Jag har inte haft någon jättelust att blogga eftersom jag efter det förra inlägget helst skulle vilja vara lite mer positiv i ett nytt inlägg. Jag vill inte att ni ska få fel uppfattning om hur jag mår och kanske är det risk att ni får det om jag bara skriver om smärta och utredningar. Faktiskt så mår jag väldigt bra trots att jag inte mår särskilt bra. En paradox men också kanske tecken på överlevnadsinstinkt. Jag tror mycket på tankens kraft och på att se vad jag kan i stället för vad jag inte kan. I alla fall till en viss gräns för även jag har några gånger mått så dåligt att jag inte har kunnat se någonting bra i tillvaron. Tack och lov var det bara pga inverkan från mediciner och inte mitt egentliga jag som hamnade där.

Jag ville skriva om något annat än mina medicinska problem och visst finns det trevligare saker att berätta om. Jag har t ex kokat sylt på de lingon jag hittade när min svägerska och jag var ute på våra utflykter. Resultatet ser ni här. Jag har två stora burkar sylt kvar från förra året så jag tar nog med mig tre av de här burkarna och ger till mina barn när jag om några veckor träffar dem. Jag har frågat äldsta dottern om hon vill ha en burk och det vill hon. Kanske bör jag fråga de andra två om de också vill ha men vem vill inte ha hemgjord lingonsylt? Lingonsylt är ju gott!

Det blev tomt och tyst när min svägerska åkte hem och tyvärr förändrades situationen för Lotta, bloggvännen från Karlskrona, så att hon och hennes partner tyvärr var tvungna att avboka sitt besök här. Ibland kommer livet med något oväntat och omprioriteringar måste göras. Inget att säga något om men jag hoppas att ett nytt försök kan göras så småningom. Kanske blir det faktiskt bättre så här. Kanske kan jag både promenera långt och prata mycket när de får en ny möjlighet. Det blir ju roligare för alla parter.

Och där kom jag in på det medicinska igen. Det är svårt att undvika om jag ska berätta vad som händer på den fronten. Det har nu fastslagits att det inte är inverkan från någon av mina mediciner som påverkar mina luftvägar. Läkaren på mag/tarm, där de har hand om min lever och den immunsänkande medicineringen, tyckte dock att pga immunsuppressionen bör man vara generös med provtagning för diverse bakterier. Mykoplasma nämndes och de bakterierna kan ställa till det på diverse platser i kroppen, bl a lungorna. Kikhosta skulle det också testas för och diverse annat som jag inte vet vad det är.

När jag läser om mykoplasma så står det att det är mycket smittsamma bakterier. I så fall borde jag ha smittat ett antal personer, inte minst mina barn, sedan det här började visa sig i slutet av maj. Jag tror inte på den här förklaringen och det verkar inte läkaren på HC heller göra. Men han följer rådet från mag/tarm och sedan kan vi utesluta även det här. Samtidigt vore det ju väldigt bra om det bara behövs en antibiotikakur för att jag ska bli av med de här besvären.

Jag parkerade en liten bit från HC när det igår var dags för provtagningen. Den korta promenaden kändes som något jag behövde efter flera dagars stillasittande. Jag stannade till vid den här lilla skylten, som har varit med här förut, och tänkte återigen att det finns mycket sanning i de orden.

Provtagningen var inte ett dugg kul, faktiskt det jobbigaste jag har varit med om sedan leverbiopsin på Sahlgrenska för sex och ett halvt år sedan. Jag fick gå in bakvägen och visades till ett rum där de tar emot patienter med eventuellt smittsamma sjukdomar. In kom en fullt skyddsutrustad sköterska men jag var ju tvungen att ta av mig munskyddet för att proverna skulle kunna tas. Det jobbigaste var den långa pinnen som stacks in långt upp i näsan. Det kändes som om den nådde upp i hjärnan och sköterskan sa att jag skulle andas som vanligt medan hon höll kvar pinnen och rörde lite på den. Ögonen tårades men jag lyckades stitta stilla och låta henne hållas. Det var betydligt lättare att låta henne ta svalgprover. När kräkreflexerna satte in var det klart och där var det bara obehagligt, det gjorde inte ont. Efter att ha tagit ett rör med blod, något som inte bekommer mig ett dugg, var det klart. Helst skulle jag ha hostat upp lite slem också men då jag sa att det kan jag inte, jag får aldrig upp något när jag hostar, så struntade vi i det. Alla som har fått pinnar uppstoppade i näsan under pandemin vet vad jag upplevde. Jag har haft turen att slippa covid så jag har sluppit vara med om det tidigare.

