I morgon ger jag mig iväg på nästa resa och som ni vet är det Gotland som är målet. Jag, min lillasyster och hennes fina vovve Rocky ska tillbringa en vecka i en hyrd stuga där. Något jag har sett fram emot ända sedan vi bokade tidigt i våras. Men när jag pratade med min syster igår konstaterade jag att något kul sällskap blir jag inte. Faktiskt blir det ganska trist att umgås med mig. Men vi skrattade båda två gott åt min beskrivning om hur det kommer att bli. Jag kan inte prata utan att hostan sätter igång och om jag ändå försöker hålla igång samtalet så får jag ont i hela luftrörssystemet upp i halsen. Min syster är bra på att prata, hon är ju föreläsare, men jag konstaterade att jag orkar inte prata och om hon pratar för oss båda så orkar jag inte lyssna. Ja, ni vet ju att min hjärna inte klarar av att fokusera särskilt länge och särskilt inte om jag inte är delaktig i samtalet utan bara lyssnar. Men min syster sa skrattande att då får vi sitta tysta och titta på havet 😀 Det låter inte alls dumt men vi kanske även kan promenera och titta på havet. Nåja, vi får väl se. Jag lär nog prata ändå tills det tar helt stopp.

Ett första test blir det på min väg ner till syrran i Motala. Jag åker inte hela sträckan samma dag utan övernattar längs vägen och när jag såg att jag åker genom Falun bestämde jag med bloggvännen Paula att vi ska ses. Jag vill ju gärna prata med henne när vi träffas. Promenera kan jag ju i alla fall tack vare att jag kom på det här med halstabletterna.

Tänk vad mycket glädje man har av bloggvänner. Ni finns alltid där och peppar, ger bekräftelse i både roliga och lite mindre roliga sammanhang och hjälper till med kunskap eller tekniska lösningar om det behövs. Dessutom ger det mig stor glädje att få följa era liv genom bloggarna och att ibland få träffa några av er i verkliga livet. Nu har jag fått mer hjälp och fler tips än jag hade förväntat mig. Jag hade faktiskt inte förväntat mig några lösningar alls utan ville nog mest bara beklaga mig lite över bildkvaliteten här i min blogg.

Tipsen har mest handlat om att minska storleken på bilderna eftersom WP skalar ner dem till en förutbestämd storlek och då försvinner en del av skärpan i stora bilder. Ungefär så förstod jag att de menade och nu har jag testat att minska till ett antal olika bildstorlekar men inget har blivit bättre av det. Jag har också fått tips om att välja verklig eller full storlek (jag gissar att det benämns olika beroende på var man har sin blogg) och att göra bilderna klickbara. Innan WP gjorde om hanteringen och införde block (något som kanske bara vi som använder WP förstår) så vet jag att jag hade de valmöjligheterna men nu kan jag absolut inte hitta de inställningarna. Men jag har blivit lovad hjälp senare idag och kanske är det lösningen.

Under tiden, när inte bildförminskningar hjälper, har jag hittat var jag kan ändra maxstorleken på bilder i bloggen och ändrat till ett större antal pixlar. Det har faktiskt gjort skillnad. Det kanske tar mer utrymme men jag betalar för att få mycket utrymme och jag tror att det inte blir några problem. Här ser ni krolliljan som jag var så missnöjd med i förra inlägget. Jag tror fortfarande att den kan bli ännu lite bättre men det är ändå helt acceptabelt nu. Jag låter det vara så här och kanske det allra sista, med att välja full storlek, ska visa bilderna som de är i verkligheten. Vi får väl se.

Tack till Barbro, Anna och Anita för att ni så snällt kom till min hjälp ❤

De bilder som följer har jag inte ändrat storlek på alls utan det är bara förändringen av maxstorlek som har förändrats. De är inte mycket bättre eller sämre än originalen och jag är ganska nöjd med den här förändringen. Men det är klart att det är bra om det kan bli ännu bättre. Här lyckades jag få med en liten fågelunge. Den och ett syskon flaxade omkring och var inte stilla många sekunder men jag är glad för att det syns att det är en fågel. Ungar kan se annorlunda ut än de vuxna så jag vågar mig inte på en gissning men min första tanke var gulsparv. Det är inte alls säkert att det är en sådan. Det kanske bara är önsketänkande för att jag hör dem så sällan numera.

Här tillverkas det fler av någon slags kryp.

Kanske en fluga av något slag. Det här är verkligen inte mitt område men jag vet att andra kan mer.

Det blev en del blombilder och då är det smidigt med ett galleri. Nu är det inte för att förbättra bildkvaliteten utan för att jag ville ha ett galleri.

