Förra hösten letade jag aldrig efter dem men tidigare år har det funnits många gulkremlor på rundan runt Ändsjön. Jag trodde att de var ett säkert kort när det gäller att hitta svampar men än så länge har jag hittat totalt två stycken. Kanske måste jag vänta lite till och jag får väl gå den här rundan igen om några veckor. Men promenaden som sådan var väldigt skön och allt hänger ju inte på om det finns goda matsvampar.

Det är mer höstkänsla i den här bilden än hur det var i verkligheten. De gula träden blir gyllene tack vare den låga solen. Några gula löv här och där har dykt upp men inte så många som det ser ut som här.

Ett hösttecken är det i alla fall att kanadagässen samlas inför flytten söderut. Medan jag fortsatte min promenad hörde och såg jag fler gäng med gäss som kom för att ansluta.

Jag hade hittat en del fina små röksvampar och när jag kom hit hade de fått sällskap av några taggsvampar. Jag borstade bort de flesta taggarna på platsen för att slippa få med dem hem. Jag hade också en påse med ett fåtal lingon och jag vek av på den här stigen eftersom jag vet att det finns ett hygge där borta. Det verkar vara dåligt med lingon i år men jag hoppades på att de skulle vara fler på det här hygget.

Det var länge sedan jag gick här så jag kom inte ihåg hur det såg ut. När jag kom fram kände jag att nej, det här orkar jag inte ta mig igenom. Jag var redan blöt om båda fötterna och här såg risken för att stuka en fot överhängande ut. Jag såg dessutom ett jakttorn och blev osäker på om förra veckans älgjakt var över. Men i skogskanten bakom mig fanns det gott om lingonris. Inte så många bär dock och återigen kom jag hem med bara ca en halv dl. Nu har jag alltså totalt 1 dl i frysen och kanske kan det bli lite till.

Några blodriskor och en liten Karl Johan hittade också ner i svamppåsen och det här blev gårdagens skörd. Många bäckar små… Jag smakade lite försiktigt på en bit av den lilla Karl Johan bara för att utesluta att det var en gallsopp. Den smakade väldigt bra.

Nu ligger den här skörden på tork, i mindre bitar, och ska så småningom blandas med de blodriskor jag hittade förra promenaden och som är färdigtorkade. Jag brukar oftast förvvälla och frysa in svampblandningar men nu ville jag testa att ha torkad blandsvamp.

Påsar är bra för vad man än hittar som man vill ta med sig hem. Svampkniven är enligt mig ett måste. Jag vill helst grovrensa innan jag stoppar ner någon svamp i påsen och jag vill gärna skära lite i dem för att se om de är angripna av något.

Jag gick iväg mot campingen och Sommarhagen och tänkte att hittar jag något så är det bra. Annars har jag ändå fått en skön morgonpromenad och det är också jättebra. Det fanns gott om svampar men det mesta var sådana som jag inte ville ha. Jag fascineras varje svampsäsong av den fjälliga bläcksvampen. Den är en god matsvamp om man tar dem när de är små och helt vita men så fort de får minsta tillstymmelse till mörkare toner så ska man inte plocka dem. Här ser ni hur de utvecklas från en fin liten svamp till en äcklig sörja. Den första, vita svampen började mörkna längst ner under hatten så den ville jag inte ha.

Här är några andra svampar som jag såg och vi känner alla igen den röda flugsvampen. Dekorativ men den ska stanna i skogen.

Den här svampen däremot, blodriskan, vill jag gärna ha. Det finns granblodriska och tallblodriska och enligt min begränsade erfarenhet är tallblodriskorna både fastare i konsistensen och inte lika ofta maskätna. När jag skulle ta den här tittade jag först upp och såg att den växte under en tall. Då tog jag nästan för givet att den skulle vara fin inuti och det var den. Det fanns massor av blodriskor men de flesta var som stora blaffor och inte alls fina. Det är de lite mindre exemplaren jag brukar vara ute efter. Jag hittade en liten lagom mängd och nu ligger de på tork.

Midsommarblomster finns fortfarande här och där.

Jag hade med mig en rulle med plastpåsar och en något större påse där de olika påsarna skulle få samsas. Min speciella svampväska tar jag inte med mig när jag inte vet om jag ska hitta någon svamp. Jag hoppades på att lingonen skulle vara mogna och många men antingen är det ett dåligt lingonår eller så har någ0n länsat den här delen av skogen redan. Jag hittade ca 1/2 dl och de fick följa med hem och förpassades in i frysen. Någon gång hittar jag nog mer och då blir det till att koka sylt. Som ni ser så var det ganska blött och mina fötter hann bli både blöta och kalla. Vad skönt det var att komma hem och ta på sig torra strumpor lite senare.

