Jag gjorde som jag hade planerat och efter sjukhusbesöket stannade jag till på samma plats där jag tidigare i veckan hittade tussilago. Det hade varit skönare att komma dit någon dag tidigare för nu hade värmen försvunnit och vindstyrkan ökat. Inte jättemycket men tillräckligt för att mössa och vantar behövdes. Några få plusgrader var det men det kändes inte.
Jag behövde inte gå många steg innan den första blåsippan visade sig. Lite längre bort såg jag några fler.
Isen börjar spricka upp längs sjökanten och inne vid Badhusparken var det öppet vatten. Men där brukar islossningen komma igång först och sedan sprider den sig ut i alla vikar och runt öar.
Jag blev så glad när jag hörde bofinken. Den sjöng så starkt och höll igång sången länge. Jag spanade och letade och till sist såg jag den högt upp i ett träd. Avståndet var stort och fokus ville gärna hamna på grenarna framför den fina lilla pippin men en av bilderna blev bättre. Det syns i alla fall att det är bofinken som sitter där. Sången går inte att missta sig på heller så det var aldrig någon tvekan om vem som höll serenad där uppe.
Jag vände kameran mot fjällen, där det har börjat bli mörka fläckar i allt det vita. Snöbrist råder i ett antal skidbackar men där borta finns det nog tillräckligt för de som vill fira påsk i fjällen.
Min äldsta dotter frågade mig idag om det inte är dags för storspovsspaning snart och i mitten av april brukar hanarna komma för att se till så att allt är i ordning inför honornas ankomst. Men i år blir det ingen vandring längs minnenas stigar för att få se dem och framför allt höra deras speciella läte. Jag vill inte riskera att inte kunna använda foten senare i sommar så det får helt enkelt vara i år. Har jag tur så flyger någon av dem förbi Frösön. Det har hänt att jag har sett och hört drillen en kort stund medan de flyger vidare mot Annersia, Marieby och Optand. Det känns inte som om det är hela världen. Jag har fått uppleva dem och minnas tillbaka varje vår sedan jag återvände hit så jag är ändå ganska nöjd. Jag har ju dessutom bofinkarna och förhoppningsvis snart koltrastarna.
I morse var det dags att månadshandla och vilken bra dag det var att göra det. En söndagsmorgon är det väldigt lugnt i butiken och jag behövde inte ens väja för stora kärror dragna av personal som fyller på kassar med varor beställda över nätet.
Jag brukar förbereda och planera för sådant som jag vet väntar längre fram och nu har jag redan börjat hamstra en del varor som antingen är skrymmande eller tunga. När jag inte har en bil längre, fr o m 1:a augusti, så är det ju bra om jag kan bära hem det jag handlar utan att det blir för tungt eller tar stor plats. Det rör sig bl a om toa- och hushållspapper och havredryck med olika fetthalt. Havredryck håller sig nästan i ett år och behöver inte stå i kylskåpet innan förpackningen öppnas så det är bra att ha ett lager tänker jag. Även flaskor med fun light köper jag hem och lagrar. Övriga varor köper jag antingen från Matsmart med hemleverans eller köper lite oftare än nu. Jag har sådan tur att bussen, som går utanför mitt område, går till nästan alla platser jag brukar besöka. Nära sjukhuset, till centrum, till stationen och till Willys där även ÖoB och en del andra butiker finns. Den passerar även den frissa jag brukar besöka och min hälsocentral här på Frösön. Jag ser faktiskt fram emot att slippa ha en bil att ansvara för.
När jag hade handlat klart och var på väg hem kom jag på den goda idén att svänga förbi en plats där jag vet att tussilago brukar vara ganska tidig. Och mycket riktigt, där fanns de små solarna. Det har varit så snöfattigt den här vintern och det har töat länge nu så jag blev inte förvånad.
Isen är säkert fortfarande tjock men den börjar se ganska dålig ut. Jag såg två skridskoåkare igår men de var helt ensamma på isen. De hade i alla fall vett att hålla ett visst avstånd till varandra så att om en hamnade i en vak så kunde den andra hjälpa till. Eller så var den ena bara aningen snabbare. Men jag vill gärna tro att de var försiktiga.
