Vad gör en mamma när hennes son ringer och säger att nu är det inte bra (ändrade ordvalet lite). Jo, impulsen är så klart att lösa problemet och jag sa: jag kommer. Jag fick veta position och 10 minuter senare var jag på väg.

Min son är inte den som ger upp i första taget men nu var det lite för mycket som samlades i den hög som fick bägaren att rinna över. För det första var det ren och skär tur att han lyckades ringa eftersom hans mobil hade börjat krångla och nästan helt vägrade koppla upp sig mot mobilnätet. Tidigare under dagen hade jag fått en liten rapport via hans smartklocka, som också går att ringa samtal med, och så länge den fungerade var planen att fortsätta. Men när han på bara några km hade fått sin tredje punktering och det dessutom regnade kändes det ganska tungt. Han upptäckte ett litet hål i själva däcket och då hjälper inga lagningar på slangen eller den extra slang han redan hade bytt till. Väderleksutsikterna som visade massor av regn den kommande veckan lyfte inte heller upp humöret och det gjorde inte heller det faktum att varken klocka eller mobil fungerade. Han lyckades ringa ett kort samtal till mig, skrev några rader i familjechatten och sedan ville inte mobilen mer.

Strax före halvsju på söndagskvällen, då han hade avverkat nästan två dagsetapper och kommit ca 17 mil, tog jag bilen och for den lite drygt två timmar långa vägen förbi Åre, in på Skalstugevägen och någon km in över norska gränsen och där satt min son vid vägkanten. Han hade lagat lite mat på stormköket och plockat isär cykeln (som faktiskt då fick plats i min lilla bil). Det kändes så klart jättetrist att behöva avbryta men ibland får man helt enkelt acceptera att det inte blir som det var tänkt. Men han var inte säker på om han skulle ge upp eller om han skulle ta tåget till Trondheim dagen efter för att därifrån följa sin ursprungliga plan. Vi konstaterade att det var tur att det hände inte alltför långt från mig och inte långt ute på den norska landsbygden. Det hade löst sig då också på något vis men kanske inte lika enkelt som det nu gjorde.

För att han skulle vilja och kunna fortsätta dagen efter måste mobilen få nytt liv, cykeln åtgärdas och det viktigaste av allt – lusten måste komma tillbaka och där hjälpte inte väderprognoserna till. Min son åkte och köpte ett nytt däck och då fick han också tips om hur han skulle kunna åtgärda ett hål i däcket provisoriskt. Han funderade på om han kunde köpa en gammal modell av sitt mobilmärke men det kändes väldigt onödigt eftersom en ny mobil ska inhandlas om någon månad, då den nya modellen kommer ut. Han gjorde en ominstallation av den senaste uppdateringen men det blev ingen skillnad. Till sist tog han beslutet att avbryta sitt äventyr. Prestationen och äventyret var ju ändå stora. Det är inte dåligt att ha cyklat från Uppsala till Norge via Östersund och Åre på små vägar, som gör resan längre än en normal bilresa. Lite surt att de två bokade hotellnätterna i Trondheim inte skulle återbetalas men det var inte mycket att göra något åt.

Återigen kom jag in i fjällvärlden men den här gången ville jag komma snabbt fram så jag gick inte ens ur bilen när jag lite snabbt riktade kameran mot några fina motiv. Jag stannade bara till och knappt det. Klockan närmade sig halvnio när jag kom in i det här fjällandskapet.

En väldigt suddig bild men den får vara med bara för att visa att jag faktiskt kom in i Norge, om än bara någon kilometer.

Jag la mig inte i beslutet som min son tog men nu känner jag att det var ett väldigt klokt beslut med tanke på alla vädervarningar i Norge. Min son tog tåget hem igår kväll och cykeln står kvar i mitt förråd vid sidan av min bil i garaget. Om någon eller några veckor kommer min son hit igen för att ta cykeln med sig hem på tåget. Han ville bara hem och det är inte det allra lättaste om man ska ha med sig en cykel. För att slippa byta mellan olika regionaltåg, där cykeln får följa med, tänker han boka en resa längre fram med Snälltåget. Ett tåg som både har plats för cykeln och som går hela vägen till Uppsala. För min del blev det extra tid med min son och snart kommer han upp några dagar igen. Inte alls så dumt men trist för hans skull att det inte blev riktigt som planerat.

