Det var dags att säga hejdå till hela den brittiska ön och det var både lite trist och väldigt skönt att känna att nu skulle vi snart komma hem. För min del var det några fler dagar kvar än för min son men jag var ändå på väg. Klockan 04.00 satte båda våra alarm igång och vi var snabbt uppe och fixade det som behövde fixas inför avfärden. Frukosten planerade vi att äta i bilen i färjehamnen så det var bara oss själva vi behövde göra klara. Ja, lite småplock också som att packa ner det sista.

Vi kom iväg som planerat och före fem var vi på plats för att vänta på ombordkörning. Man ska vara på plats minst en timme i förväg och vår färja avgick strax efter 06.00.

Frukosten smakade bra och jag hann t o m gå bort till toan och borsta tänderna. Det hade jag också räknat med att kunna göra. Det var fler som gick dit med samma syfte.

Färjan avgick och vi hade 1,5 timmars överfart att fördriva med något. Vi gick ut på däck, kollade lite i taxfree och hittade några fåtöljer att sitta bekvämt i. Vi vinkade så klart adjö åt de vita klipporna också. Jag tror inte att jag återkommer, men man vet ju aldrig.

När vi kom från Calais och körde iland i Dover fick vi en extra timme pga olika tidszoner och nu förlorade vi samma tid. Vi kom iland 09.30 och vi tyckte att vi hade god marginal för att vara framme vid nästa färja i Travemünde senast 19.00. Avgång var 22.00 och jag hade för mig att de skulle stänga incheckningen en timme innan avgång. Kanske var det bara den manuella inchekningen det rörde sig om men jag tyckte att 19.00 kändes som en bra marginal att ha. Vi hade en dagsetapp på drygt 80 mil framför oss och beräknade att det skulle ta ca 9 timmar. Tid över för diverse småstopp alltså.

Men bara för att resan gick smidigt åt andra hållet så betyder det inte att det skulle gå lika lätt igen. Det var köer av olka anledningar och någon gång lockades vi av gps:en att ta en snabbare väg eftersom det var ett stopp längre fram. Den vägen var det många som också valde och även där blev det köer. Jag såg hur tiden rann iväg mer och mer och jag tvivlade faktiskt en stund på att vi överhuvud taget skulle hinna med färjan. Jag såg pengarna för hytt och resa försvinna och nya kostnader för hotell och en ny bokning av överfart komma. Vi turades om att köra och eftersom vi mestadels åkte på autobahn när vi var i Tyskland så drog vi på lite extra där det var tillåtet. Jag tittade till på hastighetsmätaren när min son körde och konstaterade att jaha, min bil funkar bra i 150 km/h också.

Kl 20.45 checkade vi in i de automater som fanns för syftet och nästan genast fick vi köra ombord. Egentligen ganska perfekt men inget jag vill göra om. Vi hann men det kändes som om det var i sista stund. Vi sov gott på färjan Nils Holgersson och nästa dag vaknade vi i Sverige, närmare bestämt i Trelleborg. Det kändes otroligt skönt att få köra av på svensk mark och att inte ha en viss tid att passa.

Det tog ganska lång tid innan vi fick köra av färjan men när vi kom ut i solskenet visste min son vart vi skulle åka för att få ett fint frukostställe. Jag hoppade snabbt in i en matbutik för att köpa en soygurt (de jag hade haft med mig var slut) och med min vanliga müsli kunde jag njuta som jag alltid gör av min favoritfrukost. Vilken tur att min son har varit i Trelleborg i arbetet och visste var den här fina platsen finns.

Vi omgavs av både vatten, gröna gräsmattor och fåglar. Här spatserar två gravänder ner i vattnet för att ta sig en simtur.

Grågäss och längre ut någon slags måsar.

Syns det att jag mår gott 😀

Vi hade bestämt med min lillasyster i Motala att vi skulle komma förbi för en fika och en promenad innan vi fortsatte hem till min son i Uppsala. Någon slags längre paus behövde vi och vi hade fått en förfrågan från min syster tidigare under resan. Men innan vi kom till Motala stannade vi till för lite lunch.

