Det är inte vanligt att första snön ligger kvar men nu har det kommit så mycket att jag tror att det blir svårt för gumman Tö att sopa bort allt. I dag har det varit någon plusgrad och så ska det vara de närmaste dagarna. Men snart kommer kylan tillbaka och det verkar även komma mer snö. Ni vet att jag gillar vinter och snö. Särskilt numera när jag slipper hantera snön. Jag kan bara gå ut och njuta av ett vackert vinterlandskap utan att tänka på att skotta. Det underlättar också att bilen står i ett varmgarage och är redo att köras iväg utan att rutorna behöver skrapas eller att snön måste borstas bort. Alla förutsättningar finns alltså för att jag ska trivas den här årstiden.

Igår var jag inte ens utanför dörren eftersom det både blåste och snöade ganska rejält. Men dagen innan blev det en runda för att njuta av ett väldigt skönt väder. Det blev inga vyer den dagen men ett gäng detaljbilder.

Bild från gårdagen då jag nöjde mig med att bara glänta på balkongdörren för att snabbt ta ett foto.

Allhelgonahelgen betyder inget för mig. Det finns flera andra datum som är viktigare men ibland får jag för mig att åka till minneslunden morgonen efter lördagen bara för att det är vackert med alla ljus. Det är inte längesedan jag och min svägerska var här och tände ett ljus så jag hade egentligen inte tänkt åka hit alls den här helgen. Men jag hade några ärenden att uträtta och då passerade jag kyrkogården. Spontant svängde jag in på parkeringen och gick förbi både askminneslunden och den vanliga minneslunden. Här är jag på väg därifrån. Tyvärr uteblev effekten av alla ljus eftersom det var för ljust.

Innan jag uträttade mina ärenden åkte jag till Lillsjön för att få promenera någon annanstans än bara i trakterna hemma på Frösön.

Här ligger redan isen men på Storsjön dröjer det säkert minst en månad till, förmodligen två månader.

Ett litet hus som hamnat på sniskan.

I morgon blir det ett besök hos frissan kl. åtta och om allt stämmer med de tåg min son kommer med norrifrån så åker jag direkt och hämtar honom efter klippningen och sedan far vi mot hans lägenhet i Uppsala. Lite trist att lämna mitt vita vinterland men tanken på att jag ska träffa alla mina tre barn, min svärson, min storasyster och en bloggvän kompenserar mycket väl för det. Sedan får jag ju återvända till vintern igen.

Att vårvintern är den femte årstiden här är väl känt men i år har vi även höstvinter. Kanske är det bara min tolkning av hur naturen ser ut och förmodligen blir den väldigt kort. Jag trodde att det bara fanns enstaka träd med höstlöven kvar fortfarande men de senaste dagarna har jag sett att de var fler än jag trodde. Hösten är alltså inte slut trots att vintern är här. Igår hade jag ett nytt inbokat terapisamtal och efteråt passade jag på att promenera runt i stan. Jag tänkte nämligen återigen gå på lunchkonsert i Gamla kyrkan och hade nästan två timmar att fördriva innan det var dags. Snön vräkte ner och jag hade ingen lust att köra hem och sedan tillbaka i det ganska hala väglaget så jag fick fördriva tiden på ett annat sätt. Den här gången fick jag klara mig själv eftersom mitt tidigare konsertsällskap, Anna- Lena, var bortrest.

Återbruk av lite annorlunda slag. Den här lilla byggnaden har från början haft sin plats som hörntorn på Grand Hotell där den fungerade som punchveranda. Vid rivningen 1974 monterade man ner tornet och sedan dess har det använts både som papegojbur och biljettkur på Frösö Zoo. Nu är djurparken nedlagd och då kom idén att placera tornet mitt i stan där ett tidigare omtyckt litet hus har brunnit ner. För bara några veckor sedan hamnade tornet här och tydligen ska det bli en kulturell mötesplats. På vilket sätt vet jag inte men sin första roll fick det under halloween och nu pryds det av diverse läskiga figurer.

Snön som faller gör bilderna lite otydliga. Tyvärr var det inga stora fluffiga flingor som gav en vacker stämning och i motvind var det inte en jätteskön promenad.

Höst och vinter som möts.

Det var en del trafikproblem och busstrafiken fick ledas om. Ändå behövdes här hjälp av bärgare. Just den här situationen var med i den lokala nyhetssändningen och där såg fronten på bussen ut att ha kommit i kontakt med något den inte borde ha stött emot.

