Jag är så nöjd med hur det är där ute nu. Det gör mig inget om det fortsätter snöa men jag har inget behov av mer. Ni som har sett skidskyttetävlingarna i dag vet att det både har blåst och snöat här och att det är vitt och grått som råder ute. Anna-Lena skrev och frågade mig om jag ville stanna hemma eftersom det var snöväder (inte oväder) men jag var helt inställd på att vi skulle gå på ännu en lunchkonsert. Samma inställning hade hon så jag tog bilen till henne och som vanligt promenerade vi därifrån. Det var inte alls särskilt obehagligt men vi har ju vett att klä oss efter vädret.

Den här onsdagen var det Desert bells som underhöll oss. De var duktiga, både med sina instrument och med sången, men det var ganska enformig musik och jag försvann från verkligheten lite då och då. Bra bakgrundsmusik om man vill sjunka in i sig själv och avfjärma sig. I alla fall upplevde jag och min hjärna det så. När konserten var slut och vi kom ut började jag återvända till det som var verkligt och vi gick in på Wedermarks för lite gofika.

På väg tillbaka till Frösön passerade vi Stortorget och där har årets julgran kommit på plats. En tjej och en kille från Visit Östersund var i full färd med att klä den stora granen. Till sin hjälp hade de en skylift och när vi kom dit hade de nästan hunnit klart med en sida. Vi gick närmare och jag bytte några ord med granpyntarna. Det brukar alltid vara ett särskilt tema och någon som får i uppgift att designa granen men i år körde de återbruk sa de. En blandning av tidigare års pynt kom till användning och vilket bra initiativ det var. Det såg jättefint ut med en blandning av hjärtan, stora kulor, renar i papp, små gulliga figurer av olika slag, halmbockar och diverse annat. I år blir det inte någon invigning som det vanligtvis är. Jag fick veta att eftersom de hade anordnat en HEJ-manifestation förra veckan så fick det räcka med den. Jag ska återkomma och fota någon morgon då det fortfarande är så pass mörkt att ljusslingan syns bra och när det är något klarare luft.

Jag och de båda granpyntarna i en guldkula.

Just när jag skulle gå fick jag syn på en liten tomte i snön under granen. Jag trodde att han var placerad där men enligt tjejen och killen i skyliften hade han ramlat ner. Jag tycker att han hade hamnat på en bra plats där han passade fint.

Jag kom hem i god tid innan skidskyttet, som jag gärna ville se, och efter att ha kastat en blick ut på min balkong konstaterade jag återigen att nu behöver jag inte mer snö.

Ljusslingan tänds på fredag kväll och kanske kan några av ljusen då synas trots all snö 😀

Det började gapa tomt i framför allt mitt kylskåp och den här gången har jag väntat en månad och nio dagar (enligt kontouttdraget) innan jag for och storhandlade igen. Fördelen med min kosthållning är, som ni vet, att jag inte behöver handla ofta och därmed inte lockas av spontanköp. Nackdelen är att det blir fulla kassar och tungt att bära från bilen och in till mig. Fyra jättetunga stora kassar blev det den här gången men jag brukar försöka se det som styrketräning och att det är bra för mig. Nu har jag så jag klarar mig resten av året, förutom en del varor som behövs till jul och som inte håller sig fram till dess.

Solen går upp så sent nu så jag väntade till efter kl åtta innan jag for iväg. Jag tycker om att promenera i morgonljuset och extra glad är jag om det råkar bli en fin soluppgång. Ni känner igen er i bilderna och ser att jag promenerar längs sjökanten på Frösön och tittar in mot Östersund.

Det står några sådana här träramar längs gångvägen när man närmar sig gångbron och jag vet inte vad de har för syfte. Men man kan ju alltid använda dem som tavelramar för sina bilder.

Jag gick runt Badhusparken och vände sedan tillbaka till bilen vid Storsjöodjursspaningen. Där är det bra att parkera om man vill gå en lagom lång promenad in mot stan. Jag tycker att änderna borde frysa men förmodligen har de det bra så länge det finns öppet vatten.

Tillbaka till mitt Frösön och jag passerade statyn ”Far och son”. I Gustavsbergsbacken körde en pistmaskin fram och tillbaka men den hamnade utanför bild just här.

Solen kom upp bakom husen.

