Det jag försöker hålla tillbaka är min kanske äckligt positiva syn på livet. Allt i livet är så klart inte positivt men om jag bortser från allt hemskt i världen så hittar jag ljuspunkter i det mesta i min egen lilla del av vardagen. Just nu öser jag mycket av min glädje över vintern över er men jag vet att ni förstår att jag inte vill påtvinga er min vinterlycka. Jag vet att vi tycker olika och det är precis så det ska vara. Enligt mig blir livet mycket trevligare med ett positivt synsätt. Eller åtminstone med en vilja att hitta ljuspunkter. För självklart finns det mörkare stunder även för mig men jag fastnar inte där.

Ja, jag försöker hålla tillbaka lite men vet inte riktigt varför jag ska behöva göra det. Självklart pådyvlar jag inte någon en massa positivitet när något svårt eller tråkigt har hänt. Bara om min glädje efterfrågas, vilket jag var med om för bara några dagar sedan. Då värmde det mig att jag och en vän i ett samtal först berörde svåra händelser och att min vän sedan sa att hon ringde mig för att bli glad. Då hittade jag lätt ett ljusare samtalsämne och fick ännu en anledning att vara glad. För visst blir vi alla glada när vi kan göra något litet för någon annan.

Det har varit några otroligt vackra vinterdagar men t o m jag tycker att det gärna skulle kunna vara några grader mildare. I morse var det -30 grader och jag väntade tills termometern gick upp till -25 innan jag gick ut. Jag var bra påbyltad med kläder så jag frös inte ett dugg. Snarare var det så att mina vantar var alldeles för varma så dem var jag tvungen att ta av korta stunder. Det gjorde jag när jag tyckte att det var läge att ta fram kameran. Jag gick ner till sjön för att se om det fanns något bra skoterspår att gå på. Det gjorde det inte men jag såg att pinnarna för upplogning av Medvinden var utsatta så jag gick ut dit. Det var ca en dm nysnö så det var inte jättejobbigt att pulsa ut dit men när jag såg att det såg likadant ut vid pinnarna så vände jag tillbaka.

En familjepromenad på isen. Den dåliga kvatitén kan jag skylla på att jag inte såg hur jag fotade. Mina glasögon hade immat igen av min andedräkt och imman frös till is. Jag chansade men frös om händerna när vantarna åkte av så det blev bara ett försök. Fokus verkar inte ha fastnat på något i bilden 😀 Fotot är beskuret och det var nog kanske inte så bra.

En gång till tog jag av mig vantarna och det var för att fota huset jag bor i.

Nu när jag skrev om glädje kom jag att tänka på när jag för 3-4 år sedan gjorde mitt första försök att få hjälp av en psykolog. Han kunde inte särskilt mycket om mina problem men sa att han tyckte att jag var intressant och bra för hans utveckling. Det var ju bra men det hjälpte inte mig. Han försökte verkligen hjälpa mig men han använde bara KBT, vilket bara förvärrade mitt problem. Som ett avbrott i att möta det som var svårt bad han mig att skriva en lista över vad som har gjort och gör mig glad. Inga problem. Min gladlista hade kunnat bli mycket längre men det fick räcka med en A4-sida. Jag skulle ha kunnat komplettera med nyare insikter men jag tror att det framgår ändå att jag har lätt för att bli glad. Så nu avslutar jag med att överösa er med glädje och jag håller inte tillbaka glädjen ett dugg. Om ni inte är intresserade så är det bara att sluta läsa här.

