När vi vaknade upp på hotellet i Honiton hoppades vi på att snart få ett besked om att bilen hade levererats till den lokala Toyotaverkstaden och att ett nytt däck hade monterats. Men vi visste inte ens om det var till den verkstaden bilen skulle komma eller när det skulle finnas tid efter Bank Holiday-dagen. Vi kunde återigen bara vänta på att få besked från någon av alla de inblandade parterna.

Då kom nästa kalldusch. Jag gick in på den nätbank, där jag har det konto och visakort som jag oftast använder, för att kolla saldot. Jag satt länge och stirrade och fattade ingenting. Tillgängligt belopp var 313 kr och då hade förutom mina insatta ca 10 000 kr även krediten på 10 000 kr nästan helt utnyttjats (den använder jag aldrig). Ca 20 000 kr plötsligt helt borta. Jag såg på alla transaktioner att det mestadels rörde sig om runt tusenlappen på olika restauranger på Irland och där var jag ju inte. Jag hade inte lämnat ifrån mig kortet en enda gång men några gånger använde jag det i automater och det är troligen då det har hänt.

Självklart ringde jag och anmälde stölden och blev vidarekopplad två gånger innan jag kom till rätt person. Nu tickade även pengarna för dyra samtalskostnader från ett icke EU-land iväg, precis som under samtalen dagen innan, de som gällde bilen. Ni kanske förstår hur det kändes, eller borde ha känts. Men där kan jag kanske tacka min konstiga hjärna för att den återigen blockerade känslor som panik, ångest och andra negativa känslor och i stället lät mig bli saklig och lösningsfokuserad. Jag fick veta att papper att fylla i skulle skickas till min hemadress och att en polisanmälan måste göras. Ett reklamationsärende sattes igång och mitt kort spärrades men mer kunde inte göras förrän jag fyllt i och skickat in de papper som behövs. Lite märkligt att det krävs pappershantering i den digitala värld vi lever i. Jag tror att jag får tillbaka alla pengar men det kunde kvinnan jag pratade med inte bekräfta.

Jag bestämde mig för att skjuta det här problemet åt sidan tills jag kommer hem och har möjlighet att göra det som nu krävs. Nu kan jag inte ens se kontot som var kopplat till kortet. Tydligen har både kort och konto spärrats och jag har inte tillgång längre. Ett märkligt upplägg men så fungerar det uppenbarligen när det bara är ett konto kopplat till ett kort. Som tur är har jag mitt kort från min ordinarie bank med mig också och min son finns också här som en trygghet om det skulle bli strul.

Vi åt frukost och gav oss sedan ut på en morgonpromenad i Honiton. En stad vi inte hade tänkt besöka men som vi nu fick lära känna lite.

Vi gick in i en butik där intäkterna gick till hjälpverksamhet och köpte varsin mugg. Den trevliga kvinnan i kassan visade intresse för var vi kom ifrån och det ena gav det andra och snart visste hon om hela vår situation. Alla dessa varma och deltagande personer gjorde oss lite mer vänligt inställda till den här staden. Vi skämtade om att våra muggar skulle få oss att minnas och skratta åt allt elände vi hade råkat ut för här.

Många namn på butiker och platser hade ordet lace i sig. Vi fick höra av kvinnan i butiken att det hade funnits många verksamheter som tillverkade spetsar här och då blev det mer logiskt.

Jag smygfotade en kvinna som, så fort barn närmade sig vägövergången, gick ut i gatan med sin stoppskylt. Jag skulle kalla henne skolpolis men vet inte om det är rätt benämning.

En liten stunds vila utanför en kyrka.

Vi såg många olika varianter på hur man kan pynta sina trädgårdar.

Utanför ett fint stenhus växte något, som ser ut som ett sjöodjur upp ur jorden. Kanske Nessie från Loch Ness har en släkting här.

När vi kom tillbaka till hotellet skickade jag ett meddelande till Toyota Eurocare Utlandsjour, hädanefter kallar jag bolaget TEU. Jag ville så klart veta hur det gick med bilen och även om vi skulle lämna eller ha kvar hotellrummet. Första beskedet var att det bara var att fortsätta vänta på besked från larmcentralen i England om ifall de hade hittat en verkstad som kunde utföra däckbytet samma dag. När utcheckningstiden närmade sig gick vi ner till receptionen och frågade om de kunde förvara vårt bagage någonstans tills vi visste vad som skulle hända. De otroligt snälla och hjälpsamma personer som arbetade där lät oss ställa in bagaget i deras kontor och de var deltagande och intresserade av hela vår situation, var vi kom ifrån och hur vi hade planerat.

