Vi var effektiva och därmed snabba med att städa lägenheten och strax efter tio på förmiddagen checkade vi ut och for söderut. Vilka härliga dagar vi hade där och vad glad jag är för att jag kom dit och att min dotter ville hänga med. Det är 58 år sedan jag sist var där och något mer besök blir det nog inte. Jag önskar att jag kom ihåg mer från den förra gången och det var förmodligen en väldig skillnad på många sätt. Men jag får glädjas åt de bilder jag har i mitt gamla fotoalbum med bevis på att jag faktiskt var där. Ni känner nog igen den här bilden. Det gick inte att återskapa den som jag hade hoppats på för jag kunde inte hitta något sätt att hamna framför fallet på samma sätt. Det här var innan 1972 då den sista av fyra utbyggnader av kraftverket gjordes.

Vi hade inte planerat några stopp längs vägen utan ville bara komma fram. Första etappmålet var strax söder om Blattniksele, en ort norr om Storuman. Men det blev så klart en fikapaus. Vi valde att stanna i bilen eftersom det blåste kallt. Det var inte värre än uppe på fjället någon dag innan men då höll vi oss varma genom att röra på oss.

Strax norr om Jokkmokk passerade vi Akkats kraftverk där konstnären Lars Pirak har målat Radio mammá álas, Rajden västerut, på intagshuset bredvid dammen. Under den här bilden har jag delat in konstverket i tre delar och förstorat det lite för att det ska synas bättre. Bilden är tagen i farten genom sidorutan i bilen.

Längre fram såg vi att konstnärerna Bengt Lindström och Lars J:son Nutti har skapat monumentalmålningarna som kallas Dörrarna västerut, eller Uvssat davás på samiska. De pryder kraftverkets dammluckor och symboliserar den samiska livsstil och kultur som i hög grad präglar denna del av norra Sverige. Här stannade vi till en stund men kom inte åt att fota rakt framifrån.

Vi såg renar några gånger men bara vid ett tillfälle hann jag få upp kameran. Men jag hann inte få någon riktigt bra bild. Vilken tur att jag har så många renbilder sedan tidigare. Både från den här resan och tidigare resor.

Vi bodde i en stuga på Sandsjögården Holiday resort. En liten fin camping med några få stugor. Vi blev väldigt trevligt bemötta på ett personligt sätt och vi kände oss verkligen välkomna. Lakan, handdukar och städning ingick i priset och det är alltid skönt när det är så.

Dessutom ingick frukost. Jag hade inte förvarnat om att jag är vegan och räknade inte med att få något mer än kanske bröd och marmelad. Men en väldigt trevlig kvinna kom först och frågade vad de kunde ge mig och levererade sedan en korg med dels en helt vanlig frukost till min dotter och det som syns på bilden till mig. Chiapudding ingår normalt inte i deras frukostmeny men det var typiskt för hur väl de ville oss att det gjordes något extra. Jag har bara smakat chiapudding vid ett tidigare tillfälle och den var inte god. Den här smakade blåbär, vanilj och äpple och jag blev inspirerad att leta upp recept för att göra det här på hemmaplan. Mums vad gott det var. Jag blev rejält mätt och väldigt belåten. Osten är min egen veganost. De hemgjorda marmeladsorterna, blåbär och jordgubb, hade varit fullt tillräckliga som pålägg om jag inte hade haft med mig den.

Vi kom hem till ett regnigt Frösön ca 16.30 och det var väldigt skönt att vara hemma igen. Men den här upplevelsen har get mersmak och eftersom foten inte har blivit sämre så blir det nog någon utflykt till fjällvärlden här i närheten också snart. Men troligtvis inte en toppbestigning utan kanske någon lite mindre krävande tur.

Vi vaknade båda två med stela kroppar. För min dotters del var det träningsvärk och för min del både träningsvärk och lite annat. Men det brukar släppa lite när man rör sig och vi ville inte avstå från den lilla utflykt vi hade tänkt oss. Vi gjorde oss alltså i ordning för en väldigt kort promenad till udden där resterna av Stora sjöfallet rinner ut i Luleälven. Vi körde så långt vi kunde och därifrån var det en promenad på ca 200 m. En väldig skillnad mot dagen innan.

Det var en fin väg dit med både fjäll och vatten .

Ner i hukande ställning var det lätt att komma men det var värre att ta mig upp igen. Tur att det finns buskar och små träd att ta till hjälp. Många är de grenar som jag har greppat för att ta mig upp eller ner på olika platser.

På udden var det fint ordnat med grillplats och utsikt mot fallet, som jag tycker mer ser ut som en fors. Men en fin sådan.

Det var ju precis den här vyn vi såg från Naturum första dagen men då tvivlade jag lite på att det verkligen var Stora sjöfallet.

