Den sortens jul som man firar när det finns barn närvarande har vi inte längre. Jag har alltid älskat julen och längtat till den men när jag tänker tillbaka så var det alldeles för mycket stress förr, även om jag mest minns allt det fina. Numera firar vi efter de nuvarande premisserna och det brukar bli otroligt skönt, avkopplande, mysigt, roligt och naturligtvis gott. För maten har en stor del i vårt firande. Jag tvingar inte alla att vara veganer bara för att jag är det och jag brukar köpa en liten julskinka och kravägg, eftersom det är det viktigaste för min äldsta dotter (den yngsta firar med sin man och sina katter i Örebro). Räkor blir det dock inte på ägghalvorna. Det får duga med vegomajonäs och tångrom, vilket brukar blir väldigt bra enligt de omdömen jag har fått. Men i övrigt äter vi vegansson, svillsallad, tofuinläggningar, vegoskagen, vegobollar, vegoprins, rödbetssallad, broccoli- och blomkålsgratäng, rödkålssallad, vegoribs etc. Tunnbrödet är självklart det bröd man har skinkan i och det ska vara ett kryddat tunnbröd. De godaste är bakade med mjölk så mina barn får nöja sig med den enda acceptabla (smakmässigt) sorten jag har hittat. Ja, jag skriver mina barn i plural eftersom min son har återgått till köttätande av flera skäl. Men jag är tacksam för att han introducerade mig i veganvärlden och lärde mig så mycket om den sortens matlagning.

När min dotter hade kommit med tåget kvällen innan julafton åt vi först middag medan sonen hade koll på den griljerade skinkan i ugnen. Mätta och belåtna klädde vi sedan min plastgran. Min man skulle med fasa ha protesterat mot en sådan men jag har inte samma krav på att det ska vara en riktig gran som man själv har hämtat i skogen (med tillstånd så klart). Dottern är inte bekväm med att synas i bilderna så här är hon bortklippt.

Mamman fick äran att avsluta med stjärnan. Vi har två stjärnor och i år bestämde ungdomarna (hur länge är man egentligen ungdom?) att den mindre och inte lika krusidulliga stjärnan skulle få chansen att hamna i toppen.

På julaftons morgon kom vi alla upp tidigt och vad skönt det var att bara ta det lugnt med kaffe och frukost i soffan. Vi tittade på det nya, troligtvis återkommande, programmet med snuttar från Astrid Lindgrens filmer. Ett trevligt program men jag gissar att vi snart har tröttnat på det om det blir årligen återkommande. Efter det kände vi oss redo för en skön förmiddagspromenad i det vackra julvädret. Det var ca -14 grader och den lågt stående solen gjorde sitt bästa för att stråla riktigt fint.

Ni som har hängt med mig och min son på diverse resor och andra äventyr vet att han gärna intar lite ovanliga positioner när kameran kommer fram. Han ställer alltid upp som del i motiven och visst blir det roligare när modellen inte bara står rakt upp och tittar in i kameran.

Men oftast beter han sig som de flesta av oss gör.

Kommer ni ihåg att vi såg tomten hoppa fallskärm förra julen? Det är kul att ha sett det men vi kände alla tre att det räckte med den gången. Det var nog mest kul för alla barn. Men när vi var på väg hem hörde vi speakerrösten på avstånd och rätt som det var såg vi hur tomten kom flygande med sin fallskärm på långt håll. Jag hann inte få fram kameran och få den att fokusera på rätt punkt innan träden skymde tomten.

Men jag har ju bilderna från förra tomtehoppningen. Det var en stor publik och när speakern gav signal sprang massor av barn och en del vuxna fram till tomten där det delades ut godispåsar. En trevlig tradition och jag tror att de här bilderna är från 50-årsjubiléet.

Efter promenaden var vi rejält hungriga och vi hjälptes åt att koka, steka, ha koll på ugnen och plocka fram allt till julbordet. Det smakade väldigt bra och för en gångs skull lyckades jag hålla mina portioner lagom stora. Mätt blev jag men inte för mätt.