När jag tyckte att det räckte med promenerande var det lite för tidigt för att gå till kyrkan så jag tänkte ta en fika på Törners konditori. Men när jag kom dit var det en helt annan verksamhet i lokalen. Jättetrist och nu när jag har googlat vet jag att de för andra gången gick i konkurs redan 2019. Samtidigt påstår google att jag besökte platsen för fyra år sedan så det måste ha varit i sista stund. Jag minns faktiskt att jag var där redan som barn med min farmor. Besviken gick jag i stället till Wedermarks, som också har funnits länge. Jag fick mitt kaffe och en chokladboll och sedan gick jag den korta biten till kyrkan för att se och lyssna på Trebadurerna.

Den här familjegruppen har jag tyvärr aldrig hört något av tidigare trots att sonen gick i min sons klass och hans pappa hade en viktig roll i skolan i Myrviken. Pappan fixade att den del av klassen som ville kunde åka på skolresa till Klimpfjäll när alla inte kom överens om att åka någonstans över huvud taget. Som jag förstår det var det en väldigt kul skolresa. Det var för drygt 20 år sedan och jag har inte haft så mycket kontakt med någon av dem att jag förväntade mig att bli igenkänd. Därför blev jag glatt överraskad när jag precis hade hunnit in genom porten, tagit av mig mössan och såg mig om efter var jag skulle sätta mig. Där stod sonen och jag såg att han tittade på mig med ett stort leende och igenkänning i blicken. Jättekul men väldigt märkligt. Jag hade långt hår då och inga glasögon men alla är tydligen inte lika ansiktsblinda som jag. Vi bytte några ord medan pappan, som stod lite längre bort, tittade på oss men helt klart inte kände igen mig.

Den här lunchkonserten var absolut värd tiden jag hade fördrivit genom promenad och fika. Det var ett varierat utbud med t ex Lill Lindfors ”musik ska byggas utav glädje, egna kompositioner, någon polska och en schottis. Naturligtvis spelades även Jämtlandssången och då fick mamman i gruppen ensam framföra den på sin elfiol. Snyggt och stämningsfullt. Efteråt gick jag fram och talade om hur glad jag var att jag äntligen hade fått höra och se dem och sedan var det dags att gå till bilen och åka hem. Efter att ha borstat av det ca en decimeter tjocka snötäcket så klart.

I morse kändes det mer lockande med en lugn start med frukost framför ett av morgonprogrammen än att gå ut tidigt. Men jag fick ändå se lite av soluppgången när jag gick ut på balkongen för att skyffla undan lite snö runt dörren.

Strax före nio gick jag iväg med avsikt att hålla mig till de vägar och gångvägar som hade hunnit bli snöröjda. Så här ser många vägar ut här fortfarande och vi är många som gillar att det inte saltas överallt.

Här stod jag i valet och kvalet men bestämde mig för att jag inte ville vända om. Det är svårt att se konturerna men det som först börjar med några meter med breda hjulspår övergår sedan till spår av en enda människa och en hund. Jag pulsade fram i snön och hoppades på att den väg jag skulle komma till lite senare var plogad.

Det snöade inte på morgonen och det var trots pulsandet en skön promenad i ett fint höstvinterlandskap.

Min förhoppning gick i uppfyllelse och jag kom till en mer lättgången väg. Men den var inte plogad hela vägen så jag vände tillbaka längs den plogade vägen, inte den gångväg jag först hade kämpat mig fram på.

När jag nästan var hemma igen började det snöa. Det verkar som om det förväntas stora mängder snö de närmaste dagarna och för min del får den gärna falla. Tyvärr spås det regn i början av nästa vecka och om det stämmer blir det inte särskilt kul. Men då är jag på väg söderut och kanske kan jag få trevligare väderförutsättningar där.

För några dagar sedan, när jag var ute och promenerade, gick jag förbi en kvinna som tog sig fram något långsammare än jag. Vi hejade så klart och hon frågade vart de olika stigarna leder. Jag stannade till för att berätta lite om det hon undrade och sedan gjorde jag mig redo för att fortsätta. Men då fortsatte kvinnan att prata om ditt och datt och frågade även om jag hade någon tid att passa. Det hade jag inte så jag stannade kvar för en pratstund. Medan vi stod där kom en tjej i folkdräkt gående och ställde upp sig för fotografering. Det var inte en temperatur då man gärna går så här lättklädd men vad gör man inte för konsten. Jag passade också på att lyfta kameran men avståndet var långt och mer än så här kan jag inte beskära bilden.

