Ni kanske minns att min bil plötsligt sa ifrån att om 100 mil krävdes oljeservice. Då var vi i Skottland och hade minst 300 mil kvar att köra innan jag kunde lämna in bilen. Det gjorde ingenting fick jag veta när jag ringde men nu har Fuchsia äntligen fått sin oljeservice. Klockan 07.00 var jag på bilfirman och fick veta att servicen skulle ta ca 2,5 timmar. Jag funderade på att ta en buss hem och även tillbaka lite senare men jag bestämde mig för att försöka gå en långsam promenad för att sedan komma tillbaka och vänta i den kundhörna som finns för väntande kunder.

Jag hade tur med vädret. Det hade regnat hela dagen innan och under natten men precis när jag åkte hemifrån blev det uppehåll. Dessutom var det kyligt, ca 5-6 grader, och visserligen saknade jag mina tunna fingervantar men jag kände att det gick lite lättare att andas. Jag tror att det beror på den kyliga luften. Jag strosade fram, stannade för att fota ibland och gick in i både ica kvantum och Jula, som var de affärer som hade öppet så tidigt. Inne i butikerna tog jag det väldigt lugnt, stannade och tittade på saker jag inte egentligen var intresserad av och på så sätt återhämtade sig luftrören till viss del.

Så småningom kom jag tillbaka till bilfirman och eftersom jag var ganska trött och påverkad lät jag medvetet bli att heja på de andra två som satt där. Det är inte likt mig. Jag brukar säga hej när jag hamnar i liknande situationer. Men jag ville verkligen inte ha kontakt med någon just då. Hur tror ni att det gick? Jo, naturligtvis satt en översocial man snett emot mig. Mitt emot satt en yngre kvinna med all fokus på sin mobil. Mannen böjde sig fram och frågade mig om jag hade bilen inne på service. Jag svarade kortfattat med bara ett ja, men förmodligen log jag för jag gör nog det automatiskt. Då kom han igång.

Han började med att vädret snabbt hade förändrats och utan att pausa berättade han sedan att han hade varit kyrkogårdsvaktmästare i 30 år. Än så länge behöll jag min artiga framtoning och gav ifrån mig några ljud som bekräftade att jag hörde honom. Men sedan kom han in på ämnet gräs och på hur det ska klippas i olika situationer. Jag fick höra om när man ska lämna olika längder och vilka gräsklippare, både gamla och nya, som klipper på olika sätt. Hans olika chefer hade sagt till honom att klippa på sätt som alltid var helt fel enligt den här pratglada mannen. Hade jag inte slutat lyssna så hade jag säkert lärt mig hur torka och fuktighet kräver olika sätt att klippa gräset men ungefär där kom min ovanligt otrevliga sida fram, och den sidan är inte lätt att få fram. När jag hade stängt av lyssnandet försökte jag komma fram till om jag skulle säga något om att jag var trött och behövde lugn och ro eller om jag bara skulle följa exemplet från kvinnan mitt emot och ta fram mobilen. Jag vände bort blicken, tog fram mobilen och låtsades bli djupt engagerad i den. Att jag inte orkade fokusera på någon text just då kunde ju inte mannen märka. Då äntligen slutade mannen prata. Det kändes inte helt bra men ibland har nöden ingen lag och jag orkade helt enkelt inte lyssna mer på en av de mest ointressanta monologer jag någonsin hört.

Efter en kort stund reste sig mannen och gick bort till en av säljarna och började prata med honom i stället. Säljaren lyckades avsluta och då såg jag hur den pratsugna mannen vände sig till en annan säljare. Jag såg hur säljaren drog sig bort från mannen en liten bit i taget och till sist lyckades även han få en chans att avsluta och snabbt gå iväg. Inom mig skakade jag på huvudet och undrade hur någon kan undgå att inse att det var dags att vara tyst. Samtidigt tyckte jag lite synd om honom och hans brist på social kompetens. Han tyckte säkert att gräs är väldigt spännande. När han närmade sig mig igen tog jag återigen upp mobilen, som jag hade lagt ner när jag slapp låtsas. Tack och lov så fick jag nästan genast ett sms om att min bil var klar. Då reste jag mig, log mot mannen och sa nu är min bil klar, hejdå. Jag kände mig som en skurk som behandlade den vänliga och pratglada mannen på ett så ovänligt sätt. Han blev kanske ledsen. Men jag orkade helt enkelt inte låtsas vara intresserad av gräs.