På fredag är det dags för bentäthetsmätning igen och efteråt kanske jag kan stanna till någonstans för att se om blåsipporna börjar visa sig. Det borde inte dröja så länge nu.
Det är drygt en månad sedan jag skrev något inlägg och det lär dröja ett tag innan jag kommer igång igen med någon slags regelbundenhet. Jag mår bra och är glad men jag har tröttnat på att bara skriva om foten, luftvägarna, vårdkontakter och att visa bilder från min balkong. Men jag är i alla fall med er genom era bloggar och det tröttnar jag inte på.
Det blir en balkongbild även i det här lilla inlägget och för mig är det årets första fjäril. Kanske finns det tussilago där ute någonstans också men kanske får jag nöja mig med att se sådana vårtecken hos er. Eller så tar jag bilen någonstans där det inte krävs så många steg för att leta efter de gula små solarna. Vi får väl se.
Bilden är urusel. Jag stod inne och fotade genom ett fönster i en konstig vinkel men den fina fjärilen gjorde sitt bästa för att jag skulle lyckas ändå. Till sist gav den upp och flög iväg och jag tackade den för att den gav mig en liten vårkänsla.
Vissa morgnar är extra fina och eftersom jag har turen att kunna njuta av dem från min lägenhet så kan jag ibland följa ljuset och hur det förändras från soluppgång och till dagsljus. Jag är fortfarande hänvisad till att få motion genom att trampa några mil på min motionscykel (det blir ca 4 mil per dag) och det är ofta från den jag följer gryningen och även skymningen.
Jag trodde att foten nästan var helt bra men kunde snart konstatera att den effekt som kortisonkuren hade, den enda positiva och inte den som jag fick kortisonet för, nog hade behövt en aning längre kur för att effekten skulle kvarstå. Jag nämnde det inte för läkaren men jag har själv kommit fram till att eftersom hälsporre inte ger smärta från en eventuell liten sporre som bildas inne i hälen utan från ett inflammerat senfäste under hälen, så gjorde det inflammationshämmande kortisonet nytta. Nu mår jag som innan medicineringen och det är ändå en viss förbättring från hur det var från början. Jag kämpar hellre på med vila och fotträning än att genomlida ännu en kortisonkur så nu fortsätter jag att cykla och ser fram emot att foten ska funka någon gång i vår/sommar.
Kanske får jag njuta av fler morgnar med sol över gnistrande, rimfrostiga träd. I dag är det mulet och rimfrosten är borta men man får vara glad för de tillfällen som naturen bjuder på. Jag gillar hur färgerna skiftar från grått och vitt till lite rosa och sedan aningen gyllene. Solen spred länge ett rosa skimmer över en stor del av himlen.
I morgon är det dags att cykla på sjukhuset medan EKG, blodtryck och kanske något mer kollas. Undrar om mitt dagliga cyklande här hemma ska visa sig vara till nytta eller om de helt enkelt bara ökar belastningen för att jag är en van cyklist. Det återstår att se men jag har inga förväntningar på att något problem ska visa sig. Det hela började ju med inläggning på hjärtintensiven och där konstaterades att mitt hjärta och mina lungor mår väldigt bra. Så det här ser jag bara som en åtgärd för att inte utesluta något och visst kan jag sitta där och cykla ett tag. Det kan ju även vara bra att mitt blodtryck i vila mäts så att jag kan jämföra med mätningarna här hemma. Jag har precis bytt blodtrycksmedicin och har blivit beordrad att koll någon vecka. Hittills tycker jag att allt ser bra ut. Men så verkar det vara med allt. Jag har otaliga bevis på att jag mår väldigt bra så det får jag väl tro på 😀
För övrigt har jag nu bloggat i exakt 15 år.
Så här blev mitt absolut första inlägg i bloggvärlden. Jag kan upplysa om att ingen lyckades luska ut hur de skulle hitta mig så jag fick så småningom berätta. Det jag tyckte var en lagom svår gåta var tydligen helt omöjligt enligt mina nära och kära. Ibod11 syftar på mitt för och efternamn och det som alltid har varit mitt turnummer. WordPress visste de om att jag använde och om jag minns rätt så hamnade jag där för att det var där något eller några av mina barn bloggade. För mig var den här världen ganska okänd.