Det kändes väldigt skönt att det var gjort men huvudvärken som kom efter näsprovet satt i ett bra tag. På väg tillbaka till bilen noterade jag att hösten börjar färga löven lite här och där. Inte mycket men det är ändå på gång.

Björkarna vid Storsjöodjursspaningen är dock fortfarande gröna.

En liten promenad till har det blivit den här veckan. I tisdags gick jag totalt ca 3000 steg fram och tillbaka från bilen till Gunnar. Det hade varit ett tre månaders sommaruppehåll och jag hade tudelade känslor inför det här mötet. Dels för att jag verkligen har uppskattat våra samtal och tycker att de har gett mig mycket och dels för att jag hade bestämt mig för att ta upp frågan om ifall vi kunde komma längre eller om det var dags att avsluta.

Jag tog nästan genast upp den frågan och kanske hade Gunnar också planerat att prata om just det. Han svarade inte direkt utan ägnade hela den bokade tiden åt att prata om vad vi hade uppnått och om vilka förändringar han såg hos mig. Jag har själv konstaterat att jag inte har haft någon riktigt kraftig dissociationsepisod på länge och han fick tillfälle att påpeka hur fort jag kom tillbaka och var med på noterna igen när jag ”försvann” ett tag och inte kom ihåg vad samtalet handlade om. Det var ett av de jobbigare ämnen vi hade pratat om som min hjärna inte villa vara med om igen. Men så fort jag erkände att jag inte kom ihåg vad som sagts precis nyss så behövde jag bara en liten påminnelse så var jag på banan igen. Så lätt har det tydligen inte gått förut. Något som jag inte har förstått lika bra som Gunnar. Det var bara ett av exemplen på mina framgångar. Jag fick höra att jag har gjort ett väldigt bra jobb och då svarade jag med att vi tillsammans hade gjort det.

Till sist kom Gunnar fram till att vi har kommit till en platå, där han inte lyckas tränga förbi de hinder som hjärnan sätter upp och där jag inte heller lyckas. Det är alltså inte jag utan min hjärna som inte är med på noterna, det var han noga med att framhålla. Jag har verkligen försökt. Nu tar vi en paus och så ska jag höra av mig om jag känner att det blir någon förändring, dvs värre. Rent konkret så betyder det att det inte blir fler möten. Jag höll med om det han sa och tillade att jag verkligen har uppskattat de här samtalen. Att de har varit givande och har gett mig många självinsikter. Han erkände att även han hade tyckt att våra samtal varit trevliga men sa skrattande att hans terapeut (alla behandlande psykoterpeuter måste gå till en terapeut) skulle ha protesterat och sagt att det inte är meningen att det ska vara trevligt, det ska vara jobbigt.

Det kändes så fel att bara säga hejdå och gå, vi har ju faktiskt träffats under ett helt år och pratat väldigt förtroligt. Visserligen har det bara handlat om mig men han har ibland gett små exempel från sitt eget liv så lite känns det som om jag har lärt känna honom också. Hur gör man? En kram kändes inte ok och jag kom mig inte för att sträcka fram handen heller. Det blev bara de vanliga fraserna när man går åt varsitt håll, typ ha det bra och hejdå. Det kändes futtigt men det är nog så det ska vara mellan en terapeut och en patient. Jag kommer sakna de här samtalen men nu går jag vidare på egen hand. Det är kanske något positivt…att jag trots att mycket återstår har gjort stora framsteg. Hur stora får framtiden utvisa. En sak är klar. Skulle dissociationen bli värre och starkare igen så söker jag inte hjälp hos någon annan. Jag tror inte att någon annan kan mer om det här problemet än Gunnar.

