För sista gången upprepar jag nu att det var jag, Gunnel (min syster), William (Gunnels son) och Rocky (Gunnels hund) som gjorde den här fantastiska resan tillsammans. Sista etappen, för min del hemresan, var 46 mil lång och vi hade inget inplanerat förutom bara själva resan, Vi förstod redan innan vi gav oss ut på det här äventyret att vi skulle ha hemlängtan sista dagen och vi hade helt rätt i det. Men vi stannade ändå till vid Café utsikten i Storuman eftersom vi vid besöket där (dag 2) såg att det fanns fina promenadstigar. Storuman ligger vid röda markeringen.

Det blev inte många foton från den här dagen men när vi åkte förbi Jan-Svensamössan knäppte jag en bild. Där uppe stod vi dag 2 och såg ut över landskapet. Ett fint minne från en fin dag.

Renarna fortsatte att visa sig vid och på vägen.

Jag hade redan kvällen innan konstaterat att nu skulle det inte bli några fler promenader för min del. Foten skulle äntligen få den vila den förtjänade och behövde och den kändes ganska sliten. Därför stannade jag kvar vid utsiktstornet i Storuman medan de andra tog en promenad, mest för Rockys skull men även för att en bensträckare är skönt en dag med mycket bilåkning. Jag kunde inte motstå att gå upp i tornet men jag var snäll mot foten och försökte att belasta den andra mest.

Jag hann med ett möte med en humla i en mjölkört medan jag väntade. Vädret var skönt så jag satte mig på en bänk tills mitt sällskap kom tillbaka. Sedan for vi raka vägen hem till mig, med stopp för laddning av bil, inköp av sallad till middagen och någon kort bensträckare.

Vi var framme på Frösön strax före halvfem och när vi hade burit in de väskor som skulle tas in fixade jag en enkel middag. Gunnel, William och Rocky gick en promenad upp mot campingen och bort till Wilhelm Peterson-Bergers Sommarhagen, där de njöt en stund av den fina utsikten mot Oviksfjällen. Kanske inte så mycket att komma med, efter den otroligt vackra fjällmiljö vi hade upplevt, men ändå fint. Jag följde så klart inte med men det är ju en vy jag ofta ser.

Morgonen därpå gav de sig av mot Motala och för Williams del Jönköping. Om ni undrar hur Rocky mådde när William lämnade honom så kan jag berätta att det blev jobbigt och att han var ledsen. Men Gunnel bjöd in Rockys bästa kompis, en fin golden, till en lekstund i trädgården och då blev Rocky glad igen.

Här ser ni vår resrutt. För min del blev det exakt 375 mil, inkl de avstickare vi gjorde till olika upplevelser. För de andra blev det totalt 128 mil längre (ännu längre för William).

Jag avslutar med en del fakta. Jag har redan berättat att hemifrån mig åkte vi 375 mil och min del, en tredjedel, av laddningskostnaden för bilen blev totalt 881 kr (månadskostnaden för en leasingbil är exakt samma oavsett körsträcka, inom vissa gränser, och därför betalade jag bara för driftskostnaden). För boende 13 nätter blev min kostnad 5799 kr. Alltså i genomsnitt 446 kr per natt. Gunnel fick betala 320 kr extra totalt för att Rocky var med oss. Vårt mål var att inte komma upp i mer än ca 500 kr per natt och person så det lyckades vi bra med. En enda entréavgift har vi betalat och den gick på 145 NOK, vilket motsvarar ca 150 SEK. Kostnaden för båtresan till Treriksröset gick på 680 kr med växlingspåslag. Allt annat, dvs mat och några andra småsaker, räknar jag inte in i resans kostnad.

Min kostnad för två veckor med bil fram och tillbaka till Nordkap, boenden, besök på Alta museum och båt till Treriksröset blev alltså totalt 7510 kr. Inte alltför saftigt alltså och resan var absolut värd alla de pengarna.

Som en liten jämförelse kan jag tillägga att om vi hade åkt med min bil, som är en hybridbil, så hade bränslekostnaden blivit ca 3150 kr. Dvs 1050 kr per person och det är bara 169 kr mer än det nu kostade. Men å andra sidan hade vi aldrig fått plats i min lilla bil så jämförelsen är inte riktigt rättvisande. Dessutom laddar Gunnel sin bil till en bråkdel av det vi betalade under resan, när hon är hemma. Har man den möjligheten lönar sig en elbil kanske ganska snabbt.