Vi såg att det gick en stig mot övre delarna av den här sektionen av fallet och naturligtvis kunde vi inte motstå att följa den stigen. Det blev alltså en lite längre promenad än vi hade tänkt men med viss försiktighet på den inte helt släta stigen så gick det bra.

Det var betydligt snällare klippor än när vi såg fallet från den översta delen i fördämningen, eller vattenmagasinet, Akkajaure. Luleälven har olika namn i olika delar och lite längre ner mot Porjus heter den Stora Lulevatten. Självklart hittade min dotter en bra sittplats allra längst ut dit klipporna nådde.

Det kändes som om den ganska korta promenaden räckte den här dagen men det fanns en plats kvar att se, som man inte behövde gå alls för att få syn på, och det var tvillingfallen. Vi tog bilen några km till kraftverket där vi kunde se upp mot fallen.

Tvillingfallen, kända som Greven och Grevinnan, är två vattenfall belägna i Stora Sjöfallets nationalpark i Gällivare kommun, norra Lappland. Dessa vattenfall har inga officiella namn men är välkända bland lokalbefolkningen och isklättrare. Greven har en uppskattad höjd på 300 meter och Grevinnan på 250 meter. Vattenfallets ursprung är en liten glaciär på toppen av Lulep Vákkáda, som är 1 614 meter över havsnivån, men själva fallen börjar vid det lägre Juolmme-fjället. Trots att dessa vattenfall inte är officiellt namngivna på kartor, har deras existens lett till diskussioner om de faktiskt kan vara Sveriges högsta, baserat på deras totalhöjd jämfört med Njupeskär./Wikipedia

Det var skönt att komma tillbaka till stugan och bara ta det lugnt. Ännu en fin och bra dag med lagom aktivitet och nu väntade bara hemresan.

Är man i fjällen så måste man ta sig upp så långt så att man får en fantastisk utsikt. Det behöver inte betyda att man ska klättra ända upp på en topp. Det räcker med att ta sig en bit ovanför trädgränsen och komma till en plats där vyerna bjuder på tillräckligt mycket ögongodis. Vi funderade inte ens på någon topptur men leden till Soldalen trodde vi att vi skulle klara av utan alltför mycket besvär. Vi styrde alltså inte mot någon av topparna i bilden nedan utan var helt nöjda med att följa leden i dalen mellan dem. Det gav oss det vi ville ha och lite över förväntan.

Det var växlande molnighet, blåsigt och ganska svalt men när man går uppför så blir man varm. Fleecetröjan blev alldeles lagom till att börja med för inne i björkskogen kände vi inte av vinden särskilt mycket. På skylten står det att det är 3,5 km till Soldalen men enligt appen AllTrails gick vi drygt 8 km totalt. Där leden egentligen slutade blev det så fin utsikt så vi fortsatte lite till. Dumt att stanna innan man har sett allt det fina.

Efter en stund såg vi hur fjället reste sig ovanför trädtopparna.

Men jag hade inte bara koll uppåt. När stigen är delvis stenig så måste man titta ner en hel del och där dök det upp fina blommor lite då och då. Här är det rödbläran som fångar min blick.

Vi korsade en bäck och det var bra att det fanns en spång över den. Det är det inte alltid det finns när man fjällvandrar.

Hönsbär fanns det massor av så när vi stannade till för att pusta vid ett tillfälle så passade jag på att fota några av dem.

Precis där skogen slutade tog vi en liten paus.

Men våra stopp blev inte långa även om de var många. Det finns ingen anledning att ha bråttom utan man bör ta varje möjlighet man får att se sig omkring och njuta. Det finns alltid en sten eller mjuk, låg växtlighet där man kan vila en stund och ta in omgivningarna.

Så småningom bytte vi ut fleecetröjorna mot våra vindtäta jackor och med luvorna uppdragna över huvudena kunde vi fortsätta att ha det skönt. Det blåste lite för mycket för att gå barhuvad och särskilt öronen behövde skydd. Nacken också för den gillar inte kall blåst. Men vi frös inte.

Någon slags ljung men jag minns inte vad den heter. Jag fick för mig att det var klockljung men när jag googlade verkar den ha blommorna i klasar.

Lite snökontakt fick vi också.

Vi vågade inte gå på snön eftersom vi inte visste vad som fanns där under eller om den skulle hålla för oss. Vi valde i stället att gå försiktigt på stenarna.

När vi hade gått en bit genom dalen dök ett nytt fjäll upp bakom ett krön.

Och snart syntes även en liten sjö. Vi funderade på om det här var Soldalen men när jag konsulterade AllTrails så hade vi en bit kvar. Vi stannade i alla fall här, i lite lä från en stor sten, och fikade. Kaffe och chokladbollar smakade bra.