Gissa vem som blev gladast när vi kom och naturligtvis hamnade både jag och min son på golvet. Vi fick kramar redan i dörröppningen, ja han når upp så långt när han står på bakbenen. Trots att hans absoluta favoritmänniska var där så ansåg Rocky sig ha tid med oss två besökare. En stor skillnad mot när vi reste tillsammans förra sommaren och jag bara accepterades.

Rätt som det var hade jag en mjuk vovverumpa i knät och då måste jag ju passa på att kramas. Det är klart att vi människor kramades också men hundälskare har en viss förmåga att prioritera de fyrbenta. Det är inte alls underligt och ingen av oss som var där skulle göra annorlunda.

Fika på syrrans uteplats. En konstigt beskuren bild men Rockys favorit ville helst inte vara med i offentligheten

Sedan blev det en skön promenad och bad för Rockys del.

Det var dags att fortsätta färden till Uppsala och lagom till middagstid var vi framme. Vi beställde varsin pizza med hemkörning och min veganska pizza med kantareller, soltorkade tomater, purjolök, tomatsås och vegansk ost smakade himmelskt. Jag blev förvånad över hur mycket kantarell den smakade.

Dagen därpå skulle jag åka vidare hemåt med en övernattning i Ljusdal, samma stuga som på nervägen. Jag kör helst inte hela vägen själv på en dag så det blir oftast i några etapper. Men eftersom incheckningen var satt till efter 17.00 hann vi gott och väl med en promenad i vackra Uppsala. En stad som jag har lärt mig uppskatta under alla promenader jag och sonen har gått där. De senaste åren har vi letat efter stolpar, ni vet de där som återkommer varje sommar och som är en friluftssatsning från kommuner och orienteringsklubbar. Hittaut.nu heter appen om någon nu inte visste det. Vi kollade in kartan och såg att en stolpe fanns alldeles bredvid den nya bron. Om ni klickar på första bilden ser ni att stolpar inte alltid är stolpar utan någon annan slags markering som är fäst någonstans. Det kan vara i skyltfönster och på gatlyktor eller andra platser. Men de brukar synas bra om man bara tittar på rätt sida.

Jag registrerade fem stolpar innan vi tyckte att vi skulle gå tillbaka. Vi gjorde en liten omväg runt en matbutik som har god vegansk salami. Inte jämförbar med köttsalami men ändå god. Jag köpte med mig några sådana för i Östersund har jag inte sett några liknande. Som ni ser var det en härlig dag. Bilderna längst ner i galleriet från Uppsala visar Lennakatten,  en 33 km lång museijärnväg i Uppland, från centrala Uppsala till Faringe, som trafikeras av historiska ånglok, diesellok och rälsbussar. En riktig stins viftade med sin spade för att släppa iväg tåget.

Jag har inga bilder från min hemresa. Jag åkte till Ljusdal, sov gott i stugan och fortsatte hem dagen därpå. Jag kom hem måndag förmiddag, gick en liten promenad. Resten vet ni. Det var kämpigt att gå och på tisdagen tog jag kontakt med HC och plötsligt var jag inlagd. Inga fel på hjärta eller lungor men nästa vecka fortsätter utredningen

Lite kuriosa från resan får avsluta. Den handskrivna lappen hade vi stor nytta av längs vägarna. Vi lärde oss ganska snabbt de olika hastigheterna men den fick vara kvar som stöd.

En märklig sak la jag märke till redan i London för ganska många år sedan och jag kunde konstatera att på många platser sitter fortfarande de olika kranarna för varmt och kallt vatten en bit från varandra. De kan sitta på varsin kortsida ibland och då är det lite knepigt att få lagom temperatur. Ungefär som skämtet om att stoppar man en hand i hett vatten och en i kallt så blir genomsnittstemperaturen behaglig. Jag kan berätta att så är det inte. Ibland försökte jag skvätta från båda kranarna in mot mitten men det blev aldrig bra. Antingen fick jag använda antingen kallt eller varmt vatten eller så var det bästa att hälla upp en blandning i handfatet. Men det var sällan jag tog till den enkla lösningen. Men jag ska vara ärlig och berätta att på de flesta platser vi kom till hade engreppskranar för både kallt och varmt vatten installerats.