Jag kom ut ur skogen och promenerade hem över lägdorna.

Renoveringen av huset går framåt. På ena sidan har taket nu helt och hållet nytt tegel. Hur det ser ut åt andra hållet kan jag inte se någonstans ifrån men förmodligen är de snart helt klara. Väggarna i min balkong har fått en strykning och idag påbörjades den andra omgången. Jag är väldigt nöjd med hur det blir. Fönstren har levererats och står utplacerade på en gräsmatta. Där står också containrar och pallkragar plus en del annat som ska användas till nästa hus. Det är bra att gräsmattor brukar återhämta sig för just nu mår nog inte den här jättebra. Jag ser väldigt mycket fram emot att byggställningarna ska tas bort och att springet utanför mina fönster ska ta slut. Men de har gjort ett väldigt bra jobb, de där springande personerna. Eller rättare sagt de gående personerna för jag har ärligt talat inte sett någon som har sprungit.

Jag återhämtar mig några dagar efter fjällutflykten och hade inte planerat att skriva ett inlägg innan jag kommer ut igen. Men så såg jag en flock trastar som flög fram och tillbaka och som återkom igen och igen till en rönn en bit från min balkong. Jag har inte fri sikt nu så länge byggställningarna är kvar men jag såg tillräckligt för att göra ett försök att fånga en eller flera fåglar med kameran. Det gick inte särskilt bra. De hann knappt landa innan de flög iväg igen. Men en pippi, som jag är nästan säker på är en taltrast, satt kvar i ett annat träd någon sekund och då hann jag med någorlunda. Det var kul att titta på dem och jag förundrades över hur de kunde flyga så snabbt åt alla möjliga håll utan att krocka.

Det var den här kvällen som vi skulle få se en blodmåne. För en sekund fladdrade en tanke förbi om att jag kunde kanske klättra ut på byggställningen för att få bättre sikt. Det vore ganska lätt gjort. Men eftersom jag inte tror att det är tillåtet och kanske är det dumdristigt så kikade jag mellan stänger och våningsplan. När månen kom inom synhåll hade den redan börjat förflytta sig ur den position där jorden skymmer den från solen. Som jag förstår det bryts solens strålar genom jordens atmosfär och det gör att månen ser röd ut. Bilderna är inga mästerverk men det är ändå kul att ha dem.

Jag bjussar även på några misslyckade bilder, som jag tycker blev ganska kul. Jag undrar vad det är för runt, blågrönt klot som syns bredvid ljusklumpen (månen). Kanske en reflex eller kan det vara en planet som syns nära månen men mycket avlägsnare. Kanske är det bara kameran som har gett den här effekten, ungefär som det ljusa bandet i bilden innan. Det här klotet syntes på flera bilder men med lite olika position. Som om den hann flytta lite på sig. Jag lär aldrig få svar på vad det är men om vi tänker på att det är rymden och universum så är det ju precis så det är. Många fler frågor än svar. Jag tror egentligen bara att det är något som min kamera har fixat.

Jag fick en plötslig fjällängtan i förrgår kväll och väldigt spontant kollade jag upp lite lättare vandringar i fjällmiljö men ändå med vyer och kalfjäll. Jag hittade en runda som heter Totthummeln runt och sedan var det bara att ta reda på vad som var smidigast och snabbast, buss eller tåg. Tåget vann och jag skyndade mig att boka biljetter innan jag skulle börja tänka efter och kanske ångra mig. Morgonen därpå, alltså igår, tog jag bussen 06.38 härifrån och till stationen. Lite senare satte jag mig bekvämt i ett säte och ca 08.30 var jag framme vid Åre station. Matsäcken, vätska, halstabletter och en del annat var packade i en ryggsäck och jag kände mig väl förberedd. Det bästa hade varit om jag hade kunnat ta bergbanan upp till Fjällgården och utgå därifrån. Men då hade jag fått vänta till 10.00. Det ville jag inte så efter toabesök, som kostade fem kr, började jag min vandring uppåt. Och det var mycket uppåt.

Några bilder från min vandring genom Åre. Många minns säkert översvämningen i Åre 2023 och nu är Susabäcken renoverad och förbättrad.

Jag tog den närmaste vägen upp till Tott, för ni har nog förstått att Totthummeln ligger i anslutning till Tott Hotell. Kul att gå de här vägarna sommartid för det har bara hänt någon enstaka gång.