Vi behövde inte gå mycket längre innan vi kom fram hit. Då hade vi redan passerat målet enligt kartan men eftersom det var så lättgånget så ville vi se vad som fanns bakom nästa kulle och krök.

Långt där borta skymtar mörka fjäll med snö på. Jag försökte zooma in mer för att få se dem lite bättre.

Det blev väl sisådär men de syns i alla fall lite bättre.

Här tyckte min dotter att stenen i mitten ser ut som en hand som pekar upp mot fjället. Jag lutar nog mer åt att det ser ut som ett sjöodjur. Men det finns säkert många olika åsikter om vad det ser ut som.

Här syns samma fjäll som vi såg när vi nådde trädgränsen.

Det är inte bara min son som gärna hoppar upp på diverse stenar ute i naturen. Min dotter tyckte att det här var en väldigt bra plats att stå på och jag kan bara hålla med. Eftersom hon vill vara anonym här i min blogg har jag maskat namnet på hennes företag. Det syns både på jackan och kepan och i vanliga fall ska hon vara och är också stolt över vad hon jobbar med. Men jag respekterar så klart viljan att inte skylta med vem hon är.

När det är min tur att posera på stenen avstår jag från att stå upp i blåsten och nöjer mig med att sitta ner. Det kändes betydligt tryggare.

Vi hade ingen lust att gå därifrån och min dotter sa att hon hade kunnat sitta där väldigt länge, gärna med en bok. Men då hade jag nog blivit lite rastlös. Men vi hade ingen som helst brådska så jag letade upp lä och där la jag mig ner i den mjuka vegetationen och blundade en stund.

Efter en stund gjorde min dotter mig sällskap och här låg vi tysta och bara njöt.

Till slut bestämde vi oss ändå för att det var dags att gå tillbaka.

Nerför är det inte kondisen som ställer till det utan benen. I början gick det ganska bra men efter ett tag gick det inte fort för min del. Det var fötter, vader, skenben och en slemsäck på utsidan av vänsterbenet som gjorde att jag fick ta det väldigt lugnt och försiktigt.

Men ner kom vi båda och jag tog det i min egen takt. Min dotter fick bilnyckeln och gick i förväg för i skogen besvärades hon av diverse flygfän. Jag märkte inte av dem alls och ofta vill de inte veta av mig, vilket jag är tacksam för.

Så småningom kom jag till bäcken igen och då var det inte långt kvar.

En underbar dag i en natur som inte bara gör mig glad utan riktigt lycklig. Vad gör det om man får kämpa lite och om kroppen säger ifrån. Den höll i alla fall ihop och enligt mig är det värt alla vedermödor för att ta sig upp i den här miljön. Vi stretchade rejält båda två men morgonen därpå var vi väldigt påverkade lite här och där. Man kan inte göra annat än att skratta åt eländet när man knappt kan gå när det är dags att kliva ur sängen. Men som tur är mjuknade vi lite så vi kunde göra en liten utflykt senare.

Vi checkade ut från stugan i Arvidsjaur och fortsatte de ca 30 milen till vår slutdestination, Stora sjöfallets nationalpark. Det blev så klart några stopp längs vägen. Dels var incheckningen tidigast 15.oo och dels behöver man sträcka på benen lite då och då. En bensträckare tog vi vid Polcirkeln. Jag var här för två år sedan och nu var det om möjligt ännu fler klistermärken på skyltarna. Väldigt trist men det verkar ha blivit en grej att göra så. Men den grejen anammade inte vi.

När vi stannade för att tanka fanns det lägligt nog ett bord och där passade det bra med en fikapaus. Lunch intog vi lite senare när vi närmade oss målet.

När vi kom in i fjällvärlden kände jag hur hela jag reagerade med glädje. Det finns hur mycket vacker natur som helst i Sverige och många variationer men det här är min absoluta favoritnatur.

Vi kom lite innan incheckningstiden och stannade till vid Naturum, som ligger bara några minuter från Stora sjöfallet mountain lodge, där vi hade bokat en lägenhet med självhushåll. Såvitt jag har förstått det så är det det enda boendealternativet så nära nationalparken. En camping finns också men det är ju inte aktuellt för oss.

Vi parkerade bilen och gick de 300 meterna fram till Naturum.

En orre satt i ett träd men det var den sortens orre som inte låter eller rör sig. Fin ändå.

Utanför Naturum stod en ren med sin kalv men de var lika tysta och stilla som orren. Vi såg några renar längs vägen men idag blev det aldrig läge att fota dem.

Vi fick information om att fallet skulle synas härifrån men det var bara några ynkliga fall och inte det vi förväntade oss. Kanske har de dock någon förbindelse med Stora sjöfallet. Vi får väl se. Den här dagen skulle vi följa leden som leder till ovansidan av fallet. Innan vi åker härifrån tänker vi oss att vi ska gå till udden nedanför och förhoppningsvis få se fortsättningen där fallet kommer ner.

