…och sedan hem igen. Jag är fortfarande dimmig i hjärnan, trött och med lite huvudvärk. Men jag mår bra av att vara ute i naturen. Förmodligen känner hjärnan att de tankar och känslor som kommer då inte behöver motverkas. Är jag ute i naturen så blir det bilder och dem kan jag ju visa. Jag pratade med läkaren i dag om luftvägar och hosta och det finns ingenting som de kan se som påverkar mig. Nästa steg är att få komma till en logoped. De ger i alla fall inte upp helt även om jag känner att jag har gjort det. Men jag kämpar för att acceptera och gå vidare. Det är jag ju ganska bra på.

Min hjärna samarbetar inte och har inte gjort det ett tag nu. Ökad dissociation och därmed hjärntrötthet, hjärndimma och fokusproblem. Det är ingen fara. De här perioderna kommer och går. Jag hänger med i era bloggar men orkar inte riktigt få ihop så mycket text som jag brukar. Det kan ju iofs vara en fördel för er som då slipper ta er igenom långa textmassor.

I veckan som gick har det varit varierande väder och här kommer ett axplock från några av de finare dagarna.

Det här bygget har jag haft med tidigare men nu är trädkojan klar och jag hoppas att den är till glädje.

Just nu är två ungdomar, en tjej och en kille, här i min lägenhet för att montera persienner i alla fönster. Det skulle så klart egentligen ha gjorts när fönstren monterades men leveransen försenades. Ingen fara för min del för jag hade inte alls räknat med att få några persienner. Jag har rullgardiner där det behövs. Det är bara i vardagsrummet, där fönstren är i norrläge, som jag inte har haft något att dra ner eller sätta för. Där har jag visserligen ett gäng stora växter som insynsskydd i stället. Nu har jag både livrem och hängslen, som är ett uttryck för att man är överdrivet försiktig eller noga och jag tror att tidigare finansminister Gunnar sträng är den som mest förknippas med det uttrycket. Rullgardinen i gästrummet har jag dock förpassat till soporna eftersom den var ganska illa åtgången. Men i köket och i mitt sovrum finns nu både hängslen och livrem i form av både rullgardiner och persienner. Nu är ungdomarna precis klara så nu ska jag gå och återställa ordningen i mina fönster.

I torsdags, när jag gick hem från sjukhuset, såg det ut så här med solsken och masor av gula färger.

Jag gick inte hela vägen hem för benen var ganska slitna. Men ca en timmes promenad blev det i alla fall totalt med den lilla runda jag gick innan jag kom fram till sjukhuset.

I lördags gick jag en annan lagom lång promenad och jag tittade till min favoritrönn, den som alltid blir så fin den här årstiden. Jag hade kunnat vänta någon vecka till men den var på god väg att bli helt förändrad. När jag gick runt på baksidan såg den inte alls likadan ut, som ni ser i bilden under den här. Men ändå lika vacker på ett annorlunda sätt. Det är faktiskt samma rönn.

Jag tog inga fler foton förrän jag var hemma igen och då blev det den fina björken nedanför mitt hus som hamnade i sökaren. Solens strålar gjorde just då ett litet försök att träffa den här björken och de lyckades till viss del.

I dag är det regn och rusk men det blåser inte. Kanske får löven vara kvar på träden någon vecka till och kanske kan jag få njuta av ett antal fler höstpromenader med sprakande färger.

Ibland går det undan men jag har nog aldrig varit med om en förändring i samma takt som den jag upplevde i dag. Igår fick jag ett brev från öron/näsa/halsmottagningen där de bekräftade att de hade fått en remiss från lungmottagningen. Superbra, tänkte jag först men sedan läste jag vidare att de har 20 månaders väntetid. Det kändes inte alls kul och till den tiden kunde jag lägga det halvår som gick för att en av läkarna på lungmottagningen glömde skicka remissen som hon lovade göra. Tack vare en läkare på en annan mottagning blev hon påmind och igår kom äntligen bekräftelsen.

I brevet fanns även en text om vårdgarantin och att det är den behandlande mottagningen man ska vända sig till för råd om hur man kan söka vård i andra regioner. I förmiddags, strax efter 09.30 ringde jag ÖNH och efter en kvart i telefonkö fick jag prata med en jättetrevlig sköterska. Vi började prata om hur jag kunde få hjälp att söka mig vidare och hon berättade även att de har en lista där jag i stället kunde sättas upp och där de ringer upp ifall de får återbud. Sätt upp mig på den listan sa jag och tillade att jag för det mesta är tillgänglig och kan komma nästan genast. Hon bad mig vänta ett ögonblick och efter en kort stund kom hon tillbaka och sa att de just hade fått ett återbud nästa torsdag. Jag tackade självklart ja till att komma då och det var knappt att jag trodde på att det blev så bra. Sköterskan sa att jag kan ju inte behöva gå omkring med den hostan. Det var ju bra att jag precis innan samtalet hade pratat med en av mina systrar så att jag lät lite extra ansträngd i rösten och med många hostningar medan vi pratade.

En dryg timme senare ringde samma sköterska upp mig och frågade om jag kunde komma redan i dag kl 13.30. Det fixar jag svarade jag och det blev genast bråttom. Man vill ju vara nyduschad och något så när fräsch när man ska till vården. Tyvärr hade jag precis ätit en god krämig pastarätt med vitlök i men jag borstade tänderna en extra gång och knaprade i mig några halstabletter när jag lite senare gick iväg. Jag gillar att ha marginaler och eftersom jag precis hann ta en buss som jag visste skulle ge mig just de marginaler jag vill ha så gick jag en liten omväg från bussen. Det var ett härligt väder så det var bara skönt att få lite höstluft innan jag gick in på sjukhuset.