Den kommer upp nästan i söder den här tiden på året och enligt almanackan är den bara uppe ca 5,5 timmar nu. Det är trist för alla som inte har möjlighet att komma ut i ljuset under dagtid men jag har förmånen att kunna gå ut när jag vill och kanske är det därför jag inte har några problem med den mörka årstiden.

Här är det inte långt kvar till bilen och jag vände mig om för att fota den här skyltens budskap. Som ni vet har världshejardagen redan passerat men ett Hej Östersund är ju alltid trevligt i alla fall. Det kom strax en ny bild som var mer aktuell. Och ja, den berättade att det är skidskyttepremiär för världscupen här i Östersund den här helgen. Jag sällar mig inte till alla de som hejar på våra åkare på plats. Det är mycket skönare att sitta hemma i soffan och heja. I dag gick det väldigt bra för de som åkte singelmixstafetten men lite mindre bra för åkarna i den vanliga stafetten. Duktiga är de hur det än gick.

Väl framme vid bilen körde jag in mot stan igen och handlade allt jag hade på listan. Det är lika skönt varje gång det är avklarat. Som avslutning på min förmiddagstur stannade jag vid min närmaste mack och tankade. 18.64!!! Tänk att det priset känns så billigt. Många med mig minns när vi stod och matade in papperstior i automaterna på mackarna och att de räckte långt. Är man gammal eller…när man jämför med hur det var för så lång tid sedan 😀 Men det kanske kändes lika dyrt då som nu om man tänker på hur penningvärdet har förändrats under den tiden. Det är lättare att komma ihåg det som var bra. För mig behövs det i alla fall lite mer tankearbete för att minnas det dåliga, även om det fanns gott om det också.

Innan jag åkte hem stannade jag och fotade Frösön i sol.

Tack och lov gick temperaturen inte över nollan så snön smälte inte men på de flesta öppna ytor har snön blåst bort från träden. Igår kunde jag fortfarande se att det såg ut så här på några platser.

Den rönn jag har fotat flera gånger håller fortfarande hårt i sina löv. Nu är den nästan snöfri och står där som en färgklick i allt det vita.

Ja, ni ser ju själva hur det fantastiskt vackra landskapet har förvandlats till en lite mindre vacker vy. Men solen sken i alla fall över mig och Frösön.

I dag borde jag ha gått ut på morgonen men jag sysslade med lite annat och kom inte ut förrän snön hade börjat falla igen. Det var inte alls lika skönt att promenera när snön blåste in i ansiktet, hamnade på glasögonen och även in i mina ögon. Jag gick samma runda som dagen innan eftersom jag där kunde gå i lä ganska mycket. Samma rönn som igår men nu med snöyra omkring sig.

Om någon ny snö fastnar i träden får jag se i morgon men eftersom det inte är helt vindstilla så är nog inte chanserna så stora. Egentligen tycker jag att det räcker med snö nu. Ett ovanligt kort inlägg för att komma från mig men så blir det ibland.

Det var hälsningen på Stortorget från organisationen ”Hej Främling” och syftet var att fira världshejardagen. Lite mer om det kommer längre ner.

När jag har tid bokad hos Gunnar för samtalsterapi brukar jag passa på att ta en promenad på den sidan bron före eller efter mötet. I tisdags hade vi bokat 15.00 och det var också då solen gick ner. Den här bilden tog jag ca kvart i tre mot fel sida av Frösön för att få se själva solnedgången. Men lite färg spred sig även hit.

Efter det spännande och insiktsfulla samtalet gick jag mot Stortorget för att där vika av ner mot parkeringen vid Badhusparken. Något var på gång och jag hade ingen aning om vad. Det stod en ensam man på torget och ropade med hjälp av högtalare till alla som passerade att vi skulle komma och vara delaktiga. Vi uppmanades att samlas i hörnet nere till höger, förse oss med glögg och pepparkaka och sedan följa hans anvisningar till hur vi skulle placera oss.

Jag gick lite avvaktande ner mot det hörn som anvisades och jag visste fortfarande inte vad som var på gång. Det bör man veta innan man ställer upp på något. Jag stannade och fotade den huttrande kören och dess lika frusna dirigent och då hörde jag att ordet HEJ skulle formas av de människor som ville vara med. Jag hörde även att en drönare skulle ta en bild på torget när alla var på plats. Jag funderade en stund på att ställa mig i kön men tänkte ganska snabbt om. Jag var inte klädd för att stå stilla i kylan och de skulle nog klara sig utan mig.

