Som jag skrev igår så föreslog Anna-Lena att vi i stället för att gå på lunchkonsert skulle gå till biblioteket och uppleva ett Luciatåg med deltagare från Birka Folkhögskola. Jag hade redan sett flera Lucior på tre olika tv-kanaler på morgonen men att vara på plats och se Lucia med sitt följe live är verkligen snäppet bättre. Det tog ett litet tag innan jag med glädje upptäckte att det här var ett ovanligt jämställt Luciatåg. Alla, förutom själva Lucian, var klädda exakt likadant. Kanske dröjer det innan det blir vanligt med manliga Lucior men det här var ett nytänkande som jag gillar. Inga dumstrutar och kanske är det de manliga deltagarna som har drivit på. Det var lite kul att sitta nära när de passerade och få höra hur de olika stämmorna urskiljdes. Om ni vill kan ni se avslutningen på framträdandet här.

Vi kände oss väldigt nöjda med vårt val av underhållning den här dagen men vi ville gärna ta en fika någonstans innan vi lämnade stan. Vi ville hitta något nytt och funderade på olika alternativ. Under tidan passerade vi Rådhuset, som också har en fin gran.

Efter en stunds funderande på vilka alternativ som fanns sa Anna-Lena att nu skulle vi gå till ett ställe hon kände till. Hon har två döttrar här och de drar med sin mamma till diverse aktiviteter och restauranger så hon känner till fler ställen att fika på än jag gör. Nu har jag så klart glömt bort vad caféet heter men det var ett mysigt ställe inne på en innergård mitt i stan. Jag skulle inte ha hittat dit om jag inte hade vetat var det finns. Det var ganska gott om folk vid borden så det är nog ganska välkänt bland de som brukar fika eller äta på stan. De hade en vegansk chokladtårta och vi bestämde oss för att dela på en bit. Det var ett bra beslut för förutom att den var väldigt god var den också väldigt mäktig.

När vi hade fikat klart drog A-L med mig in i delar av byggnaden som jag inte hade trott var tillgängliga för allmänheten. Det visade sig att i de källarliknande utrymmena innanför serveringen brukar det finnas olika utställningar. Den här gången hängde ryamattor och andra textilkonstverk på stenväggarna. Färglada och vackra alster som inte hade prislappar i min klass. Jag kände ingen unken lukt eller kände av någon fukt så de här lokalerna passar nog bra för sitt ändamål. Jag var lika fascinerad av utställningslokalen som av de konstverk som fanns där.

Vi tog vägen förbi en annan servering på ännu en undanskymd plats och där gick vi upp för en gammal, lite skev trätrappa till övervåningen där det fanns saker att köpa second hand. Bara en liten lokal men med en hel del mestadels gamla saker. Enligt A-L var de flesta möblerna i serveringen på entréplanet också till salu och vid en närmare blick var det ett hopkok av saker. Mycket av det jag såg var fina, gamla möbler. Jag hade tidigare nämnt ett fik som jag har besökt för 5-6 år sedan där de har ett ganska stort utbud av veganska gosaker till kaffet och en del varma rätter och smörgåsar som också är veganska. Vi gick in där också bara för att titta och där konstaterade vi att dit kunde vi gå en annan gång. När det blir får vi se för nu är lunchkonserterna slut och julen närmar sig.

Vi började gå tillbaka mot Frösön och ca 14.15 var det bara några minuter kvar till solnedgången.

Jag vände mig om och tittade upp mot Stortorget och granen där.

På stenmuren vid Badhusparken hade någon placerat den här älgen. Jag tror inte att den hör till utsmyckningen men den passar ändå bra där.

Det nya sjöodjuret, eller kanske snarare sjöormen, lyser så fint från sin plats ute i sjön.

Vilken bra och trevlig dag det blev. Jag är född i Östersund och även om jag har flyttat en hel del i Sverige så har jag ändå bott här i totalt 25 år och dessutom vistats här mycket genom åren. Men ändå var det Anna-Lena, som inte har bott här lika länge, som fick visa mig en del guldkorn i min hemstad. Kanske borde jag lära känna min stad lite bättre och leta mig fram i alla skrymslen och vrår för att få veta vad som finns här. Men jag är ju en naturmänniska och håller mig oftast där. Nåväl, nu har jag i alla fall gjort några nya och trevliga upptäckter.

Det plingade till i min mobil och efter en stund tog jag upp den för att kolla vem som hade skickat ett meddelande. Det hörs på plinget att det är just ett meddelande från messenger. Det var bara en kort hälsning: ciao Ingrid, come stai 🙂 Min första impuls var att kasta mobilen en bit bort men jag hejdade mig och la den bara ner bredvid mig. Nej, sa något inom mig, jag orkar inte och genast ökade stressen i magen som bevis på att jag reagerade känslomässigt.

