Jag hade inga särskilda planer för den här dagen men när jag satte mig upp i sängen kollade jag väderappen och såg att ett riktigt härligt väder skulle visa sig när det ljusnade. Då fick jag en impuls att kolla hur det skulle bli i Höglekardagen. Kanske vore det en bra idé att åka dit och se om trattkantarellerna hade dykt upp. Jag tänkte att det nog var lite tidigt för dem men varför inte passa på att se efter när vädret skulle bli så fint? Det skulle bli sol och upp emot 19 grader där så jag satte fart, kollade turlistan på färjorna och vid halvsjutiden var jag på väg. Bilfärjan mellan Isön och Norderön gick kl 07.00 och även nästa färja mot Håkansta passade bra in tidsmässigt. Den går bara en gång i timmen under lågsäsong så jag hade noga kollat att jag inte skulle bli stående och vänta i tre kvart. Här står min bil längst fram på färjan och dimman var som synes tät.

Jag var beredd på att dimman skulle ligga kvar hela förmiddagen men jag kom bara till Hallen innan den var som bortblåst. Fjällvärlden visade sig för mig och sikten var klar och fin.

Jag skulle inte upp på en topp den här gången så jag nöjde mig med att titta på fjällen från vägen. Vägen går längs Dammån och jag stannade till några gånger. Solen färjade granarna gyllengula.

Fjället i bakgrunden fick samma färgnyans.

Jag parkerade i Höglekardalen och fortsatte till fots. Här passerar jag Storån och den som har hängt med hit tidigare kanske minns att leden går till Storfallet. Jag har gjort den här vandringen flera år i rad och mycket blir en repris och särskilt vad gäller bilder.

Det här är inte en vandring jag egentligen ser fram emot. Visst är det skönt att komma ut men det är inte många delar av leden som är gångvänlig. Är det inte stora stenar så är det massor av rötter och lera. Det gäller att ha koll på var man sätter fötterna och särskilt rötterna var rejält hala. Jag var väldigt försiktig och tänkte på att foten måste hålla tills jag kommer hem från den lilla resa jag ger mig iväg på i morgon.

Jag tyckte ändå att naturen gjorde att det kändes helt ok.

Jag kom fram till mitt trattisställe och såg att det fanns en del små exemplar. Bättre än inget tänkte jag och tog fram min svampväska.

Det var inte bara de första små exemplaren som hade ploppat upp. När jag tittade lite längre in såg jag mängder av trattkantareller i olika storlekar. Så stora mängder har jag aldrig sett här förut och det tog en god stund innan jag kände att det fick räcka. De växer bara på en liten yta men jag brukar bli nöjd med det jag hittar. Den här gången kände jag hur kroppen slet lite med alla knäböjningar eller ryggböjningar men jag kunde ju inte gå därifrån utan att ha plockat så mycket jag orkade. Jag blev mer kräsen till slut och plockade bara de största exemplaren och när väskan var så gott som full var jag faktiskt lite lättad över att nu kunde jag inte få med mig mer. Det stämde inte riktigt. Lite mer hade fått plats och jag hade även en påse med mig men jag skulle ju orka bära med mig allt hela vägen tillbaka. Jag vägrade titta efter mer svamp och gick ut på stigen, tog på mig ryggsäcken och bestämde mig för att jag ville fortsätta den lilla bit som återstod till Storfallet.

Här satt jag och mumsade på min macka när någon hojtade ett hej. Man måste hojta för att överrösta fallet. Jag vände mig om och där stod ett ungt par med en supersöt liten Aussie (australien shepherd). Vilken tur jag hade för den lilla valpen ville absolut fram till mig och jag tog emot den med öppna armar. Det blev en fin stund med den mjuka gosvovven och matte och husse blev mäkta imponerade över min svampskörd. När de gick iväg åt jag färdigt min macka och gjorde mig i ordning för att gå tillbaka.

Jag försökte skynda mig för att komma till bilen i lagom tid så att jag skulle hinna till färjan som gick 13.00. Men det gick inte att gå särskilt snabbt på den här stigen och när jag kom fram till min bil insåg jag att det var kört. Jag funderade på om jag skulle orka ta mig upp en bit på ett fjäll och ta nästa färja men nej, jag orkade helt enkelt inte. Jag bestämde mig för att i stället åka landvägen runt Mörsil, Rödön och hem. En resa som är några mil längre än om jag tar färjorna men jag skulle hinna hem innan nästa färja skulle gå. Ett lätt val.

Jag stannade till i Hovde för en sista bild. Jag tänker ibland att jag borde promenera lite längs den här delen av Storån men det är alltid något annat som prioriteras.