Andersön har vi varit på många gånger och dit for vi även igår. Men vi gick inte någon av de rundor vi brukar gå utan minskade ner på längden genom att gå tvärs över ön på ett ställe i stället för runt hela udden. Vi, jag och min son, började på den något blåsiga västra sidan för att efter en stund vika av in mot mitten av udden.

På fälten bredvid bondgården växte havre, någon slags ärtväxt och så de fina gulvita blommor som jag nu inte kommer ihåg namnet på. Det är många små blommor längs en stängel och jag kommer säkert på namnet så småningom. Söta är de i alla fall, de små blommor som var för sig är så här spännande. Som treögda små gubbar. Eller kanske gummor med klänning.

Nu, flera timmar senare, har jag kommit ihåg att den här blomman heter hampdån 😀

Jag tittade tillbaka mot sjön när vi hade kommit fram till skogen.

Det blev inte särskilt många foton tagna men plötsligt såg jag något märkligt i gräset. Kanske någon slags svamp och om jag har tur får jag svar på vad det här är.

Tänk vad bra det är med bloggvänner, inte bara som vänner utan även som kunskapsbank. Nu har jag fått hjälp av Anki och har lärt mig att det här är luddfingersvamp.

Vi kom fram till den lugnare östra sidan.

Det är ganska högt vattenstånd just nu men längre bort är stranden lite bredare.

Den här promenaden blev inte mer än 4,22 km lång (enligt AllTrails) men ändå måste jag tyvärr konstatera att nu får det bli en lång period utan promenader. Jag måste helt enkelt ge min hälsena möjlighet att läka och må bra. Men jag är såå nöjd med de prioriteringar jag har gjort i sommar och nu känns det inte som en jättestor uppoffring att ta det lugnt. Min tanke är att jag till nästa sommar både ska ha en frisk fot och ha tränat upp kondition och styrka igen.

I morse packade min son sina saker i cykelväskorna och trampade iväg igen. Planen är att han ska ta sig förbi Åre, som det är ca 10 mil till, och hitta en fin tältplats för natten. Sedan fortsätter han ut mot norska kusten på en cykelled som går söderut, över och förbi många vackra fjordar och med höga stigningar upp till kalfjället, innan han vänder hem. Totalt räknade han ut att han härifrån mig har ca 200 mil kvar att cykla innan han är hemma igen. Den resan beräknar han ska ta ca fyra veckor och då har han även tänkt ta in på hotell några nätter ibland. Förmodligen bor han på hotell i Trondheim nu när det värsta regnovädret kommer. Jag ser väldigt mycket fram emot reseberättelser via telefon och hoppas få se många bilder under tiden han är på väg. Naturligtvis håller jag tummarna för att allt ska klaffa och att cykeln ska hålla. Hur som helst har han redan, efter nästan två veckor, varit med om massor. Det bästa är att han är så fylld av lust och energi inför det som väntar. Ja, förutom det värsta regnandet så klart.

I mitt förra inlägg skrev jag att min son cyklandes var på väg till mig (från Uppsala till Frösön) och att han skulle dyka upp dagen därpå. Jag hann inte mer än publicera det inlägget innan han ringde och sa att han visserligen hade hittat en fin tältplats men att han hade mer energi i kroppen. Det lockade mer att sova i en riktigt säng hos mig än att vakna i ett blött tält efter en regnig natt så han tänkte fortsätta cykla och komma fram på natten. Jag gick och la mig i vanlig tid och vaknade inte av att han strax före midnatt kom in, tog något att äta, duschade och sedan somnade gott. Den dagsetappen blev drygt 18 mil för honom och då var det inte konstigt att han sov gott ända fram till tiotiden på förmiddagen. Då kom han ut ur sitt rum med ett stort leende och gav sin mamma en bamsekram. Mysigt och väldigt roligt att ha honom här hos mig.

