Fri att röra mig i min lägenhet utan att någon helt plötsligt står och tittar in genom fönstren. Jag trodde inte att det skulle bli en så stor lättnad men det är otroligt skönt att nu kunna vara lite osynlig igen. Det mesta är gjort på det hus jag bor i. Det som återstår är att fönsterkillarna ska komma tillbaka och sätta upp persienner i alla fönster och att ytterdörrarna antingen ska målas eller bytas ut. Vilket av alternativen det blir vet jag inte men jag hoppas att det blir gjort snart för just nu ser min ingång ut som om huset mår illa och har alldeles röda ögon. En konstig liknelse men ni förstår nog att det är fult med de röda ytterdörrarna i det gröna huset. Här kommer före- och efterbilder.

Plåtslagaren är inte riktigt klar med lägenheterna på bottenplanet, eller så har han varit här i dag och gjort det sista. För att byggställningen skulle kunna monteras ner gjordes lägenheterna på övervåningen färdiga först. Jag var inne hos en av grannarna en kort stund i morse och då konstaterade vi att huset som nu renoveras får fel färg. Enligt bilder där husen visas med de färger de ska få så ska det huset bli mörkgult och nästa hus ska få den ljusgula färgen. Kanske har nya beslut tagits eller så har målarna gjort fel. Hur som helst så är jag och grannen väldigt nöjda med att vårt hus blev grönt. Grannen visste inte heller hur det ska bli med dörrarna så det får väl visa sig.

Färgen stämmer ganska bra på den första bilden. Ljuset och kameran gör att nyanserna kan skilja sig åt något. Jag lyckades undvika att själv hamna som en spegling i fönstren och det blev nog bättre med det som i stället speglar sig.

Före…

…och efter. Den här bilden tog jag precis när solen gick upp i morse och därför blev den som den blev. Den röda dörren skymtar i skuggan vid min ingång.

Nu kan jag titta ut från balkongen utan att ha flera järnstänger i vägen. Hösten är i full gång även utanför min lägenhet.

Jag gick en promenad i solsken och ganska rejäla vindbyar. Men det var inte kallt så jag njöt av att gå ut och uppleva ännu mer av hösten. Nu har jag slutat skanna marken efter svamp för att i stället höja blicken och njuta av allt lite högre upp.

Inte så mycket höststämning i den här bilden men jag går ofta förbi den här stugan och funderar på vems den är och hur och när den används. Jag har aldrig sett någon här.

Jag såg många midsommarblomster, fibblor och en hel del annat men den här gången fick en klöver visa att sommaren inte helt har gett upp än.

Jag insåg att jag nog verkade lite väl hemlighetsfull gällande en ny krämpa i förra inlägget men det var precis som jag skrev. Jag orkade inte berätta om en ny märklighet. För märkligt är det. Jag har nu lärt mig hur jag kan hantera min fot där en tidigare stukning och numera även hälsporre ställer till det. Hälsporren stör mig inte riktigt lika mycket längre så jag tror att den är på tillbakagång. Men i stället har något hänt med mina tår mellan stortån och lilltån på andra foten. Det syns inget och jag kan inte minnas att jag har gjort illa mig. Det är dessutom väldigt diffust och jag kan inte med säkerhet säga om det är en av tårna eller alla tre som bråkar. Jättekonstigt. Men så här är det. När jag sätter ner foten och tårna kommer emot underlaget så känns en brännande, intensiv smärta. Jag kan tänka mig att en nervsmärta känns så men jag har egentligen ingen aning. Jag borde kunna känna vilken eller vilka tår det gäller men det är en av de märkliga sakerna med det här. Jag kan inte det. När jag böjer och bänder eller trycker på tårna så känns det inte mycket. Någon liten svag smärta känner jag ibland men det kan lika gärna vara jag som provocerar fram den genom att hantera tårna. Ja, ni märker att det hela är konstigt. Men det gör väldigt ont när jag trampar ner och tårna kommer åt underlaget.

I de walkingskor jag har haft länge funkar det inte alls bra. Jag började felbelasta och gå på antingen in- eller utsidan av foten eller så spände jag in tårna så mycket jag kunde. Då kunde jag i alla fall gå. Som tur är har jag nyligen beställt nya trekkingskor och med dem funkar det bättre. De har en något tjockare sula, de är inte uttänjda ännu och därför hålls tårna ihop mer. Det måste vara därför jag kan gå utan att det känns särskilt mycket. Bara vid vissa tillfällen, om jag t ex trampar precis med tårna på en rot eller en sten, så blixtrar det till av smärta en kort stund igen.