Ja, så tänker både jag och min svägerska faktiskt just nu men vi tänker även att vi har det väldigt bra som kan vara ute och klara av så mycket som vi kan. Men när det gäller mig så blir jag ibland less på allt som plötsligt dyker upp, sådant som begränsar och som det inte finns någon logisk förklaring till. När vi kom hem från Andersön i förrgår så kändes allt helt ok. Inga stora problem med någonting och då räknar jag även in prat- och ansträngningsproblematiken. Jag har ju hittat något som fixar så att jag orkar gå. Prata får jag göra så lite som möjligt. Så länge jag kan gå ut och röra på mig ute i naturen så är jag ganska nöjd. För min svägerskas del så är det de problem hon alltid har med länd- och bröstrygg som ställer till det mest. Ja, vi har många liknande problem och även hon har stor hjälp av en tens.

Men helt plötsligt, utan någon klar anledning, kom det en intensiv smärta en bit ovanför hälsenan på vänster ben och jag skrek faktiskt till när jag en kort stund inte kunde stödja på foten och det högg till rejält. Det kändes som om något gick sönder. Jag gjorde inte något konstigt med foten just då utan gick bara från vardagsrummet till köket. Sedan kunde jag gå försiktigt några steg men så plötsligt högg det till igen. Så höll det på resten av kvällen och för att kunna sova tog jag två citodon. Förmodligen har det något samband med att jag stukade foten för över ett år sedan och att jag efter det hade problem med hälsenan länge. Faktiskt är den fortfarande inte helt bra. Men den här smärtan sitter några cm högre upp mot vaden.

Dagen därpå, som var igår, var det inte bättre men jag tog fram mitt elastiska fotledsstöd och drog åt det rejält runt den onda delen. Det gav så bra stöd så jag kunde gå utan att den mest intensiva och plötsliga smärtan högg till. Då konstaterade jag att ingenting kunde ha gått sönder i alla fall. Jag lät stödet sitta på och sa till min svägerska att det skulle troligtvis fungera bra att gå ut och gå.

Vi åkte ingenstans utan utgick från min lägenhet och gick bort mot Peterson-Bergers Sommarhagen. Kameran var med men kom bara fram för att fota de två hästar som stod i en hage nedanför Sommarhagen. De närmade sig nyfiket när jag kom närmare men efter att ha sträckt sig fram för att nosa lite på min hand vände de om och gick iväg. Inget klappande på mjuka mular där inte.

Det gick förvånansvärt bra att stödja på foten och det var skönt att vi kunde gå hela den här rundan. Vi hade med oss små plastpåsar även den här dagen ifall vi skulle få syn på mogna lingon längs vägen. Vi fick ihop en del och den här gången vägde min påse 570 g. Jag frös in den för att så småningom göra sylt av allt och nu hade jag drygt ett kg i frysen.

När vi kom hem lindade jag ett annat fotledsstöd, som hade en frusen del, runt fotleden och det var väldigt skönt. Men utan något stöd kom samma skärande och huggande smärta tillbaka när jag försökte gå. Jag testade att sova utan starka smärtstillande och det gick bra…ända till tvåtiden. Jag försökte somna om men vid halvtre gav jag upp och tog två citodon igen. Smärtan försvann så småningom men det blev inte mycket mer sömn.

Jag tänkte att jag borde nog vila foten men vi hade pratat om att åka till Bynäset, både för att få en skön promenad och för att titta efter fler lingon. Jag satte fotledsstödet på plats men sa att jag inte ville utsätta fotleden för några stora strapatser. Därför gick vi bara en liten runda innan vi kom fram till den plats vi har sett lingon på förr. Det var återigen en skön dag och lingonen lyste så vackert röda mot oss. Jag tänkte fota min svägerska med de lingon vi hade plockat men hon tyckte att det var bättre att hon tog min kamera och fotade mig. Så blev det och ni ser ju att jag ser ganska nöjd ut över skörden. Den här gången fick jag ihop 850 g så nu har jag 2 kg lingon i frysen. Nu får det räcka för jag har fortfarande kvar drygt en burk sylt från förra året.