Övertalad
Efter en hel del bönande och övertalningsförsök från min yngsta dotter har jag nu gett efter och startar härmed min egen blogg. Den har inget tema och jag har just nu ingen aning vad jag ska skriva om. Mitt dagliga liv är inte tilläckligt intressant för att andra ska vilja läsa om det och jag vet inte om mina tankar och drömmar inspirerar till läsning heller. Ja, ja, egentligen spelar det inte så stor roll eftersom ingen har den här adressen ännu så jag skriver väl lite för mig själv. Det ska faktiskt bli lite spännande att se om någon hittar hit och jag gissar att något av mina barn blir först. Kanske ska jag utlysa en tävling – om jag talar om att jag börjat blogga men inte säger hur de ska hitta hit så tror jag nog att de som känner mig har störst chans. Vinsten blir den stora äran att få kommentera mig först.
Min man skrev: efter lite deckararbete lyckades jag allt hitta dig din smurf!16 februari, 2010
ibod11 Fast jag vet inte om du vann för du fick väldigt mycket hjälp.16 februari, 2010
Min son skrev: Men hur skulle någon nånsin kunna lista ut DEN adressen? 😛16 februari, 2010
ibod11 Jag kunde ha gett ledtråden att man skulle utgå från mitt namn, tänkt på en populär teknisk manick och lagt till mitt turnr.16 februari 2010
Min äldsta dotter skrev: haha hur sjutton hade du tänkt dig att man skulle hitta hit utan hjälp utifrån? xD Men jättejättejättekul att du och pappa börjat blogga haha 😀16 februari, 2010
ibod11 Jag trodde inte det skulle vara så svårt om man klurade lite.16 februari, 2010 kl.
Min sons dåvarande flickvän skrev: Jätteroligt att ni har börjat blogga båda två 🙂16 februari, 2010
ibod11 Tack, vi får väl se hur roligt det blir.17 februari, 2010
Jag ersatte bilder och namn på de som kommenterade med text eftersom de numera är lite mer hemliga av sig. Det måste man respektera.
…och tacksam för att jag aldrig har drabbats av en ”riktig” depression. Jag lider verkligen med och känner stark empati med alla de som kämpar mot mörkret. Det är hemskt att hamna där. Visst är det en nyttig erfarenhet och visst har det gett mig en bra förståelse för hur det är men jag vill ändå aldrig mer uppleva det. Jag hade lyxen att veta varför jag hamnade där och jag hade vetskapen om att jag skulle må bättre så fort kortisonet försvann ur min kropp och därför kunde jag motarbeta alla tankar om hur skönt det vore att få dö. Jag visste ju att det inte var jag som kände så utan en substans som förgiftade min hjärna och mina tankar.
För tredje gången kan jag konstatera att en kortisonkur har dragit ner mig i mörkret. Jag och läkaren, som ordinerade kortisonet, trodde inte att den här korta kuren skulle ge mig några problem. Men problem blev det. Därför har jag varit lite osynlig här i drygt en vecka. Det är inte jätteovanligt att jag har bloggtorka i upp emot en vecka så ni har förmodligen inte tänkt särskilt mycket på det. Kanske någon har undrat varför jag inte har kommenterat era blogginlägg för jag brukar inte dröja flera dagar med det om jag inte har en anledning. Anledningen var helt enkelt en oförklarlig orkeslöshet, håglöshet, trötthet och en kamp mot mörka tankegångar. Nåja, helt oförklarligt var det inte eftersom jag vet hur jag reagerar på kortison men, som jag skrev, trodde jag att jag skulle slippa den reaktionen den här gången.