Men det finns tillfällen när en begynnande irritation övergår till glädje. Inte den sortens glädje som känns i hela kroppen utan mer en liten glädje över att små steg tas mot en värld där jag kan vara delaktig. En liten bagatell för många men jag har valt att vara vegan av skäl som känns helt rätt för mig. Samtidigt har jag min åsikt att var och en har rätt att välja hur livet ska levas och jag vill absolut inte pracka på någon annan mina övertygelser. Det jag däremot kan bli lite irriterad över är om jag plötsligt har fått något animaliskt som jag absolut inte vill ha och inte har tillfrågats om jag vill ha. Ni vet att jag har beställt en ny kamera och en del tillbehör. Nu har alla tillbehör kommit men kameran har fortfarande inte fått ett leveransdatum. Men i ett av de små paket jag har fått låg det även en godispåse. Jag suckade lite och la påsen åt sidan för att vid tillfälle ge bort den. Gelatin, som oftast finns i gelégodis, är animaliskt och utvinns ur kollagen, ett protein som finns i bindväv. Jag vill inte att något animaliskt ska tillagas, tillverkas eller ges till mig med följden att det sedan slängs. Då har jag på något sätt ändå påverkat den animaliska produktionen och det känns faktiskt ännu värre att slänga de produkterna än att äta upp dem. Ändå vill jag absolut inte äta dem. Jag vet inte om ni förstår vilket dilemma det är. Det är ok om någon annan kan äta det jag inte vill ha men om det bara slängs så är på något sätt mitt kostval helt bortkastat i det aktuella fallet.

Men det var ju den lilla glädjen jag skulle berätta om. Den här påsen låg på en bänk i några dagar tills jag råkade slänga en blick på den och såg en text som väckte mitt intresse. En grön del med ordet plantpack och med ett löv som det första a:et. När jag tittade ännu närmare såg jag att det långt ner till vänster fanns ännu en grön del där det står vegansk, palmoljefri, inga artificiella färgämnen. Ännu en produkt som har fått en vegansk motsvarighet. Jag är inte jättemycket för gelégodis men jag öppnade påsen med ett leende och snart var den tom. En väldigt liten påse så det var inte svårt. I det här fallet blev min lilla irritation till en glädje och jag konstaterar att min värld blir större och större. Nu finns det inte mycket som jag avstår från. Det enda jag inte är helt nöjd med är den veganska motsvarigheten till ost eller att det aldrig kommer att finnas någon motsvarighet till surströmming. I alla fall inte som motsvarar mina förväntningar. Men det är bara två livsmedel bland mängder av andra så det gör inte så mycket. Ingenting faktiskt.

Valet till EU-parlamentet är nu klart och alla vi som har röstat har gjort det i enlighet med våra värderingar. Synd bara att så många valde att inte utnyttja sin rättighet att påverka.

Förra året var det foten som begränsade mig från januari till hösten. Den fick inte den vila den behövde så jag får nog skylla mig själv att det tog lång tid att läka den. Nu är det något annat, kanske astma, som hindrar mig från att komma ut och nu kommer min envishet och jädrar anamma fram lite grann igen. Jag orkar inte sitta inne och titta ut och jag orkar inte gå men i morse kände jag att det fick vara nog med innesittande. Nu ska ni inte tro att det blev någon lång utflykt med apostlahästarna men jag gick i alla fall nästan 2000 steg. Innan dess klättrade jag inte på väggarna men nästan…bokstavligt talat.

Jag har i flera år retat mig på den lampa jag hängde upp i min övre lilla hall. Jag har en liten hall innanför ytterdörren och en nästan lika liten hall en trappa upp. Jag ville inte ha den hängande lampan utan hellre en plafond men eftersom taket är så högt upp och det krävs både stege och en stor dos försiktighet att byta lampa så har jag skjutit på det. Ända till igår kväll. Det blev inget klättrande på väggar men väldigt nära och förmodligen var det rastlösheten som fick mig att äntligen ta tag i saken. Ni kanske undrar varför jag inte har bett något av mina barn om hjälp men jag kan inte utsätta någon av dem för den farliga situation som lampbytet innebar. Själv är bästa dräng finns det ju ett talesätt som säger och jag lever ganska mycket efter det.