THE END

Nu slår jag ihop några dagar i samma inlägg för att skynda på fram till slutet av resan. Inte för att jag egentligen har bråttom, jag kommer ju knappt utanför dörren, utan bara för att det känns skönt att bli klar. Som jag skrev tidigare hade vi bokat två nätter här utanför Norwich och det var väldigt skönt. Det gjorde inte så mycket att hela förmiddagen regnade bort. Vi slappade och satt mycket framför varsin dator. Det var mycket att ta igen och nu fanns det en möjlighet att komma ikapp lite. Ibland slängde jag en blick ut genom ett fönster och fick se den stiliga tuppen och även hans hönor. Jag tror att hans harem bestod av fyra damer. Han var duktig på att gala på morgonen men han lyckades aldrig väcka mig. Då var han för sent ute. Jag tror dock att min son blev lite störd.

Efter lunch ville vi ändå komma ut lite och det såg ut som om regnet lugnade sig lite. Vi hade dagen innan fått lite tips av vår värd om var man kunde komma till havet och vandra. Han nämnde den lilla byn Covehithe, som låg precis vid havet. Vi åkte dit och parkerade vid den gamla kyrkan, som delvis var en ruin.

Den ska fortfarande användas men vi kom inte längre in än innanför den här grinden. Det hade varit kul att få titta in men vi vände på klacken och styrde mot havet i stället.

Vi såg stora fält med massor av grisar, både små och stora, och alla hade de sina krypin. Jag är inte mycket för uppfödning av grisar, eller en del andra djur, men jag tror att de här grisarna ändå hade ett förhållandevis gott liv.

Vi gick en liten bit och såg tillbaka mot kyrkan.

En smal gångväg men jag gillar små stigar med mycket växtlighet på sidorna. Nu regnade det nästan inte alls och om jag minns rätt så blev det uppehåll ett tag också.

Vi hade sett liknande varning lite tidigare men vi fortsatte för att se hur illa det var.

Och plötsligt tog gångvägen abrupt slut.

Det gick en väg längs klippkanten, eller var det mest bara sand, och den valde vi att följa.

Vi bestämde redan här att vi skulle gå ner på stranden också när vi kände oss nöjda med att gå här uppe.

Vi fick synliga bevis på att det var instabilt och vi höll oss en bit från kanten.

Men här tyckte vi ändå att det kändes bäst att gå tillbaka. Det kanske inte var någon överhängande fara men erosionen hade tagit en bit av gångvägen så det kändes lite olustigt. Då var det nog säkrare på stranden.

Som vanligt var det skönt att promenera när vi väl kom ut. Några regnstänk ibland gjorde inte så mycket.

En bit bakom mig hade en man satt upp ett tält och han hade flera fiskespön monterade utanför. Undrar hur det fisket går till. Jag fick aldrig veta men förmodligen måste det vara väldigt långa linor om han trodde att han skulle få fångst så långt från vattnet.

Det var inte mycket till vågor men jag fascinerades ändå av hur de ser ut i olika faser när de bryts nära land.

Min son upptäckte en liten säl som simmade omkring en bit ut. Ibland dök den men sedan kom den upp på ungefär samma plats igen. Stackarn, vi såg bara den enda sälen så förmodligen var den helt ensam. Nästan omöjlig att fota men det går ändå att urskilja en klump med ögon.

Vi gick längs stranden en bit och återvände sedan till bilen. Men innan vi lämnade havet satte vi oss och åt vår matsäck. Är man på utflykt så är det gott med matsäck.