I morgon blir det förmodligen ingen promenad alls för det är kanske inte så bra att anstränga fotleden så mycket som jag har gjort nu. Inte om jag vill att den ska bli bättre i alla fall. Även min svägerska har påverkats av våra aktiviteter, mest av att böja på ryggen vid lingonplockningen, så hon vill också ta det lugnt i morgon. Och återigen, vi är riktigt less på de här skitkropparna. Är det inte det ena så är det det andra och så fort vi tror att något blir bättre så dyker det upp något annat. Men som tur är sätter det sig inte på humöret. Vi är fortfarande mestadels glada och hoppfulla även om vi kan bli trötta på att så ofta begränsas av diverse krämpor. Vi kan ändå ofta skratta åt våra olika begränsningar och åt hur lika vi är på många sätt.

Här börjar ni känna igen er nu. Jag frågade min svägerska om hon hade något önskemål om vart vi skulle åka och då gav hon det här förslaget. Det finns olika rundor att gå och vi valde att parkera där ön är som smalast och börja promenaden på den östra sidan. Som ni ser var det en skön dag även om dagen började mulen. Vi åkte hit efter lunch och det var ett bra beslut.

Vi hade pratat om att plocka lingon om vi såg några nära stigen och vi hade med oss små plastpåsar bara utifall att de röda bären skulle dyka upp. Det fanns inte gott om dem och eftersom de var så få valde vi att gå förbi de vi såg först. Men efter en stund tog vi ändå fram påsarna och tänkte att vi kanske kunde få ihop en liten mängd.

Efter en stund blev vi fikasugna och slog oss ner nära sjön. Kaffe och chokladboll smakade bra, precis som det brukar göra. När jag går ensam vill jag inte ha den extra tyngden som en kaffetermos innebär. Då nöjer jag mig med kall dryck. Men när jag har sällskap tar jag gärna en liten slurk kaffe om den andra personen vill bära med sig en termos.

Så småningom kom vi ut på grusvägen och följde den en liten bit tills vi kunde vända och gå tillbaka på den västra sidan av ön.

Det gick inte fort eftersom vi fortsatte att spana efter lingon. Jag är noga och rensar direkt vid plockning och därför tar det lite tid för mig att få ihop någon liter. Min svägerska är lite snabbare och det syntes på mängden i hennes påse. Rätt som det var var hon försvunnen. Jag ropade, med min just nu svaga röst, men fick inget svar. Då gick jag omkring lite inne bland lingonriset och tänkte att hon dyker nog upp snart. När hon inte gjorde det blev jag lite bekymrad. Hon kanske hade ramlat någonstans. Till sist ringde jag till hennes mobil och hörde hur den spelade upp ringsignalen. Jag tittade åt det håll ljudet kom ifrån och där dök hon upp med en välfylld påse. Hon hade hittat ett ställe där hon nästan kunde sitta på samma plätt och plocka massor av lingon. Skönt att hon dök upp och kul att hon hade haft sådan tur.

När vi kom hem vägde jag min påse, innan jag la in den i frysen, och jag var nöjd med mina 480 g lingon. Jag hade ju inte tänkt plocka några alls innan min svägerska förde det på tal. Jag har kvar lingonsylt från förra hösten men det är klart att det är kul att kunna fixa ännu mer hemlagad sylt. Min svägerska hade fått ihop 840 g. Kanske hittar vi lingon någon annanstans också. Vi ska ju inte sitta inne resten av dagarna hon är här och lingon finns det lite här och där.

Vi bestämde oss för att åka till Åre, gå den promenad vi oftast går när vi är där en vecka på vintern och åka upp med kabinbanan för att få lite fjällkänsla och förhoppningsvis uppleva fina vyer. Det skulle inte regna förrän på kvällen enligt prognoserna så det kändes som en bra dag att åka dit på. Risken fanns att det skulle vara så mulet att sikten var lika med noll men vi ville ändå komma dit och se ett Åre utan snö och nästan i sommarskrud. Vi var lite fräcka och parkerade utanför den lägenhet jag har en andel i. Där stod vi gratis och vi visste att ingen hade någon koll på vilka bilar som hörde till nuvarande gäster eller andelsägare. Bottenlägenheten i den här delen av huset äger jag tillsammans med 51 andra andelsägare.