Jag avslutar dock med några bilder som får visas en och en.

I morgon har jag tänkt ge mig iväg 09.00 och jag hoppas att det inte blir störtregn när jag kommer till Falun. Men det finns ju regnkläder och jag har packat både sådana och paraply.

Varje morgon kollar jag i väderappen när det ser ut att kunna vara uppehåll tillräckligt länge för en promenad på 1-2 timmar. Morgnarna brukar vara bra för det ändamålet men även eftermiddagarna. Jag gillar morgnar bäst så det blir oftast då jag går ut. Det gör mig inte ett dugg om det är lite kyligt utan jag föredrar nästan det. Andningen känns en aning lättare och jag slipper bli svettig. När jag sedan kommer hem gör det inget om det kommer en skur.

Men jag tycker lite synd om alla ungdomar och deras föräldrar och ledare som är här för att delta i Storsjöcupen den här veckan. Idag är cupen över och jag gissar att många har blivit både blöta och kalla. 508 lag från både Sverige och en del andra länder har varit här och spelat. Mest norska lag enligt nyhetsrapporteringarna och de norska lagen är tydligen väldigt duktiga. Det står husvagnar och husbilar på många tillfälliga campingar och en hel del tält också. Elkablar är dragna över gångbanor (med något slags skydd över) och säkert på andra ställen också. Bajamajor står uppställda och det är en stor organisation för att ordna något sådant. Kul för alla som gillar fotboll och kul att Östersund hamnar i fokus ibland men jag bryr mig inte särskilt mycket.

Jag går mina promenader, fotar någon blomma eller någon vy ibland och njuter av att kunna vara ute och röra på mig. Krolliljor gillar jag. Lökväxter som förmodligen inte ursprungligen är vilda men som jag ser lite här och där.

Det är en sak jag inte förstår med min blogg och det är varför foton, som jag tycker är ganska bra och skarpa, blir sämre och suddigare när de hamnar i bloggen. Inte alla men en hel del. Titta på bilderna nedan. Den vita krolliljan är inte särskilt skarp men den röda blev ganska bra. Om jag infogar den i ett galleri, som de första två bilderna, så är den betydligt bättre när man klickar upp den i större storlek än om jag lägger bilden för sig själv, som jag har gjort under de här två bilderna.

Kanske är det bara jag som ser den skillnaden men eftersom jag ser den störs jag av att det blir så. Likadant är det med bilden med alla rödfibblor nedan. Den är inte alls perfekt men är ändå lite tydligare när den ligger i ett galleri och kan klickas upp i större storlek. Även här är bilden med som solitär under galleriet för jämförelse.

Jag såg skillnad även på de här regnbågsbilderna och kanske blir det så att jag använder galleri mer hädanefter. Det är ju inte kul om bilderna blir sämre än de är i verkligheten. Tyvärr fick jag inte med hela regnbågen i samma bild. Det var häftigt att stå på balkongen och se hur det först bara var en liten ljuspunkt som växte sig högre och högre och som började svänga och till slut bilda en hel regnbåge.

Jag är nöjd med både kameran och mina objektiv. Mest använder jag det större objektivet men jag borde nog byta till det mindre vid närbilder. Men så här bra har jag aldrig kunnat fota Vallsundsbron från min balkong förut och då hade ändå det gamla objektivet en lika lång brännvidd som det nya. Bilden är beskuren från en av de regnbågsbilder jag valde bort.

En sak jag har glömt att ta med i tidigare inlägg är att när jag kom in på akuten och all provtagning var klar så frågade sköterskan mig om jag någonsin hade blivit misshandlad i en nära relation. Jag kunde ärligt svara nej på den frågan men jag la till att jag var glad för att hon frågade. Enligt sköterskan är det något de försöker göra så ofta som möjligt. De tänker att kanske får de inte alltid ärliga svar första gången men nästa gång kan en sådan fråga ha satt igång något och kanske kan någon fångas upp innan det blir för sent. Hur kunde jag glömma att berätta om något som jag tycker är så bra och viktigt?

Ja, det verkar inte bättre. Det är inte första gången i så fall men när det gäller en värkande bröstrygg, som ingen har kunnat komma underfund om vad som orsakar smärtan, spelar det egentligen ingen roll. Det finns ändå ingenting som hjälper förutom en tens och en sådan sätter jag alltid på mig när jag går mina promenader. Då känns det som ett större problem att mina luftrörssvårigheter inte kan förklaras. Nu har det konstaterats att det inte är pollenallergi, inte något fel på hjärta och lungor eller lungfunktionen, dvs astma. När lungfunktionsundersökningen var klar visade kurvorna att alla sätt jag andades på i de olika apparaterna var helt normala. Återigen kan jag konstatera att ännu en del av mig är helt frisk.