Vi gick återigen ut på stan och denna gång för att hitta någonstans att äta lunch. Restaurangen Boston Teaparty hade en mysig innergård där vi smaskade i oss fantastiskt god mat. Min veganska matkreation gjorde mig nästan lyrisk. Att serveringspersonalen var väldigt trevliga och välkomnande var en fin bonus.

Det fanns även en annan väldigt hungrig gäst men han var inte lika välkommen. Han var dock otroligt snabb på att sätta i sig rester från gäster som nyss gått iväg och innan han blev bortschasad fyllde han sin mage rejält.

Vi fick ett meddelande från TEU om att verkstaden trodde att de skulle hinna göra däckbytet dagen därpå och att ett nytt hotellrum skulle bokas. Vi gick tillbaka till hotellet men där hade de inte fått någon bokning än. En ny kille satt i receptionen men han hade hört om vår belägenhet och var lika vänlig och hjälpsam som sina kollegor. Vi fick kaffe och satte oss ner i soffor vid restaurangen för att vänta. Det tog drygt en och en halv timme innan den stort leende killen i receptionen glatt vinkade till oss att vi skulle komma. Ett likadant rum som tidigare med en dubbelsäng och en singelsäng och vi installerade oss ännu en gång utan att veta hur den närmaste tiden skulle se ut. Vi meddelade airbnb-boendet att vi inte skulle komma och sedan kunde vi bara hoppas på att få bilen nästa dag. Då skulle vi hinna med resten av vår planerade resa. Men tyvärr kom vi inte till Plymoth och St Ives. Ovissheten var inte kul men det fanns inget att göra åt det så det var bara att acceptera situationen. Fattig och utan bil i Honiton 😀 Nej, riktigt så illa var det inte och pengarna kommer med största säkerhet att hitta tillbaka till mig.

Nu återstår bara att berätta om trubbel nummer 3 men det trubblet kunde vi raskt lämna över till andra och fortsätta på en roligare väg.

Alla onda ting är tre. Jag ändrar lite i uttrycket så att det passar de närmaste dagarna i berättelsen om den här resan. Men å andra sidan är de goda tingen så många fler och tack och lov löser sig det mesta.

Dagen började i alla fall bra. Efter ca 20 minuters bilresa från vårt boende kom vi till Stonehenge och det blev ett självklart stopp. När vi hade passerat kassan och fått våra armband, som bevis på att vi hade betalat, började vi med att gå in i muséet. Min son laddade ner information att lyssna på i mobilen men jag har ju bristande koncentrationsförmåga så jag nöjde mig med att titta och försöka läsa små stycken om den här märkliga platsen. Den här stenen är en exakt kopia av sten 60, en av stenarna i cirkeln. Originalstenen väger ca 28 ton.

Så här tror man att de som byggde och använde Stonehenge bodde.

Från muséet kunde man välja att åka med en av bussarna eller promenera bort till själva sevärdheten. Många valde bussåkande men vi funderade inte ens på det alternativet. Det var en promenad på några km och trots att regnet hängde i luften så var det en skön dag. Vägen till stenarna var rak, asfalterad och ganska trist men den tog oss dit vi ville och det var huvudsaken.

I stället för att jag skriver en faktatext så kan ni, om ni har lust, läsa informationen nedan.

Ett välbesökt turistmål men det var inga problem att komma fram till avspärrningen och få fri sikt. Stigen gick runt hela platsen så vi kunde titta från alla håll.

Det här är originalentrén till Stonhenge och den är bäst bevarad. Om jag minns rätt var de extra noga när de byggde den här delen och lite slarvigare med de delar som nu har rasat.

Ännu en fejkad och ihopklippt bild som vi senare försökte efterlikna.

Vi valde en annan mycket finare väg tillbaka.

En liten bit kvar till besökscentret och vi hade en liten tanke om att kanske äta mat där.

Men vi vände nästan direkt innanför dörrarna för vi orkade inte trängas. Det var helt enkelt inte värt besväret.

Vi bestämde oss för att åka ut mot kusten men det var synd att vi tog det beslutet. Här ser vägen ganska skaplig ut men fruktansvärt dåliga vägrenar kom med jämna mellanrum. Då menar jag otroligt dåliga och misskötta vägrenar med vassa och höga asfaltskanter med någon eller några dm djupa, ojämna och steniga avsnitt bredvid. Vi körde lugnt men bakom en kurva kom en mötande bil lite väl snabbt och för att undvika en krock hamnade vi tyvärr i ett av de värsta hålen. Det blev så klart punktering och när vi stannade till lite längre fram var däcket helt tomt.