Vi började med att gå till Holiday club och besöka damrummet innan vi startade vår promenad. Från parkeringen såg vi upp mot de välkända backar som syns från lägenheten. Det var jag och min svägerska som gjorde den här utflykten om nu någon inte visste det.

Nedanför andelshusen finns det en strandpromenad och nu fick vi för första gången se hur stranden ser ut. Här har det alltid varit snö och is när vi har gått samma runda. I bakgrunden syns Mullfjället.

Vi fortsatte i en vid sväng och kom som vanligt upp till Tott. Dit var det mestadels uppförsbackar men härifrån var det nerför som gällde.

Vi passerade bl a den bäck som svämmade över förra året och gav stora skador på hus och vägar. Fortfarande grävs det och byggs förstärkningar för att inte samma sak ska hända igen.

När vi gick över Bergbanans räls hade vi gått ena halvan av den här rundan och eftersom kabinbanans dalstation låg längs vår fortsatta väg så kändes det lämpligt att låta den ta oss upp en bit på Åreskutan innan vi fortsatte promenaden.

Vi hade tur för direkt när vi hade lyckats betala (det tog en liten stund innan jag hade fått ordning på skistars app, som behövde uppdateras men som gav oss bra rabatt) var det bara att kliva in i kabinen och föraren, som hade väntat på att vi skulle bli klara, stängde om oss och sedan bar det av uppför. Genom inte särskilt rena fönster försökte jag dokumentera en del av färden.

Det fanns hurtbullar som tog sig ner till fots. Det har jag också gjort både som barn och tillsammans med sonen för några år sedan men båda gångerna har då en lift fått ta oss ner sista biten. Vi såg även några som vandrade uppför och det var bra gjort i de kalla vindarna som ökade mer och mer ju närmare toppen man kom.

Snart var vi uppe vid toppstationen, inte på toppen av fjället dock för dit är det mellan 800 m och en km kvar beroende på hur brant man vill klättra upp dit. Det var inte lockande att gå särskilt långt. Där uppe tog vindarna tag i oss rejält och jag önskade att jag hade haft med mig fingervantarna. Sikten var inte särskilt bra men lite såg vi i alla fall av omgivande fjäll och ner mot dalen.

Andra fjäll blev bara siluetter .

En ganska ny tillgänglighetsanpassad gångväg ledde till en fin utsiktsplats men där var det inte skönt att stå. Vi valde bort den och gick i stället en liten bit åt sidan där vi hittade en helt ok plats där vi kunde inta våra lunchmackor utan att blåsa bort.

Det här såg vi under vår lunch. Inte den allra bästa utsikten men det var i alla fall inte en ogenomtränglig dimma.

När vi var mätta och belåtna var vi överens om att inte försöka ta oss längre upp. I stället vände vi tillbaka till den vänthall som fanns inne i byggnaden. Återigen hade vi tur för nästan genast var det dags att gå in i en kabin som tog oss ner igen.

Genom ett ännu repigare och smutsigare fönster än när vi åkte upp fotade jag nerfärden.

Kabinen gungade till vid varje stolpe och lite läskigt var det att stå vid fönstret och se rakt ner.

Det var samma kabinförare som tidigare och han önskade oss en trevlig dag på byn när han släppte av oss, precis som han hade önskat oss en trevlig dag på Skutan när vi kom upp.

Någonting händer när man åker ner med den här kabinbanan. Jag kände att mina ben inte riktigt fungerade som de skulle men jag hann inte säga något om det innan min svägerska sa att hennes ben kändes konstiga. Känslan är svår att förklara men de var svagare och som om gravitationen påverkade dem mer. Väldigt underligt. Den känslan satt i ganska länge även om den minskade långsamt. Men vi ville ändå stanna till vid Ristafallet på vägen hem. Ristafallet är en plats man passerar och tänker att man vill se men eftersom man oftast har ett annat mål för dagen så skjuts det upp gång på gång. Vi struntade i att benen fortfarande var märkligt påverkade och i att vi var trötta och valde att svänga av ner till parkeringen. En liten camping ligger precis ovanför fallet men det var inte många gäster där.

Vi konstaterade att det var ett mysigt läge för en camping men att mullret från fallet måste vara störande, Det lät nämligen rejält när vattenmassorna forsade fram.

