Efter regn kommer sol…och massor av droppar på allt i naturen. Något jag gillar väldigt mycket. Det går inte att fånga med kameran hur världen med solens hjälp glittrar av alla droppar i gräs, barrträd och i många andra växter men ni vet nog hur det ser ut. Helt fantastiskt och otroligt vackert. Jag fick ta del av allt det i morse men med kameran blev det inte lika omfattande. Jag trodde att jag hade mitt lilla objektiv med mig men när jag skulle byta insåg jag att det låg kvar hemma. Inget att göra åt den saken förutom att fota så gott det gick med det jag hade med mig. Det gick ganska skapligt måste jag säga men kanske hade det blivit lite bättre med det andra objektivet.

Rosentryn är vacker när den blommar och även när bären lyser starkt orange. Dropparna tillför ännu lite mer när de glittrar i solen.

Jag missade supermånen när den var som störst, eller rättare sagt så sov jag då. Men den visade sig på det här sättet mot en blå morgonhimmel och då passade jag på. Den är inte helt full men bara lite naggad i ena kanten.

Det blir massor av rönnbär i år och jag ger mig inte in i diskussionen om vad det betyder för snömängden i vinter. Åsikterna går isär och två helt motsatta uppfattningar finns. Jag har inte sett några som helst samband så jag tror att det är rena tillfälligheter.

Här och där kämpar midsommarblomstren fortfarande för att leva lite till.

Dimman lättar borta i fjällen.

Prästkragen blev inte helt lyckad men den vill så gärna visa upp sig ändå.

En liten bit från Härke konstcentrum sitter de här två målningarna på varsin lada. Den andra har jag visat tidigare men den första är ny. Jag kände hur jag log när jag såg den. Det är ju bra när konstnärlig frihet gör bilden mer positiv.

Även kråkvicker är en blomma som finns här från tidig sommar till sensommar.

Renfanan har nästan helt blommat ut men jag hittade ett fint exemplar.

Jag vet inte vad det är för slags fjäril men den satt stilla snällt och tålmodigt medan jag försökte få till en bra bild.

Som ni nog förstår så njöt jag av den här morgonpromenaden och kanske lite mer än jag brukar. Det är inte så dumt att få vandra omkring i en glittrande, solig och vacker natur.

Ja, det är jag i behov av men den här dagen var det min bil som skulle få en sådan och den fick godkänt. Det tog drygt en timme att konstatera det och under tiden gick jag en promenad förbi Lillsjön och in på stigarna i skogen där det finns ett antal stolpar att hitta. Jag nöjde mig med de som var relativt nära och när jag kom tillbaka till bilfirman nästan två timmar senare var min bil klar. Jag hade kameran med mig men den fick stanna i väskan förutom när jag skulle passera en bäck och när jag såg en ung sothöna. Jag skymtade mamman en bit därifrån men bara en enda unge. Det finns många faror som lurar både i och ovan vattnet så kanske var det bara en unge som klarade sig.

Naturen bildar broar alldeles på egen hand. Det syns inte men det krävdes ett litet skutt från slutet av stammen till andra sidan och jag såg till att landa på rätt fot. Det går inte att hålla sig enbart till fina stigar när man letar stolpar men oftast kommer man ganska nära med hjälp av stigarna.

Jag är sugen på fler fjällutflykter och har suttit vid datorn och letat nya och lämpliga leder. Det finns en del att välja mellan men många ligger lite för långt bort. Kanske blir det en repris. Jag är sugen på att testa Hottögsfjället igen eftersom det var dimma på toppen när jag och min son kom upp dit. Jag skulle vilja se vyerna där uppe i bättre väder. Sedan har vi lite snällare vandring i Storhogna men dit kanske jag kan lura med mig min svägerska när hon kommer nästa vecka. Vi får väl se hur båda våra kroppar orkar och hur vädret blir. När min svägerska åker hem får jag fint bloggvänsbesök men jag har faktiskt ingen aning om hur länge det besöket varar. Några timmar eller några dagar. Det märks och kanske kan en fjälltur kännas lockande även i det fallet. Om inte så har jag några trevliga dagar att se fram emot med min yngsta dotter i slutet av september. Då ska vi åka till Fulufjällets nationalpark och förhoppningsvis komma upp på lite högre nivåer.