I stället gick jag ett varv runt torget för at se om de lyckades få till det där HEJ:et.

Enligt mannen, vars anvisningar hördes i högtalarna, såg det bra ut och då lämnade jag platsen och tog mig till bilen. Jag var hungrig och ville hem till min middag.

Bilden nedan har jag tagit från den filmsnutt som delvis togs med drönare för att föreviga det som påstås vara Sveriges största Hej. Jag vet inte vad upphovsreglerna säger om att ta en skärmbild från den filmen men om jag uppger att fotografen heter Fredrik Eliasson och att han filmade för SVT:s räkning så hoppas jag att det är ok. Världshejardagen vill manifestera att konflikter bör lösas genom kommunikation snarare än genom våld och det här uppmärksammas i över 180 länder. Den intervjuade Simon Jaktlund sa helt riktigt att i Östersund säger vi hej till varandra och att det är trendigt att vara snäll. Om det är trendigt eller inte har jag ingen uppfattning om men vi är ganska bra på att hälsa på varandra. I alla fall när vi möts där det inte är en strid ström av människor.

Jag tycker att de lyckades bra med att heja.

I dag var det egentligen tänkt att vi skulle gå på ännu en lunchkonsert men Anna-Lena föreslog att vi i stället skulle gå på bio. Hon hade tipsats om att dokumentären ”Miraklet i Gullspång” visades. Den hade jag hört talas om och tyckte att det skulle vara lite spännande att se vad som skulle ske mer än det jag redan visste. Vi träffades utanför Anna-Lenas hus och promenerade i snön som föll över bron och mot bion. Något nytt hade dykt upp i vattnet. Det blev urusla bilder men jag ska återkomma och få till något bättre en annan dag. Om inte den här filuren har försvunnit då vill säga.

Filmen var väldigt seg samtidigt som den var lite underhållande. Ingen film jag direkt skulle rekommendera men det känns ändå bra att ha sett den. Vi var sex kvinnor i ungefär samma ålder som såg den och när lamporna tändes var vi alla överens om att filmen lämnade fler frågor än svar efter sig. Relationerna mellan de som var med fick mig att sucka lite i den senare delen av filmen men inskränkta personer finns det tyvärr gott om.

Jag vet inte om det finns något intresse i att få veta lite om mina terapisamtal men för mig känns det bra att få det på pränt. Det blir som en liten bekräftelse på delar av de insikter jag får. Jag delar så klart bara med mig av det som känns ok och det som jag själv skulle ha haft intresse av om någon annan ville skriva om sina liknande erfarenheter. Jag tänkte att det är bra att skriva om det här sist, när annat är avklarat, så kan de som vill läsa vidare medan andra kan välja att avstå.

Eftersom jag har haft ökade problem i nacken och ut i armen så behövde jag ha med mig nackkragen och ett handledsskydd. Gunnar noterade det och jag sa att så blir det ibland och att jag inte har några problem med att hantera det. Där trodde jag att vi var klara med den delen men så tänkte inte han. Han frågade nästan direkt vad som har hänt som har ökat på smärtan. Först blev jag lite ställd och undrade vad det hade med saken att göra. Men sedan kopplade jag och var med på noterna. Jag har flera värkproblem men det som var orsaken nu var fibromyalgin och att det är en psykosomatisk diagnos har jag sedan länge förstått. Nu vill jag inte göra någon besviken och jag vill inte förminska varken mina eller andras värkproblem. Värken är naturligtvis verklig och på riktigt men för många av oss beror den på olika svårigheter i livet. Där andra går in i väggen mentalt går en majoritet av oss med fibromyalgi in i en fysisk vägg. Därför undrade Gunnar genast vad jag hade upplevt som satte igång den ökade värken nu.

Jag förstod ganska snabbt hur han tänkte och förundrades över att jag inte själv hade tänkt så alls. Mycket riktigt fanns det orsaker och när jag berättade om att två av de områden, som har förstärkt min dissociation, gemensamt blev aktuella nyligen nickade han och jag tror inte att han blev ett dugg förvånad. Det blev så självklart för mig också där och då. Vi stannade kvar där och resonerade lite om det.