Värre än så var det inte och inte är det särskilt hemligt heller. Bara något jag inte orkade förklara just då. Det är förhoppningsvis en tillfällig krämpa men visst är det märkligt att det ska dyka upp nya begränsningar hela tiden. Jag kan i alla fall gå ut och det är det jag nu fokuserar på. Men hörrni, var rädda om era fötter och träna dem gärna med exempelvis tåhävningar. De är så viktiga och det märker man först när de börja må lite dåligt.

Pga nya problem, som jag inte ens orkar nämna, har jag stannat inne och hoppats på bättring och därför har jag inte riktigt hängt med i vad som händer utomhus. Men i dag kom plåtslagaren och fixade det sista för att alla fönster skulle se bra ut. De som är i branchen säger att plågslagaren klär in fönstren. När han stod utanför mina fönster i vardagsrummet ville jag inte sitta där längre så jag drack snabbt upp mitt kaffe, stängde av tv:n och bestämde mig för att nu var det faktiskt dags för en promenad oavsett vad min kropp tyckte.

Jag gav mig ut för att söka efter färg och kunde konstatera att naturen nu är mitt uppe i en stor förändring. Men bara delvis för många träd kämpar emot och behåller sina gröna löv. En del blommor vägrar också ge upp och jag hörde faktiskt en del fågelkvitter. Jag tror att det är lite varmare än det brukar vara den här årstiden så det är inte underligt om naturen tvekar. Vi har inte haft en enda frostnatt än även om det har varit ganska nära. Jag börjar och slutar med blommor och däremellan kommer ett gäng höstbilder.

Något märkligt hände när killarna som monterade alla fönster var här i förra veckan. De drog ur en del sladdar och det var självklart ok eftersom de behövde el till sina verktyg. När jag hade stoppat i alla sladdar igen upptäckte jag att den elektriska fotoramen var helt svart. Efter att ha testat att stänga av och sätta igång elen igen utan att några bilder dök upp tog jag ur minneskortet och stoppade in det i kameran. Minneskortet var helt tomt. Hur i hela fridens namn kan det ha gått till. Det enda jag kan komma på är att någon stark magnet har hanterats i närheten men varför och till vad vet jag inte.

Det är inte hela världen för minneskortet kan fyllas med foton igen. Jag hoppas bara att jag har kvar alla bilder. Det var min man som önskade sig den här ramen i födelsedagspresent en gång och han började fylla på med bilder. Det är alltså lite av ett minne av honom och det känns viktigt att samma bilder kommer med igen. Det var inte heller så enkelt som jag trodde att fixa dit bilder för den laptop jag har nu har ingen plats för ett minneskort. Fotoramen går inte att ansluta till datorn, och ja, jag har försökt med en sladd. Jag var helt rådlös ett tag och tänkte att jag kan ju inte behöva köpa en ny dator med minneskortläsare bara för att ordna till det här.

Det var då, när jag tänkte på minneskortläsare som jag insåg att sådana kan man ju köpa och via ett usb få kontakt med datorn. Jag behöver ingen märkvärdig mackapär så jag gick ut på nätet och beställde en för 59 kr. Jag vet inte ens om det funkar att föra över bilder från datorn till minneskortet på det sättet men det borde väl gå att göra. Nu funderar jag på om det kanske hade gått lika bra att använda kameran. Jag har aldrig haft anledning att försöka överföra bilder till minneskortet i den och nu spelar det ingen roll. Jag har ju redan gjort beställningen.

Men frågan om hur förlusten av bilderna gick till kvarstår och jag lär nog aldrig få svar på det.