Mina barn ville spela spel och det blev TP som kom fram. Det roade vi oss med ett antal timmar med avbrott för fika, godis, Kalle Anka och så småningom risgrynsgröt och skinkstut. Jag var så nöjd med en liten portion gröt efter allt julgodis. Att det är så svårt att låta bli sötsakerna…särskilt allt med mandelmassa. Kvällen fortsatte med ingen särskild aktivitet alls. Bara lugn och trevlig samvaro. Julen är verkligen underbar och alla har vi våra egna sätt att fira.

Nu önskar jag er alla en väldigt god fortsättning på julhelgen.

Precis lagom till dagen då min son skulle komma kom snön och la sig återigen fint på träden. Några dagars töande påverkade inte snötäcket på marken särskilt mycket men det blir så mycket finare när det är vitt även på allt över marknivån. Jag var lite bekymrad över hur min sons tågresa eventuellt skulle påverkas av ovädret Pia men det visade sig inte vara några problem alls. Visserligen kom tåget 50 minuter för sent men det berodde på en växel längs spåret. Jag loggade in i SJ:s app och kunde följa hans resa hela vägen. Det var bra eftersom jag ville gå och möta honom halvvägs. Min son vill oftast promenera till mig när han tar tåget hit. Det är ca 6 km och han tycker att det är skönt att få röra på sig efter att ha suttit stilla så lång tid som tågresan tar. För min del var det både trevligt att möta min son och passande att ta dagens promenad då.

Till hälsocentralen tar det ca 30 minuter och där står den här julgranen.

Jag gick en bit till och där dök min son upp. Det var svårt att få med de snöflingor som föll men när jag använde blixten blev det en märklig effekt som visade flingorna. Inte som flingor ser ut utan mer som golfbollar, men de syns i alla fall.

Det blev så klart en kram innan vi promenerade hem till mig. Där blev det kaffe och lussebulle och sedan flöt timmarna på med prat, middag och en urdålig men ändå trevlig julfilm. Jag brukar inte titta på ”på spåret” längre men min son brukar se det programmet så efter rapport fick tv:n vara på. Jag skrattade lite åt att min son såg på tågen vart, eller snarare i vilken riktning, vi var på väg. Även att vi var i Finland. En lokförarkunskap. I dag kommer även min äldsta dotter och förhoppningsvis går även hennes tåg som det ska och kanske utan försening.

Det här blir det sista inlägget före jul så nu vill jag önska er alla en riktigt fin och god jul. Det gör jag med några gamla bilder på julvovvar. I första bilden är det Kasper och Rex som önskar god jul från köket i Optand. I nästa bild önskar min systers vovve Nalle och Kasper god jul från Mjölby.

Jag har förmånen att få lämna prover och få bekräftat att jag mår bra fyra gånger per år. Nu var det dags för provtagning inför årskontrollen. Kan ni förstå att det i mitten av januari har gått sex år sedan jag fick min nya, friska lever? Spontant tänker jag att så länge sedan kan det väl inte vara. Men efter den första reaktionen inser jag att det har hänt väldigt mycket sedan dess och att det snarare borde kännas som om det var längre sedan. Hur som helst så fick jag ett brev för några veckor sedan där jag ombads att snarast lämna prover. Med tanke på den luftvägsinfektion jag har haft ville jag vänta tills den var åtminstone nästan borta. Så är det nu så i morse tog jag bilen in till stan och 07.30 kom jag in till provtagningen på sjukhuset.

Inför varje årskontroll är det utökad provtagning och jag räknade till 42 olika provresultat. Ja, de var jättesnabba den här gången och redan vid halvelva på förmiddagen fanns resultaten registrerade i min journal. Nästan i alla fall. Ett prov som ska tas inför varje årskontroll är B-peth, som mäter alkoholintag de senaste veckorna. Just det provet skickas till Umeå och därför får jag ett papper med mig för bara det provet, att ta med till provtagningen. Jag funderar varje gång på vad som händer om jag vägrar och bara lämnar de andra proverna. Jag är så gott som nykterist. Har ingen som helst längtan efter att bli ännu snurrigare i huvudet än jag normalt är. Dessutom finns det godare drycker. Senast jag tog några klunkar skumpa var förra julen, eftersom jag hade fått en flaska riktig champagne när jag hämtade ut min leasingbil. Jag och mina barn skålade i champagne och halva flaskan blev kvar. Den har jag använt i matlagning så den kom till bra användning. Innan det var det förra sommaren på min 60-årsdag och även då var jag väldigt måttlig. Så jag tycker att ett test för alkoholintag är både en onödig kostnad och en aning förödmjukande. Men det är klart att jag förstår att rutinen finns där för oss levertransplanterade.