Snipp snapp snut – nu är berättelsen om Nordkapresan slut.

Tack för att ni hängde med ❤

Den här dagen vaknade vi alla (jag, min syster (Gunnel), hennes son (William) och Gunnels hund (Rocky)) utsövda och fulla av energi inför dagens äventyr. Det kändes lite som slutet på resan eftersom vi dagen efter bara skulle transportera oss hem till mig på Frösön. Vårt första stopp blev vid Sodra Stubba i kanten av Muddus Nationalpark (röd markeringoch ett A). Vi fortsatte till Storforsens naturreservat och vad lyckat det blev att först klättra upp på en liten höjd för att senare vandra vid Piteälven (vid B).

Den här dagen var det inte riktigt lika varmt som dagarna innan och vi kunde njuta av våra utflykter utan att bli trötta av värmen. Sodra Stubba (eller Södra Stubba, som det står i viss information) mäter 548 möh och därifrån får man fin utsikt över en stor del av Muddus nationalpark. Sugna på att komma upp på en höjd igen påbörjade vi vandringen.

Ganska snart hörde vi ett ljud och såg hur en stor fågel flög i cirklar högt över oss. Inte någon vanlig mås konstaterade vi. Någon slags rovfågel men vilken låter jag vara osagt. William bytte till ett bättre objektiv så hans bilder blev betydligt tydligare än mina. Jag lånar därför en bild av honom.

Ofta låter man sin hund hoppa upp och posera på en sten men här blev det matte som tog på sig det uppdraget. Jag minns ärligt talat inte varför hon klev upp där. Det kan ha varit för att kunna se något bättre.

Vi hade bara sett en enda bil nere vid vägen och när vi hade mött de som kommit med den fick Rocky vara lös. Han går aldrig mer än några meter ifrån sin matte, eller den här resan sin nya, stora idol William. Det var alltså ingen risk att han skulle springa iväg och en lös Rocky är oftast en lycklig Rocky.

Vi närmade oss toppen.

De med lite bättre kondis hamnade ofta lite före…

…medan jag gick i min egen takt och kom ikapp så småningom.

Det är alltid härligt att stå på en bergs- eller en fjälltopp i klart väder och se ut över vyerna. Det här går inte att jämföra med Norges vackra fjäll men det var ändå ganska fint. Här blev Rocky kopplad igen för hans egen säkerhets skull. Det var ganska brant här och där.

Det är inte bara härligt att stå på en höjd utan även att slå sig ner på en sten för en stunds vila uppe på toppen.

Vi tog oss ner till bilen igen och fortsatte färden. Renar sprang fortfarande upp på vägen då och då.

Storforsens naturreservat var en fin plats att besöka och det var vi inte ensamma om att tycka. Den stora parkeringen var nästan full med bilar, husbilar, bussar och tvåhjuliga fortskaffningsmedel. Vi valde att börja besöket med att promenera på en stig längs med Piteälven och hoppades på att det inte skulle vara lika trångt vid forsen när vi kom tillbaka.

Man kan svagt ana att vattnet börjar skumma och röra på sig lite mer en bit bort.

Här finns inte bara en fors utan även ett skogsmuseum. Det var inte vårt fokus och ärligt talat har jag sett tillräckligt med sådana efter att i 30 år ha varit gift med en skogsarbetare. Men några små blickar slängde jag ändå mot de stugor och attiraljer som visade på hur det var i skogen förr. Det förekom så klart mycket timmerflottning på älven.

Så småningom svängde vi bort från älven och tog oss tillbaka mot själva turistfällan. För självklart var det den som lockade även oss mest.

Vi hade gjort rätt val när vi gick en promenad först för nu var det mer glest mellan alla besökare.Det var välordnat med broar och spångar för tillgänglighetens skull. Jag föredrar naturen och vanliga vandringar men på sådana här platser är det rätt behändigt att kunna gå utan ansträngning för att få se så mycket som möjligt. Naturens konstverk och människans hantverk i en bra kombination.

Vatten rann, porlade eller var stilla överallt.

Efter en stund kom vi fram till själva Storforsen och visst är det mäktigt att stå bredvid vattenmassor som i sin färd framåt och neråt virvlar, skummar, skvätter och dånar.