Efter ett tag föreslog jag att vi kunde väl promenera framåt medan vi pratade och det gjorde vi. När hon skulle svänga åt ett annat håll gjorde jag mig återigen beredd att sätta fart åt mitt håll men den här kvinnan hade nog ett större pratbehov än jag och vi blev stående en stund till. När jag började frysa (jag var klädd för att röra på mig) sa jag att jag måste fortsätta men det blev ändå en del saker sagda medan jag avlägsnade mig. Då tackade jag för ett trevligt samtal och sa hejdå och sedan skyndade jag iväg. Det var ett trevligt samtal och jag tycker att korta möten och små samtal med folk jag möter är jättekul. Men ibland blir det lite för intensivt och långt. Jag var nästan lite orolig för att hon skulle vilja träffas och fortsätta prata och om mitt huvud hade orkat kanske det hade varit något att fundera på. Men när jag gick därifrån tänkte jag att det är en väldig skillnad på hur jag var förr och hur jag är nu. Jag var den lyssnande personen som många anförtrodde sig åt. Nu orkar jag inte lyssna länge utan att försvinna bort och in i min egen bubbla. Det går oftast bra om jag är delaktig i samtalet men jag orkar inte hänga med någon längre stund när någon håller långa anföranden. Synd, för jag tror att jag skulle uppskatta att vara den som lyssnar igen.

Dagen efter gick jag åt ett annat håll och rätt som det var hördes ett väldigt kacklande. Nej, det var inte fåglar utan ett gäng ungdomar som kom springande och alla verkade prata med varandra med höga röster. Även i uppförsbacken, som ni kan ana längre fram, var det samma höga ljudvolym och surrande och jag tänkte imponerat att de måste ha väldigt bra kondis som orkar både springa och prata samtidigt. Kanske är det ett sätt att öka belastningen och få ett bättre resultat. Jag är glad för att jag börjar orka lite mer på mina promenader och det räcker för min del.

I morse vaknade jag i vanlig tid men klockan visade 04.23. Jag hade tänkt lägga mig lite senare igår men jag var så trött och valde att sussa som på sommartid. När jag vaknade var det vintertid, eller normaltid, och jag kände mig pigg och utsövd trots att det var lite väl tidigt. Jag tog god tid på mig med frukost och morgonbestyr och sedan gick jag ut alldeles lagom för att möta soluppgången.

När solen började synas vände jag hemåt men jag stannade till och såg tillbaka mot den vy som sol, himmel och sjö fortfarande bjöd på. Synd att det inte var helt vindstilla och spegelblankt vatten men man kan inte få allt.

De flesta träd är helt kala nu men några har fortfarande sin höstklädsel kvar. Jag tänkte att jag ville passa på att ta ett höstfoto till för i morgon kan det vara för sent.

I dag är det en stor dag för min minsting fyller 30 år. Kan någon begripa hur det har gått till? Den här helgen har det varit fest för syskon och vänner och jag åker ner till Örebro för att fira min yngsta gullunge om två veckor. Men redan nästa måndag, om en vecka, kommer min son hit med nattåget från Narvik och sedan kör vi tillsammans ner till Uppsala. Kanske hittar vi på något längs vägen eller så åker vi direkt. Det finns ju massor att se i Uppsala med omnejd också. När min son börjar jobba på torsdagen far jag vidare mot Söderköping där jag har bokat ett rum de två följande nätterna. Jag och min storasyster har inte haft möjlighet att ses särskilt ofta när jag har åkt söderut men den här gången ska vi försöka få till det. Samtidigt kan vi göra Söderköping, som är en fin liten stad efter vad jag minns. Ni vet att jag gillar att göra små roadtrips och det här känns som en kul sådan. Kanske får jag åka genom ett vitt vinterland men jag hoppas jag slipper snöoväder.

Men ganska bra ändå. Den här veckan har bjudit på både minus- och plusgrader men de fantastiska höstdagarna har inte varit många. Det är skönt att vara ute och promenera i alla fall och den här veckan har jag besökt stan (Östersund) två gånger. Inte för att handla något, jag har haft andra ärenden. I förrgår passade jag på att ta en promenad från Badhusparken och längs sjön innan jag svängde upp från vattnet för att ta mig till terapisamtalet.