Tre trevliga killar kom i förrgår och satte genast igång med arbetet. De hann inte mer än komma in och se sig omkring innan en av dem klargjorde att så här bra ordnat var det inte hos alla de bytte fönster hos. Jag blev lite förvånad för jag trodde att folk följde de instruktioner vi fick innan. Där stod det att de helst ville ha 1,5 m fritt framför fönstren i hela deras längd. Dagen innan de kom tog jag fram tumstocken och sedan började jag flytta möbler. De möbeltassar jag har satt dit gjorde att jag kunde skjuta möblerna över golvet utan att det blev repor. Min dubbelsäng och min hörnsoffa är båda väldigt tunga men jag satte mig på golvet med ryggen mot dem och tog spjärn mot väggen. Det är förvånande hur mycket kraft man får när man gör så. I gästrummet, vardagsrummet och i köket kunde jag fixa det utrymme hantverkarna ville ha men i mitt sovrum fick det duga med 1,2 m eftersom rummet inte är tillräckligt stort för att flytta sängen mer. Sedan plockade jag ner gardinstänger och flyttade alla blommor, både riktiga och de konstgjorda.

Hantverkarna kom vid 11-tiden i förrgår och då försvann jag ut några timmar. Det var kallt, bara 5 grader och med hårda vindbyar men jag klädde mig varmt och mössa och fingervantar fick sin premiär för den här hösten.

Nu blir det en fortsättning och ett slut på följetången om koralltaggsvampen. Efter att ha sett den och visat en bild i bloggen, fått besked från Anki om vad det var för något, ha plockat en del av den och sedan skämts när jag googlade och läste att den är rödlistad, fick jag nya besked från Anki. Jag fick veta att man får plocka rödlistade arter så länge man inte skadar mycelet eller växtplatsen. Jag behöver alltså inte skämmas ett dugg och den här promenaden blev en liten repris på den förra men åt motsatt håll.

Jag skrev att det blåste rejält och tack vare det så var det mycket torrare överallt. Där jag hade hittat en del lingon gick jag den här gången lite längre in och vips så hade jag en halvliter till. Totalt 1,4 liter nu alltså. Jag fortsatte mot koralltaggsvampen och skar av en rejäl bit till och jag var väldigt försiktig. Någon mer svamp hittade jag inte men jag var nöjd ändå. Det är inte många träd som har fattat att hösten är här men några börjar förändras. Om några veckor ser det nog annorlunda ut.

När jag kom hem sköljde jag både lingon och svamp under kranen, frös in lingonen och la bitar av svampen i svamptorken. Sedan frågade jag hantverkarna om de ville ha kaffe när jag ändå skulle brygga åt mig själv. Det ville de gärna. De jobbar in fikarasterna för att sluta vid lunch på fredagar så de tog en stående fika med varsin brownie medan jag satte mig i soffan. De tackade artigt efteråt och fortsatte genast sitt jobb.

Igår kom de tillbaka och vid ca 13.00 var de klara. De både städade efter sig och tvättade alla fönster. En av dem hade flera gånger uttryckt hur lätt det var att jobba när det var så bra förberett. Innan de gick sa han att det hade varit ett rent nöje att vara hos mig. Jag förstår mig inte på hur en del bara struntar i att underlätta för hantverkare. Om man gör som de ber om så kan de jobba mer ergonomiskt och dessutom få plats att lägga ut sina specialmattor för att skydda golven. Det viktigaste är absolut att de kanske kan undvika att få problem pga att de inte får plats att arbeta ergonomiskt. Visst blev jag glad för berömmet men det borde faktiskt vara självklart. Jag är väldigt nöjd med resultatet och nu ska det tydligen bli både varmare och tystare inomhus. Jag frågade om de vet vad som händer med de gamla fönstren och en av dem sa att han hade hört att de ska skickas till Ukraina. Det värmde gott i hjärtat.

I morse tog jag bussen till Willys. Jag var inte helt säker på om jag ville passa på att gå en runda därifrån innan jag handlade men eftersom kortterminalen på bussen inte funkade och resan blev gratis på ditvägen så var det ingen mening med att försöka handla snabbt och kunna åka tillbaka på samma biljett (biljetten är giltig i 70 minuter). Då var det ju lika bra att ta en promenad eftersom jag ändå skulle behöva betala på hemvägen. Jag gick den korta vägen till Minnesgärde och fortsatte i skogen längs sjön.

Det här området är ett väldigt populärt promenad- och springområde och många går här med sina hundar. Flera bad- och grillplatser finns och en del bänkar är utplacerade.

Det är inte lika fin gångväg hela vägen och på vissa sträckor finns det gott om rötter. Men mestadels ser det faktiskt ut så här.

Fjällen syns även härifrån, bakom Vallsundsbron mellan Annersia och Frösön.