Men i stället för att vägra viss provtagning så har jag vett att vara tacksam för den fina koll de har på mig. Förutom för en undersökning som jag nyligen blev kallad till. Mitt kreatinin (njurfunktionsvärde) pendlar en hel del pga både mediciner och tidigare problem och operation av en njure. Vid förra provtagningen var det en inlånad, enligt uppgift väldigt duktig, läkare som vidimerade mina prover och då han såg att kreat hade en ökande kurva beställde han en lite mer grundlig njurfunktionsundersökning. Först ska ett ämne sprutas in i blodet och fyra timmar senare ska ett prov tas för att se hur njurarna har tagit hand om det insprutade ämnet. Lite bökigt att behöva åka till sjukuset två gånger på en förmiddag men återigen, jag ser det ändå som en förmån.

Värdet ska ligga på högst 90 för kvinnor och sist var det 96. Det hade inte min vanliga läkare reagerat på när det gäller mig. I dag var värdet 85 och jag ringde min kontaktsköterska för att fråga om det är motiverat att kosta på mig en undersökning när värdet är bra. Hon ska återkomma när hon har pratat med min ordinarie läkare och jag gör så klart som de tycker att jag ska göra. Men det kändes rätt att i alla fall ställa frågan. Den undersökningen ska enligt rutinen göras nästa år i februari och kanske går det bra att vänta till dess. Det verkar i alla fall inte bli någon bentäthetsmätning den här gången och vårdtrött som jag är känns det skönt. Alla prover var förresten väldigt bra.

Det här blev mer utförligt än tanken var. Det skulle ju handla om morgon i min stad. Men så blir det ofta för mig. Jag börjar skriva och så sköter tankar och fingrar resten. Det kan bli mycket text, kanske lite för mycket, men man kan ju skumma eller hoppa vidare. Som jag ofta gör passade jag på att ta en promenad när jag ändå var på språng. Från sjukhuset gick jag in mot centrum och passerade Stortorget och då blev det så klart ännu ett foto på granen. Av någon anledning fungerar torget nu även som parkering och jag ställde mig bakom snödrivan för att ingen bil skulle hamna i bilden.

Jag är lite besviken på julpyntningen av stan i år. Alla fina hängande dekorationer fattades. Men jag hittade en del av de kulor som brukar hänga över gågatan. De hade placerats i en hög under duvan. Kanske för att symbolisera duvägg. Eller så fanns det ingen särskild tanke bakom alls.

Det står små granar med jämna mellanrum längs flera av vägarna men bara ett fåtal är pyntade.

Här är i alla fall glödlamporna utbytta mot röda och gröna, precis som vanligt, och träden lyser upp i mörkret.

Stora kyrkan. Inte pyntad alls men de ansvariga tycker kanske att den är som ett stort pynt i sig själv.

Kommer ni ihåg att jag visade er den nybyggda gångbron över järnvägsstationen tidigt i våras? Jag funderade då på vad det var för konstiga dekorationer eller konstverk som stod i båda ändar av bron. Jag tycker fortfarande inte att de är vackra men när de lyser i mörkret är de i alla fall lite dekorativa.

Jag gick över bron för att ta vägen längs sjön tillbaka. Nedanför bron lyste ännu en gran upp i mörkret.

Ca en timme före soluppgången, som i dag var 09.40.

Nu känner ni nog alla igen Frösön. Om ni brukar titta på Svt kan ni ibland se små korta stunder med vinterbilder mellan programmen. Förra året kom en fotograf upp hit för att fota och hans bilder användes som en slags övergång. Nu har jag sett samma bilder igen. En av dem är tagen från andra sidan de nybyggda hus ni ser här och mot Vallsundsbron. Förmodligen en drönarbild eftersom bilden har tagits från en höjd. Om ni ser den och andra foton så vet ni nu att de är från Östersund och andra delar av Jämtland.