Jag började med att flytta ut skohyllan/sittplatsen mot trappan för att kunna ställa stegen en bit närmare väggen. Jag skulle ha behövt en längre stege men det är bara just när jag ska nå upp hit som min stege inte räcker till riktigt. Sedan utrustade jag mig med både skruvdragare och mejsel och klättrade försiktigt upp. Jag vågade inte ställa mig allra överst men med ena handen höll jag hårt i hatthyllan medan jag sträckte mig så mycket jag kunde för att nå upp till fästanordning och kontakt. Inga skruvar där men jag lät verktygen ligga kvar på hatthyllan eftersom plafonden skulle skruvas fast. Plafonden tog jag ner från det utrymme som egentligen är tänkt som klädkammare men som jag använder som en sovalkov när mina två sovrum utnyttjas av besökare. Den hängande lampan passar inte bra där heller men där hänger den i alla fall undanskymt.

När det var dags att montera plafonden hade jag försett mig med nackkrage för nacke och axlar gillade inte alls bristen på ergonomi. Att stå med darriga ben, hålla fast i hatthyllan med en hand och samtidigt försöka få fast en lampa med kontakt och den del som skulle hamna på kroken i taket, hålla upp en arm ovanför huvudet och böja nacken bakåt under tiden var inte bra för min stackars kropp. Men som sagt, envis kan jag vara. Jag vågade inte titta ner mot trappan för ännu mer snurr i huvudet ville jag inte ha. När jag hade hittat rätt med kontakten och lyckats få fast fästanordningen i kroken var jag ganska mör. Då skulle f-nskapet skruvas fast också och det bums för att lampan inte skulle lossna. När jag äntligen var klar och försiktigt klättrade ner kändes det som en stor seger. Jag skulle bara kolla hur lyset blev men när jag tryckte på knappen hände ingenting. Ja, ni förstår nog hur jag kände mig då. Min man och jag skämtade ibland om att vi gjorde allt två gånger när vi renoverade och den vanan håller jag tydligen fast vid. Kontakten kan sitta på tre sätt och jag hade uppenbarligen inte satt den rätt.

Jag tog en paus framför tv:n men sedan ville jag få det klart. Samma procedur igen men nu med det extra momentet att även skruva ur skruvarna innan jag hade lampan i mina händer. Den här gången lät jag strömmen vara på för att se att det blev rätt. Fy, så får man inte göra. Men jag var lite desperat. Till sist var det klappat och klart och jag gav mig själv massor av bekräftelse och beröm. Det tyckte jag att jag var värd. Inte ramlade jag ner för trappan heller. Tänk att en så enkel sak som att montera en lampa ska vara så bökigt.

I morse tog jag alltså beslutet att ta bilen för att komma ut lite i naturen. I mitt bostadsområde blommar det nu så fint på alla rosentrybuskar. Innan jag for iväg hade jag ett ärende till sophuset och på väg dit stannade jag till och fotade lite och en liten söt humla kom också med.

Jag hämtade bilen från garaget och åkte till parkeringen en bit från Lillsjön. Dit har ni hängt med många gånger men den här gången kom jag inte ända fram till sjön. I stället nöjde jag mig med att komma till den lilla vattensamling som ligger alldeles bredvid parkeringen och som ibland kan bjuda på en del fina motiv, särskilt när fågelungar har kläckts. Inga ungar men i år har ett gäng viggar hittat dit. Jag såg bara hanar så förmodligen ligger deras fruar på ägg. Jag var lite tidigt ute med andra ord men det var en skön morgon och de vuxna fåglarna är ju också fina. Gräsänder fanns det så klart också men jag såg inte till en endaste sothöna. De brukar också hålla till här i den lilla pölen.

I och med att jag stannade och fotade med jämna mellanrum så tog jag mig lite längre bort och i en kort runda tillbaka till bilen. Naturligtvis tog batteriet i kameran slut så följande bilder är tagna med mobilen.

Hemma hos mig finns det inga levande blommor utomhus men på långt håll och med svaga ögon kanske någon kan tro att det hänger riktiga pelargoner på min balkong. Lättskött ska det vara hos mig.

Det lär bli korta promenader de kommande dagarna också. I morgon ska jag gå och rösta och det är inte alls långt till röstningslokalen. På måndag ska bilen in för oljeservice och om det tar lång tid promenerar jag till busshållplatsen både där och hemma och annars kanske jag går en kort runda för att sedan sätta mig och vänta på bilfirman. Tar jag det lugnt och stannar till ibland så funkar det.