Ett vattenfall gör sig bättre på film än i foton så titta gärna på den här lilla filmsnutten.

Jag insåg senare, när vi innan rapport såg slutet av Gokväll och de där visade en film från en drönare över fallet, att det här bara är halva fallet Bakom klippan längst bort finns den andra halvan. Kanske hade vi kommit dit om vi hade fortsatt mycket längre än vi gjorde på stigen men vi hade gått tillräckligt och gick bara lite längre än så här.

Vi var lite fikasugna och satte oss vid fallet och tog fram kaffe och chokladbollar.

En usel bild men den får duga.

Vi gick, som sagt, en liten bit till för att få se fallet på lite avstånd.

Här vände vi tillbaka. Kanske hade vi fotsatt om vi hade vetat om att det fanns mer att se men kanske hade vi ändå nöjt oss med det här.

Jag visste att en del av filmen om Ronja Rövardotter spelades in här och i gräset kom en bekräftelse på att det stämmer. Stigen hade behövt lite mer omtanke för att vara bra att gå på och kanske är skyltens nuvarande placering ett tecken på att det verkligen är så.

Benen återgick till att fungera som vanligt samtidigt som de var trötta av dagens aktiviteter. Det var väldigt skönt att komma hem och bara ta det lugnt. Maten var förberedd och behövde bara värmas samtidigt som potatisen kokades och jag blev tillsagd att sitta i soffan medan min svägerska fixade allt. En liten protest fick jag fram men sedan lydde jag och det var skönt att kunna lämna över ansvaret. En väldigt trevlig dag tog slut och nu är det morgon och nya planer tar form.

Så kan man på ett enkelt sätt sammanfatta dagen då jag tog mig upp på Hottögsfjällets topp. Jag passade på igår eftersom det var en av få dagar då vädret garanterade en fri sikt från toppen. Jag och min son var där för några år sedan och då var toppen omgiven av tjock dimma. Det var en fin vandring med fina vyer även då men nu ville jag ha revansch och det fick jag.

Dagen innan fick jag ett trevligt besök. Anna-Lena, bloggvännen som flyttade från Frösön till Umea i våras. Hon kommer att komma hit lite då och då eftersom hon har barn och barnbarn här och det var kul att hon lyckades klämma in en fikastund hos mig. Hon var nog lite frestad att hänga med på min topptur men landade i att inte göra det. Det var synd för hon skulle också ha trivts, kämpat och känt samma glädje som jag inför de storslagna vyerna.

Efter en resa på en och en halv timme var jag framme där leden börjar. Det är inte många som känner till Hottögsfjället så jag förstod att jag skulle vara ganska ensam där. Men när jag kom till den lilla plätt där man kan parkera stod det en husbil där och ett par med en bebis i bärsele höll på att göra sig i ordning för en vandring. De trodde inte att de skulle ta sig hela vägen upp till toppen men ville i alla fall testa att komma upp en bit. Som stigen bitvis såg ut så tror jag inte att de kom särskilt långt men det är bara en gissning. Jag gick iväg och såg inte till dem något mer.

Det började inte så bra för min del. Längst ner i bilden ser ni en vattenpöl med en sten mitt i. Stenen såg torr ut och jag klev upp på den med ena foten och halkade. Jag hamnade så klart i vattensamlingen med hela sidan av vänsterbenet och i en snabb första tanke förbannade jag min klumpighet och var beredd på att t o m ge upp. Men jag reste mig snabbt, konstaterade att jag inte hade gjort illa mig och såg även att mina friluftsbyxor var tillräckligt bra impregnerade för att inte släppa igenom vattnet. Det var alltså inga problem med att börja vandringen. Byxorna torkade snabbt och när de var torra var det lätt att borsta bort smutsen med en pappersnäsduk.

Klättringen började med en lång vandring i skogen. Det tog mig ca en och en halv timme att komma ur skogen och upp på kalfjället. I början var det lätt att gå. Stigen var helt ok och lutningen uppåt var inte särskilt kraftig.

Jag hörde Störtbäckens brus ända från början men såg inte till den förrän lite senare.