Han frågade sedan om när och under vilka omständigheter fibromyalgin började ge mig problem och förutom all den stress jag levde under då (början av 90-talet och jag mådde inte alls bra) konstaterade jag att min pappa dog under den perioden under dramatiska omständigheter. Tänk att jag aldrig ens har tänkt tanken att min pappas död också har med det här att göra. Jag tror inte att det här har så mycket med dissociationen att göra men det är ändå intressanta insikter för mig. Eller så har allt ett samband och något har byggts upp under lång tid. Jag har så många frågor och då är det ju tur att det blir fler samtal. Undrar om min mammas död fem år senare också har påverkat mitt nuvarande mående på något sätt. Men det är klart att vi alla påverkas när våra närmaste lämnar oss.

Glädjande nog, även om det låter underligt, blev ett annat samtalsämne lite senare något som faktiskt fick mig att känna mig ledsen. Inte så att jag ville gråta, dit är det en väldigt lång uppförsbacke, men ändå en tillräckligt stark känsla för att det skulle kännas som en liten framgång. Konstigt men sant.

Det skulle inte snöa igår och idag men det har det gjort ändå. Inte mycket men tillräckligt för att jag igår skulle ta mig i kragen och få ut ljusgirlangen på balkongen. Jag ville inte vänta på att det skulle bli mer snö att trampa i och dessutom vill jag gärna att det hamnar lite snö på girlangen. Det blir extra fint när ljusen lyser genom snön. Det är bara att hoppas på att det kommer mer snö och att den inte blåser bort innan första advent. Jag började med att dra på mig full vintermundering inkl storstövlarna och gå ut och trampa upp en stig där jag skulle gå. Det var 15 minusgrader så det var skönt att vara varmt klädd. Finmotoriken funkar dock inte helt perfekt med tjocka vantar så jag var tvungen att ta av mig dem emellanåt. Jag fäste nämligen girlangen med kabelhållare, sådana som är en böjd plasthållare med en spik som ska slås ner. Det är inte lätt att få dit dem med vantar. Men nu sitter ljusgirlangen där och väntar på att få tändas. Och ja, jag har naturligtvis kollat att den fungerar.

I dag ville inte dimmolnen lätta så det blev ingen sol under min promenad. Men vad gjorde det när jag fick trevliga möten med fem vovvar vid tre möten och även två andra fotande personer. Jag vill inte kalla mig själv fotograf men jag misstänker, med tanke på utrustningen, att en av de andra faktiskt har den titeln. Jag hann bara gå en väldigt liten stund innan jag blev hälsad och pussad på av Charlie. Men vi fick inte gosa särskilt länge innan Kerstin kom och avbröt. Hon tyckte att Charlie skulle leka med henne i stället.

Mitt första möte med Charlie var för några år sedan då han var en liten bordercollievalp. Jag gick en tidig morgonpromenad och i mörkret skymtade jag något som rörde sig ganska långt bort. Först såg jag inte alls vad det var för djur men när jag kom lite närmare gjorde figuren där framme ett glädjeskutt och kom springande mot mig. Jag hälsade så klart medan jag såg mig om för att se om ägaren fanns i närheten. Men Charlie var ute helt ensam och när jag försökte få honom att lämna mig så att jag kunde fortsätta promenaden följde han efter. Det var ju inte ok att bara gå iväg med valpen i hasorna så jag var helt enkelt tvungen att klura ut var han hörde hemma.

Jag såg att det lyste i ett hus så där knackade jag på. En liten tjej med en stor handduk om sig öppnade tveksamt dörren och jag tänkte att det här var nog en situtation som kanske föräldrarna hade varnat för. Det kändes inte helt bekvämt. Men hon sken upp när hon såg att jag hade hunden med mig och hon visste att ”det där är Charlie och han bor där uppe”. Charlie fortsatte att följa med mig och när ingen öppnade i hans hem när jag ringde på gick jag runt huset och såg att någon var i köket. I mörkret knackade jag på altandörren och tänkte återigen att det måste kännas lite läskigt för den som stod där inne. Men Charlies matte öppnade och släppte in sin lilla valp. Hon verkade inte orolig så troligtvis hade hon släppt ut honom och hans kompis Kerstin i trädgården och inte ens fattat att han var ute på ett litet äventyr. Situationen löste sig alltså och nu blir det trevliga möten ute ibland när vi är ute. Jag har aldrig sett att de här hundarna har varit kopplade och jag vet att de är jätteduktiga på inkallning. Men när jag kommer vet deras matte att det inte gör något om de springer fram till mig.