Ni kanske undrar hur det gick hos läkaren. Han har skickat en remiss för lungfunktionsutredning, vilket troligtvis är ett annat namn för spirometri. De vill att man ska vara omedicinerad (mot just det här problemet, inte mina andra mediciner) när undersökningen görs så jag fick ingen inhalator eller någon annan medicin. Men jag kollade på nätet och såg att det finns en hel del receptfria sprayer och annat så om det inte händer något innan jag ska iväg på nästa lilla resa så kommer jag att testa någon produkt i alla fall. Jag får i så fall se till att sluta använda den produkten i god tid innan jag blir kallad.

Jag vill inte skriva namnet på den sjön i rubriken för av någon anledning så har ett tidigare inlägg lockat till sig många nya besökare och jag tror att de blir lite besvikna när de ser att det gäller Blå Lagunen i Östergötland. Visserligen en fin liten sjö, väl värd ett besök, men det finns många blå laguner och jag gissar att det folk söker är mer kända sådana, t ex på Island. Jag och min syster, som bor i Motala, gjorde en utflykt till denna sjö och då blev rubriken Blå Lagunen. Men i samma inlägg skrev jag även om vår sista dag i en hyrd stuga i Målsånna och en fin kvällspromenad längs både Göta kanal och Motala ström. Nyss googlade jag för att se om mitt inlägg är lätt att hitta men det fanns inte med på första sidan. Varför hamnar då så många hos mig? I juli kommer jag och min syster förmodligen att besöka Blå Lagunen på Gotland och vad som då händer med besöksstatistiken får vi se. Jag kommer inte att skriva in namnet i rubriken, för jag vill inte locka till mig folk som egentligen letar efter något annat.

Det där med hur folk hittar till mig och min blogg är lite spännande. Länge var det Carlanderska sjukhuset som fick många besök. Där fick jag min njure opererad och blev av med min nefrostomi och jag var nog ganska lyrisk över hur det var på det privata sjukhuset i Göteborg. Att jag hamnade där berodde på att en läkare från Malmö skulle operera och han arbetade där ibland. Jag ifrågasatte aldrig varför kirurgerna i Östersund inte klarade av den operationen men jag vet att det ansågs vara den mest kunniga kirurgen inom det området som utförde ingreppet. Det inlägget finns i min gamla blogg och likadant är det med inlägget om min hund, Kaspers, stora fettknöl och den operationen. Det fick också väldigt många besökare ett tag och fortfarande är det ett av de mest sökta på min gamla blogg. Underligt men kanske har många problem med fettknölar.

Jaja, åter till nutid. Jag kommer ju inte ut på några promenader och jag längtar mig halvt fördärvad efter att komma ut i naturen. I morse hade jag ett möte med Gunnar och då blev det i alla fall en kort och jobbig promenad till honom från Badhusparken. Där blev det ett foto på Thomée med Frösön i bakgrunden, ett uttjatat motiv men det fanns inom räckhåll.

Gunnar ska ha långsemester nu och nästa tid är bokad först i september. Det är han väl värd. Kanske kommer jag under tiden fram till om jag tror att det ger mig tillräckligt att fortsätta samtalen med honom. Det ger mig mycket eftersom det är intressanta och insiktsgivande samtal men hjälper de verkligen? Det ska jag fundera på. Jag vet att jag kommer att sakna våra möten om jag avslutar men det kanske inte räcker för att betala 900:-/tillfälle. Jag har inte haft några kraftiga dissociationsepisoder på ett tag utan bara den vanliga ständiga dimman i huvudet och kanske är det så det måste få vara. Men kanske är det som att ge upp lite för tidigt. Som sagt, jag ska fundera.

I morgon hoppas jag på att ett mirakel ska ske. Då ska jag träffa läkaren på HC och en del av mig hoppas stenhårt på att han ska ge mig en inhalator och att det ska visa sig vara precis vad jag behöver för att kunna återuppta mina långa promenader. Men förmodligen ska vi bara gå igenom vilka undersökningar och möjligheter som finns så jag försöker hålla tillbaka mina hoppfulla tankar. Men även om inget mirakel sker i morgon så kanske jag kan få ett besked om att det snart kan hända. Jag är ju ganska bra på att se att ljuset finns där framme och även det här bakslaget kommer säkert att ge mig ännu ett bevis på att efter regn kommer solsken.