Forsen var ganska lång och vi gick neråt för att få se allt som kunde ses.

Där nere lugnar sig vattnet och där ligger också ett hotell, som säkert har många gäster.

Det är svårt att visa hur mäktigt det är med de här starka krafterna och det framgår inte heller riktigt i den lilla filmsnutt ni kan se här (om ni vill). Men lite mer röresle och ljud än bilderna ger bjuder filmen ändå på.

Rocky var den enda i vårt gäng som blötte ner tassarna men det hörde ju inte till ovanligheterna 😀

En scen mitt i naturen, där det hålls olika slags föreställningar. Synd att vi inte fick uppleva något sådant men samtidigt ska vi kanske vara glada för att vi slapp den trängsel som förmodligen skulle uppstå då.

Den här dagen kändes som en fin sista dag med utflykter och upplevelser. Nu återstod bara att ta oss till vårt sista boende, en fin liten stuga på en camping i Arvidsjaur. Där lärde jag mig att en köpt fryspizza, som har tinat, i brist på ugn i stugan kunde tillagas i stekpanna med oväntat gott resultat. Med en skvätt olja i pannan stekte jag på pizzabotten ganska rejält och vände ovansidan ner en kort stund. Sedan vek jag ihop pizzan och stekte den lite mer. Gott blev det så nu vet vi att det funkar. Men kanske hjälpte hungern till för att göra smakupplevelsen bra.

Avslutningen på resan kommer i nästa inlägg men det blir ett betydligt mindre omfattande inlägg.

Den här dagen åkte vi ca 15 mil mellan Kuttainen Lodge och Lappeasuando Lodge. Två stopp blev det längs vägen, en promenad vid Raisijärvenniemi naturrastplats (röd markering) och vid pizzerian i Svappavaara.

Kvällen innan konstaterade vi att vi, pga värmen och en sol som sken in genom våra fönster, måste ha alla fönster öppna. Vi hade vid ankomsten fått veta att ventilationen inte fungerade och det var också en anledning till att vilja ha öppet. Jag, min syster (Gunnel), hennes son (William) och Gunnels hund (Rocky), skulle sova i samma rum men det hade vi gjort vid något tidigare tillfälle och det var inget problem.

Jag tog både sömntablett och två starka smärtstillande piller (citodon) och dessutom använde jag både öronproppar och en ögonmask. Inte underligt att jag slocknade och sov som en stock…fram till femtiden på morgonen. Då tittade jag på klockan, konstaterade att de andra ville sova längre och la mig tillrätta på kudden igen. Men av någon anledning fick jag för mig att vända på mig och titta bort mot de andra och deras sängar. Där satt William upp i sin säng och Gunnel syntes inte till någonstans.

Stackars William berättade att de hade haft en helvetesnatt pga värme och mygginvasion. Han hade slagit ihjäl minst 50 myggor mot fönster och väggar. De hade känt sig tvungna att stänga fönstren men då blev det i stället olidligt varmt i rummet, där ju ventilationen inte funkade. Gunnel stod inte ut utan gick ner och la sig i en tvåmanssoffa i det gemensamma köket, efter att först ha gått ut för att få lite svalka. Hon skulle ju köra dagen efter och var desperat efter att få någon timmes sömn.

Båda hade testat att dra lakanen över huvudet men myggen kom in till dem och stack dem överallt, t o m under fötterna. Rocky hade också haft det besvärligt och hade gnällt ibland när det blev för jobbigt. Han fick inte vara i köket och om William, hans stora idol, hade lämnat honom hade han blivit olycklig och möjligheten fanns att han kanske hade skällt och väckt andra gäster. Alla tre hade myggbett lite här och där. Gunnel och William hade tittat förundrat på mig där jag låg och sov gott med både nattlinne och lakan. Helt obekymrat sov jag vidare trots värme, mygg och alla de ljud och dunsar som borde ha väckt mig. Den morgonen var jag tacksam för att jag hade mina piller. Vanligtvis är jag restriktiv med de smärtstillande tabletterna och oftast försöker jag klara mig med bara alvedon till natten. Men ibland behövs starkare hjälp och då brukar jag alltid sova gott. De har ju även den effekten. Jag är numera så lyckligt lottad att jag aldrig får några synliga eller kliande myggbett, så om myggorna stack mig under natten varken märkte jag det eller såg det efteråt.

