Jag håller mig fortfarande mestadels inomhus och tar hand om min fot och jag är väldigt glad för att jag skickade efter motionscykeln. Det blir en lagom lång cykeltur med den lite då och då när jag får lust eller känner ett behov av att röra på mig. Skönt att inte stelna till helt. Om man nu ska hålla sig i stillhet och inomhus så blev det ändå ganska bra med att göra det just nu. Visst skiner solen emellanåt men nästan alla löv ligger på backen och det har varit både blåst och gråväder också. Jag kan stå ut med att hålla mig inne i mellanperioden mellan höst och vinter. Igår kom en rejäl snöby men det stod klart från början att det bara skulle bli lite mer blött där flingorna landade.

Samtidigt som jag beställde min motionscykel pajade min tvättmaskin och då skickade jag efter även en ny sådan. Det tog lite längre tid för den att levereras, nästan en vecka längre, men igår kom även den. Två trevliga män kämpade med att bära in den till mitt badrum. Jag hade bokat både installation av den nya och bortforsling av den gamla och det kändes bra att det nu skulle bli gjort. Tvätthögarna har växt så min nya tvättmaskin skulle få jobba lite. Så tänkte jag i alla fall. Det slutade med att båda maskinerna nu står i mitt badrum och det finns inte mycket plats kvar för mig där. Inne i duschen är det tack och lov ingen skillnad men i övrigt får jag slingra mig fram och sitta på snedden på toan. Jag har knuffat lite på den nya maskinen men den är väldigt tung och där den står nu kommer jag ändå åt att göra allt jag behöver göra.

Det tog inte många minuter innan de ropade på mig och ville visa att det var blött under ett rör och att det var en läcka. De kunde inte göra någonting innan det var fixat men de kopplade i alla fall bort den gamla maskinen från eldosan medan jag ringde HSB fastighetsservice. Männen som kom med tvättmaskinen kunde så klart inte vänta utan lämnade allt så här. De var uppriktigt ledsna för att lämna mig med det här problemet men jag sa att det var ju inte deras fel och de hade inte kompetens eller utrustning att fixa läckande rör.

Inom mig tänkte jag att de gav upp lite för lätt och att det borde kunna gå att åtminstone koppla bort vattenslangen från den gamla maskinen så att den kunde forslas bort. Men jag vet inte vad för regler som gäller så jag sa inget. Lite senare kom en av killarna från HSB, en väldigt trevlig kille. Han tittade på röret, sa att han inte såg att det läckte och sa att han skulle komma tillbaka med en kollega. Detta för att en av dem skulle kunna stänga av och sätta på vattnet till min lägenhet medan den andra satt med mobilen och sa när han skulle göra det. Båda två konstaterade att det läckte inte ett dugg och när jag föreslog att det lilla vatten som hade upptäckts kanske sipprade ut från tvättmaskinens vattenslang sa de att det var precis deras tanke. För även om jag hade tömt maskinen på vatten så var det fortfarande ett tryck i den slangen.

Håhåjaja, det var alltså inget läckage och där stod jag med två maskiner…helt i onödan. Killarna från HSB sa att det skulle inte komma någon faktura från dem och det var ju i alla fall positivt. Båda var otroligt trevliga utan att vara jobbigt övertrevliga så det får jag ta med mig mitt i allt som gick snett.

Det positiva fortsatte för jag behövde bara sitta ca två minuter i telefonkö till företaget jag köpte tvättmaskinen av. Även där var det en väldigt trevlig och serviceinriktad kille som efter att ha konsulterat någon sa att speditören ska skicka några som fixar installationen och forslar bort den trasiga maskinen och naturligtvis utan extra kostnad för mig. Så nu behöver jag bara vänta på att allt ska lösa sig och förhoppningsvis dröjer det inte jättelänge. Det blir spännande att se om samma killar kommer en gång till och vad de då säger om sitt misstag. Jag tänker i alla fall inte säga något om det om inte de gör det för de känner sig nog redan ganska dumma.