Det märkliga med reaktionen var att jag borde ha blivit glad eftersom det var en mycket god vän som skrev till mig. En vän som jag inte har haft kontakt med på ca två år och det är nog mitt fel. Jag har helt enkelt skjutit upp och skjutit upp tills det har känts som om det har varit för sent. Efter någon timme fick jag iväg ett meddelande på italienska om att jag blev glad av att höra ifrån honom och att jag skulle skriva tillbaka i morgon. Det var helt sanningsenligt för jag blev jätteglad och det kände jag när den första lilla paniken hade lagt sig.

Hans fråga om hur jag mår (come stai) kändes så stor att svara kort på och jag tror att det delvis var därför jag blev så stressad. Sist vi pratade i telefon var det hans dotter som ville prata med mig (lite förvånande eftersom hon och jag inte hade träffats på ca 6 år) och det blev inte så långt samtal med min vän. Han visste alltså inte något om mina bekymmer med dissociation men eftersom jag har varit lite av en samtalspartner för honom tidigare, när han var i en svår situation här i Jämtland, så har jag inga problem med att berätta om hur jag mår. Det kändes bara omöjligt just då att försöka förklara på italienska, som är det språk vi har använt när vi har skrivit till varandra. När vi däremot pratar blir det nästan bara engelska. I morse kände jag mig lugnare och insåg att det inte var ett krav att skriva på italienska och då kändes det lättare.

Jag fick iväg ett meddelande och fick nästan genast svar. Han avslutade med att fråga om han kan ringa mig i kväll och det är klart att jag vill prata med honom. Jag är jättenyfiken på allt som har hänt sedan sist. Han var i en jobbig vårdnadstvist här i Sverige och där var han så klart i underläge. Men på lite längre sikt har han faktiskt vunnit eftersom först sonen och för några år sedan dottern har valt att bo hos honom i Italien. Synd bara att det har varit en så jobbig resa för alla. Min vän försökte anpassa sig till ett liv i Sverige men han fick inget jobb och till sist var han tvungen att återvända till Italien.

Här hälsar min goda vän och hans barn på mig i Bestorp, en liten ort utanför Linköping där jag bodde tillfälligt medan jag och min syster letade efter ett tvåfamiljshus att dela på. Det var strax före jul 2014 och bara några månader efter att jag flyttade från Optand här i Jämtland. En gammal dålig mobilbild.

Båda barnen gick direkt fram till hundarna, Rex och Kasper, och det var ett av de minnen dottern pratade om när vi sex år senare pratade i telefon. De bodde några nätter hos mig i min pyttelilla lägenhet på 42 kvm. De sov i mitt sovrum och jag i soffan i vardagsrummet. Som det är sagt: finns det hjärterum … Min vän hälsade även på mig i Mjölby några år senare men då mådde jag så dåligt att han fick klara sig ganska mycket på egen hand. Sedan dess har vi haft sporadisk kontakt och jag är glad för att han är envis och försöker hålla kontakten.

Min luftvägsinfektion ger inte med sig utan gör små avstickare upp till näsan och återvänder sedan till ursprungsplatsen igen. I dag har jag gått en liten promenad för att testa hur det fungerar och visst var det jobbigt, ungefär som om jag hade sprungit långt och snabbt med dålig kondis, men i ganska långsamt tempo kunde jag ändå gå en liten promenad. Jag känner mig inte särskilt påverkad och jag tror inte heller att jag smittar nu eftersom det är över en vecka sedan jag först kände av problemet. Därför har jag hört med Anna-Lena om hon tycker att det är ok att vi gemensamt går till lunchkonserten i morgon. Det är helt ok men hon hade ett bättre förslag. Luciatåg på biblioteket.

Men vet ni vad som är en av världens bästa uppfinningar? Jo, nässpray. Jag tror att jag har skrivit om det någon gång för många år sedan men nu har jag haft anledning att konstatera det igen. Som jag har berättat är det nästan nio år sedan jag senast var förkyld och jag kom inte ihåg om jag hade någon nässpray kvar. Men jag hittade två påbörjade flaskor. En gick ut i datum 2017 och den andra 2020. Jag var väldigt täppt i näsan så jag chansade och började med den med tidigast utgångsdatum. Den fungerade hur bra som helst. Andra mediciner skulle jag vara lite försiktigare med men jag tror inte att det är någon risk att nässpray blir farlig. Möjligtvis får den sämre verkan men för mig fungerar båda flaskorna väldigt bra. Ja, jag har gjort slut på den ena och gått över till den inte lika gamla.

På min promenad stötte jag på ett helt gäng rådjur men bara ett av dem fastnade på bild.