Jag blir/blev glad

• av tanken att skriva en gladlista.
• när jag en tidig morgon mötte en man som promenerade tillsammans med sin hund och en kråka. Jag kunde inte låta bli att skratta och det ledde till ett trevligt samtal, som också gjorde mig glad.
• av ett trevligt samtal med en granne eller någon jag möter på en promenad och utbyter några ord med.
• när mina fina vänner skickar små meddelanden eller ringer.
• när jag smittas av andras glädje.
• av naturupplevelser. En humla i ett humleblomster, en regndroppe där solen speglar sig, isformationer i t ex en bäck eller andra små detaljer. Storslagna vyer eller mysiga fika- eller matraster under en vandring. Jag, Kenneth och våra hundar på olika små äventyr. Senare upplevelser av samma slag men på egen hand. Alla årstiders speciella charm.
• när barnen var glada och visade det. När vi i familjen gjorde saker, som vi alla gillade, tillsammans.
• av alla teckningar, tidiga brev och hemmagjorda gratulationskort som barnen knåpade ihop och gav mig.
• av semesterresor både inom och utom landet, med eller utan barn.
• av små och stora ömhetsbevis.
• när jag kom hem och möttes av viftande svansar och buffande nosar.
• av dans. Bugg, gammeldans, tryckare eller att bara dansa tillsammans var för sig.
• av att umgås med goda vänner och den närmaste släkten.
• av att märka hur rollerna inom familjen förändrades när barnen växte upp. Från en förälder- och barnrelation till att efter flera stadier sluta i vänskap och förtrolighet. När slutade egentligen barnen lära sig av mig och när började jag lära mig av dem?
• när jag förstod att jag var gravid (alla tre gångerna) och när vi tre gånger kom hem från BB med ett litet underverk.
• varje gång Kenneth kom hem efter några dagars eller en veckas arbetspass.
• av kvällskurser i italienska tillsammans med en väl sammansvetsad grupp.
• av att varje morgon gå långa promenader med en väninna och hennes hund, som jag sedan blev dagmatte åt.
• av vårfåglarnas ankomst och särskilt av att få höra och se storspoven.
• av att hitta goda matsvampar. Jag saknar mångfalden i Östergötland.
• när min son frågade om jag ville hänga med på en roadtrip genom Europa och av att vi genomförde den. Kanske den roligaste resan någonsin.
• av att den Islandsresa jag hade planerat och längtat efter, under hela min långa väntan på en lever, blev av och att min son hängde med även på den.
• av att tillbringa en solig sommardag på bryggan med svalkande dopp och en värme som jagade bort värken. Hundarna växlade mellan att ligga i skuggan, sitta med oss på bryggan eller bada. Någon av oss hämtade fika. Stor lycka!

Äntligen, efter en vecka med tö, är kylan tillbaka. Kanske kunde det räcka med några färre minusgrader men jag är väldigt glad för att jag kan gå på stigar som nu frusit sig hårda och lätta att gå på. Dessutom har det kommit lite snö så det är inte lika halt som för några dagar sedan. Jag har ändå dubbskorna på för lite halt är det fortfarande. Det är dumt att chansa. Det vore ju dumt att ramla och kanske inte kunna promenera under veckan i Åre i år heller. Sista helgen i januari är det dags för den årliga resan dit.

Igår hade jag tid hos frissan och kvart över sju på morgonen promenerade jag iväg dit. Efter ca 40 minuter var jag klar och då var det drygt en halvtimme kvar till soluppgången. Det har varit en hel del fina morgnar den senaste tiden.

Jag fortsatte under bron och följde stigen längs sjön.

Solen bjöd på ett skådespel ganska länge.

Jag brukar inte titta på programmet ”Vem bor här” men igår råkade jag höra att inspelningen den här gången var från Jämtland. Det var ett trevligt program men inte så bra att jag vill se de avsnitt som kommer. Men det var kul att se mina egna hemtrakter och det hus som kallades ”Frösöhuset” kände jag mycket väl igen. Jag passerar där ofta. Så även i dag. Jag ville inte ställa mig och fota huset så det fick bli ett annat motiv i stället.

Om ni såg programmet kanske ni kände igen siluetterna av bl a Drommen och Västfjället. Men det var inte vinter utan vacker höst. Alla årstider är vackra på sitt sätt men just nu är jag inte mätt på vintern.