Idag fick jag komma till Lung- och allergimottagningen. Datortomografin visade inte några problem, precis som i slutet av maj alltså, och läkaren kunde inte höra något konstigt någonstans när hon lyssnade med stetoskopet. Jag fick dra hela historien om hur det började och hur det känns och hon sa att även om jag har gjort en spirometri och det konstaterades att jag inte har astma så kan det ändå vara en sorts astma. Hon tyckte också, precis som de flesta andra, att det är konstigt att halstabletter hjälper mig att orka med ansträngning och att hostningarna kommer igång när jag pratar. Det blev två åtgärder till att börja med. En remiss till öron-näsa-hals och så fick jag med mig en PEF-mätare att blåsa kraftigt i för att mäta utandningsluftens hastighet. Det ska göras morgon och kväll och om/när jag känner mig extra påverkad. Detta ska jag göra i två veckor och sedan lämna in mitt resultat. Jag börjar tro att det här aldrig ska få någon förklaring och kanske kan jag bara konstatera att ja, jag hostar och jag behöver halstabletter för att orka med ansträngningar och kanske minskar besvären med tiden. Men jag ska väl inte ge upp riktigt än. Först ska även öron-näsa-hals få tala om att de inte hittar något fel. Efter besöket på sjukhuset åkte jag och fick mina två sprutor så nu är i alla fall det gjort.

Nu har det hänt igen. För andra gången har en kvinna valt att ta sitt liv genom att placera sig framför det tåg som min son var lokförare på. De första tankarna handlar så klart om min son och hur han mår och sedan kommer funderingarna om hur tågvärden och alla passagerare hanterar en sådan händelse. Därefter finns det nog en del ilska inom mig, som jag inte riktigt känner men som ändå vill fram. Jag har ingen aning om varför någon ställer sig på spåret när tåget närmar sig, korsar armarna över bröstet och tittar rakt mot lokföraren. Min första tanke om att välja ett sådant sätt att begå självmord på är att hur kan man vara så egoistisk att man utsätter någon annan för det traumat? Men det är nog mamman i mig som känner så. Någon har utsatt min son för något hemskt och då väcks mina instinkter som mor.

Jag tänkte likadant förra gången men då fick min son in mig på andra tankar. Han blev så klart chockad och mådde inte särskilt bra men när han fick veta lite mer om den kvinna som då gjorde det här valet så tänkte han mest på henne och på att hon borde ha fått mycket mer hjälp. Det var inte första gången hon försökte och räddningspersonalen kände väl till henne. Samhället sviker om och om igen och kanske hade även den kvinna som igår ställde sig på spåret ropat på hjälp bildligt talat utan att någon kom till undsättning.

Visst är jag fortfarande inne på att det är egoistiskt att utsätta någon annan för det här men det finns så mycket jag inte känner till om varför och hur tankarna har gått. Kanske var det i ren desperation som någon tog en impulsiv väg bort från ett hopplöst liv utan att ha förmågan att tänka på vad hon gjorde mot någon annan. Kanske borde ilskan riktas mot det samhälle som sviker…om det nu är så. Det är inte självklart för man kan få hjälp och ändå själv landa i att livet inte är värt att leva. Det kan också ha varit ett väl planerat agerande. Just det känner jag till ett exempel om från när jag bodde i Optand. En person där planerade, städade och underlättade för sina (vuxna) barn innan han gick ner till rälsen. Det har jag väldigt lite förståelse för. Har man planerat och tänkt igenom allt så borde man kunna hitta ett sätt som inte påverkar andra på ett så chockartat sätt.

Kanske är jag lite för hård i min uppfattning och det här är verkligen inte lätt att ha en klar uppfattning om. Det finns så många komplexa faktorer och det är svårt att sätta sig in i hur en suicidal person tänker och känner. Jag har min begränsade erfarenhet som har gett mig en aning kunskap men det finns säkert oändligt många vägar som leder fram till ett beslut om att inte vilja finnas kvar. När man väl hamnar där kanske man är så långt borta i beslutsamheten att man tar till den lösning som känns mest tillgänglig. Ja, jag funderar en del på det här men när det gäller att ställa sig framför ett tåg så tar mammainstinkterna över. Lika illa är det så klart att utsätta någon i andra trafiksituationer för samma sak.