I dag är det dan före dan före dan före dan före dopparedagen 🎅🎄🤶

Någon eller några plusgrader dagtid gör att snötäcket drar ihop sig lite och hårdnar. Den hårt packade snön är nästan lika hal som de isfläckar som börjar visa sig. Kanske är snön mer bedräglig eftersom man inte ser att den är så hal. Igår plockade jag fram dubbskorna och vilken skillnad det blev.

Här har det inte blivit blött eller slaskigt av de varmare vindarna eller regnet. Inte vad jag har sett i alla fall. I stället blir det just halt. Den kalla marken bidrar säkert till det och jag vill faktiskt hellre ha lite halt än blött och smutsigt.

Igår gjorde jag mina sista matinköp inför julen och i samband med det passade jag på att utgå från Willys parkeringshus och promenera mot Minnesgärde. En fin promenad som inte har varit tillgänglig under en lång period eftersom det ska byggas ett nytt vattenverk. Av bygget såg jag inga spår men en skylt talade om att det skulle ske. Kanske har det gjorts förberedande markarbeten och de syns i så fall inte under all snö.

Oftast är stigarna upptrampade och fina att gå på även vintertid. Här var det ett hårt spår att följa så det gjorde jag.

På tillbakavägen kom jag upp i bostadsområden och där stod en rad prydnadsaplar. Här är det inte bara löven som hänger kvar.

På kvällen ringde äntligen min italienska vän och jag tror att vi tänkte lite olika på vad hans formulering betydde. Jag tolkade ”in the evening” som att han skulle ringa samma kväll medan han förmodligen tänkte att det betydde på kvällen, som på en kväll vilken som helst. Jag frågade inte om det utan när han skickade en fråga om ifall det passade att prata så svarade jag ja.

Det var precis så kul som jag trodde. Han lät så glad och det är han verkligen värd att få vara. När han berättade att hans son har flyttat till Stockholm med en kompis för att ägna sig åt musik frågade jag vad för slags musik. Då ropade han på sin son, som just nu är i Italien, och plötsligt kom en mörk röst i telefonen, en röst som tillhörde en ung man som har hunnit bli 21 år. Ja, ni såg ju bilden i ett tidigare inlägg. Varför blir man så förvånad för att barn växer upp? Han måste ha tyckt att det kändes lite jobbigt att behöva prata med mig men han svarade snällt och artigt och lovade skicka en länk med sin musik. Han mindes inte deras besök i min lilla tillfälliga lägenhet utan bara huset vid sjön (hans uttryck) men han la till att hundarna kan man inte glömma. En liten glädje i rösten hörde jag då. Tänk att mina fina vovvar gjorde ett så starkt intryck. Dottern är nu 18 år och går i skolan i Italien. Min vän skickade foton på barnen och jag hade absolut inte känt igen dem om jag hade mött dem. Nu ska vi båda vara bättre på att hålla kontakten och inte låta det gå flera år igen.

I dag blev det en promenad lite senare än vanligt. Det ser ut som en kvällspromenad men jag gick ut prick kl 15.00. Då hade solen gått ner för ca 40 minuter sedan och det började mörkna. På en gångväg hade det kommit upp en ny skylt. Jag misstänker att det är en snyggt gjord privat variant för inte brukar väl sådana skyltar sättas upp på gångvägar. Men jag har hört eller läst om att det finns många älgar på Frösön nu så kanske är varningen befogad. Förra hösten och början av vintern såg jag ganska många älgar och lyckades föreviga dem på bild några gånger men i år har jag inte sett till några. Men efter att ha sett skylten såg jag mig omkring lite mer noga och tog upp kameran från väskan. Det vore ju synd att missa ett bra tillfälle. Någon älg såg jag inte men jag skymtade ett antal rådjur inne i skogen.

Ca en timme efter solnedgången såg himlen ut så här.

Nyss ringde en av mina allra bästa vänner från högstadiet och gymnasiet och tänk vad lyckligt lottad jag är som har fyra väldigt goda vänner på avstånd som ändå ser till att hålla kontakten med mig. Vänner som betyder otroligt mycket för mig och som jag faktiskt också ibland tar mig för att ringa till. Men oftast hinner de före och trots att jag är så dålig på att höra av mig så finns de där. Det är riktig vänskap utan några krav.