Leden var lätt att gå på ibland men det fanns även steniga, branta och leriga avsnitt. Det här är inte ett av de värsta partierna. På en del platser, där den senaste tidens regnande hade gjort stigen lerig, gick det att gå på sidan och förutom att det blev en del klättrande bland stenblock var det inga problem att ta sig fram.

Jag minns att min son sa att skogsavsnittet var alldeles för långt och det kan jag hålla med om. Vill man upp på ett fjäll så är inte skogen det som lockar. När jag kom till någon bra sittsten tog jag ibland paus och vid ett tillfälle fångade kameran några kråkbär.

Efter en fin men lite för lång skogsvandring kom jag äntligen upp till och förbi trädgränsen.

Jag vände mig om och fick en föraning om vad som väntade.

Sist jag var här, tillsammans med min son, var det en mulen dag och dimslöjor steg upp från vattnet. Det var en helt annan upplevelse men den var också både vacker och fascinerande.

Jag belönade min prestation att ta mig hit med att sätta mig på en sten och ta fram min mattermos med en god gryta på kikärtor, sojakorv, morötter, spenat, ugnsrostade körsbärstomater och kokosmjölk. Kryddad med curry så klart för det tycker jag är en väldigt god kombination med resten av ingredienserna. Grytan var blandad med ris och visst blev det en lite kladdig röra men smaken var god. Utsikten under min måltid var den på bilen här ovanför.

När jag hade fyllt på energiförrådet bar det av uppför igen. Den här gången lät jag mig inte luras att tro att toppen var den som syns här. Som så ofta när man vill upp på en topp så kommer en eller flera falska toppar att dyka upp bakom det krön som man hoppas är den riktiga.

Den här vyn blev det många bilder på eftersom det var den jag såg när jag var tvungen att ta en paus och vände mig om. Alla från olika höjd så en liten skillnad blev det.

En av de små bäckar jag korsade.

Renarna visade sig även på det här fjället. På ganska långt avstånd och inte alls så många som när jag var i Gräftåvallen.

Bakom det första krönet kom den här toppen fram.

Med jämna mellanrum var jag tvungen att sitta ner på en sten och vila mina darriga ben och hämta andan lite. Men återigen konstaterar jag att halstabletterna mirakulöst hjälpte mig att orka utan att jag fick sprängkänsla i bröstet och svårt att få luften att räcka. Jag var bara normalt trött och sliten. Men en fördel med att gå ensam är att jag inte behöver känna att jag är en bromskloss. Det behöver jag inte när jag går med någon familjemedlem heller men ändå kommer lite av den känslan och det är helt upp till mig att försöka mota bort den känslan.

Vidsträckta vyer och den karga miljö jag trivs så bra i. Den är värd att slita och kämpa lite för.

Här dök den tredje toppen upp, som inte heller var den topp jag siktade mot.

Jag hade ett litet hopp om att snart vara framme.

Vyerna gav mig styrka och även om tanken nuddade mig lite så kunde jag ju inte ge upp när jag var så nära. Envist och kanske lite dumdristigt tog jag mig vidare, långsamt och lite i taget. Men tro inte att det bara var jobbigt. Jag stannade ofta och bara njöt. Ni vet ju att det här är ren lycka för mig och för att nå lyckan måste man ibland kämpa lite.

Här var det dags för en liten energipåfyllning igen och den här gången i form av en chokladboll. Liten men full av energi och jag tror att den energin gick rakt ut i mina darriga ben. Med hjälp av även vätskepåfyllning orkade jag lite bättre en stund.

Det är synd att det ofta är disigt här uppe. Men jag kunde ändå fastslå att det var Åreskutan där borta. Både formen på fjället och de lite otydliga slalombackarna bekräftade det.

De flesta fjäll kan jag inte namnet på men några känner jag igen.

Fjället längst till vänster är Ottfjället. Där har jag och min son varit uppe på toppen en gång. Det var också en jobbig men fantastisk vandring.

Jag blev lite lurad den här gången. Jag trodde nästan att det var toppen jag såg tidigare men här dök det upp en topp till bakom krönet.

Men nu var det inte långt kvar. När jag kom upp började jag se vyer åt andra håll. Alldeles för disigt för att få till bra bilder men för mig kändes det underbart att äntligen vara nära målet.