Nu ringer nog snart min italienska vän och vi kommer att börja med hälsningsfraser på italienska för att sedan gå över till engelska. Visste ni att italienare ofta svarar med ”pronto” som betyder klar, redo? Så brukar inte jag svara utan det blir oftast ciao följt av namnet på den som ringer. Kanske är det vanligare numera eftersom alla ser vem som ringer.

Så är det bara och så blir det nog fler dagar. Det som inte varieras är mina fotomotiv och vyer. Varför går människan inte ut och varierar sig då, undrar ni kanske. Jo, då säger luftvägarna ifrån och då är det bara att lyda dem. Jag skulle inte säga att jag är sjuk men jag orkar inte anstränga mig. Det som jag trodde var på väg att bli halsont och en vanlig förkylning visade sig bli något som jag anar kan vara en väldigt lindrig covid. Jag kan inte förstå varför jag annars har just problem i övre luftvägarna och lite hosta. Inga andra symptom och det kanske jag kan tacka alla mina vaccinationssprutor för (jag tror att det har blivit sex stycken vid det här laget).

Det känns lite löjligt att stanna inne men jag blir väldigt trött bara av min vanliga styrketräning. Den är inte särskilt pulshöjande vanligtvis men nu är den det. Dåligt flås och kylan, som håller sig mellan 15 och 24 minusgrader, är ingen bra kombination för dåligt fungerande luftvägar. Jag får sysselsätta mig med annat. Jag har städat lite i taget, förberett en del julmat och fryst in, börjat göra veganska varianter av mozartkulor och rocky road (jag är extra noga med handhygien nu, om någon undrar) samt har gjort min styrketräning varje dag. Däremellan har det blivit en del vila medan jag har tittat på dåliga julfilmer och en del annat lättsamt. Ja, och så har jag ju besökt er också.

Tyvärr har jag känt att det inte har varit läge att hänga med Anna-Lena på lunchkonsert i dag och jag har även bokat av besöket hos Gunnar i morgon. Jag hade kunnat klara av båda de aktiviteterna men om det skulle vara covid så är hänsynsfullhet en bra grej. Jag fick bra respons från Gunnar som tyckte att det var klokt resonerat och respektfullt och visst är det lustigt att bekräftelse från min psykoterapeut känns så bra 😀 Jag är som ett litet barn som blir glad för beröm.

Och så var det ju det här med brist på motiv. Det har varit fantastiska dagar med fina fotoförutsättningar och chans till stor njutning under promenader. Men jag har fått nöja mig med att fota från balkongen och mitt sovrumsfönster. Det är inte det sämsta men lite enahanda. Men jag vet att ni är snälla i era omdömen så därför får ni hålla till godo med en välkänd vy men från olika tidpunkter på dygnet.

I går eftermiddag. Jag kan inte se soluppgångar eller solnedgångar från min lägenhet men nu, när dagarna är så korta, kan jag se färgerna från båda.

I morse.

Mitt på dagen i dag. Jag trodde att förutsättningarna för en halo var goda så jag höll lite utkik. Men det blev ingen sådan i dag tyvärr.

Vid halvtretiden i dag.

Nu är det mörkt och mysbelysningen är tänd. Snart brinner även vanliga och batteridrivna ljus lite överallt och jag ska ta en kopp varmt té till min middag (klyftpotatis, vegonuggets och tomat tillagad i min airfryer). Lite vitlökssås till blir det också. Skönt med lite värme som går ner i luftvägarna.

Första ljuset är tänt och nu är det bara tre veckor kvar till julafton. Mina två äldsta barn kommer hit i jul och det är så klart det allra bästa med julen. Ännu bättre vore det så klart om familjen blev komplett och att även yngsta dottern och hennes man kom men de firar hemma i Örebro med sina fina katter.

Rimfrosten har återigen invaderat de träd som står i öppna landskap. Underbart! Lite sol skulle inte vara så dumt men man får vara tacksam för det lilla.

På mina promenader ser jag skidåkare, sparkåkare (ibland väldigt små som knappt kan gå men sparken kan de hantera), pulka- och kälkåkare och så en del som har letat upp en stor snöhög och gräver gropar eller grottor. Jag är inte ensam om att promenera så jag möter en hel del som tar sig fram med apostlahästarna. Ibland springer de. Cyklister finns det också ganska gott om och de verkar veta hur man ska klä sig i kylan. Folk är ute och tar vara på vintern helt enkelt och det gör mig glad.

Jag tyckte att det var ovanligt jobbigt att gå idag och nu börjar jag få ont i halsen. Det kan vara en falsk känsla men kanske är den första förkylningen sedan mars 2015 på gång. Jag hoppas att jag har fel för det gör inget om alla virus och bakterier fortsätter att hålla sig borta. Det är bara att vänta och se vad det blir av det. Kanske ingenting.