Den dagen, i onsdags, var vädret inte så kul och någon utflykt var vi inte sugna på. I stället klarade vi av en del ärenden både i stan och i ett handelsområde en bit utanför centrum. Det var alldeles lagom mycket för oss båda och resten av dagen var bara lugn och skön.

Igår däremot var vädret på vår sida och jag föreslog ett utflyktsmål som jag underligt nog aldrig hade besökt förut. Bara ca en kvarts bilresa från mig ligger en av parkeringarna vid Tysjöarna och dit åkte vi. Tysjöarna är blekesjöar och om någon blir nyfiken på vad det är så kan ni läsa om det i bilden nedan. Den förklarar processen bra men sedan blir det lite förvirrande när det först står att bleket här har bildats i 9000 år och sedan påstås det att i Sverige finns bleke endast på Gotland och nära Skövde. I sista stycket står det sedan att det i Jämtland finns 164 områden med synlig bleke. Jaja, det kan inte alltid bli helt rätt.

Alldeles bredvid bilen visade en liten fjäril upp sig i solskenet.

Vi började vår lilla vandring på stigar som gick genom varierande natur men inte med ett enda berg eller fjäll. Lite ovanligt att vi inte hamnar på någon slags topp när min son är här några dagar men jag ville vara lite snäll mot min fot.

Jag kände mig väldigt duktig som följde läkarens direktiv och smorde in mig med solskyddskräm innan vi gav oss av. Visserligen bara SPF 20 men ändå mycket bättre än helt utan skydd som är det vanliga för min del. Vi nåddes av ganska många solstrålar så det var nog bra. Sent ska syndaren vakna sägs det ju och bättre sent än aldrig.

Vi kom fram till den, enligt skyltar, stora blekekällan. Lite av känslan från Islandsresan kom till oss när vi stod och tittade ner på hur det bubblade och rörde sig under vattnet.

Om ni tittar på filmen så lägg märke till hur det rör sig nästan över hela bilden. Inte bara i mitten där det är lätt att fastna med blicken.

Min son fotade mig precis vid blekekällan.

Där hade en blomma hittat en viloplats.

Vi fortsatte vår vandring och mestadels gick vi på spångar. Det var lite lurigt emellanåt eftersom regn hade gjort spångarna hala och för att inte halka spände jag både fötter och ben. Men hellre spångar än att bli helt blöt om fötterna.

Efter en stund kom vi fram till en kalktuffkälla. Ni minns säkert inte det men tidigare i somras gjorde jag en utflykt till Fillstaån och där fanns det också en kalktuffkälla. Kanske en vanlig naturtyp i Jämtland.

Naturligtvis stod vi kvar på spången.

Vattendroppar är alltid fascinerande.

Vi gick genom ett stort område med massor av bladvass. En liten skylt talade om för oss att vassen är vass men vi gjorde inte illa oss.

Vi parkerade på den västra parkeringen och framme vid sjön gick vi norrut. Vid den röda pricken bestämde vi oss för att fortsätta norrut och sedan bestämma hur långt vi skulle gå när vi kom runt den första sjön.

Vi hade trott att vi skulle gå med sjön inom synhåll i stort sett hela tiden men den såg vi bara då och då. Det var ändå en väldigt fin runda och en plats jag gärna besöker igen.

Slåtterblommor är så fina och här får blomman besök av en liten och söt insekt.

Vi kom fram till en grillplats och där gick stigen ihop med den del av rundan som är tillgänglighetsanpassad. Sådana satsningar gör mig alltid glad. Här tog vi en liten fikapaus. Men kan ni förstå hur vi kunde glömma chokladbollarna? Nåja, det gick bra ändå.

Den tillgänglighetsanpassade banan slutade i ett fågeltorn men det var inte rätt tid på året för fågelskådning.

