Det hade hunnit bli tisdag och efter två ganska intensiva dagar tyckte vi att det skulle vara skönt med lite mindre aktivitet. Vi hade läst att Klintkustleden var väldigt vacker, kanske t o m Sveriges vackraste kustled, så det ville vi så klart undersöka.

Klintkustleden sträcker sig från Björkume naturreservat i söder (den röda markeringen längst ner i första bilden) till Hallshuk i norr, en 30 km lång sträcka. Det skulle bli sex mil totalt fram och tillbaka och det var självklart inte aktuellt. Vi nöjde oss med gå ca 8 km ToR (enligt mobilerna) och startade i Irevik. Den blå markeringen visar den del av leden som vi gick. Den andra kartan ger en liten aning om hur det såg ut. Namnen på platserna hamnade åt fel håll men det spelar ingen roll utan det är sträckan mellan den nedersta och den översta gröna markeringen som visar vår promenadväg. Först en väldigt lång strand med en kort sträcka i skog. Sedan upp på klinten och till sist ner på ännu en strand.

I Irevik sken solen på oss. Det gjorde den längs hela vår vandring och det var skönt att svalkan kom med vindar från havet. Det finns många klinter längs den här leden och vi lämnade en av dem bakom oss och gav oss iväg norrut.

Leden gick ibland ovanför och ibland på stranden. Här var det ganska stenigt och då är det lättare att följa själva leden.

Rocky hade många badmöjligheter och dem utnyttjade han.

Vi startade vid tiotiden och då var det inte så många andra på stranden.

En blick tillbaka.

Den här resan gav oss många glada stunder tack vare en badälskande Rocky. Här kommer en liten stilstudie. De flesta stränder tillåter hundar och det är ännu en anledning att gilla Gotland.

Jag och min syster (Gunnel) fotar varandra.

Att gå långt på en strand kan vara jobbigt för fötter och ben men här var det lätt att gå så länge vi höll oss nere på den ganska hårt packade sanden.

Vi kom fram till det avsnitt av leden där den vek av en kort bit in i skogen.

Där satt en liten kanin en bit från stigen. Jag hoppas att det var en vild kanin men kanske var det en tam kanin som hade rymt. Jag har aldrig sett en vild kanin se ut så här men jag har å andra sidan inte sett jättemånga vilda kaniner.

Vi kom ut på en liten stenstrand innan det var dags för en klättring upp på klinten.

Inte så badvänligt men ganska vackra färger.

Vi satt där en kort stund och njöt av det vackra väder och de vindar som den här dagen bjöd oss på. Men sedan bar det iväg uppför. Först på en stig, där ett rep hjälpte oss lite, och när det blev ännu brantare via en trappa.

Jag är lite förundrad över hur bra halstabletterna hjälper. Eller egentligen är jag väldigt förundrad. Jag hade inga problem med att ta mig upp här. Luftrören ger mig nästan inga problem tack vare tabletterna och det går även lättare att prata så länge jag har en tablett i munnen. Men utan halstabletterna får jag genast problem och det blir jobbigt att prata och nästan omöjligt att gå mer än en väldigt kort sträcka. Jag är så glad för att jag kom på den lösningen.

Ni som har hängt med mig ett tag förstår att jag trivs när jag kommer upp en bit på olika höjder som bjuder på fina vyer. Långt där borta syns den sandstrand vi började vår vandring på.

En del av stranden inzoomad.

Här står jag och njuter medan Rocky förmodligen längtar ner till nästa bad.

Vi kan inte säga annat än att vi hade en väldig tur med vädret den här veckan. Några dagar började med moln men de lättade senare. Vi fick en fin vandring där uppe på klinten. Enligt mig en mer spännande och variationsrik natur än en strand, även om båda naturtyperna är vackra.

Vi närmade oss Sigsarvestrand, som var vårt mål. Kombinationen strand och klinter kanske är den allra finaste naturtypen. Allt på samma gång.