Dagen därpå var det vår sista dag i Storbritannien, om vi inte räknar morgonen då vi tog färjan till Calais. För en gångs skull hade vi bokat ett hotell en liten bit från Dover och färjehamnen. Att vi bodde på hotell två nätter i Honiton var pga lite olyckliga omständigheter så de nätterna räknar jag inte, vi hade ju inte bokat dem själva. Vi checkade in på hotellet och eftersom det var gångavstånd till en stig på de vita klipporna så gick vi naturligtvis dit. Den här dagen regnade det inte på oss och det uppskattade vi. Vi följde skyltar som angav att vi skulle följa en stig över det här fältet. Fyren där framme kom med i bilderna när vi från havet, på båtresan från Calais, såg klipporna första gången.

En fin promenad att gå.

Skylark är Sånglärka och meadow pipit är ängspiplärka. Jag vet att jag såg lärkan någon gång under resan men jag minns inte om det var här eller någon annanstans. Inte heller vet jag vilkens sorts lärka det var.

Så småningom kom vi fram hit och förmodligen är det båten där borta jag pekar på.

Vi visste inte om vi skulle få någon chans att faktiskt se de vita klipporna men vi skulle i alla fall kunna säga att vi har promenerat uppe på dem.

Men här såg min son något fint.

Han står inte i luften men väldigt nära. Otäckt för en mamma att se. Men glad är han och jag var också glad när han kom in lite längre från kanten.

Vad roligt att vi fick se klipporna från den här vinkeln också.

Det går många båtar på linjen Dover – Calais och några går även till andra orter.

Jag låter några blommor vara med också.

Där borta i diset syns färjehamnen där vi tidigt morgonen därpå skulle lämna den här stora ön.

Vi gick tillbaka till hotellet och det blev en tidig kväll. Redan vid niotiden släckte vi och båda hade vi ställt våra alarm på 04.00. Här märkte jag för första gången att jag hade problem med att orka gå även på plan mark. Vilken tur att det funkade bra ända hit.

Strax innan vi kom till hotellet gick vi förbi den här telefonkiosken. Återbruk kan man nog kalla den och innehållet är kanske också återbruk. Jag gissar att det är något liknande de bokskåp som finns lite här och där i svenska städer där man får ta en bok och gärna lämna kvar en annan.

Det kändes som ett bra avslut på rundresan i Storbritannien men än var det några dagar kvar innan jag kom hem till Frösön.

Vi hade provat på det mesta av det naturen runt om i Storbritannien bjuder på men en vandring på hedar fanns kvar att göra. Det var en grå dag när vi styrde vidare mot näst sista boendet utanför Norwich i Norfolk. Det kändes väldigt bra att vi hade bokat två nätter där för vi var ganska slitna efter intensiva dagar. Denna bitvis regniga dag kom vi först till Levisham moor, en liten del av North York moors. Det är ett högt beläget hedlandskap med trädbevuxna floddalar, religiösa lämningar och tidlösa byar. Min son hade sett ut en ca 8 km runda som började på heden för att sedan fortsätta nere i en ravin. Det tyckte jag lät perfekt. Byarna såg vi inte till men kanske fanns de lite längre bort. Jag minns inte heller några religiösa lämningar men det är mycket möjligt att vi missade dem.

Redo för hedvandring.

Såvitt jag förstår är Horcum Dyke samma dal, skapad av vatten på något sätt, som Hole of Horcum som det också fanns skyltat till. Men jag kan inte vara helt säker.

Här kommer den stig upp som vi senare återvänder på. Men vi började med att hålla oss uppe på heden.

Disigt och långt ifrån bra fotoväder men lite kan man ändå se.

Får verkar det finnas gott om i hela Storbritannien. Enligt mig gör de lanskapet finare.

Fortfarande uppehåll…

…men ganska snart började det regna. Inte jättemycket och vi ville absolut inte vända tillbaka till bilen. Kameran mådde bra under jackan och kom bara fram korta stunder

Här hade vi rundat ungefär halva ravinen och det var dags för en promenad ner i de lite roligare och mer omväxlande miljöerna.

Min son och hans gula regnjacka ger bilderna lite extra färg.