Vi följde den breda spången vidare runt den norra sjön och kom förbi stora hagar med kossor, kvigor och många kalvar. Kanske fanns det någon vuxen tjur där också men vi såg bara tjurkalvar.

När vi närmade oss stigen mellan sjöarna sa jag att den rundan fick räcka för min del och därför lämnade vi promenaden runt den södra sjön till ett annat tillfälle. Vi stannade till vid en liten bro…

…och förutom vatten på båda sidorna såg vi en stor slända som verkade placera sina ägg precis under vattenytan mot träpålen. Den blå sländan, och många likadana, flög omkring lite längre fram där kalken var väl synlig.

Snart var vi tillbaka på stigen vi startade promenaden på och de 6,5 km vi hade avverkat kändes som en fullt tillräcklig runda. En fin dag och när molnen lättar senare idag blir det en ny liten utflykt.

Det var skönt att komma hem och härligt att få stanna upp och försöka smälta allt vi hade varit med om. Tack bloggen för hjälpen med det. De två första dagarna gick jag nästan inte ut alls. Foten behövde vila och jag ägnade mig åt tvätt, uppackning och att komma ikapp med både egna och mina bloggvänners inlägg. Jag lämnade bara lägenheten för att lämna prover och för att lämna in min bil på ettårsservice. Men efter två dagar i stillhet längtade jag ut och jag konstaterade att jag struntade i om foten skulle krångla längre för att jag inte höll mig stilla. Jag hade ju märkt att kondisen var starkt påverkad i negativ riktning under resan och jag ville inte börja om från början igen. Jag tog ganska korta promenader varje dag, mellan 4000 och 5000 steg, och fotade blommor, humlor och lite annat.

Många orkidéer liknar varandra men de här är troligtvis någon sorts nycklar.

Renfana.

Knölklockor (tror jag).

”Mina” fjäll ser ganska tama ut i jämförelse med fjällen i Norge och de har inte velat visa upp sig sedan jag kom hem. Hade det inte varit för den ljusare molnsträngen bakom dem så hade de knappt synts alls. Men de finns där. Precis som den lilla hudförändring på min kind som nu är väldigt diskret. Men den finns där. Nu har det bekräftats att det är cellepitelcancer och i slutet av augusti ska den tas bort. På öron-näsa-hals, eftersom de där tydligen är bra på att göra det snyggt. Jag vill helst inte kalla fläcken för cancer. Det känns lite som ett hån mot alla som kämpar med betydligt värre sorters cancer. Jag kallar den hellre hudförändring och snart finns den inte längre.

Humlor gillar jag, faktiskt är de mina favoritinsekter. De är bara söta och surrar omkring i sin jakt på nektar. De bryr sig ofta inte ett dugg om att jag kommer nära med min kamera utan fortsätter bara med sitt letande.

Man behöver inte ha egna vinbärsbuskar för att få till en fin skörd. Det är bara att gå ut på promenad så hittar man ofta en eller flera buskar spridda i naturen.

En ny skylt och kanske har någon försökt ta bilen upp längs stigen.

Ännu en humla. Den här gången i en vädd.

Någon har snällt nog satt ut en vattenskål till alla hundar som passerar. Kanske andra djur också nyttjar den.

Humlan i cikorian ser ut att vara ganska upptagen.

Kardborren har också fått besök av en humla.

Men krolliljan fick stå där utan en surrande besökare.

Jag fick ett efterlängtat och supermysigt besök av min yngsta dotter och hennes man en dag. De var i Jämtland några dagar och som vanligt är jag glad att jag är en av alla de vill hinna besöka. Kanske dagen då de flyttar tillbaka hit inte ligger alltför långt bort. Nu spekuleras det lite om en treårsplan men allt ska stämma innan det blir av.

Är det någon mer än jag som ser en liten drakbebis titta upp från sin molnsäng? Vad den tittar på kan jag inte riktigt se men jag hoppas att det är en snäll figur.