Här bestod stranden av sten och det är ett lite besvärligare underlag att gå på. Men fördelen med stenstränder är att man slipper få in sand överallt i alla kläder och sand som fastnar på en hud med solskyddsmedel. Jag måste berömma mig själv lite här. För första gången i mitt liv har jag varit väldigt noga med att smörja in mig med solskyddsmedel. SPF 50 har hindrat solstrålarnas alla försök att ge mig lite färg. Lite trist men min leverläkare kommer att bli nöjd. Jag kan faktiskt se en liten svag skillnad i hudtonen men den färg jag har nu är mestadels kvar från roadtrippen i Storbritannien. Då glömde jag bort att smörja in mig, förutom i ansiktet.

Vi hittade en stock, delvis i skugga, där vi tyckte att det var lämpligt att äta vår matsäck.

Rocky fick en korv. Lite extra bortskämd ska en fin och duktig vovve bli när han är på semester.

Jag gick bort runt hörnet för att se om det fanns något spännande att se men kom tillbaka efter att ha konstaterat att det var finare där vi befann oss. Stackars Rocky fick problem när jag lämnade honom och hans matte. Vem skulle han vara hos när vi inte höll ihop? Han följde mig en liten bit men ställde sig sedan och tittade på sin matte. När jag kom tillbaka stod han fortfarande där. Eller om han hade gått fram och tillbaka, det vet jag inte.

Så småningom var det dags att gå tillbaka och från den här stranden var det ingen klättring. En fin stig med lagom lutning ledde oss upp på klinten igen och vi fortsatte att njuta av vädret och de vackra vyerna.

Vi hade badkläder med oss för vem vet om lusten att bada ploppar upp. Jag funderade en stund på hur jag skulle göra. Det var varmt men var det värt allt krångel? Jag har ju alltid en tens på mig på promenader för att bröstryggen ska bli smärtfri och den gör det lite bökigt att byta om och sedan få på den på rätt plats igen. Det är krångligt nog bara att byta om och sedan bli torr och byta om igen på en sandstrand där sanden tränger in överallt. När man är klar är man lika varm igen. Jag valde den enkla vägen och satte mig på stranden för att titta på, och fota när Gunnel och Rocky hade kul i vattnet ihop. När Gunnel konstaterade att det var väldigt kallt i vattnet blev jag ännu mer övertygad om att mitt val var rätt. Jaja, jag är en badkruka och jag badar bara när omständigheterna är perfekta.

Efter badet ville nog Rocky dela med sig av lite svalka så han la sig tätt intill mig. Han är en väldigt snäll och omtänksam vovve 😀

Mer än så här blev det inte den här dagen men vi var ute i ganska många timmar så vi var nöjda med vår dag. Det var dessutom skönt att komma tillbaka till stugan relativt tidigt och bara ta det lugnt.

De följande dagarna blev det bl a besök på östkusten och en vandring i Visby och sista dagen kom vi till en annan del av Klintkustleden. Idag är det hemresa men innan färjan går hinner vi med en liten utflykt till ett naturreservat strax söder om Visby. Det finns alltså mycket mer att berätta om.

Dagen innan åkte vi längst norrut, till Fårö, och den här dagen bar det av till den allra sydligaste delen av Gotland. Hoburgsgubben var målet för dagen. Men innan vi kom dit hade vi sett ut en del andra platser vi ville stanna till vid.

Efter att ha stannat i Visby för att ladda bilen fortsatte vi en kort sträcka till Högklints naturreservat. Högklint omfattar ett cirka 1,3 kilometer långt avsnitt av kustklinten söder om Visby. Klinten når sin högsta höjd, 48 meter över havet, vid själva Högklint.

Klint har två regionalt spridda betydelser i svenskan och i danskan. Den mest spridda betydelsen är ‘berg med branta väggar’; denna betydelse förekommer i Götaland och Svealand, till exempel Romeleklint i Skåne och Ullavi klint i Närke./Wikipedia

Som ni ser var det en härlig dag och vi njöt av sol, värme och en svalkande vind medan vi tog in alla vackra vyer.

Ibland gick det inte att undvika att få med okänt folk i bilderna men så är det när man är vid kända turistmål. Vi hamnar säkert också i någons bilder då och då.