Vilken överlevnadsförmåga en del träd har. Här ser det ut som om en rot har blivit en ny stam.

När jag kom fram till den här öppna platsen vände jag och gick grusvägen tillbaka.

Både vissna och blommande växter samsades längs vägen.

När jag bara hade en liten bit kvar att gå började det dyka upp nyplanteringar. Massor av nya små träd och buskar var planterade längs en sträcka. Här satsas det verkligen. Bara en bråkdel av allt syns i de här bilderna.

Det blir nog väldigt fint när allt har tagit sig. Jag undrar varför det satsas så mycket just här men kanske är det så enkelt som att i brist på en fin stadspark så förgylls miljön i ytterområdena i stället. Vi har ju Badhusparken men den är ganska ynklig i jämförelse med andra stadsparker. Men kanske skulle det vara trevligt med något fint lite mer centralt.

Jag handlade det jag ville ha, packade ner de tyngsta sakerna i en ryggsäck och fyllde även en stor kasse. Det blev ganska tungt men tack vare att jag kan åka buss hela vägen utan att behöva byta så tycker jag att det gick väldigt bra. Jag hade dessutom turen att bara behöva vänta två minuter vid busshållplatsen. Mer perfekt än så kan det inte bli.

Egentligen ville min kropp, och framför allt inte en smärtande punkt i mitt ena ben, att jag skulle gå ut på en relativt lång promenad i morse men en blick i väderappen sa mig att det här var den bästa dagen. Särskilt eftersom jag vill ha möjlighet att rymma fältet på tisdag och/eller onsdag nästa vecka då mina nya fönster ska monteras. Det kändes som ett bra val att gå ut i dag och hinna återhämta mig några dagar sedan.

Jag hade de vanliga hjälpmedlen på mig och nu hamnade även ett knäskydd av bambu på det ben som krånglade. Det värmde och stöttade tillräckligt för att det skulle funka men jag fick försöka undvika att sätta mig på huk för faran var att jag inte skulle ta mig upp igen. Min värk vandrar omkring lite överallt i kroppen och just nu har den bestämt sig för att delvis hamna på utsidan av benet och en bit in i knävecket. Det blir bättre så småningom och jag borde nog låta bli att utsätta mig för vissa ansträngningar. Men livet ska ju levas och jag är trött på att vila pga olika begränsningar. Märkligt nog var det inte foten som gav mig mest problem.

Dagens vovvegos blev med en stilig herre som var en blandning av golden, labrador och pudel. Mest pudel och det syntes på pälsen. När han såg mig på lite avstånd satte han sig ner och vägrade gå innan jag var framme. Jag frågade matten om det var ok att hälsa för jag vet ju att en del hundägare inte vill belöna ett sådant beteende. Men jag fick gärna hälsa och det gjorde jag utan att huka mig ner. Bra att jag lyckades hindra mig där.

Jag skulle ta den närmaste vägen till den stig där jag hittade lingon sist jag var ute. Det innebar att det blev mestadels asfalt jag gick på men jag fick en impuls och gjorde en liten extra kort runda för att gå till den fina svamp jag visade er igår. Då visste jag inte vad det var men nu har jag fått veta det av goda vännen/bloggvännen Anki. Hon kan det mesta om svampar och kunde berätta att det här är en koralltaggsvamp, vilket jag tycker är ett passande namn för visst ser den ut som en korall? Jag hann läsa hennes kommentar med det beskedet innan jag gav mig iväg och hon skrev att hon hade hört att den är både ätlig och god. Jag skar av halva svampen för jag visste ju inte om jag skulle tycka att den var god och dessutom kunde den vara lite svårrensad.

Vilken himla tur att jag inte tog med mig allt. När jag kom hem tog jag reda på lite mer och läste att den är rödlistad och klassificerad som nära hotad. En svamp man helst ska låta bli med andra ord. Jag fick genast dåligt samvete men jag hoppas att den återhämtar sig till nästa höst. Det växte två mindre exemplar intill den här och de båda fick vara orörda. Men jag hade ju plockat den och då måste jag också ta hand om den. Jag stekte en liten bit med bara väldigt lite salt för att ta reda på om den är god. Det är den. Lite seg bara men det beror nog på att det inte är helt ny. Resten har jag torkat i svamptorken tillsammans med några blodriskor och röksvampar. Jag får äta den med andakt för en sådan svamp kommer jag aldrig mer att plocka.