I dag träffade jag min leverläkare på det halvårsvisa rutinbesöket. Jag hade inte bestämt mig för om jag skulle säga något om hudförändringen men jag nämnde det ändå i förbifarten. Jag brukar inte prata om mina andra medicinska diagnoser och problem eftersom det är levern som är i fokus där. Jag var inte beredd på hans reaktion. Jag har träffat tre läkare angående den här fläcken och ingen har reagerat på det sättet utan i stället har de hållt med mig om att det bara är att ta bort och sedan är det över. Men enligt den här läkaren var det bra att jag sa något för det påverkar en hel del i hur de ska fortsätta min behandling. Han ska kontakta Sahlgrenska, när rätt person är tillbaka från semestern, för att höra om immunsuppressionen ska minskas till ett minimum. Det är nämligen ett bristande immunförsvar som underlättar för hudförändringarnas tillkomst. Ett höjt immunförsvar kan då påverka levern på ett negativt sätt (det vill göra sig av med organ som inte var där från början) så det blir en balansgång att hålla koll på.

Läkaren ska också höra av sig till hudmottagningen för att rådgöra med dem om jag behöver halvårsvisa kroppsscanningar. Att jag har haft ett basaliom för många år sedan och nu den här hudförändringen gör tydligen risken ännu större och, som ni vet, har jag förmånen att bli väldigt väl omhändertagen och kollad av vården tack vare min nya lever. Det var alltså inte så enkelt som jag trodde – att det bara var att ta bort förändringen och sedan fortsätta som vanligt. Jag fick dessutom veta att nu är det ännu viktigare att skydda mig mot solen. Håhåjaja, ja jag måste väl ta det på allvar. Men jag tycker fortfarande att min fläck är en petitess jämfört med andras kamp. Det här är mer förebyggande och jag är ju faktiskt väldigt tacksam för att jag får så mycket och bra vård. Alla prover var förresten lika bra som de brukar vara.

Vädret växlar mellan sol, regn och mulet och ibland får man då se en regnbåge lite svagt.

När jag kollade in tidslinjen på google maps fick jag upp en bild med markeringar på var jag har varit de senaste fem åren. Här finns roadtrippen genom Europa med, den som jag gjorde tillsammans med min son 2018 (nio månader efter transplantationen). Hösten därpå hade jag flyttat tillbaka till Östersund och då for jag och min son iväg på ännu ett fantastiskt äventyr, Island runt under elva dagar med hyrbil och airbnb-boenden. Sedan har det blivit en hel del resor inom Sverige och som ni ser täcker jag nästan hela landet från norr till söder. Och nu har jag, tillsammans med min syster och systerson, även klarat av Norges nordligaste punkt. Vad ska det bli härnäst månntro? Det finns inga planer än men något i fjällvärlden blir det troligtvis. Naturligtvis vill jag hälsa på släkten söderut också.

Nu börjar jag så smått vänta på att min son ska dyka upp hos mig. För drygt en vecka sedan gav han sig av från Uppsala på cykel och han har hunnit bo hos en god vän i Bollnäs under helgen. Nu trampar han vidare och han tror att han kommer hit i morgon kväll. Ca tio mil per dag verkar inte vara särskilt svårt för honom att komma upp i. Planen är att han ska stanna här några dagar och sedan fortsätta sin cykeltur in i Norge, söderut via en cykelled nära kusten och sedan hem igen. Det kallar jag äventyr. Här blir det ett skönt avbrott från tältandet, varma duschar, tillgång till tvättmaskin och kanske någon trevlig utflykt med mamma. Men sedan lockar nog fortsättningen på äventyret.

För sista gången upprepar jag nu att det var jag, Gunnel (min syster), William (Gunnels son) och Rocky (Gunnels hund) som gjorde den här fantastiska resan tillsammans. Sista etappen, för min del hemresan, var 46 mil lång och vi hade inget inplanerat förutom bara själva resan, Vi förstod redan innan vi gav oss ut på det här äventyret att vi skulle ha hemlängtan sista dagen och vi hade helt rätt i det. Men vi stannade ändå till vid Café utsikten i Storuman eftersom vi vid besöket där (dag 2) såg att det fanns fina promenadstigar. Storuman ligger vid röda markeringen.