Här hamnade vi och konstaterade att nu tog vi oss inte längre. Jag tror inte att några relativt nya bilar har reservdäck med sig, och det finns inget i min bil heller, så här förstod vi att vi skulle bli stående ett tag. Som tur är ingår vägassistans i leasingkontraktet och det gäller även i många andra länder än Sverige. England är ett av de länderna.

Jag ringde numret för assistans utanför Sverige och fick ett väldigt fint bemötande. Men vilket krångel och vilken tid det tog när Toyota Eurocare Utlandsjour skulle ordna allt via sin engelska motsvarighet. Det blev både till viss del fel och tog lång tid. Här var vi fast i drygt fyra timmar och då hade vi under den tiden fått ett besök av en servicebil, en vanlig personbil, vars förare trodde att han skulle hjälpa oss att byta däck. En väldigt trevlig kille som, precis som vi, skakade på huvudet och konstaterade att med tre parter inblandade så blir det lätt fel. Det bolag han representerade trodde att vi hade ett reservdäck men det hade jag varit tydlig med att vi inte hade.

Här satt vi och väntade…och väntade…och väntade.

Att ringa från England kostar skjortan sedan Brexit, och efter de första samtalen med bolagen i båda länderna övergick vi till att skriva meddelanden. All kontakt mellan Toyota Eurocare och det engelska bolaget skedde tydligen via mail och det tog tid innan vi äntligen fick hjälp av den bärgare, som faktiskt hade bokats från det engelska bolaget,. Alla vi pratade med var fantastiskt trevliga och ville hjälpa och så var det även med killen med bärgaren. Han hjälpte oss inte bara med att bärga bilen utan hade även kontakt med det engelska bolaget, som under tiden hade bokat ett hotellrum åt oss. Först fick vi besked om att en taxi skulle komma för att köra oss till vårt nästa boende och sedan bestämdes det att vi skulle få en hyrbil att köra dit med. Det fanns inga lediga hyrbilar så till sist bestämdes det att det var bättre att vi bodde på hotell i Honiton, där bilen skulle fixas. Det var många turer fram och tillbaka och det var skönt att bärgaren tog beslutet att vi skulle åka med honom till hotellet i stället för att vänta på en taxi.

Det var tur att vi hade både smörgåsar och dryck under den långa väntan på att få hjälp och vi lyckades båda hitta varsin plats där vi lite undanskymt kunde lätta på blåsan. Det var absolut inget fel på allas vilja att hjälpa oss men vi hade förmodligen kunnat fixa allt betydligt snabbare själva. Tyvärr var det bankholiday den dagen. Jag vet inte vad det innebär men tydligen var det mesta stängt. Bärgaren lämnade därför först av oss vid vårt hotell och tog sedan bilen till en uppställningsplats någonstans. Enligt honom borde ett nytt däck vara på plats redan nästa dag så att vi skulle kunna åka vidare. Riktigt så blev det inte och dessutom dök ett annat lite chockartat problem upp morgonen därpå.

När vi äntligen kom till hotellet checkade vi in och gick sedan ut för att ta en kvällspromenad och titta lite på Honiton, den stad vi inte alls hade planerat att stanna till i. Vi hade meddelat vårt bokade airbnb om att vi inte skulle komma men eftersom vi just där hade två nätter bokade hoppades vi på att kunna bo där den andra natten. Vi somnade gott med hopp om att våra planer inte skulle behöva ändras alltför mycket. Det var ju trots allt bara ett däckbyte det handlade om.

Jag började inlägget med att alla onda ting är tre. Det här var nummer ett. De två följande dagarna kom nummer två och nummer tre.

Färjan från Calais till Dover gick 08.05 och vi behövde vara på plats minst en timme innan avgång. Självklart var vi i hamnen i god tid innan den incheckningstiden. Vi fick visa våra pass flera gånger och svara på ett antal frågor men i tullen viftades vi förbi.

Sedan var det bara att vänta men i god tid före avgång kunde vi köra ombord.

Någon vecka innan vi gav oss av visade väderappen regn, regn och ännu mera regn men allt det försvann vartefter vi reste. Vi fick en rejäl regnskur över oss i något av de tre länder vi passerade på väg till Calais men då spelade det ingen roll eftersom vi mest bara satt i bilen. Som ni ser var det en fantastisk morgon för en båtfärd. Att vi valde färjan i stället för tunneln var i första hand en kostnadsfråga. Men vi konstaterade att det var ett klart mycket bättre alternativ att få se och uppleva den sköna och fina överfarten med båt.