Från Tott bjöds jag på den här vyn. En vy som säkert de flesta av er känner igen men kanske i vinterskrud. Det var inte särskilt många höstfärger men här och där såg jag något rött eller gult i träden.

På andra sidan hotellet startade leden runt Totthummeln i Tottbacken. Det blir mycket Tott som ni märker men det är nog inte så konstigt att det anrika hotell Tott får ge namn åt diverse områden. Den här backen kanske inte ser jättebrant ut men ögat blir lite lurat. Särskilt högre upp var det lite kämpigt. Jag hade ju gått ganska långt uppför redan så kanske det påverkade en del.

Men när man kämpar så är det bra att man kan ta en del pauser och titta vad som syns åt andra hållet. En rejält inzoomad bild på de hus där jag hade min andelsvecka. Min äldsta dotter frågade i dag om jag hade känt vemod när jag såg den. Men nej, det hade jag inte. Det var en blandning av många roliga minnen och lättnad över att jag äntligen lyckades sälja den för ett år sedan. Men jag vill inte ha den tillbaka.

Jag kom upp till den del av backen där jag skulle vika av in i skogen.

Där stod väldigt lägligt en bänk. Där satt jag och vilade en stund innan jag gick in genom grinden. På skylten står: Vandringsområde, välkommen till fots. Åre har blivit ett cykelparadis och det är skönt att veta att något område är skyddat från alla mountainbikes.

Från bänken zoomade jag in för fullt på det här området och senare beskar jag den även rejält. Jag kan tänka mig att en och annan sjöfågel skulle trivas där.

Efter en stund satte jag fart igen. Eller fart och fart, det var mer ett lunkande i en jämn takt med många korta andhämtningspauser. Men det gick bra och mycket tack vare halstabletterna. Foten kände jag knappt av och det är precis så det är med hälsporre.

Självklart måste jag stanna till vid Nalleklippan. Varför den heter så kan ni läsa i texten under bilden.

Det finns fortfarande en del blommor i fjällvärlden och även en del svamp. Men jag ville inte ha någon svamp att bära på och jag såg inte heller många som jag vet är ätliga.

Ibland öppnades det upp små gluggar mellan träden så att jag kunde se något annat än stigen och växtligheten runt omkring.

Det var inte mycket höst i dalen men ju längre upp jag kom desto mer färg var det i växterna.

Så småningom kom jag fram till en av stigarna som leder upp till själva Totthummeln. Leden fortsätter runt hummeln men det är klart att man vill upp på toppen när man är här.

Där syns Årebjörnen, ett annat skidområde.

Nästan uppe. Det här var ingen toppvandring som kan jämföras med många av de jag har gjort tidigare. Men i nuläget kändes det helt perfekt med ett lite lägre fjäll på bara 826 möh. Knappt så att det är över trädgränsen men eftersom det är kalfjäll här uppe på toppen så är det ju ett fjäll och inte ett berg.

Vyerna fanns där även om jag inte var så högt upp.

Ni förstår nog att det är Åreskutan ni ser här.

Det lilla huset en bit till vänster är kabinbanans toppstation och om ni tittar väldigt noga med skarpa ögon kan ni skymta taket på en lite stuga uppe på den hösta höjden. Där är Åreskutans topp, 1420 möh.

Fler fjäll syns långt borta i fjärran.

Jag har inte helt gett upp tankarna på att vandra upp på Mullfjället där borta. Tåget går även till Duved där man kan starta vandringen. Men det får vänta tills kroppen är lite mer i ordning och därmed kanske det aldrig blir av. Men jag skulle gärna vilja komma upp dit.

Jag gick ner från toppen och där finns ett fint vindskydd. Men jag undrar hur många som väljer att stanna där och äta sin matsäck när man kan komma upp till toppen utan alltför stor ansträngning. Där fanns det många fina klippor och stenar att vila rumpan på medan något gott inmundigas. Det vet jag av egen erfarenhet 😀

En av de trevliga delarna av hela upplevelsen var de små interaktioner jag fick med andra personer. Korta samtal om fjällen, vandringar, väder och annat. En man hade spontant fått för sig att boka tåg från Stockholm några dagar innan och vandrade omkring på lite olika leder. Han visade mig en karta med de leder han skulle gå eller hade gått på. En kvinna och hennes dotter sprang upp till toppen. Dottern passerade mig när jag tog en paus och bytte några ord med mig medan hon väntade på mamman (som jag omtänksamt nog inte försökte prata med. Hon såg ganska trött ut).