Ni kanske undrar hur min son mår idag. Jag pratade med honom när han precis hade sprungit en halvmara i Uppsala och det hade gått bättre än förväntat. Kanske fanns det någon slags energi från det han var med om som satte lite extra sprutt i benen eller så var han i bättre form än han trodde. Han sa att han mådde bra och att det var lättare att gå vidare den här gången. Precis som då fick han mycket stöd och hjälp. Först av tågvärden och sedan av en polis som råkade vara passagerare. Hon kom fram och kramade om min son och sedan pratade de igenom händelseförloppet. Tack vare det slipper han den här gången ett formellt förhör. Sedan blev han tagen ur tjänst tills läkare bedömer att han är redo att återgå. Han och tågvärden fick åka taxi till Uppsala där en kamratstödjare mötte upp för att bara finnas där och lyssna och prata igenom allt som de behövde prata om. Men han träffade också flera av sina kollegor och fick stort stöd av dem. Hans bästa vän var också ett stort stöd och i och med att han känner sig så omhuldad av omtanke och välvilja så känns det just nu väldigt bra. Han är snart redo att återgå i tjänst men vill åka med en annan lokförare innan han själv blir ansvarig för ett helt tåg igen. Om det kommer en reaktion senare vet vi så klart inte men förhoppningsvis ska det inte behöva bli så. Den viktigaste insikten är ju att han inte hade någon som helst chans att undvika den här situationen.

Igår skulle det ha varit solsken och blå himmel men dimman låg tjock hela dagen. Jag åkte till sjukhuset för att göra en datortomografi och det märktes på den långsamma trafiken att det var ovanligt tät dimma. Sent på eftermiddagen började något hända och det första som syntes en bit bort var masten på Annersia.

När det började skymma lättade det lite till…

…och lite till…

…och så här såg det ut när mörkret var på väg att ta över.

Då hade jag precis fått hem min motionscykel och naturligtvis kom den i ett antal delar som skulle skruvas ihop.

Jag orkade inte ta itu med det direkt men vid åttatiden på kvällen satte jag igång. Det var inte särskilt svårt men lite tidskrävande. Vid halvtio satte jag mig på cykeln för en första provcykling. Jag hade fått till en bra lutning, en bra höjd på sadeln så att fötterna hamnade perfekt på pedalerna och det kändes väldigt bekvämt och bra. Då hade jag inte satt i några batterier till färddatorn. Jag vet inte om den kallas färddator men den har ju koll på en massa siffror under cykelturerna. Jag satt bara en kvart innan jag kände att det var dags att börja göra mig iordning för sängen.

I morse testade jag en liten cykelrunda innan frukosten och innan lunch blev det också en tur. Nu hade batterierna kommit på plats och totalt har det hittills idag blivit 1,2 mil. Men en omgång till ska det bli. Jag har kommit fram till att det är bäst för mig att dela upp cyklandet i flera omgångar så att rumpa och andra delar av mig ska må bra. Det blir mycket sittande i soffan och då är det bättre att få flera perioder med rörelse. Jag avbryter när jag börjar bli varm men inte har hunnit bli svettig. Då slipper jag duscha flera gånger varje dag. Det här känns bra och dessutom sitter det två handtag under färddatorn. De är anslutna till elastiska linor och där kan jag dra åt olika håll så att armarna också tränas. Jag gör inte det hela tiden men jag har så klart testat lite.