Min läkare ringde igår och han uttryckte sin besvikelse med ett kraftfullt ”attans” när jag berättade att det inte hade hjälpt att sluta med blodtrycksmedicinen. Både han och jag hade ganska stora förhoppningar men nu går vi vidare. Först ska han skicka en remiss till mottagningen som har hand om min nya lever och medicineringen av den. Frågan han ställer är om någon av de medicinerna kan vara boven i dramat. Om inte det ger något så blir det en remiss till lungmottagningen. Där ser man. Jag som trodde att mina lungor var undersökta så mycket som det går vid det här laget. Men kanske tittar de på lite andra saker. Vad som händer sedan har jag ingen aning om och jag börjar fundera på hur mycket det finns att undersöka egentligen. Men återigen konstaterar jag att det finns väldigt mycket i mig som mår bra 😀

Det var just vad jag kände. Jag har inte varit uppe i mina fjäll och vandrat på väldigt länge. Den här sommaren har jag bara sett dem på långt håll och det räcker inte. Igår kväll bestämde jag mig för att nu var det dags. Jag kollade väderappen och såg att dagen efter, idag alltså, skulle det i alla fall inte regna. Annars väntas skurar och ibland mer ihållande regn varje dag framöver. Det regnade inte under gårdagen heller och det tänkte jag var bra för att kanske slippa alltför blöta stigar.

Eftersom jag har flera eventuella begränsningar så valde jag en relativt snäll led i Gräftåvallen. Dit har ni följt med mig för några år sedan då jag var tillräckligt envis för att ta mig upp på Östfjällets topp. Jag tror att det var femte toppen jag kom upp på som äntligen visade sig vara just Östfjället. Nu är jag lite förundrad över att jag tog mig dit. Idag valde jag att följa sommarleden i stället. Den börjar i samma slalombacke men efter en lite jobbig början viker ledan så småningom av till vänster och med nästan inga uppförsbackar. De som fanns var antingen korta eller med väldigt svag lutning. En perfekt led för mig alltså.

Först körde jag ca 7 mil. Rutten ser ni i första bilden. Jag passerade bl a Oviken, där vi bodde mellan 1996 och 2009. Eller rättare sagt så bodde vi i Ovikens kommun men svängde av och åkte ner mot sjön igen. Där hittade vi ett otroligt billigt hus nästan nere vid sjön. Den röda markeringen visar var Gräftåvallens fjällanläggning ligger och där startade min vandring. Jag ville helst gå en runda och var länge inne på den tanken men när jag kom fram till Tväråstugan, där den blå linjen slutar i den andra bilden, tog jag mitt förnuft till fånga. Jag tittade på ledkartan och konstaterade att det var mer än dubbelt så långt att gå tillbaka till bilen om jag gick hela rundan än om jag vände tillbaka. Min fot behövde inte så många steg och benen och ryggen började också knota lite. Alltså stoppade jag undan envisheten och gick samma väg tillbaka. Några små avvikelser från leden gjorde jag som ni ser.

Där borta syns ett fjäll som man kan nå från Gräftåvallen men jag vet inte vilket fjäll det är eller om jag kom i närheten av det. Den här dagen var inte målet att komma upp på en topp. Jag ville bara testa min förmåga att komma upp en liten bit för att sedan följa en lättare led.

Några hundra meter innan jag var framme dök den här stiliga renen upp. Jag hoppades på att fä träffa många fler renar.

När jag kom fram satte jag igång tensen, stoppade in en halstablett i munnen, tog på mig ryggsäcken och började vandra. Kameran framme och redo så klart. Här nere var det inte mycket vind och jag var tacksam för att jag inte hade en motvind att kämpa mot när det bar av uppför.

Jag var glad för alla anledningar att stanna upp en stund och pusta. Men det gick ändå ganska bra tycker jag.

Renar dök upp lite då och då men ingen av dem ville träffa mig. De sprang eller lunkade iväg så fort de fick syn på mig.

När jag kom upp en bit började vinden ta i ordentligt. Då var jag väldigt glad för att jag hade luvan på jackan. Den fick jag användning för ända tills jag nästan var tillbaka vid bilen igen. Jag frös inte men det var ca 11-12 grader och blåste rakt in i öronen kändes det som. Både öron och huvud mådde bra inne i luvan.

En av flera små bäckar som jag lätt kunde kliva över.

Här stod jag och tvekade lite. Om jag hade fortsatt på den här stigen skulle jag så småningom komma bort till vackrare vyer med fler fjäll att njuta av. Men det var inte den leden jag hade valt att gå på så jag bestämde mig för att återkomma när väder och diverse krämpor tillåter en längre vandring.

I stället följde jag sommarleden ner mot en dal.

Där, vid en något större bäck, ligger Tväråstugan. En raststuga där man kan vila en stund och kanske söka skydd från väder och vindar.

Jag gick in där och åt upp en av mina mackor. Lite trist att sitta inne men det var inte lockande att sitta ute i blåsten. Jag hade kanske kunnat hitta lä någonstans men jag valde den lätta lösningen. Här inne fanns en liten kamin med tillhörande nödved och dessutom en nödlåda. Jag såg inte efter vad som fanns i nödlådan men kanske några konserver och sjukvårdsartiklar.