I dag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedagen 🤶🎄🎅

Igår hade jag årets sista terapisamtal med Gunnar. Jag ska erkänna att de är lätt beroendeframkallande och något jag ser fram emot. Jag har alltid känt att jag har varit bekräftad och älskad och det har jag också varit. Men när det gäller att bekräfta mig själv är det tydligen värre. Det var jag inte medveten om. Ni kanske minns att jag berättade om att Gunnar mitt i vårt första samtal sa ”om jag kunde skulle jag anmäla dig för att du har behandlat dig själv så illa”. Han kan vara väldigt målande i sina uttryck och igår sa han något om att han skulle vilja hänga upp mig och… Resten minns jag inte men han sa det med ett leende. Syftet var att få mig att förstå att jag gör mig själv illa som vägrar släppa fram det som behöver komma fram, dvs känslor och medvetenheten om dem. Det var absolut inte någon skuldbeläggning i det han sa. Bara fakta om hur hjärnan kämpar hårt för att skydda mig, och mitt eget motstånd mot att vara i behov av tröst och stöd.

Så fort vi närmar oss något som gör ont eller väcker ilska så kan jag bara uppge att det känns som ökad stress i magen och att dissociationen blir kraftigare. Jag försöker verkligen leta i mitt inre men det tar aldrig lång tid innan jag i stället leder in samtalet i något annat. Då är det Gunnars jobb att föra mig tillbaka men inte för snabbt utan varligt. Jag säger till honom att han ska pressa och vara hård mot mig men då skrattar han och fortsätter samtalet som han tycker är bäst. Så klart. Det är ju han som är den kunniga om hur det ska gå till.

Rätt som det var sa han ”du är en social person”. Det ifrågasatte jag. Jag kan vara social men sedan vill jag ta mig hem till lugnet och bara vara för mig själv i min egen lugna vrå. Att gå på en fest eller något mingel skulle jag aldrig utsätta mig för eftersom jag vet att det då är troligt att jag hamnar i ett zombieliknande tillstånd. Men vi ser nog på ordet social på olika sätt. Han sa att jag är verbal, snabb i huvudet och så något mer som jag självklart har glömt. Det gör mig tydligen social. I nästa andetag klargjorde han också att han inte såg något autistiskt i mig. Det trodde jag inte heller men vi konstaterade, båda med ett litet skratt, att autistiska drag finns hos de flesta liksom drag av andra tillstånd och funktionsnedsättningar. De är bara för obetydliga för att märkas.

Nu frågar jag mig: vem blir jag om vi lyckas tränga igenom alla försvarslinjer i min hjärna och även i min egen uppfattning om hur jag vill vara? Förmodligen är det en rädsla i den funderingen som förstärker försvarslinjen ytterligare. Jag vill veta och jag vill släppa fram allt men jag vet att det hjälper inte att bara vilja. Det omedvetna och alla signaler i hjärnan måste också vara med på noterna. Det är ju faktiskt märkligt att min vilja att komma närmare något bra förstörs av att jag intellektualiserar när vi närmar oss, dvs flyr genom att resonera mig bort. Varför kan jag inte styra mig själv bättre? Visst är det spännande. Nu har jag bestämt mig för att när vi träffas nästa gång, i januari, så ska jag vägra intellektualisering. Tror ni att jag lyckas?

När jag promenerade till parkeringen tog jag vägen ner från Stortorget mot Badhusparken. Då upptäckte jag den här renen. Jag har gått här ett antal gånger de senaste månaderna utan att lägga märke till den. Det fanns fler likadana block mellan väg och gångbana och nästa gång ska jag se om det finns fler renar eller om det kanske finns andra figurer också.

Mitt emot parkeringen finns en byggnad med bastu och omklädningsrum för badande personer. Där lyser Jämtlandshjärtat så fint. Jag har för mig att den här symbolen togs fram för ett antal år sedan då Östersund arrangerade VM i skidskytte. Men jag kan minnas fel och jag hittar inget om det när jag googlar.

I dag är det dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dan före dopparedagen 🎅🎄🤶