Det droppade lite från molnen under största delen av promenaden men när det inte var mer än lite duggregn så åkte luvorna av.

Det finns inte så mycket att skriva om här. Någon guidad tur med mycket information bjuder jag inte på. Kanske för att jag själv var väldigt nöjd med att bara gå där i naturen utan att bry mig om så mycket mer än hur vi gick.

Jag fick en fråga om ifall de gula buskarna i flera inlägg är ginst. Jag var väldigt osäker men här kan man själv kanske bedöma om det är så.

Bloggvänner är en stor källa till kunskap. Nu har jag fått veta av Anita L att det här är ärttörne, eller Gorse på engelska. Som alltid är jag tacksam för information.

Vi passerade en grind och kom in i en stor, vidsträckt fårhage. Inga av dess invånare ville komma och bli klappade av oss. De lät oss gå förbi ganska nära men inte för nära. Då gick de iväg åt andra hållet.

Allt måste noga undersökas.

Något får eller lamm verkar göra något kul eller så blev min son bara glad av att se dem.

Och visst är de charmiga och tillför mycket till landskapet. Det gällde att passa sig från att kliva i bajs dock för det fanns det gott om.

Jag tittar ut över dalen och ser att det är ganska mycket stig kvar innan vi är klara med vår lilla vandring.

Som ni märker är inte berättarlusten lika stark och inlägget inte lika innehållsfullt som de jag skrev i början av resan. Det kan så klart bero på att vi tog det lugnare och att bilderna säger tillräckligt. Eller så är bloggarenergin lite försvagad just nu. Hur som helst så hoppas jag att ni förstår att det här också var en väldigt fin och trevlig dag, trots regn. Vi åkte vidare till vårt airbnb-boende och det kändes väldigt skönt att inse att nästa dag skulle bli en väldigt lugn dag. Bara en liten utflykt och resten av tiden myckt vila och återhämtning.

Vi befann oss fortfarande i Skottland men skulle under dagen passera gränsen till England. Vi åkte på en liten smal byväg när jag plötsligt bromsade in, vevade ner rutan och tog en bild på den här kossan (eller kvigan eller tjuren, svårt att se med så mycket päls). Min son undrade så klart och det hade räckt med att jag tyckte att den var söt men jag mindes att min syster och hennes son, vid en resa i Skottland tidigare, hade letat efter just den här sorterns kor men aldrig lyckats hitta någon. Det var ju helt nödvändigt att ta en bild och skicka till min lillasyster.

Vårt mål för dagen var ganska vagt. Det enda vi hade planerat var att komma ut till kusten och vandra vid havet. Men innan vi lämnade Skottland sa jag något om att vi inte hade sett ett enda skotskt slott. Det kändes som om vi hade missat något. Eftersom jag körde tog min son fram sin mobil och snart hade han letat upp ett skotskt slott och sa att han skulle bjuda mig på inträdet som en tidig morsdagspresent. Det tackade jag inte nej till och så blev det i alla fall ett besök till ett skotskt slott.

Vi kom till Tantallon Castle och det såg lovande ut. Jag tycker faktiskt att det var bättre och mer spännande med en ruin än ett fortfarande välskött och fungerande slott. Jag kan inte, som ni vet, hålla koncentrationen på text länge så jag läste inte särskilt mycket på alla förklarande och undervisande skyltar som fanns. Det gjorde däremot min son och han blev märkbart imponerad av den här upplevelsen. För min del var det mer spännande att gå in i alla små utrymmen, klättra upp för spiraltrappor, se ut genom fönstergluggar och att få se utsikten från de övre delarna. Ungefär som att som barn få gå in i en grotta. Det gillar jag fortfarande också.

Det blev många foton tagna men jag nöjer mig med en liten del av dem. Om ni känner att ni vill se bilderna i större format så vet ni att de kan klickas på.