Läkaren hade en annan läkare under utbildning hos sig och efter en del prat och frågor om mina problem, vad jag påverkas av och om mitt smak- och doftsinne hade förändrats plockade han fram slangen med kameran. Han sprejade in någon slags bedövningsmedel i båda näsborrarna. Det smakade riktigt illa när det kom genom näsan och ner i svalget. Men det var ett bra medel för det var inte i närheten av att vara så jobbigt som jag trodde innan att få den där slangen nerkörd genom näsan och ner till stämbanden. Det var den läkare som utbildades som fick ta hand om den delen men hon var så försiktig och fick hela tiden bra instruktioner samtidigt som de tittade på en skärm där de såg var kameran befann sig. Hela tiden satt sköterskan och klappade mig lugnande på armen medan hon uppmanade mig att andas lugnt. Jag kände hur jag satt och spände mig och lyckades slappna av och släppa ner axlarna. De var alla tre väldigt generösa med att tala om hur duktig jag var och hur bra det gick. Kanske för att jag innan hade berättat att en sådan undersökning var något jag tyckte verkade väldigt jobbig.

Medan jag satt där med slangen på plats så skulle jag andas djupt (med hosta som följd) och sedan säga ett ihållande iiiiiiiiiiiiii. Sedan skulle jag hosta med flit och till sist säga ett lika ihållande mmmmmmm. När de hade titta ner genom ena näsborren gjordes samma procedur om i den andra och jag fick ännu mer beröm för att jag klarade allt så bra. Jag kände mig som en femåring som behöver bekräftelse och beröm när något är jobbigt 😀

Det blev som jag trodde, eller snarare befarade. Mina stämband är fina och beter sig precis så som friska stämband ska uppföra sig. Samtidigt är det så klart väldigt skönt att få veta hur frisk jag är och hur bra det fungerar. Det har jag nu fått bekräftat genom en rad undersökningar och tester. Hjärta, lungor, stämband och allt de kan tänkas testa i luftvägarna är helt utan skavanker. Jag är med andra ord väldigt frisk. Fint att få veta men det hjälper ju inte mig när det gäller de problem jag har med sprängkänsla i bröstet och trötthet när jag går (utan halstabletter) eller med hostan som sätter igång när jag pratar. Läkaren skulle konsultera en röstspecialist och sedan återkomma. Nu har jag fått en bokad telefontid med honom om några veckor men ärligt talat så förväntar jag mig inget annat än att få höra att jag är frisk och att inget mer finns att göra för att hitta vad som orsakar mina problem. Det är i alla fall otroligt skönt att jag fick komma in så snabbt för det hade varit väldigt onödigt att vänta i 20 månader för att sedan få samma besked. Kanske ska jag ha kvar ett litet hopp om att röstspecialisten har något att komma med men nu är jag inställd på att det här inte går att förklara.

Jag bjuder även den här gången på färger i både växtlighet och på himlen från i morse. En ganska gullig och kul skylt hamnade mitt i färgsprakandet.

En annan förändring, och den här gäller mitt eget beteende, blev det i förrgår. Efter att ha bott här i sex och ett halvt år bjöd jag in en av mina grannar på fika. Jag har träffat en av de andra grannarna både inne hos henne och hos mig tidigare men det var pga att vi hade ett gemensamt byggprojekt att hantera. Jag har även blivit bjuden ut till den grannens sommarstuga och den granne jag bjöd på fika i förrgår har jag både gjort en liten utflykt med och blivit bjuden på middag av en gång. Det var liksom dags att fråga om hon ville komma in till mig en stund och inte bara prata när vi träffas ute. Det blev en trevlig stund och jag behöver nog inte känna att jag bör hålla mina grannar på ett visst avstånd. Det funkar säkert bra att bara träffas någon gång ibland utan att krav på att träffas ofta ställs. Jag har ju trevliga grannar och det uppskattar jag. Kl 06.00 i morse plingade det till i mobilen och den här grannen skickade ett namnsdagsgrattis. Jag tänker inte så mycket på namnsdagar numera men även en annan god vän kom ihåg mig just i dag. Även om jag inte firar så är det ju alltid trevligt när någon hör av sig.

Hösten är så kort, i alla fall den period när träd och buskar är som vackrast i varierande färger. En del träd är fortfarande helt gröna medan andra har tappat nästan alla sina löv. Jag passar på att ta in så mycket jag kan av allt det härliga och eftersom jag behöver vara lite återhållsam med promenader så väljer jag noga ut vilka dagar jag ska gå ut. I helgen har det blåst och regnat. Inte som längre söderut men det var ett lätt val att stanna inne och låta motionscykeln ge mig lite pulshöjning i stället för att gå ut. Men förmiddagen i dag var helt fantastisk. Det enda jag möjligtvis skulle ha velat ändra på var att det rörde sig lite i vattnet. Inga speglingar av höstfärgade träd i sjön med andra ord. Men allt annat var helt perfekt så jag njöt och trivdes.

Det blir ännu ett inlägg med höstfärger men, precis som jag skrev ovan, det gäller att passa på den här korta perioden.

En stilig och väldigt fin äldre beagle visade att han ville hälsa på mig och jag börjar tänka att ingen promenad är perfekt utan lite hundgos. Även när det gäller det så passar jag på när tillfälle ges. Den 14-åriga vovven gick tvärs över gångbanan och tittade upp mot mig och då kan jag inte stå emot. Beaglens husse sa att det var helt ok att hälsa så då blev det en liten pratstund med både vovve och husse. Efter en stund kom även matte men till slut lämnade jag den trevliga trion och glad och nöjd fortsatte jag hem. Jag hejade på några grannar och bytte några ord med en av dem. Sedan var jag nöjd även med mängden social interaktion den här dagen.