Hur kan det då komma sig att jag inte klarar av ansträngning och varför får jag den där sprängkänslan om jag tar i för mycket? Och varför kan jag inte ens samtala utan att hostningarna sätter igång? Jag gav upp lite och kände mig ganska låg. Jag ville inte blogga och jag ville inte prata med någon eftersom jag ville smälta beskedet. Det är inte likt mig att ägna mig åt tankar om att det alltid kommer att vara så här hädanefter. Jag tänkte att jag är dömd till ett liv med ständigt halstablettsugande, som tack och lov lindrar ganska mycket för stunden, och att inte kunna föra vanliga samtal. Att känna mig rosslig ända ner i de nedre luftrören och som om det är halsont på gång även när jag håller mig stilla. Kanske lite jämförbart med hur begränsad jag var när jag under några år väntade på en ny lever men då såg jag lösningen på problemet framför mig och det var till stor hjälp.

I söndags kväll var det något som brann på Annersia. Det var ingen stor brand och jag såg inga lågor men minst en brandbil var där. Jag hoppas att inga djur eller människor kom till skada. Eftersom jag inte har läst eller hört något om det så var det nog ingen fara.

Jag tog en promenad efter besöket på sjukhuset och blev passerad av ett fint ekipage. Jamtlis hästar var ute på en liten promenad.

Igår åkte jag iväg för att handla lite. Nu har jag upptäckt att Ica Kvantum har sänkt priset på den soygurt som jag äter varje morgon. Fem kronor billigare per liter än hos Willys och därför åkte jag dit. Men först gick jag en promenad runt Lillsjön och fortsatte en bit för att leta upp några stolpar.

Det visade sig att det enda Ica var billigare än Willys på var just soygurten. Då köpte jag den och en tésort som är icas egen och sedan for jag vidare till Willys och handlade resten. Kanske är det så man ska göra. På Coop har de godast veganvariant av ost så dit åker jag också ibland.

I den lilla pölen vid parkeringen var det nästan tomt på fåglar. Några änder bara och totalt två ungar.

I morse kände jag för att utmana mig lite extra och jag åkte till Östberget/Frösöberget för att leta upp stolparna där. Det börjar med lätt nedåtlutande terräng för att sedan bli brantare lutning. Det är inga som helst problem för mig så länge jag har en halstablett i munnen.

Skogen öppnade sig vid ett tillfälle och ett mer öppet landskap visade sig.

Tillbaka in i skogen igen. Här har någon tyckt att en stol bör stå och kanske sätter sig en och annan skogsvandrare en stund. Jag hade fullt fokus på stolpen där nere i sänkan. Den syns inte så bra men jag har gjort en liten, svag blå pil för att hjälpa er att se stolpen. Jag provsatt aldrig stolen men slog mig några gånger ner på bra sittstenar.

Där nere vid stenen finns det en stolpe och det var bara att försiktigt ta mig ner. Det är brantare än det ser ut att vara. Sedan skulle jag upp igen men då hittade jag ett bättre vägval.

När jag hade kommit nästan så långt ner man kan komma innan man når vägen var det bara att vända upp igen. Inte samma stig men lika mycket backe…uppför nu. Men jag tog det lugnt och stannade ofta. Det gick bra men det säger kanske lite att det kändes som om jag hade bestigit ett fjäll när jag kom upp. Kanske inte riktigt men ett inte jättehögt berg i alla fall och det var ju precis det jag hade gjort.

Jag hoppas att klättrarna slipper få stenar kastade på sig.

Likadana skyltar satt på flera platser längs stigen.

Ett vindskydd som ser välbyggt ut och fint placerat. Där har säkert några suttit och haft en fin utsikt. Kanske övernattat. Men nu är det bara stommen kvar och lite torrt granris.

Jag kom fram till en av utsiktsplatserna och tittade ut över min stad.

Det är Brunfloviken som syns göra sina svängar bort från Östersund. Längst där borta var jag i mitt förra inlägg.