Det var en kraftigare dos än jag testat tidigare så kanske är det orsaken till hur det blev. Jag tog första dosen samma dag som min svägerska kom men de tre första dygnen var det bara sömnen som inte fungerade som vanligt. Det var ingen vanlig sömnbristkänsla utan en konstig, nästan kemisk känsla av trötthet jag kände. Som tur var kände jag inte av nedstämdheten förrän några dagar senare och då var det snart dags för min svägerska att åka hem. Förutom att jag var tråkigt sällskap pga fotproblem och den hosta som sätter igång när jag pratar så hade en deprimerad värdinna inte gjort saken bättre. Den värsta reaktionen kom när jag avbröt kuren. Det skulle inte orsaka några problem att sluta tvärt eftersom det var en kortvarig kur på bara 10 dagar men fy, vad dåligt jag mådde under de fyra dygn som följde. Jag är ganska säker på att det blev någon slags abstinensreaktion och att jag borde ha trappat ner lite i taget.
Gissa om det kändes bra när jag i dag kände den där första spirande glädjen igen. Jag är ju en glad person och när jag inte orkar vara glad känns det helt fel. Nu är jag nästan som vanligt igen. Ingenting som tynger och drar ner mina kinder så att det känns som om jordens dragningskraft samverkar med hjärnan i ett försök att få omkull mig. Jag har känt mig glad över min förmåga att vara glad och jag sitter faktiskt med ett leende på läpparna just nu när jag skriver om det. JAG VILL ALDRIG MER FÖRLORA MIN GLÄDJE!!!
Jag hade en telefontid med en läkare på lungmottagningen igår, den tredje läkaren på den mottagningen, och hon hade en ny infallsvinkel. Den bronkoskopi som den förra läkaren föreslog ska vi nu vänta med eller kanske helt utesluta och i stället ska jag bli kallad till någon slags provokationstest. Jag mådde ganska dåligt under samtalet och tog inte till mig allt men jag tror att jag ska utsättas för ett, eller kanske flera ämnen för att se om det sätter igång hostan och kanske var det tal om en spirometri igen, i samband med provokationen. På måndag ska jag göra arbetsprovet, ni vet det där cykeltestet, och sedan verkar det vara dags för en ny remiss till öron-näsa-hals. De ger inte upp och det verkar hela tiden finnas något mer att göra. Jag ska i alla fall inte utsättas för någon mer kortison enligt den här läkaren, trots att jag tror att jag blev hjälpt lite grann av den behandlingen. Men jag tackar för det beskedet och ska absolut inte protestera.
Precis som efter de två längre och ännu jobbigare kortisonkurerna för ett antal år sedan konstaterar jag ännu en gång att jag har hellre all den värk jag dras med än att må dåligt psykiskt. Nu har jag visserligen fortfarande en påverkan av dissociation men den har inte tagit ifrån mig glädjen och utan den blir livet mycket svårare att leva. Värk av olika slag är besvärligt men jag kan hantera värk väldigt mycket bättre än en depression. Jag är verkligen innerligt glad och tacksam för att jag hör till den skara människor som aldrig har haft den sortens psykisk ohälsa. Det finns fler tillstånd jag aldrig har hamnat i och som jag är glad att ha klarat mig undan, t ex stark ångest och panikattacker, men eftersom jag inte har någon egen erfarenhet kan jag inte uttala mig om hur det är. Men jag vet att jag hellre har fysisk värk än någon av de svåra problem som hjärnan ger. Det är inte många år sedan jag trodde att jag inte hade några psykiska problem men så fick jag veta att jag dissocierar och då fick jag tänka om. Men, som sagt, dissociationen tar inte ifrån mig glädjen och numera är det sällan jag får någon kraftig episod.
Som vanligt tar fingrarna och förmodligen hjärnan och tankarna över när jag skriver och nu blev det här en aning mer omfattande än jag hade tänkt. Men jag låter det oftast bli som det blir när det händer, även om jag nu känner att det får räcka för den här gången. Jag har massor av inlägg att läsa hos er och jag ska med glädje sätta igång med det nu snart. Jag kanske inte kommenterar allt men om ni har en gilla-knapp så visar jag med den att jag har läst det ni har skrivit.
Hitta, fånga och njut av ljuset i tillvaron. AI-genererade bilder.
Ibod11´s blogg 2 - Man vet aldrig vad som väntar... 