Jag kom hem strax före två och tog genast fram svamptorken. Det är ju bra om jag hinner få min skörd något så när torr innan jag åker i morgon. En del av den är rejält blöt och handduken blev väldig blöt också. Nu har jag torkat en omgång i fyra timmar och nästa omgång får vara i svamptorken tills jag lägger mig. Resten hinner jag torka i morgon. De blir inte helt torra men tillräckligt för att jag inte ska behöva oroa mig för att de möglar på vått underlag.

Tänk vad bra det blev. Vilken tur att jag fick den här impulsen. Kanske hinner jag komma dit och plocka lite mer om några veckor. Det är ju gott med trattisar och vem vet, det kanske är sista året jag kommer dit eftersom jag inte ska ha någon bil nästa höst. Visserligen går det bussar dit men det känns lite bökigt så vi får väl se. Hur som helst så är det trevligt med ett välfyllt svampförråd och om jag har tur hittar jag och min son trattisar när jag kommer ner till honom.

Det var dags för det halvårsvisa rutinläkarbesöket. Lite försenat för det brukar ske i juli men förmodligen har de haft svårt att få ihop det riktigt på mottagningen. Det är fler läkare på gång men de är inte helt klara med utbildningen och tills fler blir färdiga läkare finns det en överläkare och en hel del gästläkare. Den läkare jag hade i Linköping, under de år jag bodde i Mjölby, är tydligen välkänd och lite som en guru för många så jag känner mig lite privilegierad som hade honom under den period då jag behövde en duktig läkare.

Jag parkerade vid Badhusparken, som jag oftast gör, och började gå mot sjukhuset. Nästan genast var det en glad och ganska ung hund som vägrade gå innan jag hade kommit fram och hälsat. Som ni vet är jag inte svårbedd när det gäller hundgos så efter att matten hade sagt att det var ok satte jag mig på huk och fick både pussar och buffar. Mysigt! Efter en stund var vovven redo att följa med sin matte.

På morgonen tänkte jag att det var bäst att jag ringde och berättade att jag skulle hosta en hel del och att de kanske kunde kolla om de prover jag tog för drygt en och en halv vecka sedan visade några tecken på bakterier. Det skulle inte vara populärt om jag kom dit och var smittsam. Proverna fanns inte tillgängliga där jag kan läsa min journal men sköterskan kunde se att det inte fanns några bakterier av någon sort. Det var ju bra för mitt besök hos dem men samtidigt är det ännu en teori som visar sig inte ge något.

Jag fick träffa en ny läkare…igen. Men eftersom jag aldrig har några problem med levern och inte heller med alla prover som tas inför de här besöken så spelar det ingen större roll. Jag behöver i stort sett bara få nya recept och det fick jag. Men den här läkaren var grundlig och ville dessutom lyssna på hjärta och mage, tarmar och även klämma och känna på min mage. Hon frågade om jag ville att hon skulle kolla leverfläckar men jag sa att jag väntade på att bli kallad till ännu en kroppsskanning och hon kunde se att det snart är dags. Allt var bara fint och jag konstaterade ännu en gång att en levertransplantation innebär stora förmåner i form av ganska täta och omfattande provtagningar och läkarbesök. Efter årsskiftet är det dessutom dags för både njurfunktionsmätning och bentäthetsmätning igen. Tänk om alla kunde få samma förmåner eller åtminstone läkarundersökning och provtagning en gång per år.

Jag gick tillbaka till bilen och noterade att nu har Östersundskylten flyttats till en ny plats igen. Den finaste placeringen hittills tycker jag. Statyn far och son och Frösön i bakgrunden är inte heller fy skam.

Idag blev jag av med markisen, i alla fall tror jag det. Mannen som kom och tittade var lite osäker på måtten och eftersom han hade en bit att åka erbjöd jag mig att ta tillbaka markisen om det skulle bli fel. Han tyckte att det var en bra deal så vi lyckades baxa ut den och placera den på takräcket på hans bil. Betalt fick jag så i det här fallet är det köparen som tar en risk. Men jag är ju ganska ärlig och står för vad jag säger. Kanske verkade jag tillräckligt trovärdig men självklart hoppas jag att jag slipper få hit markisen igen.

Precis så är det ute i naturen nu. Hösten tar små steg framåt och sommaren gör en sista kraftansträngning och låter en hel del blommor göra ett försök att hålla kvar sommarkänslan. Det har varit några härliga dagar. Inte särskilt varma trots sol och mestadels blå himmel, men alldeles perfekta för raska promenader. I morse var det tre grader när jag vaknade och eftersom jag inte ville ta fram mössan riktigt än väntade jag några timmar innan jag gick ut. När termometern visade sju grader ville jag inte vara inne längre utan ville ut i den härliga sensommar- eller tidiga höstluften.