Om man ska säga något positivt om natten, förutom min lite bättre upplevelse av den, så fick Gunnel uppleva midnattssolen och ta ett foto av hur det såg ut. Vackert med markdimman och det lite magiska ljuset. Förmodligen fick Rocky följa med ut men jag minns inte vad min syster sa om det.

Den här dagen blev bara en lång väntan på sömn för Gunnel och William. Vi gjorde oss iordning och lämnade vandrarhemmet vid sjutiden och måste fördriva tiden med något tills vi fick checka in på nästa boende klockan två. Själva resan skulle bara ta drygt två timmar och tiden fram till dess kändes oändligt lång för mina reskamrater. Om ni undrar varför inte jag körde, jag hade ju sovit, så var det inte rätt läge att ta över ratten på en bil som var väldigt annorlunda att köra. Det sägs halvt skämtsamt att Teslor inte är bilar utan datorer och det ligger faktiskt mycket sanning i det. Jag erbjöd mig att köra men enligt Gunnel skulle det bli en större stressfaktor för henne och hon skulle ändå vara tvungen att hålla koll på allt jag gjorde. Hon hade lyckats slumra till några timmar i köket och tyckte att det funkade bra att köra med stopp då och då.

Det blir fortsättningsvis mycket fokus på Rocky i det här inlägget. Enligt Gunnel var vårt första stopp den bästa utflykten för honom under hela resan. Vi stannade vid en naturrastplats där det fanns fina promenadmöjligheter (se kartan i början) och där Rocky kunde vara lös och ha kul både i vattnet och i sanden.

Det enda lite läskiga för en hund var underlaget på första bron.

Men sedan var det lycka. Han sprang nerför en sandslänt ner till sjön, plaskade omkring en stund och försökte sedan springa upp i den lösa sanden igen. Han lyckades inte ta sig ändå upp men upptäckte då hur kul det var att kana ner i sanden och rulla runt i den. Efter en stund tog han sig ändå upp och skakade av sig all sand. Sedan var han redo för fler äventyr.

Vi andra tyckte också att det var en fin plats att vara på och för min del var det en dag som alla andra. Men jag beundrar de andra två för att de orkade hålla uppe humöret efter det som fick heta helvetesnatten.

Rocky hade redan glömt alla vedermödor under natten.

Ännu en liten bro tog oss till nästa del av den långa landremsan i sjön. Jag vet inte om vi någon gång var på en ö för på kartan ser det ut som om allt hänger ihop och har förbindelse med fastlandet. Men det är inte viktigt att veta och oavsett om det var en ö eller inte så var det en fin plats vi hade hittat.

Vi kom till en stor sandlåda, i alla fall uppfattade Rocky det så och för honom blev det ännu en stunds lycka.

Först stod han bara och tittade ner i sanden för att sedan komma på att här fanns en möjlighet till något roligt. Han grävde en stund och sedan var det som om lukten sa honom att han var färdig med det. Då rullade han sig i stället en stund i sanden innan han avslutade sin lek med att skaka sig.

Men nästan genast efter lekstunden blev han sugen på mer kul. Han hade ju tidigare upptäckt hur kul han kunde ha i en sandslänt.

Ännu mera bad.

Till sist lämnade vi det som var som ett hundparadis och for vidare. Det blev dags för lunch och det fanns inte många restauranger eller matbutiker att välja bland. Vi hade mackor att göra i ordning men vi kände alla att en pizza vore gott. William letade på nätet och hittade en pizzeria i Svappavaara. Jag vet inte hur ni reagerar på den här exteriören men kanske hade vi inte valt den här restaurangen om det hade funnits alternativ. Men ännu en gång har vi konstaterat att man inte ska döma hunden efter håren (konstigt uttryck. Det borde väl vara …efter pälsen). Vi möttes av väldigt trevliga personer i en helt ok lokal och killen jag beställde min pizza av ville väldigt gärna att jag skulle bli nöjd. Det fanns en vegetarisk variant men han log urskuldande när han förklarade att i den här trakten fanns det ingen som inte vill ha kött. Men vi utgick från den vegetariska och tog bort osten och något annat och resultatet blev en ok pizza. Inte en jättegod men helt ok. Men ska man ha champinjoner på pizzan så ska de helst vara färska men i alla fall stekta. Sladdriga burkchampinjoner vill jag inte ha så de pillade jag bort. Den här pizzerian får i alla fall ett bra betyg för bemötandet och viljan att göra kunderna nöjda.