Som vanligt ett bra samtal men vi lyckas inte plocka fram några av de känslor som min hjärna gömmer. Jag tog upp det här med min glädje, som jag för det mesta faktiskt känner, och frågade om det kunde vara så att den inte är äkta utan mer en försvarsmekanism eftersom jag inte vill känna något som får mig att må sämre. Då blev psykoterapeuten lite fundersam innan vi efter ett tag båda konstaterade att det är en svår fråga men att det egentligen inte spelar någon roll. Känner jag glädje så är jag glad. En logisk och bra slutsats. Eftersom vi inte kunde få fram någon ledsenhet, ilska eller andra negativa känslor plockade jag i stället upp ett gammalt minne, sedan innan jag började dissociera, då jag kände väldigt starka känslor. Medan jag berättade lyckades han elda på det jag kände och till slut satt jag där med förhöjd puls, vågor av ångest och ilska från magen och upp i halsen. Där fick vi bevis för att det faktiskt finns starka känslor inom mig. Att inte dissociationen ökade beror förmodligen på att det är så gamla minnen och att jag då hade ett relativt friskt huvud 😀 Men det är ändå märkligt att hjärnan inte upplever det minnet och de känslor som uppstod då som farliga.

Igår besökte jag och Anna-Lena återigen Gamla Kyrkan för att ta del av ännu en lunchkonsert, den här gången med Kulturskolan. Jätteduktiga elever som framförde sånger, diverse solouppträdanden med musikinstrument och som avslutning deltog de flesta av dem i en ensemble som bjöd oss på fyra musikupplevelser. Vi var överens om att den här konserten var bättre och roligare att se och höra än den vi upplevde förra veckan. Kanske för att det kändes mer personligt med både väldigt bra prestationer och lite nervositet. Att de här eleverna inte är så vana vid att uppträda inför publik märktes på att nästan ingen av dem sökte ögonkontakt eller gjorde någon som helst gest som visade att de blev glada för de hjärtliga applåderna. Det fick mig att le och känna både sympati och empati. Jag hade också flytt snabbt i samma situation när jag var i den åldern. Men efter sista numret var det lite annorlunda. Förmodligen för att de var tillsammans och för att deras lärare styrde dem i bugandet och tackandet.

Siffrorna på tavlan till höger i bilden är inte nummer på psalmer utan ett swishnummer om någon i publiken skulle vilja donera en liten summa till diakoniverksamheten.

Nästa onsdag ska Trebadurerna underhålla oss. En familjetrio från Oviken där både son och far är bekanta för mig. Jag känner dem inte men har ändå stött på dem då och då, framför allt i samband med besök på mina barns skola. Men jag har aldrig hört dem spela trots att de var igång redan på den tiden. Det ska bli kul.

I morse var det några minusgrader igen och jag föredrar helt klart när det är så. Snön verkar stanna där borta i fjällen och det är väl så det ska vara än så länge. Men nu börjar jag tycka att det är dags för den att hitta hit också.

Nu väntar vi på Svin-november, ett uttryck myntat av en ledarskribent som tidigare arbetade på en av dagstidningarna här.

Förhoppningsvis kommer båda tillbaka inom en inte alltför avlägsen framtid men risken finns att trista november redan har tjuvstartat. Det blir som det blir och det är inget jag kan påverka så då är det ingen mening att låta humöret påverkas heller. Jag går ut i alla fall och vissa träd är fortfarande vackert höstfärgade. Som den här rönnen som alltid bjuder på extra fina färger. Synd bara att solen inte lyser på löven och gör dem gyllene.

En del aspar och björkar håller hårt i löven men det ligger nog minst lika många löv på marken. Jag försöker tänka att det är bra så att träden är förberedda på att snön kommer. Nu väntar jag på den första rimfrosten som är så fantastiskt vacker.

Högre upp i terrängen har det tydligen fallit lite snö och resterna ligger i små snöfläckar här och där. Det är en tydlig skillnad i hur nederbörden ser ut jämfört med hos mig. Där har det bara regnat och här, inom promenadavstånd, blev det snö. Nu är det inte mycket kvar av den och så brukar det vara med den första snön.

I morgon är det dags för ett besök hos psykoterpeuten igen. Det är några veckor sedan sist eftersom han har varit bortrest. Han brukar börja med att fråga om jag har funderat på något sedan sist. Mitt huvud svämmar nästan över av funderingar så vi får väl se vad som först dyker upp under vårt möte. Helst skulle jag vilja att han lotsar mig till ämnen som behöver tas upp och förmodligen är det precis så det är. Jag börjar och sedan förs jag till det som gör nytta. Än så länge är det inte ett dugg jobbigt utan bara spännande och intressant.