Jag började med att gå bort till Valla centrum (som består av en ica supermarket) där jag postade överlåtelseavtalet till köparen av min andel i Åre. Vi är nu överens om allt och han sa inte ett ord om priset. Inget försök att pruta alltså men jag gav ett väldigt bra pris, bara 60 000 kr för en andel som enligt Holiday Club är värd 139 000 kr. Men för mig är det viktigare att bli av med den än att få så mycket pengar. Den kostar ju faktiskt lite varje år och sedan min man dog har avgifterna kostat mig drygt 35 000 kr. Nu slipper jag den årliga avgiften och tillsammans med vad jag får betalt så har jag kommit fram till att jag inte behöver gå i förtida pension nästa sommar. Nu kan jag vänta några år till och bli pensionär när jag fyller 65 år. Jag har nyligen fått en rejält minskad inkomst pga att min man skulle ha gått i pension i somras så det här tillskottet känns bra och ger det som behövs för att nya planer kan utarbetas. Jag vill ju inte använda fonderna till de vardagliga levnadskostnaderna.

Bilderna kan tala för sig själva. Motiven känner ni igen men naturen har ju så många olika skepnader och färger så det blir ändå en liten variation.

Ögontröst och midsommarblomster (skogsnäva).

Åreskutan som en skugga långt där borta.

Jag försökte locka till mig de här ungdjuren men alla vände baken mot mig, utom en som faktiskt tittade upp en liten stund också. Men jag fick inga svar på mina försök att konversera.

Hässleklocka, rödblära och åkersenap.

Jag njuter verkligen av naturen och livet sådana här dagar. I morgon ska det bli en lika härlig njutardag så jag ser fram emot ännu en härlig sensommar- tidig höstdag.

Det är vad som krävs för att en bra affär ska göras. Efter att länge ha försökt bli av med min andel i en lägenhet i Åre verkar det nu som om jag äntligen har lite tur. Men jag ska inte ropa hej riktigt än. Det gör jag först när kontraktet är påskrivet och pengarna finns på mitt konto. Jag har dock en bra känsla av att det här kommer att bli bra.

Jag la ut annonsen på blocket igår kväll och när jag vaknade i morse hade jag ett meddelande som väntade. Jag lämnade mitt telenr och när vi pratades vid bestämdes det att vi skulle genomföra affären. Jag kontaktade Holiday Club och fick en länk till ett överlåtelseavtal. Jag har fyllt i så mycket jag kan och väntar nu på att bli uppringd igen så att alla uppgifter kan fyllas i. Vi måste även komma överens om hur betalninen ska ske. På Blocket har den här personen full poäng på tidigare recensioner så jag tror nog att det här är ett seriöst bud. Men det återstår att se hur det förhåller sig med det.

Ni kanske minns att min markis blev såld av min granne men tyvärr blev det inget av med det så jag la även ut en annons om markisen. Samma sak där. I morse hade jag ett meddelande och en man ville komma och titta på den. Men tyvärr gav jag nog honom uppgifter som ödelade den affären. Han ville veta var markisen var köpt och jag berättade det och la till att tyget byttes för ca 6 år sedan. Det gav honom tydligen en idé för lite senare ringde han och lät lite ursäktande. Han hade åkt till firman där markisen köptes och där fick han ett bra pris på att byta ut tyget på den markis han redan hade. Det är inget att gräma sig över. Min markis ligger bra på balkongen så länge och säljs den inte nu så gör jag ett nytt försök i vår. Det är kanske en bättre säsong för den sortens varor då.

Det är svårt att få till ett bra foto på mitt alldeles nya balkongtak men här kommer två bilder från olika håll. Gången på marken nedanför är smal och det går inte att se min balkong från ett mer lagom avstånd. Jag är jättenöjd och det är ju tur med tanke på vad det kostade…nästan 46 000 kr.

Riktigt lika nöjd är inte min granne. Taket är bra men placeringen av stupröret, som hamnade på hennes sida av den avdelande väggen, är inte särskilt kul. Hon sa till hantverkarna att det där blev inte alls fint men de sa att så ser det ut överallt i området och den anslutande delen av systemet finns i hörnet längst in på hennes sida. Jag lovade att nämna det när jag mailar företaget i samband med att jag vill veta om de glömde att sätta upp ett snörasskydd på taket som lutar ner mot mitt balkongtak. Det verkade så viktigt med det skyddet tidigare. En gissning är att de bedömde att det inte behövs. Jag har faktiskt inte förstått varför det var så viktigt och kanske var det inte det.

