare stigar att vandra på. Men förmodligen förblir markerna blöta tills frosten kommer. För min del får gärna frosten hitta hit nu.