Bland det som var mest spännande var naturligtvis fängelsehålan. Det kröp lite i mig av obehag när jag läste lite av texten som handlade om hur fångarna frös i den råa, mörka och fuktiga källaren. Råttorna sprang omkring och ljusinsläppen var väldigt små. De hade i alla fall någon slags toa, som ni ser på tredje bilden nedan. Ett hål rakt ut i ingenting. Fångvaktarna kunde ibland komma in och ställa sig i trappan för att titta på fångarna.

Det var skönt att komma upp från den råa källaren och ut i lite mer värme. Mitt emot slottet, ute i havet, ligger Bass Rock med sin fyr och fyrvaktarbostad. Höljd i dimma och med lite mystik.

Det var ett trevligt slottsbesök men nu ville vi komma vidare och vi följde en väg som gick nära kusten. Vi såg ett engelskt slott, Bamburgh Castle, men det lockade inte. Det kändes viktigare att vi hade sett ett i Skottland och det här såg lite för välbevarat ut för att kännas spännande. Dessutom drog havet i oss.

Vi parkerade längs vägen, på en bred och fin kant invid sanddyner. Vi missade ju vårt planerade besök ute på den udde där Plymoth och St Ives ligger och det var synd för vi hade sett fram emot att vandra på klippor ovanför havet. Men det dög gott med den har upplevelsen också. Vi gav oss in bland sanddynerna.

En liten, liten skymt av havet syns här.

Ännu större skymt.

Massor med hav. Och en turisturbåt.

Sandstranden räckte gott och väl åt oss och alla andra människor och hundar som njöt av en stund vid havet. Kanske är det inte mycket strand kvar när tidvattnet har rullat in men nu var den stor.

Vi var nöjda och glada.

Överallt på stranden låg det sådana här små konstiga grejer. Det ser ut som en hög med maskar men det är det inte. Kanske har något skräp rullat runt med hjälp av vindarna och blivit till långa sandsnoddar som har hamnat i små högar. Ja, inte vet jag men vad skulle det annars vara?

Nu har jag fått svaret av Anki, som har koll på väldigt mycket när det gäller djur och natur. Det är visst maskar, faktiskt så är det sandmaskar och genast började jag känna små kväljningar. Dit sträcker sig inte min kärlek till djur även om de också är värda att ha ett så gott liv de kan.

Min äldsta dotter blev nyfiken när hon läste det här och fann att det inte är själva maskarna som bildar dessa högar utan det är deras exkrementhögar som mest består av sand. Sandbajs med andra ord. Den som är intresserad av själva processen kan lätt googla fram mer information.

Till skillnad mot i Sverige får hundar tydligen både vistas på stränderna och dessutom vara lösa. Vi såg ett antal väldigt lyckliga vovvar som i full fart sprang ner till vattnet, doppade tassarna men tvekade inför vågorna och sedan återvände till husse, matte eller båda.

Vad vi däremot inte såg var någon hund som uppförde sig illa, bråkade med andra eller inte kom på inkallning. En del hundar var kopplade så de kanske inte var lika lydiga. Man kan ha olika åsikter om hundar på en strand men som djurälskare blev jag bara lycklig av att se deras glädje och energi.

Vi bestämde oss för att gå bort till det lilla samhället längre bort och besöka hamnen där. En fin promenadstig fanns för det syftet.

Som sagt, lågt vatten och när ebb övergår i flod ser det nog annorlunda ut.

Vi gick tillbaka och gladdes återigen åt att se många glada hundar springa omkring, eller gå i koppel, på stranden.

En härlig eftermiddag.

Vi skulle hämta våra kaffeattiraljer och sätta oss på stranden för att fixa lite kaffe och då måste vi gå in bland dynerna igen.

Där mötte vi en liten vovve som gärna ville hälsa och vi är inte de som säger nej till lite vovvegos.

Vi tog med oss kaffepressen, termosen med hett vatten, kaffet och våra muggar och njöt av en fin fikastund med stranden och havet som utsikt. Jag minns inte nu vad vi åt för kaka men något sött var det. De medhavda chokladbollarna var redan slut.

Samma hundar som vi såg i början passerade oss men nu i ett mycket lugnare tempo. Energin kanske tog slut. Det är jobbigt att springa i sand.