Kanske känner ni igen tornen från förra inlägget.

I tunneln hade vi inte fått se Dovers vita klippor.

Även här hade min son i förväg gjort en målbild för dagen. En gammal bild av oss två som monterades in i en bild från båten. Den högra bilden skulle bli så lik som möjligt men kanske lyckades experimentet bättre i förra inlägget.

Det var jag som körde av färjan när vi kom fram och jag upprepade, som ett mantra i mitt huvud, vänstertrafik, vänstertrafik, vänstertrafik. Det gick förvånansvärt lätt att komma in i att köra så. Visst blev det några krockar i huvudet ibland i rondeller, högersvängar och på de tre- till fyrfiliga motorvägarna där det var mycket att hålla koll på och lite bökigt att se bilarna i omkörningsfilerna till höger om oss när vi ville byta fil. Men som tur var stannade krockarna i huvudet och vi lärde oss snabbt. Vi har turats om att köra och stöttat varandra.

Vi hittade ett område med vandringsleder och stannade till för att få röra på oss lite. Det blev inte en lång vandring men en skön promenad vid rapsfält…

…och genom en bokskog med bluebells (det engelska namnet på blomman).

Det fanns även andra blommor men bara den här fastnade på bild.

Under tidigare resa runt i Europa åkte vi ibland på vägar som gick fram som i en trädtunnel. Jag har aldrig sett träd som går ihop med varandra över vägar i Sverige men kanske finns de där jag inte har varit.

Vi hann med ännu ett besök och kom till Sydöstra Englands näst högsta topp 😀 ,Leith Hill (296 möh).Mulet väder men ändå en trevlig liten vandring.

När vi kom ner från kullen så hamnade vi i en rhododendronskog. Vackert!

Vi bodde i ett väldigt fint airbnb-boende och den här dagen blev precis som planerad. Dagen därpå blev lite mer problematisk och det ska jag berätta mer om när tid och möjlighet kommer nästa gång. Ni förstår säkert att jag ligger efter rejält med inläggen och att det jag nu skriver om hände för ett antal dagar sedan. Så småningom kommer jag ikapp och även om vi utsattes för en del prövningar så har de senaste dagarna kompenserat mer än väl för det.

Från hamnen i Travemünde åkte vi mot dagens etappmål Calais, en resa på ca 80 mil. Märkligt nog har jag inte en enda bild från den resan och inte min son heller. Vi stannade så klart ett antal gånger för att tanka, äta och sträcka på benen men jag tror att vi var för fokuserade på målet för att tänka på att fota och dessutom åkte vi nästan bara på motorvägar. Vi var nog helt enkelt inte inspirerade utan ville bara komma fram. Och fram kom vi ca 19.00. Så fort vi hade packat in våra väskor i lägenheten gick vi ut för att upptäcka i alla fall en del av Calais. Det vi i första hand ville se var stadshuset och dess torn. Alla som har varit i Calais känner säkert igen sig här.

En skön kväll och vädret kunde vi absolut inte klaga på.

Min son fick för sig att han skulle ta tidigare bilder på oss två och klippa in i motiv från platser vi senare skulle besöka. Sedan skulle vi försöka återskapa bilderna på riktigt och det första försöket blev så här. Om ni inte direkt ser vad som är äkta och inte äkta så kan jag avslöja att den första bilden inte är från vårt besök här. Det är svårt att få placeringar och miner exakta men det behöver ju inte alltid vara perfekt.

Vi promenerade lite planlöst men med en tanke om att ta oss ner till hamnen.

Min son ville göra de två statyerna sällskap och plötsligt blev han ganska liten.

Jag gillar palmer, kanske för att de är väldigt sällsynta i mina hemtrakter. Faktiskt så gott som obefintliga utomhus.

Den lågt stående kvällssolen förändrade färgskalan en del. Det är inte den svenska flaggan som vajar högst upp utan en blå och vit flagga, Calais flagga.

En fyr, en bit upp på land men kanske syns den ändå från havet.

På väg tillbaka till lägenheten passerade vi de här bistra männen igen. Jag krokade arm med en av dem men han såg inte gladare ut ändå. Inte mer bister heller.

Ni förstår nog att vi var väldigt trötta när vi kom tillbaka och efter en kopp te och några mackor var det snart dags för sängen. Dagen därpå var det dags att ta färjan över till Dover.