Jag lät kameran vara kvar i väskan tills jag hade passerat lingonplatsen. Jag hade nog plockat nästan alla de lingon som fanns tidigare för det lyste inte rött i riset på många ställen. Dessutom var det blött efter nattens regn och då är det inte lika kul att plocka lingon. Jag fick i alla fall ihop 3 dl så nu har jag totalt 9 dl i frysen. Jag tvivlar på att det blir mer än så i år men jag har påsar med mig ifall jag skulle få syn på några fler någonstans.

Jag fortsatte på den väg jag hade tänkt gå sist. Men precis här kom jag den dagen på att jag hade tappat linslocket och då bestämde jag mig för att gå samma väg tillbaka för att se om det låg synligt någonstans. Jag hittade det inte då men idag fick jag plötsligt syn på det. Jag hade tänkt beställa ett nytt, eller egentligen flera så att jag hade några i reserv, men nu är det inte lika bråttom. Som ni ser var det en väldigt skön morgon. Ca 8 grader men jag var rätt klädd så det var helt perfekt.

Jag gick förbi några snöbärsbuskar, eller smällbär som jag kallade dem när jag var ung.

På håll såg jag både Mjälleberget och Storsjön.

Det är lite svårt att se på håll men jag tror att det är kvigor som är ute och njuter av solens värmande strålar.

Robban Broberg sjöng ”bättre vara ute på hal is och ha det glatt än att gå i lera och sörja”. Någon is finns det inte än men en hel del lera på både stigar och grusvägen. Men jag sörjde inte utan hade det glatt och tyckte att livet var riktigt härligt.

Men när jag kom till nästa kohage blev jag lite bekymrad. Längst bort i hagen såg jag en ko som länge stod och hade fokus på sin lilla kalv. Jag får skämmas inför de i släkten som är bönder men jag har dålig koll på vad som gäller. Jag tror dock inte att det är vanligt att kalvar föds den här tiden på året. Men bevisligen så har det hänt här. Kanske slickade kon sin kalv ren eller så försökte hon buffa på den för att den skulle resa på sig. Men den låg bara där utan att göra minsta försök att komma upp på benen.

Efter en lång stund la sig mamman ner bredvis sin kalv och jag tänkte att här har vi bevis på riktig moderskärlek. Kanske förmänskligar jag dem men något fick i alla fall mamman att lägga sig där och kanske skydda sin kalv. Om det är så att jag tolkar det rätt och att kossan har starka känslor för sin kalv så blir jag stärkt i min uppfattning om att inte äta djur. Långt innan jag blev vegan så slutade jag äta kalvkött just för att mjölkkornas kalvar tas ifrån dem strax efter födseln. Ingen och ingenting kan få mig att tro på att det inte är ett trauma för både mor och barn. Köttdjur får oftast ha sina kalvar hos sig så om jag var tvungen att välja så skulle jag hellre äta kött än att dricka mjölk. Jag undrar om den här kalven är helt frisk eller om den bara ligger där för att det är något som är fel. Är den frisk så kommer den nog snart att skiljas från sin mamma hur mycket hon än känner för sin kalv. Som ni märker så går jag igång lite på det här men nu ska jag sluta.

Det var väldigt skönt att komma hem för jag var väldigt sliten och trött. Jag började med att ta hand om mina blöta fötter och när de var varma och hade fått nya strumpor på sig så tog jag hand om svamp och lingon. Det blir inte mycket varje gång men när jag ska ta hand om skörden så är jag ganska nöjd med att den är lagom stor.

Jag hade tänkt gå en runda mot HC och sedan följa sjön på väg hem igen. Men när jag kom ut stod en stor lastbil med lyftkran på den gångväg jag skulle välja. Det var dessutom avspärrat eftersom den lyfte upp tunga saker till taket på huset bredvid det där jag bor. Arbetet är alltså i full gång även där nu. Jag hade kunnat gå en liten omväg och kommit fram dit jag ville men spontant bestämde jag mig för att det fick bli en annan runda. Jag gick mot campingen och tänkte att jag fick se hur det kändes där och ta nästa beslut efter det. Det är inte särskilt många höstfärger än men här och där syns det något rött. Många björkar börjar också skifta lite i gult men de flesta träd är fortfarande gröna.

Blommor av olika slag har inte gett upp än. Vädd, blåklocka och bergklint är några. En utblommad fibbla får också vara med i gänget.