Där är toppröset. Jag hade lyckats ta mig dit. Ett bra test på att det inte är helt kört utan att med en stor portion envishet och många korta raster så kan jag fortfarande ta mig upp på de här höjderna. Hottögsfjällets topp är på 1107 möh. Vandringen upp och tillbaka var drygt 11 km och med ca 600 höjdmeter. Ledan började alltså ca 500 möh.

Här är vyerna som jag och min son inte såg ett dugg av när vi var omslutna av tjock dimma. Vattnet där nere heter Håckrenmagasinet och fjällen långt där borta till höger i bilden är mina mest besökta fjäll, de som jag ser hemifrån, Oviksfjällen där Bydalsfjällen ingår.

Åreskutan långt bort till höger och jag tror att det är Trillevallen som precis sticker upp bakom krönet.

Jag satte mig i lä och bara njöt av att vara där uppe. Jag skickade några bilder till familjechatten och kollade några mail också. Ett mail berättade att taket över min och grannens balkonger förmodligen kommer att byggas v 37. Det håller jag tummarna för. Men sedan la jag undan mobilen och bara tog in allt och jag måste erkänna att jag kände mig lite stolt över mig själv och min prestation. Men det var så väldigt mycket värt det.

Jag tog en annan väg ner den första biten för att få se något annat. Men jag var snart tillbaka på leden igen. Jag höll mig dock en bit på sidan om den för att undvika en del myrmark och för att det var mjukare att gå på den låga vegetationen. Plötsligt kom en ren springande och den verkade ha bråttom. Jag var på ett ganska långt avstånd från den så det var nog inte jag som skrämde den.

Jag mötte några vandrare, som precis som jag verkade kämpa och tog en liten bit i taget. Självklart stannar man och pratar en liten stund men jag begränsade stunden eftersom jag inte ville få igång hostan rejält. Trist, men jag vill inte behöva förklara mig så fort jag möter någon.

Nerfärden gick mycket lättare men alla som har nått en ålder då kroppen börjar protestera förstår att det nu i stället mest var knäna och fötterna som tog lite stryk. Men jag är bra på att ignorera smärta, i alla fall till viss del, och med ganska raska steg tog jag mig neråt. Jag mötte några fler vandrare och även då var jag mer fåordig än jag brukar. Några skulle upp till toppen och några nöjde sig med att bara komma upp ovanför skogen. Så var det t ex med en dansk man. Han satt och vilade precis ovanför trädgränsen och berättade att hans mål var att komma ut ur skogen. Bara det var en bedrift och jag kände mig genast både ung och stark, samtidigt som jag också tyckte att det var jobbigt bara att ta mig dit. Jag hade inte förväntat att möta andra personer men tydligen är det här ett mer populärt och känt fjäll än jag trodde.

Det tog lite drygt en timme att gå ner genom skogen och jag mötte även där några fler kämpande vandrare. Bl a ett par, där kvinnan hade ett litet barn i bärsele och mannen ett större syskon i en stol på ryggen och de erkände att det var jobbigt. Men de var nästan framme på kalfjället så dit tog de sig i alla fall. En annan kvinna tog en lång paus när jag närmade mig och hon sa att hon gärna tog varje chans att få vila. Flera vandrare hade stavar och jag har ibland tänkt att det vore en bra idé. Men jag vill ju ha händerna fria och beredda att fota.

Nästan exakt sex timmar höll jag igång och på slutet började även ländryggen protestera. Jag skulle inte för allt i världen ha velat ha den här vandringen ogjord men oj, vad skönt det var att sätta mig i bilen och med lite hjälp från mig låta den ta mig hem. Hela kroppen värkte när jag kom hem och jag trodde att jag skulle få betala dyrt för den här upplevelsen. Men i morse vaknade jag och mådde mycket bättre. Lite öm här och där men inte mer än att jag kan ignorera det. Vilken tur, för i kväll kommer min svägerska och jag vill vara kapabel till åtminstone vanliga promenader då. Drygt 20 000 steg blev det och i en inte allför lättgången terräng så det var inte underligt att det kändes. Men minnet av den här dagen kommer bara att vara positiv och med en längtan efter repris.