Det var inne i den lilla stugan jag bestämde mig för att vara förnuftig och gå tillbaka samma väg. När jag kom ut igen stod ännu ett gäng renar och tittade på mig.

Men de vände genast om och försvann.

Kanske ska jag vara glad för att alla renar valde att inte konfrontera mig. De är fredliga och snälla men om någon med stora horn skulle få för sig att jag var en fiende som måste oskadliggöras så skulle jag inte ha stor chans. Det vore dock ganska trevligt att få klappa mjuka mular lite.

Jag hade rejäl medvind åt det här hållet. Om ni tycker att bilderna på renarna är lite väl suddiga så var det inte lätt att hålla kameran stilla i vinden och försöka få till bra foton på långt avstånd.

Ett sista gäng med renar innan jag var framme. Jag var inte ensam på fjället men jag såg inte en enda människa innan jag var nästan nere igen. Kanske inte så konstigt. Det är söndag och jag började min vandring ca halvnio. Klockan var nästan tolv när jag var tillbaka och då hade jag gått drygt 12 000 steg. Inte särskilt mycket när det gäller fjällvandring men fullt tillräckligt för mig.

De här två stod och bevakade mig medan flocken samlade ihop sig.

Sedan vandrade de iväg. De sprang inte så jag var nog inte farligt nära.

Jag följde dem en bit med kameran och visst blir vyerna lite roligare när det händer något i dem?

Trots blåsten blev det en härlig och efterlängtad dag i fjällen. Ingen topp men jag älskar den här naturtypen och njöt för fullt av allt jag upplevde ändå. Men nästa gång så kanske det blir en topp.

Kommer ni ihåg att jag skrev om att mina grannar pratade om mitt kostval. Det var inte bara för att skvallra och uttrycka åsikter. Jag har nu förstått att de gärna vill bjuda mig på både fika och luncher men att de tycker att det är så svårt. För några veckor sedan frågade en av grannarna mig om jag ville komma på lunch snart och ville ha råd om vad jag kan äta. Känner man inte till vad en vegan äter så är det inte så lätt. Jag fick frågan om jag äter potatis eller fisk och jag gav en kort förklaring om vad som gäller. Då kom vi överens om att jag tar med mig det som kan ätas till potatis och sallad och det kändes nog bra för oss båda.

Men för några dagar sedan kom grannen och ringde på och frågade om vi kunde ta lunchen på lördag (igår). Jag frågade om jag skulle ta med mig något, som vi ju hade kommit överens om, men hon hade köpt en vegokokbok och skulle göra en morotssoppa till mig. Bröd och vin skulle det också bli. Vad glad jag blev och lite rörd över ansträngningen och viljan att fixa även min mat. Vi skulle bli fyra tanter och det såg jag faktiskt fram emot. Men tyvärr blev min granne sjuk och lunchen får skjutas fram. Men visst var det ändå snällt att vilja inkludera mig trots att jag har en besvärlig kosthållning. Det tog bara drygt fem år men jag vet att några av mina grannar har haft tanken på att bjuda mig tidigare. Så länge det inte sker för ofta så känns det roligt.

Dagen började med ett besök hos frissan för min del. Kl 08.00 var jag där och strax innan nio var jag hemma igen och redo för att göra något trevligt.

Min son skulle inte ta tåget hem förrän efter fem på eftermiddagen så vi hann med en liten runda även på måndagen. Det blåste rejält i byarna så det lockade med en promenad inne i en skog. Vi hade redan innan pratat om att gå en lite kortare runda den här dagen och jag hade föreslagit fillstabäckens naturreservat. Det är bara en tre km lång runda och det kändes lagom. Det här området ligger nästan mittemot min lägenhet på andra sidan sjön, alltså på Annersia. Vi parkerade på en lite grusplätt vid den här bron. Man ser inte mycket av Fillstabäcken under promenaden men den hörs ibland och i övrigt är det en fin skogspromenad. Inget märkvärdigt alls men det finns ändå en lite speciell plats.

Ärligt talat är den nog inte särskilt speciell heller eftersom den här naturtypen inte verkar vara unik här i Jämtland. I förra inlägget visade jag en kalktuffkälla och här kommer en till. Om någon inte läste det inlägget så kan man gå dit för att hitta en förklaring till vad det här är.

En del roliga svampar såg vi längs stigen.