Här kommer en liten bildkavalkad på deras lek i snön. Charlie är den med ett vitt ansikte. Kerstin är också en bordercollie men hon är några år äldre.

Jag fortsatte min promenad och kom fram till stranden och den här gången gick jag på den lilla strandkanten för att se om jag hittade något spännande. Lite isbildning fanns det så klart men inte alls i klass med de fina iskonstverk jag såg för någon dag sedan.

Längs hela strandkanten fanns de här isklumparna.

När jag precis skulle ta mig upp till den upptrampade stigen kom plötsligt en söt vovve springande mot mig, hälsade en stund och sprang sedan samma väg tillbaka. Morgonens andra hundmöte. När jag kom upp från stranden såg jag hur matten stod lite längre bort. Hon väntade in mig, bad om ursäkt flera gånger och sa att hon var ledsen. Ingenting att be om ursäkt för sa jag. Jag blir ju bara glad av hundmöten. Den här vovven hade en lång lina hängande efter sig och jag förstod snart att det var träning på gång. Det stod nämligen en annan person lite längre bort och ropade och där behövdes nog inkallning tränas lite.

Glad i hågen gick jag vidare och naturligtvis blev det en del fotande.

Här har jag precis mött en tjej som var ute med sin kamera och vi stannade och bytte några ord. Vi konstaterade att det var inga problem att hitta motiv och att vi båda hade missat att vara på rätt plats när en fantastisk halo syntes i lördags. Om någon av er har tittat på någon av sändningarna på svt där väderbilder visas så har ni säkert sett flera bilder på just den halon. Kul att så många bilder från Frösön fick vara med. Men vi får hoppas på bättre lycka nästa gång. Jag bestämde mig för att gå ut till Storsjöodjursspaningen och vända tillbaka. Jag brukar inte gå samma väg tillbaka men i dag kände jag för det.

Ett lite fruset Storsjöodjur. Det såg ut som om dimmolnen lättade lite men tyvärr blev det aldrig mer än så här.

När jag vände tillbaka stötte jag på en man med en betydligt bättre kamerautrustning än min. Vi småpratade också en liten stund och han berättade att han hade varit på rätt plats för att fota halon här i lördags. Han önskade mig lycka till med fotandet och jag sa att jag redan hade alldeles för många bilder. Det går ju inte att låta bli att fota.

När jag vände kameran åt ett annat håll var det helt andra fäger. I alla fall så fångade kameran upp något rosa.

Så blev det även här och jag låter färgerna få vara som de blev i kameran.

Strax efter att jag tog den här bilden var det dags för morgonens tredje hundmöte. Två fina hundar, en väldigt ivrig finsk spets och en väldigt lugn, lite rädd husky kom emot mig med husse och matte efter sig. Spetsen visade tydligt att han ville träffa mig och jag frågade om det var ok att hälsa. Det fick jag gärna göra och jag blev överöst av pussar en gång till den här morgonen. Huskyn hade de tagit över från en huskyranch med 100 hundar och som hon reagerade när jag rörde mig lite hastigt så undrar jag hur hon egentligen blev behandlad där. Men när jag satte mig ner och lät henne närma sig i sin egen takt så sträckte hon fram nosen och luktade på min hand. Då kunde jag klappa henne lite försiktigt på huvudet men det fick räcka så. Hon ryggade tillbaka lite och jag ville inte göra henne osäker. Tänk vad trevligt det kan vara att gå ut på en morgonpromenad och få ett antal korta, trevliga möten med personer som man kanske inte träffar igen. Kerstin och Charlie och deras matte träffar jag säkert fler gånger och det är alltid lika kul. Tänk att jag inte vet vad deras matte heter och att det är så vanligt bland hundägare, och i mitt fall fd hundägare, att fungera så 😀

Jag kände att jag hade varit ute lite för länge och att jag behövde komma hem till nackkragen och värmedynan så jag skyndade hem och försökte att inte se tillgänglig ut när jag vid några fler tillfällen passerade hundar.

En fantastisk promenad igen men väldigt skönt att komma hem.