Som jag skrev så hade jag ingen lust att prata eller berätta om min besvikelse över att inte få några svar och eventuell hjälp med mina besvär. Men mina barn frågade i familjechatten igår och först var jag nog ganska kortfattad för att sedan, när jag väl började skriva, redogöra bättre för vad undersökningen gav. Jag var fortfarande ganska låg och det erkände jag (Gunnar skulle ha varit stolt) men mina fantastiska ungar gav mig bekräftelse och det hjälpte. Visst är det underbart att ha vuxna barn som man kan prata om nästan allt med! Min syster frågade också via messenger och i dag, efter promenaden på Östberget, ringde hon. Allt som allt fick det mig att komma ur mina lite mörka tankar och komma tillbaka till den jag är. En person som inte ger upp så lätt utan hittar nya glädjeämnen och möjligheter. Så nu ville jag blogga och då blev det som vanligt ett lite för långt inlägg.

Svaret på vad mina luftrörsproblem kan bero på fortsätter min läkare på hälsocentralen att försöka klura ut. Jag gjorde lungfunktionsundersökningen i måndags och redan idag, onsdag, ringde han upp mig. När jag berättade om hur mycket halstabletter hjälper mig blev han lite fundersam. På min fråga om den informationen hjälpte eller gjorde det svårare för honom svarade han att det tyvärr inte hjälpte utan snarare gjorde problemet mer svårt att förstå. Nu ska jag först prova att ta en omeprazol om dagen. Den hjälper mot reflux, sura uppstötningar, som kan vara frätande och irriterande för luftrören. När han och jag är tillbaka från våra respektive resor ska vi utvärdera. Är det likadant då ska ”elimination/provokation” genomföras med Candesartan, medicin mot högt blodtryck som jag har tagit i ett och ett halvt år. Den kan ge hosta som i sin tur kan irritera luftrören. Om inte heller det gör någon skillnad ska den här läkaren ta kontakt med min leverläkare för att rådgöra om de immunsuppresserande mediciner jag tar. Ja, vad ska man tro? Jag vet inte om jag tror på något av det här men hoppas kan jag ju.

Det blommar för fullt överallt. Vissa blommor vissnar men de ersätts av många fler och så kommer det att fortsätta ett bra tag till. Jag gjorde en testrunda med det större objektivet och jag tycker att det borde gå bra att fota blommorna ganska nära eftersom brännvidden börjar på 18 mm. Det gick skapligt tycker jag men många bilder fick kasseras. Vitmåran te x, har jag inte lyckats få någon bra bild på och inte hundkex eller andra liknande blommor. Men som ni ser fick jag ändå med ett ganska bra antal blommor. Det finns många fler. Midsommarblomster blommar för fullt fortfarande och lungörten är fortfarande fin. Jag, alla bin och humlor, andra insekter och säkert många fler är glada för, och mår bra av, att vi har allt detta till både glädje och nytta.

I morse bestämde jag mig för att ännu en gång åka till brunkullalokalen utanför Marieby. Nu hade brunkullorna växt på sig och stod i full blom och många andra blommor gjorde dem sällskap, både olika orkidéer och lite vanligare blommor.

Här hade jag det lilla objektivet och lite bättre gick det. Det blev inte helt bra men jag tror ändå att det är det objektivet jag ska använda vid den här sortens fotografering. Men om jag orkar hålla på och byta får vi väl se.

Det var en väldigt skön morgon och jag fortsatte till Brunflo för att leta upp några stolpar. Här är jag längst söderut i Brunfloviken och lååångt där borta ligger Östersund.

Här bytte jag objektiv efter första bilden bara för att se om det blev någon skillnad. Döm själva. Först är det pannkaksobjektivet…

…och resterande bilder är tagna med det större objektivet. Det går fort att byta så egentligen borde det inte vara något problem.

När jag berättar om var jag har varit så blir det bara namn för de flesta. Bara för att ge er en bild över hur jag har rört mig den senaste tiden så kommer här två kartor. Den första visar hur jag i morse åkte hemifrån, stannade vid brunkullorna (röd markering) och fortsatte till Brunflo. De två plupparna högt upp till vänster är Andersön (liten plupp) och Bynäset (större plupp). Den andra bilden visar hur jag irrade omkring i den västra delen av Brunflo och där det ser som mest kluddigt ut hade jag bilen och där tog jag även de sista bilderna. Och nej, jag kan inte gå på vatten utan det är google maps som visar lite fel ibland.

I morgon ska jag äntligen få komma till fysiologimottagningen och, som det står i kallelsen, mäta lungvolym och lungfunktion genom att andas i olika apparater. Sist jag gjorde de undersökningarna, innan transplantationsutredningen, var det minsann inte bara andas jag skulle göra utan det skulle blåsas så starkt jag kunde. Det lär resultera i en hel del hostande om det blir samma sak den här gången. Men vad gör det, om det nu är astma så är det ju inte meningen att jag ska prestera på topp. Men jag ska göra mitt bästa.