Det kändes ganska bra att gå så jag tog en stig upp mot Frösövallens café. En bit därifrån hittade jag flera stora fingersvampar. Jag trodde inte att det är en svamp man ska plocka men för säkerhets skull googlade jag lite och förstod att jag hade rätt. Det finns någon sort som är ätlig men eftersom de är svåra att skilja åt så rekommenderas man inte att plocka dem. Men jag hittade blodriskor, röksvampar, några soppar och en fin och helt vit fjällig bläcksvamp så jag var ganska nöjd ändå.

Vad det här är vet jag inte men den är ganska dekorativ och spännande.

Jag fortsatte till Stockevägen och kunde inte motstå en bild mot fjällen. En disig fjällbild men de syns något så när.

Flugan verkar vara sugen på skogsolvonbär. För människor är de giftiga med magont, illamående och diarré som följd men flugor äter mycket som inte vi vill ha så det är möjligt att det här är en delikatess.

Vid Frösö kyrka svängde jag till höger och kom förbi kyrkogården och in i skogen.

Jag hade gett upp hoppet om att hitta ett bra lingonställe men en bit in på den här stigen såg jag plötsligt något rött i lingonriset och jag tog fram en ny plastpåse och började plocka. Jag hade kunnat plocka ganska mycket men dels började regnmolnen torna upp sig och dels frös jag lite. Jag var klädd för rörelse och inte för att vara nästan helt stilla. Jag hade ganska långt hem så jag försökte låta bli att titta på sidan av stigen och i stället försöka komma någonstans. Jag tänkte att hit ska jag komma tillbaka om några dagar och plocka mer av skogens röda guld. Två gånger tidigare har jag hittat 1/2 dl men nu blev det en 1/2 liter. Totalt ca 6 dl alltså. Dagensk skörd åkte också in i frysen i väntan på att det ska bli minst totalt en liter, helst två. Det räcker gott åt mig för jag äter inte lingonsylt till mer än havregrynsgröt och färsbiffar. Kanske till någon gryta med viltsmak också. Jag har kvar en burk sedan förra året så än så länge klarar jag mig.

Två stackars unga killar fick den inte helt lätta uppgiften att fördela ut fönster till de olika lägenheterna. Det var nog inte så jobbigt att köra en kärra med dessa fönster till de som bor på nedre plan men min och tre andra lägenheter i det här huset har en trappa där de fick slita för att bära upp allt till balkongerna. Nu står de här i väntan på att monteras. Det fattas dock två fönster som av någon anledning, oklart vilken, inte fanns att hitta. Jag får hoppas att de kommer fram så småningom. På den lapp jag fick från fönsterfirman står det att de kommer och monterar allt om två, tre veckor och att det kommer en lapp i brevlådan fredagen innan den vecka det ska bli av. Då måste alla möbler framför fönstren flyttas så att det är fri yta, ca 1,5 meter, för att arbetet ska kunna ske på ett ergonomiskt bra sätt. Det blir till att ta i en del för både sängar och min stora soffa behöver flyttas. Nåja, jag är ju ganska stark och har flyttat möbler förr så det ska nog gå bra. Blir det konsekvenser för kroppen så kan jag vila efteråt.

Jag torkade alla svampar i min svamptork, utom bläcksvampen för den blir svart av att ligga på tork. Det misstaget gjorde jag en gång med en ganska stor skörd bläcksvampar och det gör jag inte om. Dumt gjort och jag kan fortfarande skratta åt mig själv och åt hur jag kunde komma på den knasiga tanken. Jag visste ju egentligen att det inte går att göra så. Det var bara att slänga allt. Det är av misstagen man lär sig så kanske var det ändå en bra lärdom.

Nu har jag bokat tågbiljetter till min son i Uppsala i månadsskiftet okt-nov. Det känns väldigt långt dit men det är väldigt kul att ha något att se fram emot. Kostnadsmässigt så är det betydligt billigare att ta tåget dit än att köra bil och övernatta någonstans längs vägen. Att det dröjer så länge beror på att min son har fullt upp. Det är kurser inför hans step up-ledarstart och en resa som jag är lite avundsjuk på. Han och en god vän ska resa till Sicilien och jag unnar honom så klart att ha kul utan mig. Vi ska ha kul tillsammans senare.