Lite sjörök tidigt i morse.

Jag gav mig ut på den längsta promenaden sedan min fot protesterade för ett tag sedan. Det gick bra. Jag har det elastiska stödet när jag går ut och nu vågar jag hoppas på lite längre vandringar när jag ger mig iväg på en liten resa igen nästa fredag. Först till Uppsala och min son och sedan via Örebro, där jag har blivit lovad fika hos min äldsta dotter innan jag hämtar upp yngsta dottern och fortsätter till Fulufjällets nationalpark. Något jag verkligen ser fram emot.

Under den härliga morgonpromenaden letade jag hösttecken. Jag trodde nog att jag skulle hitta fler färger men det mesta är fortfarande grönt. En del höstfärger syntes ändå men den stora förändringen får jag nog vänta på någon vecka till. När jag kommer hem från Fulufjället är det säkert riktig höst här. Förhoppningsvis är det även höststämning där uppe på fjället.

Jag har följt bygget av den här tjusiga trädkojan och jag tror inte att något barn skulle bli besviket över det fina lilla huset.

Håll nu tummarna för att allt går som förväntat med försäljningen av min andelsvecka. Det skulle vara otroligt skönt om jag blev av med den.

Det har varit en ganska seg historia med en hel del turer men nu, äntligen, håller några raska gossar på att bygga tak över min och grannens balkonger. Vi satte igång processen redan i mars då jag ringde till HSB för att höra hur förfarandet skulle gå till. Jag fick besked om att det var styrelsen i bostadsrättsföreningen vi skulle vända oss till och vilka blanketter som skulle lämnas in till den. Det fixade jag och grannen snabbt men tiden gick utan att vi fick någon respons. Min granne ringde till vice styrelseordföranden och fick efter några dagar veta att ärendet nu fanns hos HSB, som ju hade hänvisat oss till styrelsen.

Jag ringde återigen till HSB och där får man inga direktnummer till den man vill prata med. Allt går genom växeln och det är alltid lång kö för att komma fram. När jag till sist hörde en människa i luren så var beskedet att den sökta personen inte fanns på plats men att hon skulle få ett meddelande om att ringa upp. Tror ni hon gjorde det? Nej, några dagar senare försökte jag igen och det var samma visa då. Någon dag senare fick jag ett väldigt affärsmässigt mail där det stod att vi fick invänta bostadsrättsföreningens ansökan om att få glasa in balkonger och altaner. Det ärendet har pågått i flera år märkligt nog för de flesta har tak och i många fall inglasat redan. Jag gav upp för stunden och åkte iväg på min och min sons roadtrip runt Storbritannien. Sedan var det annat som tog upp mitt fokus och ni vet ju att det hade en del med hälsan att göra.

Min granne tog kontakt med ordföranden i styrelsen och han förstod inte vad problemet var förutom att det var HSB som skulle handha ärendet. Det har blivit en omfördelning av ansvar vid senaste byte av styrelse och alla har inte riktigt hängt med i svängarna. Han lovade att han skulle höra av sig till vårt områdes ansvariga person på HSB och plötsligt dök det upp ett godkännande av våra takbyggen. Då hade vi redan fått in två offerter och tackade ja till den ena. Efter semestern skulle de kunna ta sig an oss och igår dök de äntligen upp.

Förutom att jag hejade på dem när de dök upp har jag hållt mig undan, både för deras och för min skull. De behöver inte komma in i lägenheten utan har byggt upp en ställning utanför våra balkonger. När jag är i vardagsrummet stänger jag dörren så att de inte ser mig och jag inte dem. Skönt för alla parter tänker jag. Men det är klart att jag går in i köket då och då men precis som byggkillarna i Mjölby verkar de här ha som regel att inte titta rakt in i bostäder där de arbetar.

Här har de precis monterat ställningen och påbörjat arbetet.

Nyss kikade jag ut och såg att själva taket har börjat komma på plats. Men det återstår en del arbete ändå och inte minst ska hängränna och anslutning till befintligt vattenavrinninssystem fixas. Kanske blir de klara idag men om inte så blir det nog färdigt i morgon. Det känns väldigt bra att det blir gjort och jag ser fram emot en balkong utan snödrivor som når upp till fönstren i vinter. Att kunna ha dörren öppen på sommaren även om det finns en liten risk för regn på nätterna är också en stor fördel. Vem vet, jag kanske t o m lägger ut dynor i stolarna.