Hur har ni reagerat på de bistra uppgifterna om att Sverige kan hamna i krig? Jag är lite nyfiken eftersom min egen reaktion bara blev ett jaha. Jag har ofta sagt att jag inte tillhör den oroliga skaran men är det min hjärna som dissocierar bort känslan eller är det vanligt att bara ta in den typen av information och på sin höjd reagera praktiskt. Jag behöver inte preppa mer eftersom jag klarar mig en vecka så jag bara lyssnar på de varnande orden och fortsätter mitt liv som vanligt. Jag inbillar mig att många reagerar likadant men det vore spännande att få veta hur det förhåller sig, här i min lilla skara av bloggvänner.

Vem som är fångad och i vad får ni se lite längre ner men jag börjar med att visa hur det ser ut när det har varit några dagar med töväder. Halkan har tagit över och där det inte är halt är det blött. Bussarna blev stående pga det hala väglaget men jag klarar mig bra i mina dubbskor. Det är grusat på många vägar och gångbanor men det är ändå förrädiskt och som ni ser är det inte alltid man kan lita på halkbekämpningen. Snötäcket har tryckts ihop rejält men än finns det tillräckligt mycket kvar. Det verkar som om i dag är den sista tödagen och vintern återtar herraväldet. Bra tycker jag men det ser inte ut som om det ska komma många flingor, bara kyla. Jag tycker mest synd om alla rådjur som har svårt att ta sig igenom skaren för att få tag i mat under snön. Säkert har andra djur problem också.

Jag har inte vågat mig ut på isen något mer och jag har inte sett många andra där heller. Den är troligtvis tillräckligt tjock för att hålla men jag väljer att vara överdrivet försiktig. Men snart så…

Vem är det då som är fångad, eller rättare sagt var fångad? Ibland kollar jag igenom gamla foton och filmklipp och jag blir lika glad varje gång jag ser någon av mina vovvar. I Optand hade vi några få ynkliga jordgubbsplantor och våra två hundar älskade dem och nästan alla andra bär. Jag försökte skydda de få jordgubbar vi fick med ett nät och det var både hundar och fåglar som behövde stoppas. Men en dag hörde jag min fina golden Rex gnälla lite tyst och när jag kom ut såg jag det här. Ett mysterium hur han kom in men en hungrig och jordgubbssugen golden övervinner alla svårigheter. Jag skäms lite för att grästrimmern tydligen inte hade varit framme på ett tag men det får ni stå ut med att se. Kanske kommer det ett litet leende när ni ser den här korta filmsnutten.

Om sex dagar är det exakt sex år sedan samtalet kom och jag fick min nya lever på Sahlgrenska. Dags för den rutinmässiga årskontrollen alltså och jag fick träffa samma läkare som vid förra årskontrollen. Hon kommer just från Sahlgrenska. Enligt min kontaktsköterska en av de allra bästa leverläkarna i Sverige. Min läkare här i Östersund träffade jag vid den lika rutinmässiga kontrollen ett halvår innan. Han är också väldigt bra men har inte fått samma breda erfarenhet än. Han var ”bara” ST-läkare när han fick ta över efter den specialist som slutade för ca fyra år sedan men nu har min läkare hunnit bli överläkare. Han har fått mycket hjälp från duktiga och erfarna läkare under den här tiden och fortfarande kommer det alltså hjälp utifrån lite då och då.

Den läkare jag fick träffa i förrgår är en av få läkare som faktiskt har frågat mig om mina olika mediciner och varför jag behöver dem (förutom de som behövs för leverns skull). Det är förtroendeingivande att hon med intresse frågar och lyssnar på mina svar. Andra läkare jag har träffat har bara skrivit ut de mediciner de har sett står på min medicinlista och helt utan frågor. Men nu fick jag förklara varför jag behöver sömnpiller och vid behov starka smärtstillande tabletter. Efter att ha hört hur jag resonerar och ha blivit övertygad om att jag inte har något riskbeteende skrev hon ut medicinen. Det är så det ska vara och så borde fler läkare göra. En höjning av blodtrycksmedicinen blev det och en minskning av en av de immunnedsättande medicinerna, vilket känns bra men den minskningen blir när jag byter medicin i slutet av januari. Hon gav mig också ett tips på en ansiktskräm med SPF 50. En ansiktskräm som jag kan använda som vilken ansiktskräm som helst. Den ska jag köpa och då slipper jag tänka på solskydd så fort jag går ut i solskenet. Tyvärr måste jag nog ändå hålla på att kleta med annan salva på andra delar av kroppen som inte är täckta av kläder. Jag har ju lovat mig själv att skärpa mig i det avseendet för jag vill helst slippa fler hudcancerfläckar.