Väldigt nöjda med vår dag for vi vidare till nästa boende. I dag är det mors dag och det blev ju väldigt lämpligt att skriva om min morsdagspresent. Jag har blivit grattad i dag också, via familjechatten och det är den nivån vi har på firandet i vanliga fall.

Här hemma befinner jag mig just nu mellan hägg och syren…bokstavligt talat. Tittar jag ut genom fönstren ner mot sjön så ser jag blommande hägg. Tittar jag ut åt andra hållet så ser jag blommande syrener. Inte så dumt.

Det var dags att lämna Edderton och vi sa hejdå till våra grannar och fortsatte vår resa.

Målet var Edinburgh och den gamla vulkan som finns i staden. Men vi stannade för rast och lite matsäck och passade då på att följa en kort led i närheten av ett köpcenter. Det var inga billiga affärer där och priserna lockade inte till några inköp. Jag hade glömt mitt nattlinne tidigare och tittade efter ett nytt men jag använde hellre en vanlig t-shirt än att betala vad de kostade här. Men toan hittade vi. Guldkranar och korgar med servetter bredvid. Men spolningen var under all kritik trots allt det påkostade. Det var dock väldigt skönt att sträcka lite på benen.

Vädret hade slagit om och regnet hängde i luften. Min son körde och rätt som det var dök det upp några hästar. Jag hann få upp kameran lagom i tid för att få med en del av konstverket.

Vi tog oss igenom stan och jag försökte fota genom vindrutan. Men nu hade det börjat regna och bilderna blev både suddiga och fulla av de vita fläckar som brukar hamna i bilderna vid regn. Vi tänkte inte avstå från att vandra upp på Arthur´s seat bara för att det regnade så vi fortsatte och när vi kom fram till parkeringen hade vi sådan tur att regnet precis upphörde. Arthur´s Seat är en del av en utdöd vulkan som hade sitt senaste utbrott för över 350 miljoner år sedan. Ingen fara att det skulle börja bubbla under oss när vi tog oss upp där med andra ord. Upp på den högsta höjden skulle vi ta oss och där uppe är det vid klart väder en fin utsikt över Edinburgh. Det var inte någon klar sikt när vi var där men det var i alla fall inte tjock dimma.

Alla dessa gula buskar ger färg mitt i allt det gråa. Gräset bidrog också till en roligare upplevelse.

En ruin men den brydde vi oss inte om.

Vi var många som ville upp på toppen trots det lite ostadiga vädret.

Nu kanske ni undrar hur jag tänkte när jag planerade att ta mig upp på ännu en topp. Visserligen bara en topp på en kulle men ändå uppför. Den här kullen är 251 m hög och jag hade ju inte tänkt utsätta mig för fler jobbiga uppförsbackar eftersom jag blev så påverkad tidigare. Ja, den frågan är högst berättigad och jag vet inte om jag ens funderade på att avstå. Det var ju bestämt att vi skulle dit och det var bara sista delen som verkade vara brant.

När jag satt och sorterade bilderna inför det här inlägget fick jag plötsligt en insikt. Det är ju nu konstaterat att mitt hjärta och mina lungor fungerar perfekt och efter det beskedet har jag fått en del tips och råd om vad som kan vara orsaken till min plötsliga brist på ork och andra symptom. Just den här dagen minns jag nu att jag sa till min son att orken var betydligt bättre än tidigare och att det gick bra att gå så länge det var en lagom lutning. Vet ni vad skillnaden mot tidigare var? Jo, att det hade regnat och att det senare började regna igen. Flera personer har föreslagit att det kan vara en pollenallergi som plötsligt har brutit ut. T o m läkaren på hjärtintensiven frågade om jag hade pollenallergi men han gick vidare med funderingarna när jag sa att jag aldrig hade haft några sådana problem. En person har berättat för mig om sina liknande problem och att det berodde just på pollen. Tänk om det kan vara så enkelt. Jag tänker inte vänta på att remissen ska gå tillbaka till HC och sedan invänta åtgärder och undersökningar. Jag måste fråga min leverläkare innan jag på eget bevåg köper någon allergimedicin eftersom mina andra mediciner kan påverkas. Men på måndag ska jag ringa min kontaktsköterska och föreslå att hon ber läkaren skriva ut något bra piller. Varför inte chansa på att det är så det är i stället för att bara vänta och må dåligt? Håll gärna tummarna för att det här är lösningen och för att min läkare faktiskt tycker att det är en bra idé att testa.