Vi kom fram till Lappeasuando Lodge en halvtimme innan vi kunde checka in. Jag frågade om vi kunde få komma in lite tidigare men städningen var inte helt klar. Men prick klockkan två fick vi nyckeln och William och Gunnel la sig nästan genast i sina sängar och somnade. Om jag minns rätt sov de i ca tre timmar och sedan mådde de mycket bättre. De hade dessutom inga problem att somna på kvällen och morgonen därpå var alla glada och fyllda av energi.

När vi kom in i rummet såg vi genast myggdödaren på en bänk. Ni kanske har sett sådana manicker som man stoppar in en slags tablett i och sedan sätter i ett eluttag. De är effektiva. Vi hade sådana, både i husvagnen (12-voltsuttag) och i vårt hus för många år sedan och vi kunde ligga i sängen och se hur alla myggor tvärvände i fönstret. De som redan fanns i rummet dog. I Lappeasuando sov vi alltså utan problem och med öppet fönster tack vare den lilla manicken. Jag köpte en för eget bruk dagen efter. Det lite bittra med hur vi hade det i Kuttainen var att vi på morgonen såg just en sådan myggdödare med en extratablett i köket. Förmodligen avsedd för oss. Vi pratade nämligen med en annan gäst innan vi gav oss av och han hade fått en sådan till sitt rum. Men hur skulle vi ha kunnat veta att den låg där i köket och att vi fick ta den?

Jag, min syster (Gunnel), hennes son (William) och Gunnels hund (Rocky) bodde den här natten inte långt från finska gränsen och planen för dagen var att ta oss till Kilpisjärvi, röd markering på första kartbilden, för att därifrån följa med en båt till Koltaluokta hamn, andra kartbilden, och sedan följa den drygt 3 km långa stigen till Treriksröset. Nästa boende var bokat en liten bit utanför Karesuando.

Alla vet nog att Treriksröset är den plats där Sverige, Norge och Finland möts. Om man inte vill vandra minst 22 km ToR finns det, såvitt jag vet, bara en realistisk möjlighet att ta sig dit och det är genom att från Kilpisjärvi i Finland ta båten en bit och sedan promenera sista biten. Man kan så klart alltid hoppa fallskärm eller kanske ta sig dit med helikopter om man har de möjligheterna men jag tror inte att det är så vanligt. Vi valde det traditionella sättet och det lustiga är att båtarna utgår från Finland men lägger till i Sverige och sedan går stigen nästan hela vägen i Sverige. Bara sista biten ligger i Finland. Det syns ganska tydligt i den här bilden. Den skarpa vita linjen är gränsen och ni förstår nog vad som är Finland respektive Sverige. Vi gick från det nedersta, högra hörnet i bilden och till det översta, vänstra hörnet.

Våra planer verkade vara nära att gå upp i rök när William kvällen innan kollade hemsidan för de båtar vi kunde åka med. Pga systemfel kunde de bara ta emot kontanter!!! Vi blev helt ställda ett tag för kontanter hade vi inga och de eventuella möjligheter som fanns att hitta en bankomat, eller något annat ställe där vi kunde få tag i kontanter, hade vi missat för länge sedan. Jag och Gunnel grämde oss lite för att vi inte hade varit mer förutseende. Vi som brukar ha koll hade innan vi åkte hemifrån läst att det ibland kunde strula och att kontanter då var enda möjligheten att få följa med. Men jag konstaterade då att jag och min son hade tagit ut pengar i onödan när vi gjorde den resan för två år sedan och då viftade vi av någon anledning helt enkelt undan det eventuella problemet.