Inte så dumt att sätta sig på cykeln och trampa iväg i det här fina vädret 😀

Jag har inte gråtit sedan i slutet av april 2018 och då var det en rejäl syndaflod som kom innan hjärnan återigen lyckades blockera känslorna och göra mig saklig och avstängd igen. Det som hände då var den andra omstörtande, chockartade händelsen som bidrog till att min hjärna satte igång försvarsmekanismerna och då förstärktes förmågan att dissociera. Men upplevelsen var så stark att hjärnans försvar inte lyckades hindra reaktionen direkt. Sedan dess har jag ibland känt mig ledsen men jag har inte helt lyckats fånga in känslan och reagera på den. Men idag, helt oväntat, har jag suttit här och hulkat och snyftat och tårarna har runnit ner för kinderna samtidigt som jag har behövt snyta mig. Vad är det att berätta om kanske någon tänker. Jo, för mig är det en stor grej och jag är så glad för att jag lyckades. Jag grät ordentligt så länge jag tänkte på den lilla filmsnutt som satte igång reaktionen. Men så fort tankarna hamnade vid de händelser som har varit de värsta i mitt liv så tog det stopp. Så fortfarande är hjärnan den som kontrollerar känslorna i de lägena. Men att jag ändå lyckades gråta rejält kändes så himla skönt.

Vad var det då som satte igång det här? Ja, inte vet jag för det var inte en särskilt sorglig film jag såg, bara några söta filmsnuttar med Rakel. Om någon inte vet vem Rakel är kan jag berätta att hon är en jättesöt liten kattunge som är helt blind och hon bor just nu hos min äldsta dotter som agerar jourhem åt katter i behov av det. Det var tre små filmsnuttar men det var den tredje som fick igång min gråt. Jag vill visa den för er bara för att det är så oförklarligt.

Jag köper inte några superdyra skor för min hälsporres skull. Inte än så länge i alla fall för jag tänker att jag inte ska ge mig ut och anstränga foten på ett bra tag. Men jag beställde hem ett paket från en fotbutik på nätet och de här grejerna är till just för att bädda in en smärtande häl när den ändå behöver utsättas för lite stående och gående. Jag har testat och alla de här produkterna avlastar och gör att smärtan känns mindre. Så långt kan jag sträcka mig att investera i att må bättre men förhoppningsvis ska det inte behövas fler kostsamma hjälpmedel.

Motionscykeln är på väg och ska finnas i Östersund i morgon. Jag trodde att den skulle levereras hem till mig men jag är lite osäker nu när jag läser informationen om leveransen. Kanske måste jag hämta den i stan men det är inte hela världen. Tvättmaskinen är också på gång och förhoppningsvis kommer den innan helgen.

En liten tanke om jämställdhet for genom mitt huvud igår men den här gången är det männen som är de som inte tas om hand på samma sätt som kvinnor. Det verkar som om vi kvinnor prioriteras inom en del av vården och det är när det gäller diverse screeningar. Vi får gå på mammografi, gynekologisk cellprovtagning och här i Jämtland får vi också regelbundna provkit hemsända för att kolla om det finns blod i avföringen. Jag har fått det sistnämnda två gånger med två års intervall. Det har pratats om att män bör screenas för prostatacancer men eftersom ingen bra metod ännu finns så verkar det dröja. Kanske får män också lämna avföringsprov, det tar jag för givet, men det verkar ändå vara vi kvinnor som screenas mest. Jag har inga åsikter om detta men jag ville ändå lufta mina tankar lite. Det finns säkert skäl till varför det är så här och om inte annat så kan ju vi kvinnor glädjas åt att vi för en gångs skull är prioriterade. Det finns säkert fler områden där det är så men det var det här jag kom att tänka på när jag besökte barnmorskan för en kontroll igår.

Jag har helt struntat i att jag har fått mer och mer ont i foten för när jag har varit ute på mina promenader har det känts ganska bra. Det är först efter vila som det har känts riktigt jobbigt. De senaste veckorna har det blivit värre och när jag, som jag ofta gör, har vaknat mitt i natten har jag knappt kunnat stödja på den vänstra foten. Likadant är det på morgnarna när jag vaknar. Jag har inte brytt mig om det utan fortsatt att gå ut och njuta av hösten och alla färgerna. Det har ju funkat och då har jag ignorerat svårigheterna däremellan.