Mycket är välbekant med min nya kamera och det var också tanken när jag valde samma märke som tidigare. Men mycket är också helt nytt och det kommer att ta tid för bl a muskelminnet att lära sig nya manövrar. Sådana som brukar gå automatiskt men som nu kanske måste läras om. Knappar som sitter annorlunda placerade och någon knapp som jag inte hade en aning om vad den var till för men som visade sig ha massor av olika alternativ för den automatiska fotograferingen. Det gillar jag. Jag trodde nämligen att det bara fanns ett automatiskt läge och jag är ju så bekväm av mig så att det är automatiken som gäller. Dessutom kan skärmen/displayen/monitorn (i instruktionsboken kallas den monitor) vikas ut i varierande lägen och det har jag inte ens kommit mig för att testa än. Jag glömmer helt enkelt bort att det går.

Den första bild jag tog var den här. Jag hade objektivet med längre räckvidd på kameran och riktade den mot en segelbåt nära Annersia. Det var ett testfoto där jag bara lyfte kameran och tryckte av. Jag blev förvånad över hur pass bra husen på andra sidan syns. Jag tänker att ni får stå ut med att det blir ett inlägg med testfoton eftersom det kan vara kul för min egen del att gå tillbaka och se just de första försöken.

Lite senare på kvällen gick jag återigen ut på balkongen och riktade kameran mot den mast som syns från nästan alla håll. Det är inte helt perfekt men ändå betydligt bättre än jag kunde fota med min gamla kamera och det gamla objektivet, med samma brännvidd som det här objektivet.

I morse hade jag lyckats klura ut det jag skrev om tidigare, det här med olika automatiska inställningar. När jag skulle testa på blommor varierade jag mellan närbild och blommor och nu minns jag inte vilken inställning jag hade till de olika motiven. För några av blommorna hade det kanske varit läge att använda den utvikbara displayen men som jag skrev, det kom jag inte på förrän efteråt. Jag är så van vid att krypa ihop nere på marken för att komma åt och titta genom sökaren. Det är en av de saker jag faktiskt lärde mig på den fotokurs jag inte lärde mig särskilt mycket på. Att det av någon anledning blev bättre bilder om man tittar i sökaren. En annan sak var att det inte är bra för minneskortet att varje gång jag ville föra över bilderna till datorn ta ut minneskortet ur kameran och sätta in det i datorn. Det var sladd som gällde eftersom den kameran inte har trådlös överföring. Och så ska man formatera minneskortet efter varje omgång med bilder för det är också bra för hållbarheten. Det är nog de tre lärdomarna som fastnade. Ja, och så ska man uppdatera firmware ibland och det har jag inte gjort sedan 2018. Jag ska försöka skärpa mig med den saken nu.

Så var det ju det där med bildöverföringen till datorn. Som det brukar vara så innehöll inte instruktionsboken mycket mer än det jag redan kunde. T ex hur man sätter på kameran, hur man laddar och sätter i ett batteri, var minneskortet ska sitta (det var faktiskt lite lurigt) och hur man fotar med automatik. Sedan var det en massa tekniska data och varningstexter. Men jag tryckte på menyknappen och fick fram mycket information i displayen. Mycket som jag kände igen men en hel del nytt. Bl a hur man ansluter till Wifi och kopplar ihop kameran med datorn. Det lyckades jag ganska snabbt med men inte fick jag några bilder överförda ändå. Jag gav upp och fick göra på det gamla vanliga sättet. Ända tills jag nyss tog den här sista bilden, som ni alla ser är från min balkong. Jag gick direkt och satte mig, slog på sammankopplingen och nu sa kameran att överföring sker. Den enda bilden hamnade så fint i den mapp jag tidigare hade valt som målmapp och jag hoppas att det inte bara var en engångsföreteelse. Jag vet inte vad jag gjorde annorlunda för att det skulle funka men kanske behövde de en liten inkörsperiod för att lära känna varandra. Blommorna och den här bilden är tagna med det så kallade pannkaksobjektivet på 16-50 mm. Det blir väldigt litet och platt ihopfällt.

Jag fortsätter lära mig hantera min nya kamera och jag hoppas att vi snart ska trivas ihop. Jag har inte hittat någon knapp för att förstora bilderna i displayen utan det måste tydligen göras med fingrarna, som på mobilen. Det gillar jag inte riktigt men jag vänjer mig nog. Jag ska utforska alla knappar men jag är ganska nöjd med att använda automatiken så i alla fall nu i början ska jag inte experimentera med manuella inställningar.