Det blev inte många foton från den här dagen men när vi åkte förbi Jan-Svensamössan knäppte jag en bild. Där uppe stod vi dag 2 och såg ut över landskapet. Ett fint minne från en fin dag.

Renarna fortsatte att visa sig vid och på vägen.

Jag hade redan kvällen innan konstaterat att nu skulle det inte bli några fler promenader för min del. Foten skulle äntligen få den vila den förtjänade och behövde och den kändes ganska sliten. Därför stannade jag kvar vid utsiktstornet i Storuman medan de andra tog en promenad, mest för Rockys skull men även för att en bensträckare är skönt en dag med mycket bilåkning. Jag kunde inte motstå att gå upp i tornet men jag var snäll mot foten och försökte att belasta den andra mest.

Jag hann med ett möte med en humla i en mjölkört medan jag väntade. Vädret var skönt så jag satte mig på en bänk tills mitt sällskap kom tillbaka. Sedan for vi raka vägen hem till mig, med stopp för laddning av bil, inköp av sallad till middagen och någon kort bensträckare.

Vi var framme på Frösön strax före halvfem och när vi hade burit in de väskor som skulle tas in fixade jag en enkel middag. Gunnel, William och Rocky gick en promenad upp mot campingen och bort till Wilhelm Peterson-Bergers Sommarhagen, där de njöt en stund av den fina utsikten mot Oviksfjällen. Kanske inte så mycket att komma med, efter den otroligt vackra fjällmiljö vi hade upplevt, men ändå fint. Jag följde så klart inte med men det är ju en vy jag ofta ser.

Morgonen därpå gav de sig av mot Motala och för Williams del Jönköping. Om ni undrar hur Rocky mådde när William lämnade honom så kan jag berätta att det blev jobbigt och att han var ledsen. Men Gunnel bjöd in Rockys bästa kompis, en fin golden, till en lekstund i trädgården och då blev Rocky glad igen.

Här ser ni vår resrutt. För min del blev det exakt 375 mil, inkl de avstickare vi gjorde till olika upplevelser. För de andra blev det totalt 128 mil längre (ännu längre för William).

Jag avslutar med en del fakta. Jag har redan berättat att hemifrån mig åkte vi 375 mil och min del, en tredjedel, av laddningskostnaden för bilen blev totalt 881 kr (månadskostnaden för en leasingbil är exakt samma oavsett körsträcka, inom vissa gränser, och därför betalade jag bara för driftskostnaden). För boende 13 nätter blev min kostnad 5799 kr. Alltså i genomsnitt 446 kr per natt. Gunnel fick betala 320 kr extra totalt för att Rocky var med oss. Vårt mål var att inte komma upp i mer än ca 500 kr per natt och person så det lyckades vi bra med. En enda entréavgift har vi betalat och den gick på 145 NOK, vilket motsvarar ca 150 SEK. Kostnaden för båtresan till Treriksröset gick på 680 kr med växlingspåslag. Allt annat, dvs mat och några andra småsaker, räknar jag inte in i resans kostnad.

Min kostnad för två veckor med bil fram och tillbaka till Nordkap, boenden, besök på Alta museum och båt till Treriksröset blev alltså totalt 7510 kr. Inte alltför saftigt alltså och resan var absolut värd alla de pengarna.

Som en liten jämförelse kan jag tillägga att om vi hade åkt med min bil, som är en hybridbil, så hade bränslekostnaden blivit ca 3150 kr. Dvs 1050 kr per person och det är bara 169 kr mer än det nu kostade. Men å andra sidan hade vi aldrig fått plats i min lilla bil så jämförelsen är inte riktigt rättvisande. Dessutom laddar Gunnel sin bil till en bråkdel av det vi betalade under resan, när hon är hemma. Har man den möjligheten lönar sig en elbil kanske ganska snabbt.

Snipp snapp snut – nu är berättelsen om Nordkapresan slut.

Tack för att ni hängde med ❤