Jag insåg igår att det här är inte bara hälsenan som bråkar. Jag borde ha förstått det tidigare eftersom det smärtade även under hälen och runt hela bakre delen av foten. Jag kom att tänka på min lillasyster och hennes långdragna besvär av hälsporre på båda fötterna. Självklart är det det jag också har och förmodligen är det helt och hållet mitt eget fel eftersom jag inte har lyssnat på kroppens varningssignaler. Det ska man göra men jag är så trött på att göra det. Det har funkat att gå och då har jag gjort det.

Men nu är det stopp. Jag googlade så klart och jag har även pratat med min syster. Det finns ingen tvekan om att det här är hälsporre. Det är inte säkert att den lilla sporren, som sitter en bit in i hälen, har utvecklats än men det är ändå inte den som gör ont. Det är den långa, breda senan som går under foten som är överbelastad och det är i senfästet under hälen det gör ont. Ändå kallas det hälsporre eftersom den kan finnas och i så fall syns den bara med hjälp av röntgen.

Nu är det vila och diverse övningar för att sätta igång cirulationen och hjälpa läkningen på traven som gäller. Inga promenader alltså. Ännu en gång begränsas jag av den här foten, men jag har bara mig själv att skylla. Det rekommenderas att cykla eller simma i stället för att gå eller springa. Jag slutade cykla för många år sedan då den statiska ställningen gör att fibromyalgin sätter käppar i hjulet. Jag vill inte simma i sjön och jag vet med mig att jag inte skulle komma iväg många gånger till badhuset. Jag har förresten svårt även med simning för värkens skull så det är inte alls ett alternativ. Då återstår att skaffa en motionscykel och nu är jag så desperat att jag beställde en på stört. En av de billigare varianterna för jag hoppas att det här inte ska bli riktigt långvarigt. Då duger en billig, hopfällbar motionscykel. Jag blir tokig om jag inte ska kunna röra på mig så det här får bli lösningen. Jag får placera den så att jag kan se ut över sjön och Annersia och på så vis få en liten naturupplevelse också. Jag behöver inte sitta framåtlutad och hålla i styret så det kommer att funka bra med axlar, nacke och armar.

Det blir inte många foton från promenader hos mig på ett tag alltså. Men det kan finnas annat att fota och efter den misslyckade kladdkakan, som blev en kladdkakechokladkola, fick jag en kommentar med ett recept på brownies. Det var min svägerskas äldsta dotter som skickade ett bra veganskt recept och nu har jag testat det. Det blev väldigt bra och gott. Ännu bättre hade det nog blivit om jag inte hade glömt bort att ha koll på tiden så kakan fick vara drygt tio minuter för länge i ugnen. Den blev ändå väldigt god även om den egentligen skulle ha varit lite kladdigare. Så stort tack för det här receptet Linda.

Jag hade bara hunnit klicka iväg en beställning av motionscykeln då jag skulle gå och kolla om tvättmaskinen var klar. På displayen stod det att en minut återstod men det var något som var väldigt fel. Motorn lät som om den gick och gick utan att något hände och det luktade bränd el. Jag försökte avsluta programmet och öppna luckan men motorn bara fortsatte att jobba. Jag var tvungen att stänga av helt och försöka klura ut hur jag på något sätt skulle få upp luckan. I stället för att leta fram bruksanvisningen googlade jag fram den på nätet och fick snabbt fram info om hur en nödöppning kunde göras. Men innan jag satte igång skruvade jag ur proppen för att vara säker på att ingen el kom fram till maskinen.

Det var lätt när jag visste vad som skulle göras men när det lilla problemet var löst kom insikten om att nu måste jag ju köpa en ny tvättmaskin. Jag har väntat på att det skulle hända för den här är ca 15 år gammal. Vilken tur att jag har varit klok nog att se till att en buffert för just sådana utgifter finns. Eller tur är det inte. De som känner mig väl vet att jag har ordning på sådana saker. En buffert måste jag ha för att må bra. Efter att ha tagit ur tvätten och sköljt den rejält och många gånger satte jag mig alltså återigen vid datorn och letade fram en ny maskin. Det blev en som kombinerar både tvätt och torktumling. Torktumlarfunktionen kommer jag inte använda ofta men ibland kan den vara bra att kunna ta till. Så nu väntar jag på leveranserna av både motionscykeln och tvättmaskinen och förhoppningsvis ska båda vara värda sina pris.