En stund senare gick jag förbi de här modiga personerna som utförde något arbete i en liftstolpe. Jag höjde rösten och frågade om det var ok att fota. Ja, men skicka gärna bilden till mig, sa den nedre och yngsta killen. Jag var inte säker på om han menade allvar och ville ge mig någon kontaktuppgift men efter att jag hade tagit några bilder frågade jag om han verkligen ville ge mig sitt telefonnummer. Då skulle jag gärna skicka bilderna. Då sa den äldre att ”nu har du läge”. Jag fnissade tyst för mig själv medan jag skrev in numret i mobilen men sedan sa jag att ”du har nog inget intresse av en 63-årig tant”. Till svar fick jag ett skratt och ett ”det kan man inte veta”. Jag skrattade och gick därifrån. Kul med folk som vågar skämta med en äldre person.

Jag trodde först att killen på stegen hade svart läppstift men sedan såg jag att det är ett headset med en mikrofon. Jag har skickat tre bilder med mms och då blir det ännu sämre kvalitet än de ni ser här. Jag skrev att jag kunde maila i stället om han ville ha lite bättre bilder men fick tillbaka ett svar som tydligt sa att han var väldigt mycket mer nöjd än vad jag är med hur de blev. Till mitt försvar kan jag säga att det var motljus och lite för långt avstånd.

Jag gick vidare och snart mötte jag en man och hans dotter. Dottern såg inte ett dugg ansträngd ut men mannan pustade och sa att hans dotter hade dragit med honom på den här turen. Mycket mer orkade han inte säga. Jag försökte peppa med att man inte behövde ha bråttom upp utan att det var bra att stanna ofta och titta på utsikten. Dottern hade bott i Åre i nio år så hon kände nog till de flesta stigar och leder och hon ville säkert visa sin pappa lite av allt det fina.

Som ni ser är det en väldigt fin led på den här sidan av Totthummeln. Ibland dök det upp en vy och på en plats hade någon konstruerat en bänk av ett stort stenblock och några mindre.

Så småningom blev det en normal stig igen. En sådan som jag ofta råkar på när jag ger mig upp i fjällvärlden. Men det var inget problem. Det gällde bara att se var fötterna placerades och att ta det lite lugnt bitvis.

Ännu en utsiktsplats.

Strax efter kom jag till det här bygget. En trappa upp där en bänk hade placerats. Jag gick inte upp eftersom vyn därifrån var samma som den i bilden ovan.

Så småningom var jag tillbaka i Tottbacken och började en försiktig nedstigning. Det är jobbigt att gå nerför och nu hade jag börjat känna av det lite här och där i kroppen. Bitvis var det så brant att jag valde att gå i slalom för att slippa det allra brantaste. Men det passade ju bra i en slalombacke.

Jag lärde mig en sak den här dagen. Det är ingen bra idé att boka returbiljetten direkt utan det kan man vänta med tills man vet när det blir lagom. Jag hade drygt två timmar kvar tills mitt tåg skulle gå och om jag gick samma väg tillbaka så skulle jag få vänta på stationen väldigt länge. I stället valde jag att med trötta ben och fötter gå en annan runda. En runda som faktiskt var mycket bättre och skönare eftersom den inte hade samma lutning. Strax nedanför Tott svängde jag in på en väg som jag, min man och min svägerska har gått många gånger så jag visste vart den skulle ta mig. Jag gjorde mig ingen brådska så jag kunde faktiskt njuta av både promenaden och vyer.

Jag tog inte ett enda foto innan jag kom ner till strandpromenaden nedanför andelshusen vid Holiday Club. Det kändes som en bra avslutning att gå där och jag tänkte att där skulle jag hitta någon fin plats att sitta en stund, njuta av livet och bara fördriva tid genom att ta det lugnt.

Här satt jag på en bänk och hade det skönt en stund.

Jag fortsatte promenaden nedanför Hotellet och eftersom jag fortfarande hade gott om tid satte jag mig i vindskyddet där borta. Jag hade blivit lite hungrig så jag tog fram en macka och snart kände jag energin återvända. I alla fall tillräckligt för att jag skulle börja tänka på att gå den sista biten.

Men innan dess tittade jag en stund på alla skärmflygare. Förmodligen är det samma ekipage i alla bilder för alla de andra blev alldeles för dåliga. Senare, när jag hade kommit hem, hörde jag på nyheterna om en olycka med en skärmflygare i Åre under dagen. Han hade kraschat in i en bergvägg men det blev tack och lov inte värre skador än benbrott.