Vi kom hem lagom till lunch och resten av dagen blev en slappardag. För min del behövdes vila för både fot och luftvägar. Det går inte att vara tyst när det finns saker man vill säga så det blev lite för mycket prat emellanåt. Men sedan sa jag ifrån och då var vi tysta ett tag…tills vi inte kunde låta bli att prata igen. När jag hade skjutsat min son till stationen kom en liten tomhetskänsla över mig, precis som det brukar bli. Men den går snabbt över och jag kände hur välbehövligt det var för luftvägarna att få återhämta sig. Det var helt och hållet mitt ansvar att hålla samtalsmängden på en lagom nivå så att det blev lite för mycket berodde bara på min oförmåga att vara tyst.

Det är trist att inte kunna prata med folk utan att överösa dem med hostattacker men när jag idag fick besök av de som är mina allra bästa vänner här i Jämtland, då kändes det ändå ok. De är två av alla de som drabbats av covid den senaste tiden här. Visserligen är utbrottet här i Östersund och de bor ca 6 mil bort men de lyckades ändå hamna i en folksamling där smittan spreds. Nu är de friska men är ändå fortfarande lite påverkade. Jag hostade mest men fick lite hostande tillbaka. Vi ses alldeles för sällan men det är kul när det sker.

Det var vad jag kände när vi kom ut den här dagen. Så mycket att vara glad för och en frihetskänsla i att kunna välja att strunta i begränsningar och bara gå ut och njuta. Jag tog på mig vandrarkängorna och de gav min fot ett extra stöd. Den hade faktiskt känts något lite bättre sedan någon dag och jag hade inga som helst problem den första biten.

Vi åkte till Tysjöarna, ett naturreservat som vi besökte för första gången förra sommaren, då min son hade cyklat upp till mig på Frösön från Uppsala. Min hälsena var då inte helt läkt så det kändes välbekant att återigen gå där med en fot som inte var helt fit for fight. Men oj, vilken skön promenad det blev trots att många skulle tycka att det var både kallt och blåsigt. Det var ca 13-14 grader och jag var precis rätt klädd för att varken frysa eller svettas. Förra gången gick vi runt den norra delen av naturreservatet så den här gången valde vi den södra delen.

Stigen delade sig när vi kom fram till sjön och precis som förra året stannade vi till för att titta på hur kalken bubblade upp ur sjöbottnen. Titta gärna på filmen för att se det vi såg. Ganska fascinerande och ni kanske minns att ni har sett det här i ett tidigare inlägg. En grå och till synes död sjöbotten men där bubblorna visar att naturen lever där nere och gör sitt bästa för att bubbla upp och synas.

Vi fortsatte vår promenad och någon kort stund emellanåt tittade solen fram. Hela förmiddagen regnade det och när vi satt i bilen för att ta oss hit kom det också några regnstänk. Men inte en enda droppe medan vi var ute och gick.

Det är lite svårt att se det i den här bilden men vattnet skiftar i en grågul nyans pga all kalk.

Här syns det lite bättre.

Vi gick på spångar en stor del av rundan.

Jag har haft med den här skylten förut men kanske någon är intresserad av att friska upp minnet lite.

Här var jag inte riktigt beredd men kanske är det roligare när det är så.

Det var betydligt trevligare att gå den här rundan är runt den norra delen. Här såg vi vattnet nästan hela tiden och naturen var också mer spännande.

Huka dig ner, sa min son och utan att fråga varför gjorde jag det. Han ville ha mig i samma nivå som växterna förstod jag efteråt.

Naturen varierade en hel del och det var en stor del av njutningen.

Vi gick över flera bäckar som hade en anslutning till själva sjöarna.

Det fanns en hel del svamp men den här tror jag inte är en matsvamp. Däremot såg vi massor av gulkremlor och en del taggsvampar. Men syftet med vår promenad var inte att plocka svamp så de fick stå kvar där de stod.

Här har vi gått runt och kommit fram till den stig som delar av de två sjöarna. Den gamla träbron var utbytt mot en mycket modernare bro. Inte lika fin och den smälter inte in i miljön på samma sätt som den förra. Men den fyllde sin funktion och det får vi ju vara nöjda med.

Vissa platser passerar man oavsett om man väljer den södra eller den nordliga rundan och så var det både med den bubbliga sjöbottnen och den här kalktuffkällan. Den har jag också visat er förut och även skylten i nästa bild som förklarar vad en kalktuffkälla är.

Som jag skrev inledningsvis så var det en stark livsglädje jag kände över att få komma ut i naturen och trotsa den begränsning som foten orsakar. Jag hade inte förväntat mig något annat än att jag skulle få mer ont igen och det fick jag. Men inte så mycket som jag hade befarat. Det kändes faktiskt så hoppfullt att jag redan då tänkte att morgondagen också skulle bli en dag med naturupplevelser. Det är när man har varit begränsad av något en tid som man verkligen uppskattar att få återgå till normalstadiet. Livsnjutarglädje 😀