Jag kände mig nöjd med läkarbesöket när jag gick från sjukhuset och efteråt läste jag i journalen att hon tycker att B-Peth provet inte är nödvändigt fortsättningsvis. Ni vet det där provet som jag har känt är både onödigt och lite förödmjukande. Det visar ett eventuellt riskbruk av alkohol ca två veckor innan provtagningen och det är inte bara ett glas vin som krävs för att det ska ge utslag. Jag sa att jag förmodligen kommer att vägra lämna det provet hädanefter och hon höll med mig om att det är onödigt. Skönt att bli bemött som en vuxen och ansvarstagande person.

Jag gick till bilen som jag hade lämnat vid Badhusparken. Töväder var på gång men än så länge kunde isen nyttjas för skridskoåkning.

De här tre klossarna blir en del av stommen till snöborgen, som alltid byggs upp här under vintern.

I morse var det dags för det första besöket för i år hos Gunnar. Klockan nio skulle jag träffa honom och jag såg till att vara på parkeringen (återigen vid Badhusparken) i så god tid att jag hann ta en promenad mot soluppgången. Någon soluppgång såg jag inte eftersom det var ca en timme kvar till dess men himlen började visa tecken på vad som väntade senare. Men först en bild mot Frösön och Gustavsbergsbacken.

Det var synd att jag inte tänkte på att stanna till på Frösösidan för därifrån hade jag fått en mycket finare och bättre överblick över alla färger. Men jag fick ändå en fin upplevelse och bilderna kan inte återge helheten.

Jag fick för mig att jag skulle testa att fota med blixt och då blev allt som var blått grått. Inget färgalternativ är helt med sanningen överensstämmande men någonstans i mitten kommer man nära

Jag vände tillbaka och passerade Stortorget. Jag kan nästan lova att det här blev sista bilden på årets gran. Vinden friskade i lite då och då och det syns lite på den en aning lutande granen.

Samtalet med Gunnar var lika givande som vanligt. Det lite ovanliga var att under den korta tid jag väntade i väntrummet kände jag mig ledsen. Ingen aning om varför men det är ju känslorna vi är på jakt efter så jag gjorde mitt bästa för att hålla kvar känslan och försöka klura ut var och hur den kändes. När Gunnar öppnade för mig sa jag direkt att jag försöker vara ledsen och han hakade genast på utan de vanliga hälsningsfraserna. Jag lyckades ha kvar känslan ett tag men det snurrade till i huvudet av hjärnans försök att blockera. Men trots dimman kunde jag faktiskt beskriva att det kändes i ansiktet, mest runt munnen som kändes lite darrig men även runt omkring. En framgång helt klart. Men mer än så blev det inte för även om jag vet att Gunnar skulle applådera och jag själv skulle bli glad om jag lyckades pressa fram några tårar så är hjärnan helt emot den känsloyttringen. Jag är dock övertygad om att jag verkligen behöver gråta rejält och länge.

Jag blev så påverkad av det här att Gunnar styrde in mig på lite mindre ”farliga” ämnen. Inte för att jag tycker att det behövs men han förklarade att det är så han som terapeut måste göra när reaktionerna blir starka. Den här gången var det i alla fall inte jag som intellektualiserade utan det var Gunnar som kom in på annat. Ärligt talat minns jag inte allt utom att vi vid något tillfälle kom in på att en chef, för ca 30 år sedan, försökte ta sig friheter med mig. Jag dissocierade så starkt att det mest var Gunnars reaktion på det som märktes. Vi avslutade med lite mer avslappnat prat om ganska oviktiga saker och när jag gick var jag lite mindre dimmig och påverkad. Det var väldigt skönt med en liten promenad till bilen. Bra också med tanke på att jag skulle ta mig hem utan att vara en fara för mig själv och andra. Dissociationen kom tillbaka ganska starkt och mer än den brukar efter våra samtal. Men jag tar det som ett tecken på att jag har lyckats komma något så pass nära att hjärnan behöver kämpa lite extra för att stå emot. Ganska underligt att vara glad för att jag mår dåligt 😀 Men jag hoppas att det inte sitter i långvarigt.