Nu kommer en liten sötchock som avslutning. Ni vet ju att min äldsta dotter har agerat jourhem åt ett antal hemlösa katter och nyss fick de två senaste fina katterna komma till ett gemensamt forever-home. Nästan direkt kom det nya katter hem till min dotter. Först en kattmamma, vars ungar nu är bortadopterade, och dagen efter kom Rolf, en liten kattunge som tyvärr är helt blind. Tanken var att kanske Poppy, kattmamman, skulle ha kvar en del modersinstinkter och ta sig an lilla Rolf. Den första dagen fräste hon åt honom men sedan började hon visa lite intresse och det såg bra ut. Men så fick hon ett sår och var tvungen att ha krage. Då var hon lite nere och brydde sig inte om Rolf. Men Rolf blev väl omhändertagen och fick väldigt mycket gos av min dotter. Här har hon tillverkat en bärsele av en sjal och där ligger han tryggt.

Poppy slapp kragen idag och det blev lite interaktion mellan de två katterna igen. Någon slags lek och bus men det är inte helt lätt att leka när man är blind.

Idag kom det även nya besked. Rolf är inte en han utan en hon och nu heter hon Rakel. Hon är så söt och jag vet inte om jag ska skratta eller bli lite ledsen över hennes lite märkliga rörelsemönster. Men hon rör sig i alla fall och verkar vara vid gott mod. Hon har undersökt lägenheten efter bästa förmåga men det är klart att det finns svårigheter. Precis som det katthem jag var volontär hos vill de som driver den här verksamheten rädda alla katter de kan och ingen katt avlivas så länge den mår bra. Vi får hålla alla tummar vi har för att lilla Rakel ska lära sig att hantera sitt handikapp och att hon ska få ett bra liv och ett kärleksfullt forever-home så småningom. Så länge gör min dotter ett väldigt bra jobb för här krävs det en hel del.

Det är inte det lättaste och kanske särskilt om man, som jag, inte har orkat lära sig fotokonsten ordentligt utan bara använder automatiken. Jag gjorde ett försök med supermånen för någon kväll sedan och det blev inte alls som jag hade önskat. Men vissa effekter blev ändå ganska ok och jag har egentligen ingen prestige att förlora på att visa mina minst misslyckade misslyckanden. Men bara för att visa att även en glad amatör kan lyckas aningen bättre än jag gjorde med gårdagens supermåne så börjar jag med en bild tagen med min gamla kamera för drygt sex år sedan. Varför fick jag en bättre månbild då och hur bar jag mig åt? Jag kan inte minnas att jag gjorde något annat än att rikta kameran mot månen och ta bilden. Jag använde ett stativ men igår kunde jag inte ens få kameran att fokusera ordentligt på månen.

Efter ett antal misslyckade bilder tog jag fram min gamla kamera och tänkte att den kanske faktiskt är bättre på månbilder. Jag blev jätteglad när jag såg månen mycket tydligare i sökaren men bilderna blev inte bättre än den här nedan. Bara en ljusklump med ett sken omkring sig. Mer än så här orkade jag inte anstränga mig för att få till bra bilder så jag gav upp och konstaterade att det här får andra ägna sig åt i stället. Jag får leva på att jag faktiskt lyckades lite bättre en gång för sex år sedan.

Jag bjussar även på mina försök med den nya kameran och ni får gärna skratta lite överseende om ni vill. Jag tar inte illa upp för det finns, som jag skrev, ingen prestige i det här

Det dröjer nog innan jag gör ett nytt försök men skulle det bli tal om att en supermåne samtidigt ska vara en blodmåne så kanske jag ger mig på det igen. Kanske finns det gott om mycket bättre bilder hos er.