Där hade jag tänkt avsluta men då kom tankarna in på takbygge över balkongen. Ni kanske minns att jag och min balkonggranne vill ha sådana och det har varit en riktig långbänk sedan dess. Det har bollats fram och tillbaka mellan bostadsrättsföreningen och HSB och jag gav nästan upp. Då plötsligt kom ett mail om att bygget är godkänt och att underskrivna papper hade skickats med posten. Jag pratade med min granne och nu är två byggfirmor tillfrågade om att lämna offert. Från den ena har vi redan fått ett prisförslag men vi inväntar ett till innan vi bestämmer oss. För någon dag sedan ringde min granne och berättade att nu hade hon sålt min markis och jag skulle få 2.500:- för den. Inte alls dumt. Vi har likadana markiser och de som köpte hennes hade en dotter som undrade om jag skulle sälja min också. Då slapp jag det bekymret och får mer betalt än jag hade begärt om jag själv hade lagt ut den på blocket. Nermonteringen får köparna fixa. Nu hoppas jag att våra tak kan komma på plats snart.

Det är inte ovanligt att mina inlägg kommer med ett antal dagars mellanrum och nu var det skönt att hålla mig borta från bloggen några dagar av två skäl. Dels blev det lite intensivt med resebloggandet, men det var ändå något jag väldigt gärna ville göra, och dels har jag velat vara lite för mig själv för att få tid för reflektion och kanske känslor. Ja, många av er förstår nu vad det är för dagar som just har passerat. I fredags var det 10 år sedan saknaden började och igår, lördagen, fyllde jag år.

På torsdagskvällen hörde jag hur det tutade utanför och det är alltid lika trevligt när Thomée börjar gå sina turer. Först på ”min” sida och på tillbakavägen nära Annersia.

På fredagen ville jag så klart besöka minneslunden där min man och några andra släktingar finns. Jag kom dit strax efter halvåtta på morgonen och tanken var att jag skulle få vara ensam där. Jag brukar ha med mig en bukett med vilda blommor men eftersom flåset just nu är väldigt nära noll så fick det räcka med ett ljus. Jag såg dock flera små buketter med liljekonvaljer och eftersom det är just sådana jag förknippar med min man så ställde jag ljuset nära en av dem. Det fanns bara ett annat ljus där vid fontänen och kanske hade det varit bättre att placera min mans ljus i en av hållarna med vindskydd. Men jag chansade på att det skulle kunna brinna en stund där jag ställde det.

Det blev inte så mycket tid för eftertanke eller för att försöka känna någon av de känslor jag vet att jag egentligen känner. En kyrkogårdsarbetare kom körande på någon slags maskin. Han frågade om jag behövde en stund för mig själv men då kände jag att stunden redan var förstörd. Men artig som jag är så sa jag att nej, jag var klar och tillade att jag är tacksam för att de håller så fint i minneslunden. Tio år av saknad och det kände jag inte ett uns av. Men jag vet att de känslorna finns där inne, väl dolda någonstans.

Och så var det ju min födelsedag dagen efter. En dag som innebar jobbiga minnen under flera år men numera är det inga problem. Eftersom jag har flyttat långt bort från barn och övrig släkt så är det telefonsamtal som gäller och i några fall meddelanden. Tyvärr innebär mina förhoppningsvis tillfälliga besvär att jag har svårt för att prata någon längre stund och det visade sig i småhostande under hela samtalen. När släkt och vänner hade ringt, och jag hade varit tvungen att avsluta tidigare än jag egentligen ville, då var jag både trött och extra sliten. Men jag skulle inte ha velat vara utan de grattissamtalen och en del skönsång blev det också.

En födelsedagspresent till mig själv har jag beställt. Jag tänkte inte på att det skulle vara en present innan en av mina döttrar föreslog att det är en sådan men visst, vi kan kalla den för det. Jag har egentligen tänkt att jag måste hålla lite hårt i pengarna nu eftersom min inkomst minskar rejält snart pga att min man skulle ha gått i pension. Men när min kamera har förfallit alltmer och nu både är tejpad och inte är lika bra längre (jag upplever det i alla fall så) så är det nog dags att pensionera den. Dessutom har båda batterierna av någon anledning svällt och är nästan omöjliga att ta ut ur kameran utan våld. Jag, som har väldigt begränsad kunskap om kameror och foto, tänkte att min kamera ändå har blivit en så viktig del av mitt liv att jag behöver köpa en ny.