I dag har det kommit officiellt besked om att isen har lagt sig. Kanske fattas det lite mellan Frösön och stan men när Storsjöflaket har lagt sig brukar man säga att isläggningen är klar. Tydligen har en lika tidig isläggning bara inträffat 23 gånger sedan 1870. Kul, för de senaste 30 åren har tiden med is minskat med i genomsnitt en dag per år. Sedan kan man så klart diskutera vad allt beror på och då kanske det inte är lika kul. Kanske, kanske kan Medvinden plogas upp före jul.

Det är precis vad jag är. Det finns de som är värre än jag men de kan nog kallas för extrema julmaximalister medan jag är en ganska ordinär sådan. Men oj, vad mycket jul det är hos mig nu. Det är ca 100 tomtar, juldukar, ljusstakar, diverse saker att hänga på väggarna och en hel del tyg- eller plastblommor. Jag har faktiskt köpt en riktig tregrenad julstjärna också och det var längesedan. Det enda som inte kommer fram förrän dagen före dopparedagen är granen. Då plockas den fram och tillsammans med mina två äldsta barn pyntar jag den med diverse glittrande och glänsande saker. Inga hemmagjorda saker längre. De som fanns kvar har äldsta dottern fått. Kul att någon vill ha dem. Jag brukar börja med julgardinerna men lustigt nog så har jag av någon okänd anledning väntat till sist med dem i år. De kommer förmodligen på plats i morgon och det är ju egentligen alldeles perfekt på första advent.

I torsdags var det dags för ännu ett terapisamtal med Gunnar och innan mötet parkerade jag bilen på vanliga platsen och gick en promenad på en timme. Något är fel, eller är det bara jag som har kort minne. Visserligen är vintern ovanligt tidig i år men nu har den varit här i en dryg månad och då borde väl löven ha fallit. Så här ska det väl inte se ut? Har träden blivit så chockade av den tidiga snön och kylan att de har glömt hur de ska bete sig? Men kanske är det helt enkelt så att lövfällningen är normal, kanske det enda som är normalt med den här hösten och vintern.

Istappar ser man lite här och där och det gäller att hålla sig utanför fallriskområdet.

Igår visade sig solen en stund och jag passade på att gå ut och njuta. Temperaturen håller sig mellan 10-17 minusgrader de här dagarna och jag klär mig varmt för att utan att frysa kunna ta in allt det som jag tycker så mycket om.

Ganska snabbt kom dimmolnen och dolde solen men det var fint och skönt i alla fall.

Jag tror att isen har lagt sig även på Storsjöflaket nu (den största delen av sjön) men jag har inte sett några officiella uppgifter om att isläggningen skedde igår eller idag så jag får avvakta lite. Inne i stan var det fortfarande öppet vatten igår men där brukar det ta lite längre tid.

Plötsligt sken det upp lite igen.

Nästan hemma. Solen kämpar genom molnen och ger ett gulrosa sken. Gaveln till mitt hus syns bredvid den höga granen längt ner i bilden.

Jag vände mig åt andra hållet och där var ännu en höstbjörk.

Det var fredagen före första advent och jag tände alla mina ljusstakar och annat lysande pynt. Det tänker jag inte visa er men den här bilden får vara med bara för att visa min lysande ljusslinga på balkongen. Lite av den syns under all snö. Men fortsätter det snöa så blir nog drivan på balkongen högre än räcket.

I dag har jag bakat lussebullar. Det är tradition att göra det den här helgen och jag fortsätter med det trots att jag numera är ensam om att baka. Det är även tradition att spela julmusik för första gången medan bakningen pågår och så blev det i år också. Varje gång jag bakar dessa bullar tänker jag tillbaka till när jag placerade en stor saffransdeg mitt på bordet och hur jag och barnen tillverkade diverse konstiga figurer. Jag gjorde bara vanliga lussebullar medan barnen lät fantasin leda dem. Det blev väldigt många fina bakverk. De tre stora klumparna till vänster är en eftergift till min äldsta dotter. Hon, och förr hennes pappa, vill ha degiga lussebullar och jag kan garantera att hon i år får tre väldigt degiga lusseklunsar.

Efter baket ville jag helst bara sjunka in i soffan med värmedyna och nackkrage men jag kom upp ur soffan ganska snabbt. Inget blir bättre för att man sitter och stelnar till ännu mer. Kroppen mår mycket bättre av att röra på sig och få upp lite puls så jag tog på mig tensen och gick ut. Det var bra för precis som jag visste så kändes det mycket bättre. Det har återigen börjat bildas rimfrost och ibland kom ett lätt snöfall med små fina flingor singlande ner.

Som sagt, så här ska det inte vara.

Efter promenaden blev det kaffe och lussebulle till herrarnas sprint i skidskytte. Jag kände mig väldigt nöjd med min dag och nu sitter jag här och myser bland all julbelysning och alla tomtar.