Det var otroligt skönt att få sätta mig på tåget hem. Jag somnade nästan under den dryga timmen (1 timme och 13 minuter). Jag kände mig både fysiskt och mentalt utmattad och när jag väl hade gått av bussen och kommit in i lägenheten orkade jag inte mer än att bara vara. När jag kände att jag höll på att somna framför tv:n vid niotiden gav jag upp, gjorde mig i ordning och la mig för att sova. Jag hade redan hunnit ta en sömntablett, det gör jag ca två timmar innan sänggående, men den hade jag nog inte behövt. Idag är jag en krympling men det är det absolut värt och jag gör gärna om något liknande snart igen.

Här är den runda jag gick. Egentligen blev det två rundor, nästan lika långa. Men den första rundan, som ni ser till höger, var så klart den som var kämpigast. Nästan 23ooo steg blev det totalt under dagen och det är inte min kropp van vid. Men om några dagar är den tillbaka i utgångsläget.

Det blev resultatet av morgonens promenad runt Ändsjön. En liten plastpåse, ungefär fylld till hälften, kom jag hem med och det kändes alldeles lagom. Visserligen grovrensar jag i skogen men det är ändå lite pyssel innan det är dags att stoppa in den förvällda svampskörden i frysen.

Jag hade tänkt gå den här rundan redan igår men just när jag skulle göra mig i ordning så kom det en regnskur. Då valde jag att skjuta upp svampletningen en dag. Det kan nämligen bli väldigt lerigt bitvis på den här stigen. En hel del partier är spångade och ibland förstår jag inte varför. Men när det ligger spångar över lera eller små vattensamlingar är jag tacksam för att de finns där.

Sjön är ofta dold bakom skog och vass så det här är ingen runda man går för att ha sjön att titta på.

En gång i tiden kanske den här bänken fick sin placering för att det faktiskt gick att se sjön.

I de två fågeltornen har man bättre utsikt över sjön och alla vassruggar. Det är väl så här en fågelsjö ska se ut för att det ska vara optimalt för fåglar. Vass och små öar där de kan gömma sig och skydda sina ungar.

Jag stod i det norra tornet och tittade bort mot det södra.

Trolldruvorna vajar med sina svarta bär

Olika sorters klöver finns från vår till höst.

En liten glimt av sjön och även den nyare slalombacken på baksidan av Östberget.

Jag trodde att jag skulle hitta ganska många gulkremlor men kanske är det lite för tidigt än så länge. Jag hittade två sådana, två tegelkremlor, en sandsopp och en annan liten sopp, några små fasta röksvampar och en hel del fina små blodriskor. Alltihop skars ner i små bitar och hamnade i en kastrull där de förvälldes tillsammans med de blodriskor jag hittade i förrgår. Det blev bara en burk att frysa in för som ni vet så krymper svamp rejält när de antingen torkas eller förvälls. Jag har kvar blandade svampar i några burkar sedan tidigare så egentligen behöver jag inte mer i år. Men svampögonen aktiveras automatiskt när jag är ute i skogen när hösten kommer. Jag avviker dock inte från stigarna för jag är så nöjd med det jag hittar ändå.

Det är roligt att folk som passerar mig, när jag sitter på huk och skär av eller rensar svampen med den svampkniv som alltid är med nu, gärna stannar och pratar en stund. Alla vill veta vad för slags fynd jag gör, några berättar om sina svampfynd och någon vill veta hur man känner igen t ex blodriskor. En tjej ville titta och känna på både blodriskor och gulkremlor. Det är kul när jag kan vara behjälplig med att sprida lite kunskap. Jag har absolut inga stora svampkunskaper själv men många kan ännu mindre. Vid några tillfällen blev det dessutom vovvegos och då är ju min lycka gjord.

Det har blivit en hel del hundmöten den här veckan men veckans sötchock var helt klart en liten american shepherdvalp. Den kan inte ha varit mer än två-tre månader och otroligt mjuk och fin. Den hade de vackraste blåa ögon jag sett och den tittade tillitsfullt på mig med dem medan jag gosade runt i pälsen. En sådan vill jag ha…eller jag vill egentligen inte alls ha en hund men en liten längtan kom fram där.

När jag kom hem fick jag för första gången träffa den nyaste grannen. Hon flyttade hit för ett år sedan men går väldigt sällan ut pga svårigheter att röra sig. Tänk vad man kan känna sig ung och frisk ibland i jämförelse. Men nyfikenheten fick henne att gå ut utanför huset för att titta på förvandlingen. Det kom en granne till och tillsammans stod vi där och beundrade det som ska bli väldigt fint. Det tror vi alla tre.