Hade vi bara kollat lite tidigare dagen innan så hade det löst sig men nu kändes det kört. Ett litet tag i alla fall. William konstaterade att han inte tänkte missa Treriksröset och att han var beredd att göra den 22 km långa vandringen medan vi fick hitta på något annat. Men sedan började både han och Gunnel leta efter lösningar på nätet. Först konstaterade Gunnel att om kontanter fortfarande var det som gällde när vi kom till båtarna så skulle hon åka fram och tillbaka till Karesuando (ca fyra timmars resa), ta ut pengar, och sedan kunde vi åka med eftermiddagsturen. Den planen var den som gällde under några timmar…tills Gunnel lyckligtvis hittade att valutaväxling kunde ske på K-Market Kilpishalli i Kilpisjärvi. Ingen av oss hade trott att den möjligheten fanns i den lilla byn med knappt hundra fasta invånvare. Inte heller fanns det information om någon bankomat på nätet så därför dröjde det innan den här chansen hittades. Det var stor lycka kan jag säga 😀

Det var ca en halvtimmes resa till Kilpisjärvi och båtarna skulle avgå klockan tio så vi tänkte att vi skulle ha gott om tid om vi kom iväg vid åttatiden. Som tur var kom vi på att finsk tid ligger en timme före både norsk och svensk tid så enligt våra klockor skulle båtarna avgå klockan nio. Vi ändrade planeringen en timme och tyckte att det kändes bra. Hoppet föll igen när vi såg att butiken där vi skulle ta ut kontanter öppnade först klockan nio. Då skulle vi ju ändå inte hinna med förmiddagsturen. Men William frågade om inte den tiden också var enligt finsk tid och så var det ju så klart. Vi hade pendlat mellan hopp och förtvivlan under kvällen men när vi la oss kändes det som om allt skulle lösa sig på ett bra sätt. För min del hade det inte varit en lika stor besvikelse om det inte hade löst sig. Men de andra hade aldrig varit där förut och ville så klart inte missa chansen när de nu befann sig alldeles i närheten.

Hvitehus, som vårt hus den gångna natten kallades, har varit ett äldreboende och ligger på en komersiell fastighet där det nu finns en företagspark. Området ägdes tidigare av det norska försvaret och den gula byggnaden får mig att tänka att det kan man se. Vi stördes inte alls av verksamheten där och de få lastbilar vi såg körde inte nära vårt hus.

Enligt google maps tidslinje lämnade vi det här området kl 07.07 och det gjorde vi för att vara riktigt säkra på att hinna det vi måste hinna och ha goda marginaler. Det var den enda morgonen jag ställde in larmet på min mobil, för att vara på säkra sidan, och kvart i sex gick jag upp. Larmet behövde jag inte men det hade varit dumt att chansa. Vi hann passera några norska fjäll innan vi kom in i Finland.

Det var inte långt till K-Market och en kvart innan öppning var vi på plats för att vara först in i butiken.

Medan vi väntade spanade jag in fjället Saana. Tänk att jag och min son stod där uppe på den högsta punkten när vi var här sist. En superhärlig vandring med otroliga vyer. Nu kändes det som om det skulle vara en nästan omöjlig uppgift för min del att ta mig upp dit. Kondis är verkligen en färskvara och jag hade förlorat så mycket det senaste halvåret. Men jag kände mig sporrad att förbättra flåset och att se till att kunna göra liknande vandringar igen.

Vi hann se några passerande renar också innan dörren till butiken öppnades.

Allt gick smidigt och vi kom ut ur butiken med våra 55 Euro per person. Dyrt för en kort båtresa men utan konkurrens så får man betala det de begär. Rocky fick i alla fall följa med helt gratis. Med växlingspåslag betalade jag 680 Sek men jag tycker att det var värt det.

Vi stod i kö till båtarna Malla och Maria i ca en halvtimme. Som ni ser hade vi fortfarande vädergudarna med oss. Allt blev så bra trots tvivlet kvällen innan.

Båtresan var nog inte lika trevlig för Rocky som för oss andra. Han fick ligga under bordet, där både muller och vibrationer från motorn var som tydligast, och lite stressad var han. Men han var så duktig och låg snällt kvar där.

Norska fjäll rakt fram, finska till höger och en liten bit av ett svenskt fjäll till vänster.

Vi kom fram till startpunkten för promenaden och började gå. En fin, lätt vandring men även denna gång tyckte jag att två timmar är lite för kort tid för att hinna gå 6,4 km och kunna se och njuta av allt. Tiden räckte men inte med så stor marginal.

Rocky var betydligt mer nöjd med att vara ute i naturen igen efter båtresan och med att kunna dricka och blöta tassarna då och då.