Vi fortsatte uppåt i en behaglig lutning och njöt av dagen som var skön trots grådiset.

Som ni ser, om ni tittar noga, så går leden längre upp snett till vänster och det är inte förrän man når krönet där som det börjar bli en brantare lutning. För det är upp till toppen alla är på väg.

Jag och min son gissade att det här är den plats där det för miljontals år sedan bildades en krater.

Här har vi kommit en bit upp i den lite brantare delen och visst kändes det men inte mer än det skulle ha gjort även innan mina problem startade.

Vi nöjde oss med att stå nedanför den klippa som var högsta punkten. Det blåste ganska mycket och jag hade gärna rejält med mark omkring mig.

Tänk om det hade varit lika fint väder som när vi var på Handa Island. Då hade vi kunnat urskilja detaljerna i staden nedanför oss mycket bättre. Men vi får vara glada för att vi hade så pass mycket sikt som vi hade.

Några tyckte att det här var en bra plats för att röka hasch. Det luktade inte gott och jag känner mig lite som en bitter kärring som snörper på munnen åt sådana aktiviteter. Jag bryr mig egentligen inte om vad okända ungdomar gör med sin hälsa men jag störs av den lukten. Mycket mer än om någon skulle röka vanliga cigaretter.

Trots lite dålig sikt så var det fint att vara där uppe och se ut över Edinburgh. Mer än bilresan genom staden och vandringen upp hit blev det inte av besöket här men vi var ju inte ute efter stadsupplevelser utan ville njuta av naturen runt om i Storbritannien.

Där nere kan man i alla fall urskilja det som jag tror är Edinburgh Castle.

Precis när vi hade bestämt oss för att gå ner igen började det regna. Stenarna och klippan blev genast väldigt hala och vi såg minst en kvinna halka och ramla. Jag tänkte att här gäller det att vara försiktig så jag satte mig nästan ner och använde både händer och fötter tills jag kom ner till säkrare underlag. I sådana lägen bryr jag mig inte om ifall jag ser löjlig ut. Inga brutna ben på mig tack.

Lite regn gjorde oss inget och vi tog vägen genom det som vi tror var kratern för att slippa halka på de stenar som fanns längs leden. Det var ett mjukare och skönare underlag för hela kroppen och det blev en skön promenad ner.

Tidigare under dagen hade bilen talat om för oss att oljeservice krävs om 1000 km. Hundra mil alltså och då skulle vi kanske ha kommit till Frankrike på sin höjd. Jag kollade i instruktionsboken vad kravet innebar och insåg att det bara var en rutinservice vid en viss mängd körda mil. För säkerhets skull kollade vi oljan och den såg både bra ut i färgen och nådde upp till en perfekt nivå på oljestickan. Morgonen därpå ringde jag min verkstad och fick bekräftat att det var ingen fara och att vi kunde boka en tid tills jag kom hem. Skönt att texten oljeservice KRÄVS inte var så viktig som den antydde.

Inte heller nu blev det några bra foton från färden genom stan men när vi skymtade slottet en kort stund lyfte jag i alla fall kameran och så här blev det.

Vi lämnade Edinburgh via den här bron och fortsatte en kort resa till den lägenhet vi hade bokat för natten.

Det blev en bra dag trots lite sämre väder och vi var båda nöjda med vad vi hade sett och gjort. Samtidigt kändes det lite vemodigt att vi nu var på väg söderut igen eftersom det kändes som om vi var på väg hem. Hemma är alltid bäst men vi ville inte känna så riktig än. Vi hade mycket kvar att se.