Dag 2

Den här dagen började i Ljusdal och slutade i Uppsala hos min son. När jag åker den här vägen stannar jag oftast i Tönnebro för att få röra på mig lite och för ett toabesök. Det finns en liten naturstig, alldeles lagom lång för att bara få igång rörelseapparaten och mota bort stelheten.

När jag kom till Uppsala sken solen fortfarande och jag fick njuta en stund av en vacker körsbärsblomning.

Min son bjöd på en supergod gryta, som även räckte till att fylla mattermosen dagen därpå. Efter middagen ville vi båda ta en promenad och då hade molnen börjat tätna. Vi har gått många promenader i Uppsala och det finns massor av fint att se men den här gången blev den nya bron över Fyrisån det huvudsakliga målet.

Det finns en hel del skogs- och naturområden centralt och vi båda tyckte att tystnaden här var väldigt skön. Helt tyst var det så klart inte. Fåglarna sjöng så fint för oss men det gjorde de under hela stadspromenaden också.

Dag 3

Vi kom iväg ca kl åtta på morgonen och dagens mål var att nå färjehamnen i Trelleborg. En lång dagsetapp alltså, drygt 70 mil. Färjan gick 22.00 så vi hade god tid på oss och vi hade även planerat in ett besök i Glotternskogens naturreservat, lite utanför Norrköping. En skön dag med en värmande sol och en fin stig. I alla fall i början. Det här är en urskog och då får oftast de träd som fallit ligga orörda. Den stig som fanns närmast sjön var röjd och med bra framkomlighet. Lite senare blev det värre.

En livrädd kopparödla som inte vågade röra sig när vi kom för nära.

Ja, ni har ju lärt känna min son via bloggen och vet att han gärna hoppar, klättrar eller gör balansövningar när han känner för det och när ett bra tillfälle dyker upp.

Men ibland står han också helt stilla och bara tar in det han ser.

Harsyra.

Mattermosen kom fram och grytan smakade om möjligt ännu bättre.

Stigen svängde bort från sjön och till att börja med var det bra framkomlighet. Ibland dök det upp något enstaka fallet träd men det kändes helt ok. Tills vi hade klivit över eller tagit oss under så många träd att vi plötsligt stod mitt i ett område där inget håll såg genomträngligt ut. De här bilderna visar inte de värsta platserna. Vi kröp, klättrade över och trängde oss igenom snåriga och trånga områden och efter ett tag började vi titta på klockan med en liten aning oroskänsla. Klockan tickade snabbt iväg och vi var ju tvungna att ta oss framåt.

Efter ett tag skrattade jag till och sa att snart ser vi nog ut att ha varit i slagsmål med vilda katter och just då tittade jag till på min arm och såg att flera rivsår blödde ganska bra. Fram med en pappersnäsduk för att hejda blodflödet (som inte var jättestort) och sedan var det bara att fortsätta med forcerandet av moder natur. Till sist kom vi fram till sjön igen och gissa om det var skönt att kunna gå som vanligt på en fin stig.

Jag kan inte avgöra om det här är en padda eller en groda men den är ganska söt i all sin fulhet. Den satt mitt på vägen och jag hoppas att den inte blev överkörd. Förhoppningsvis skuttade den iväg när vi hade försvunnit. Kanske trodde den att vi inte skulle se den om den satt helt stilla.

Vi hade inte lika mycket tid på oss som vi hade räknat med när vi for vidare men vi hann i alla fall med ett fikastopp utanför Mjölby. Det kändes extra kul att stanna till där, vid en stad där jag bodde i fyra år och var sysbo med min lillasyster. Det är en fin rastplats men jag har ju aldrig haft anledning att stanna där förr.

19.30 var vi på plats i kön för att få åka ombord på Akka, den färja som skulle ta oss till Travemünde.

Det tog ett bra tag innan nästan alla långtradare hade kört ombord och då var det dags för oss med personbilar. Vi hamnade längst fram på det nedersta bildäcket och fick köra in i ett trångt utrymme. Vi förstod att vi skulle få vänta länge på vår tur att lämna färjan morgonen därpå och att få backa ut hela vägen. Men först skulle vi sova gott i vår hytt.

På morgonen satte vi oss i bilen och var beredda på en lång väntan. Men plötsligt öppnades taket och vi blev först, på det här bildäcket, att få köra iväg. Vilken väldigt trevlig överraskning.

Som förväntat hinner jag inte med bloggande eller bloggläsande i den vanliga takten men när jag får lite tid över kommer jag på besök eller skriver ett inlägg.