Ni som var med mig här för två år sedan minns kanske att själva Treriksröset inte är ett stenröse utan en gul betongklump ute i vattnet. Omgivningarna är vackra, med fjäll i de tre länderna och vatten i förgrunden, så kanske är det inte själva klumpen som fångar blicken mest. Här är jag på väg ut och som tur är har gallergången små mötesplatser där den går över vatten. I början kunde man kliva åt sidan men längre ut var det svårare att mötas. Även här var det lite stressig miljö för Rocky men han kom med ända ut och t o m runt monumentet, trots det inte så mysiga underlaget för hundtassar. Hans mattet var generös med hundgodis och beröm.

Självklart ska man posera här, precis som vid Globe monument på Nordkap. Tre länder på tre sekunder sägs det men det tog nog minst 10 sekunder att komma runt.

En bit bort syntes en annan gul klump och när jag pratade en stund med en norsk kvinna fick jag av henne höra att det var en gränsmarkering mellan Sverige och Norge. Varför den behövs eller varför den är placerad just där fick jag inte klart för mig för gränsen fortsätter ju och är redan markerad vid de treländernas mötespunkt. Så jag ställer mig lite frågande, även om hon lät säker.

En fin och duktig Rocky i en lite stressig miljö. Men han ska så klart också posera vid monumentet, även om det inte syns just här.

Efter en stund gick vi tillbaka över spången.

En skön stund i vattnet är inte så dumt för en hund en varm dag.

Det fanns ännu ett monument en bit från det stora röset och det här ser faktiskt ut som ett stenröse, även om det lyser gult. Jag kunde se norska och finska markeringar så kanske markerar det här röset den gränsen, även om det också känns lite onödigt.

Vandringen tillbaka var minst lika fin och skön.

Många väljer att ta båten antingen från eller till den här platsen för att sedan vandra 11 km åt ena eller andra hållet. De passagerare som inte följde med oss tillbaka ersattes av andra som hade vandrat hela vägen dit och den enda båten blev välfylld. Jag ställde mig och väntade medan Rocky fick en sista avsvalkning i sjön. Jag tänkte att jag behövde hjälpa till lite för att få honom ombord. Det var en glipa på 20-30 cm mellan båten och bryggan och båda guppade lite i otakt. Rocky behövde alltså kliva över den läskiga glipan för att direkt därefter ta sig nerför en trappa som mest liknade en stege.

Det ser ut som om han står och spanar ängsligt mot båten men här var han lyckligt ovetande om den svårigheten.

Precis innanför öppningen satt dessutom en annan hund och det gjorde inte stressen mindre för Rocky. Han spjärnade emot av osäkerhet och skällde till en gång. Då kom den snälla kvinna , som tog hand om oss passagerare, och hjälpte till. Hon och jag ställde oss ivägen för den andra hunden och hjälpte Rocky framåt medan Gunnel försökte lyfta hans bak och försiktigt putta honom mot oss. Den vänliga kvinnan visade Rocky, hans matte och hans älskade William fram till en plats hos kaptenen och där la sig Rocky till rätta och lugnade sig. Jag satt ute i passagerardelen eftersom jag inte fick plats där fram. Kanske bra miljöträning för en vovve som inte hade varit ute på så många äventyr innan min syster tog hand om honom. Men vi tyckte alla tre att det var lite jobbigt att se honom kämpa så.

Förutom att Rocky hade det lite jobbigt med båtturerna så var dagen väldigt lyckad. Vi kom fram till Kuttainen Lodge utanför Karesuando i skaplig tid och möttes av en supertrevlig värdinna. Det här var det enda boende under resan där vi inte hade egen dusch och toalett i rummet och köket var gemensamt, precis som det brukar vara på vandrarhem. Det var svårt att hitta ett boende med alla våra önskemål till ett skaplig pris i det här området men det kändes inte så viktigt. Huvudsaken var att vi fick sova…och det fick i alla fall en av oss.

Den trevliga värdinnan frågade om Rocky kunde få leka med hennes hund, en St Bernard- och Rhodesian rigdebackblandning. Men Rocky var inte särskilt imponerad av den vänliga Lucky, som ser mager ut pga minskad aptit efter att ha löpt. Han var inte ett dugg intresserad av att leka och Gunnel tror att det berodde på att han vaktade William.

Vi installerade oss i det gemensamma rummet och såg fram emot en god natts sömn. Hur det blev med det får ni veta i nästa inlägg.