I mitt sökande insåg jag att min gamla kamera är en spegelreflexkamera och att sådana är utdöende. Det var alltså inte så bra att köpa en till sådan. Det är mycket jag inte vet och kan men jag ville ha samma märke som tidigare och den fick inte kosta alltför mycket. Jag hittade några och eftersom jag själv inte kan något så letade jag upp recensioner. De hjälpte mig en del och nu är en ny kamera beställd tillsammans med två objektiv, extra batteri och en del småtillbehör som kan vara bra att ha. Det blev dyrt men jag blundade med snåltarmen och nallade från mina fonder. En del av mig tänker att när kameran kommer så måste jag nog försöka lära mig lite mer om fotande och hur just min kamera fungerar. En bra föresats men hur långt den håller vågar jag inte säga. En bra detalj är att bildöverföringen till andra enheter inte behöver ske med sladd, som krävs nu. Wifi och bluetoth känns väldig lyxigt men är säkert det de flesta redan har. Det finns en hel del detaljer som jag tror kommer att kännas bra. Hoppas nu bara att själva kameran kommer innan jag och syrran ska till Gotland i juli. Leveransdatum är nämligen lite osäkert.

Ja, det är föresatsen men jag vet ju hur svårt jag har för att vara fåordig i skrift. Men jag har i alla fall bestämt mig för att bara ha med en enda bild i det här inlägget. En bild som jag tog här i området när jag skulle gå och slänga påsen med matavfall.

Om ni undrar hur det går med mitt länsade konto så kan jag berätta att nu har jag gjort min del. Polisanmälan fixade jag när jag var i Ljusdal och här hemma väntade papper för reklamationen. Tänk att få papper hemskickade i dessa digitala tider. Det var faktiskt skönt att jag kunde skjuta upp den hanteringen tills jag kom hem från resan. I polisanmälan fick jag gissa en del eftersom kortet spärrades och då stängdes även min tillgång till kontot av. Inte en vanlig bank men det har fungerat bra att ha visakortet och bara ett kortkonto där. Jag vet nu att jag angav ett något felaktigt datum, dagen efter den riktiga, och eftersom jag inte kunde se transaktionerna fick jag ange en ungefärlig totalsumma. Anmälan är i alla fall både registrerad och bekräftad så jag hoppas att det inte blir problem pga det. Jag betonade i reklamationen att det berodde på att de hade tagit bort tillgången för mig.

Nåväl, jag fick en faktura från företaget där kontot finns eftersom även krediten var utnyttjad. Jag skickade så klart med en kopia med texten om att jag bestrider den och varför. För säkerhets skull betalade jag ändå minimisumman på 250 kr. Den person jag pratade med vid ett telefonsamtal var så svamlig så hans försäkran om att inget skulle hända om jag inte betalade litar jag inte på. Nu är det bara att vänta. Hahaha, redan här har min föresats om ett kort inlägg misslyckats. Men det är fortfarande bara en bild i alla fall.

Jag vill berätta om en insikt jag fick hos Gunnar. Jag var tvungen att boka av ett möte då jag hamnade på sjukhuset och min kryptiska förklaring gjorde honom lite orolig. Men när vi träffades fick han veta vad som hänt och att det inte var någon fara. Insikten fick jag när jag berättade om att jag aldrig var rädd, orolig eller nervös utan mest bara nyfiket intresserad av allt som hände och varför det hände. Men när jag stod där i mitt rum på sjukhuset, redo för att åka hem, fick jag av någon anledning kämpa mot gråten när läkaren kom och bekräftade att nu fick jag gå. Jag ska släppa fram känslor men just då ville jag absolut inte verka ledsen. Jag hade ju allt att glädjas åt. Men Gunnar var inte förvånad. Självklart hade jag varit just rädd, orolig och nervös men som vanligt blockerade hjärnan de känslorna och när jag fick bekräftat att allt var bra så kom en reaktion. Gunnar var så säker på sin sak och han frågade också om jag kunde ta till mig den förklaringen. Det kunde jag så klart och lika klart är det att det är så det var. Resten av samtalet var också bra.

Nu har jag tagit antihistamin i två dagar och än så länge är det ingen förändring. Men än ger jag inte upp. Dock vill min läkare på HC träffa mig nästa vecka för att gå igenom planen för fortsatt utredning. Visst blir man glad och imponerad av att det läggs ner så mycket tid och resurser på en sådan här sak. Det är ju nu bekräftat att det inte är frågan om något allvarligt. Jag känner mig bekräftad och tagen på allvar och kanske är det mest jag själv som inte tar mig på allvar. Gunnar konstaterade i alla fall att jag har kloka barn och när han frågade var de har fått det ifrån skrattade vi gott tillsammans medan jag konstaterade att det är inte från mig, för jag är inte klok.

Nu la jag till den andra delen av rubriken för jag lyckades visst inte så bra i att hålla min föresats.