I den här ställningen hamnar jag lite då och då för att försöka dokumentera det som finns på marken. Det blev ingen bra bild så någon blomma får ni inte se.

Naturum är verkligen vackert placerad och smälter bra in i miljön.

Vi kom till vår lägenhet strax efter tre och efter en stund drog vi på oss fritidsbyxorna och gav oss av till leden mot fallet. Det var spångat en lång bit och sedan fick vi balansera och klättra bland klippor. Bilderna får till viss del tala för sig själva nu.

Jag erkänner att jag inte har en vilopaus här utan jag satte mig ner för att hasa vidare till nästa fasta punkt bland klipporna. Man måste vara försiktig när kroppen inte är lika ung längre. Men trots att jag är benskör har jag aldrig brutit någon del av mig. Eller jo, en lilltå men sådant behöver man inte få hjälp av vården med.

Min storasyster, som är två år äldre än jag, var sju år när vi var här med våra föräldrar. Jag minns inte så mycket mer än att jag klättrade på klippor men min syster minns att våra föräldrar ville komma hit innan fallet förstördes av att sjön ovanför reglerades. Det har gjorts i omgångar men senast 1972, alltså tio år efter att jag föddes. Redan innan dess var det kraftigt decimerat och de klippor vi klättrade omkring på här låg en gång under själva fallet. Stora sjöfallet var innan 1919  bland de största och mäktigaste fallen i hela Europa. Det berättas att dånet av fallet kunde höras en mil bort och det kallades Nordens Niagara.

Det var beslutat 1909 att vattenfallet skulle skyddas som en del av en av Sveriges första nationalparker. Men redan 1919 ångrade man sig och Nationalparkens gränser drogs om för att hamna bort från sjön ovanför fallet. Sedan byggdes den kraftverksdamm som stympade Stora sjöfallet till en rännil. Vattnet går nu till största delen genom turbiner under jord.

Lite besviken blev jag när jag insåg att jag inte skulle se mycket mer än så här. Men det fanns ju så mycket annat fint att titta på också.

Jag lyckades ta mig ut till en annan klippa och kunde se fallet i glipan mellan stenblocken.

För att ni ska få en känsla för hur det låter och hur vattnet rör sig så kommer här en liten kort filmsnutt.

Min dotter är ung och smidig så hon tog sig vidare på klipporna och kunde få med lite mer av fallet.

Vi vände tillbaka igen och klättrade lika försiktigt som förut. Tänk att alla de här klipporna en gång låg under vattenfallet. Synd att vi människor förstör så mycket och jag kan också tycka att vi i Norra Sverige har fått mycket natur förstörd för att skicka el söderut. Kanske är det dags att det godkänns lite fler vindkraftsparker även där så att de kan få lägre priser.

Det var väldigt skönt att komma fram till den spångade delen av leden.

Det här var en alldeles lagom lång vandring den här dagen. I dag har vi vandrat lite längre och hamnat uppe på kalfjället. Men det tar någon dag till innan alla bilder är sorterade och kanske till viss del redigerade.

Jag och min yngsta dotter gav oss iväg norrut i förmiddags och vi hade inga andra planer än att ta oss till Arvidsjaur för att övernatta. Vi stannade till några gånger för att fika, äta vår matsäck och för att sträcka på benen men vi tyckte att det räckte med den ca 47 mil långa resan den här dagen. I morgon kommer vi till själva målet för resan och då ska vi uppleva desto mer…hoppas jag. Det blev inte många foton tagna men bara för att ha något att visa så knäppte jag en bild från ett av våra korta stopp.

En bit öster om Dorotea, på väg 92, hittade vi det här konstverket. Vad det föreställer kan ni läsa under bilderna. Jag konstaterar att man helst ska stå en bit ifrån för att det ska bli tydligt.

Det händer att jag får se renar även hemma i Jämtland men det verkar finnas många fler när gränsen till Lappland har passerats. Härifrån och ända upp till Nordkap i Norge har jag tidigare stött på väldiga mängder av dem. Men jag tröttnar inte. Jag blir lika glad varje gång jag ser dem.

Vi kom fram till Arvidsjaur och installerade oss i den stuga vi hade bokat. Efter middagen gick vi ut en liten runda för att få se en skymt av samhället. Det fanns inte mycket att se. En sjö med något som kan vara skidbackar på andra sidan. Men det kan också vara något annat.

Vi gick gatan fram till hotellet efter lägenhetshusen. Där vände vi och snart var vi tillbaka i vår stuga.

Det hände alltså inte jättemycket den här dagen men det var helt enligt planerna. Hur som helst så är det skönt att vi är på väg och i morgon kommer vi till Stora sjöfallets nationalpark.