När jag tittade igenom bilderna från den här dagen blev jag lite förvånad. Inte en enda vandring eller annan utflykt. Bara själva resan och en del stopp. Men jag tror att jag minns att vi var ganska nöjda med att ha en lugn dag och komma fram till nästa boende ganska tidigt. Det var säkert lockande att få lite tid över till att bara slappa, något vi inte haft många möjligheter till tidigare under resan. Jag vet att det var den varmaste dagen dittills och säkert påverkade det våra val.

Jag, min syster (Gunnel), hennes son (William) och Gunnels hund (Rocky) reste den här dagen från en by utanför Storslett strax före elva och kom fram till boendet utanför Skibotn redan ca halvtre. Att jag har koll på tiderna kan jag tacka google maps tidslinje för. Som ni ser skulle den resan ta ca två timmar så vi stannade till i totalt en och en halv timme. Verkligen en annorlunda dag för oss. Visserligen hade vi åkt den här vägen på väg norrut också men om vi hade velat hade vi kunnat hitta fler fina platser att upptäcka och uppleva.

Vi tog det lugnt och kände inte att vi hade bråttom att komma iväg från den lilla stugan utanför Storslett.

Vi gick ner till grillplatsen vid älven, bara för att få en liten promenad och se hur det såg ut. Vatten lockar alltid.

Skuggigt och skönt i värmen och för Rocky blev det ännu ett avsvalkande plumsande i vatten.

Resan och vägen fortsatte att bjuda på många vyer mot fjäll och vatten men vid det här laget var vi inte riktigt lika exalterade, även om vi fortfarande ville se och föreviga så mycket som möjligt.

Tycker ni att ni känner igen de här fjällen så har ni helt rätt. Det var dem ni och vi såg uppifrån Dalberget när vi var på väg norrut.

Vi hittade en plats att stanna på som gav oss möjlighet att inte bara stå vid vägkanten. Vi tyckte att vi inte kunde hitta en vackrare plats att göra ett lite längre stopp på och här kunde vi komma ner till stranden, gå på en liten stig och hela tiden ha den häv vyn. Vädret var, förutom lite för mycket värme, helt perfekt.

Jag lyckades slita blicken från fjäll och vatten tillräckligt mycket för att upptäcka små detaljer på stranden. Vissa växter behöver inte mer än en liten spricka i en sten för att trivas. Jag gillar inte lukten av tång men jag kan ändå tycka att den är spännande att titta på. Och där kan man även göra andra små upptäckter, t ex en liten snäcka. Insekter i blommor är alltid kul att fånga på bild.

Rocky tyckte också om att vara här. Skönt att kunna svalka tassarna i vatten en varm dag.

Och här är vi allihop.

Även om man är en klok och snäll vovve så kan det bli lite fel ibland. Varför han valde att gå in bland all tång vet jag inte men det var lite läskigt innan han tog sig därifrån.

Färden gick vidare längs fjord och mellan ännu fler fjäll.

Ända tills vi kom fram till vårt boende för natten. Vi bodde i den högra delen av huset med gott om plats och en del detaljer som fick oss att le när vi kom in.

Fräscht och fint men varför plastar man in stolarna så att ingen vill sitta där? Det kanske finns en uträkning med det. Kanske vill de bara att de färglada stolarna ska förbli osuttna (vet inte om det ordet finns men ni förstår nog). Vi hade tillgång till ett annat litet bord med normala stolar i köket så de här fick vara ifred. Lustigt nog visar kartan på väggen en helt annan del av världen en den vi befann oss i men även i det fallet fanns det säkert en förklaring.

Ett helt normalt och stort kök. Men vad kan det stå på lappen på diskmaskinen?

Språk är inte alltid lätt att få till men huvudsaken är att man gör sig förstådd. Tänk vad glad man kan bli av en så liten sak. Mungiporna åkte genast upp rejält.

Inomhus var det ca 28 grader så vi tillbringade en stor del av tiden i skuggan framför huset. En liten promenad gick vi men inte ens Rocky var pigg på att gå långt. Lite synd för det fanns fina leder att upptäcka. Vi fick tillräckligt svalt i huset på natten för att kunna sova och underligt nog hittade inga mygg in till oss. Det kom en regnskur på kvällen men vi sov med öppna fönster utan problem under natten.

Nästa dag passerade vi gränsen till Finland och där väntade ett fint äventyr.