Fy, vad trist det är med töväder men tack och lov för att det finns dubbskor.

Det kanske inte stämmer helt för vintern kan hålla sitt grepp om oss ända in i april. Är det fortfarande snö och minusgrader då så räknas det mer som vårvinter. Vårvintern kommer oftast redan i mars och det är en härlig femte årstid. Vitt och fint, isen kan man fortfarande gå ut på och folk sätter sig lite överallt och vänder näsorna mot solen. Det kan så klart bli snöoväder med hårda vindar också men i mina tankar är mars-april en fin tid.

I förrgår var det -30 grader när jag vaknade och då bestämde jag mig för att jag inte behövde gå ut. Ganska skönt. Det har blivit färre perioder med så låga temperaturer. Tio år tillbaka hade vi fortfarande veckolånga perioder med temperaturer under -30. Ner till -38 är det kallaste jag har varit med om och då samlades vi runt kaminen. Hundarna fick inte, och ville inte ha, några promenader utan de gick ut på tomten och gjorde sina behov och kom sedan snabbt in igen. Det var svårt att andas och det möte jag hade några mil bort ställdes in. Man tar inte bilen i onödan vid så låga temperaturer. Det var vanligare med mellan -30 0ch -32 och jag minns hur skönt jag tyckte att det var när vi ”bara” hade -17. Det var inte ovanligt med bistra kallgrader långt in i mars men man vänjer sig vid allt och jag har vant mig vid att det inte blir den där riktigt bistra kylan. Så har det varit sedan jag flyttade härifrån 2014. Inte ens sedan jag kom tillbaka 2019 har det varit så kallt. Men som sagt, jag kan ju välja att inte gå ut de bistraste dagarna nu när jag inte har hundar.

Igår morse gick jag ut redan vi sjutiden och det var ganska mysigt med en promenad i riktigt mörker. Det blev bara den här bilden och det kanske ni förstår när ni ser kvalitén.

I dag har det varit ett fantastiskt väder. Visserligen var det -20 men det är inte ett dugg svårt att klä sig så att man håller sig varm vid den temperaturen. Strålande vackert och en sol som stod väldigt lågt men som gjorde sitt bästa för att lysa upp dagen.

När jag kom ner till sjön stod jag en stund och tvekade och funderade på om jag skulle våga gå på isen på tillbakavägen. Då kom det en kvinna och hon pekade på skoterspåren och sa att det inte var någon fara och att hon hade gått där flera gånger. Jag såg ju att det fanns skoterspår och skidspår och jag brukar ha som regel att jag inte går ut på isen innan skotrar har kört där. Glad i hågen gick jag ut på sjön och det var ett väldigt hårt och lättgånget spår där ute.

Kvinnan jag hade pratat med gick åt andra hållet och en annan person hade också vågat sig ut.

Ni ser ju vilka fina skidspår det är och ett bra spår på sidan om för oss som vill promenera.

Det var ca en timme kvar till solnedgången här men solen står väldigt lågt.

Det var kallt men helt lugnt och det blev en väldigt skön promenad hem. Förra året kom jag aldrig ut på isen för att promenera eftersom foten ställde till det. Det ska jag ta igen i år. Bakom det som ser ut som ett litet växthus går stigen hem till mig så här var det dags att lämna isen.

En sista blick bort mot fjällen och nu fick jag skynda mig lite för att hinna hem till tjejernas skidskyttestafett.

Det blir ännu bättre att gå här när Medvinden är klar men det här funkar väldigt bra så länge. Tyvärr väntar töväder flera dagar i veckan och det känns inte alls kul. Men sedan väntar minusgrader igen så vintern fortsätter.