Men här är det jag som spanar ut över havet.

Jag väntade på att en modig person skulle lämna klippan innan jag tog den här bilden.

Jag försökte inte ens övertala min höjdrädda syster att ställa sig där längst ut. Men så här långt kunde hon klara av att gå.

Från klintkrönet leder en trappa ned till en avsats som kallas ”Getsvältan”. Getter som förr betade på Högklint kunde ibland ta sig ned till det saftiga gräset på klipphyllan. Men eftersom de sedan inte kunde klättra upp igen, svalt de så småningom ihjäl./Länsstyrelsen.

Den lite äventyrliga delen av mig ville så klart gå ner och titta hur det såg ut men dit fick jag inte med mig Gunnel och Rocky. Trappan var inte utformad för att hundtassar skulle må bra av att gå där och Gunnel är som sagt höjdrädd.

Länsstyrelsen påstår också att den här grottan har gröpts ur av havet så vattnet måste ha varit mycket högre då. Eller så har berget rest sig upp över havsnivå. Jag vet inte vilket som är troligast så det får var och en ha sina egna funderingar om

När jag kom upp för trappan stod Rocky och väntade och var helt fokuserad på att jag skulle komma tillbaka. Precis som om han tyckte att det är inte ok att lämna flocken på det där sättet. Håll dig inom synhåll!

Desto gladare och mer avslappnad var han vid vårt nästa delmål. Toftagropen är en fin badsjö och där fick Rocky bada så mycket han ville. Då trivdes han. Vi gick en bit runt sjön så att vi fick vara för oss själva.

Här intog vi dagens lunch och njöt av att bara få vara.

Det är inte bara bad i vatten som är sköna utan ett sandbad kan vara minst lika trevligt.

Efteråt krävs ett nytt bad och det är ju inga problem.

Men vi hade fler platser att besöka innan vi kom till Hoburgen och nästa delmål hade nog varit en väldigt trevlig upplevelse men tyvärr blev det inte riktigt som vi hade tänkt. Här skulle vi ha promenerat längst ut och både för Rockys skull, som skulle ha fått många badtillfällen, och för vår skull, som gick miste om naturupplevelsen, var det synd att vi inte kom mycket längre än till parkeringen.

Från bilen såg vi att kossor gick och betade en bit bort, vid strandkapellet.

Vi har båda hört om kor som ser hundar som fiender och om flera tillfällen där de har attackerat. Vi undviker alltså platser där kor går utan stängsel mellan oss och dem. Vi tänkte inte på att vi körde över en färist tidigare så vi blev lite besvikna. Men vi gjorde i alla fall ett försök att hålla oss långt ut mot motsatta kanten för att kanske komma ut längst ut.

Det var ett bra försök men här tog det stopp. Ett staket hindrade oss från att fortsätta och tyvärr blev det inte mer av det här besöket. Vi var rörande överens om att inte fortsätta och utsätta Rocky för kor, som kanske mest var nyfikna men som gjorde oss alla nervösa. Det ska tilläggas att ingen av oss är rädd för kor utan det är bara för att vi hade med oss Rocky som vi valde att åka vidare.

Jag fick med mig en bild på några blommor i förbifarten och snart var vi på väg igen.

Nästa anhalt var Klinteberget. Ni vet ju att jag gillar att stå uppe på höjder, helst fjäll, och se ut över vackra vyer. Här var det ganska fint och mysiga stigar men inte alls något särskilt.

Vi började gå på en led men kom ifrån den och gick lite på måfå tills vi kom tillbaka till parkeringen. En fin liten runda men inte direkt en sevärdhet. Kanske är jag lite kräsen som helst bara vill ha härliga vyer.

Nu hade vi inga fler planerade stopp innan vi kom till Hoburgen men eftersom vi åkte på en så vacker väg den sista biten, en väg som följde kusten och bjöd på mycket fint, så stannade vi till vid ett tillfälle. Jag försökte även fota från bilen men fick inga bra bilder. En av dem får dock duga. Det här påminde mig en liten aning om de gröna kullarna i Wales och i Skottland.

En till väldigt märklig bild där färgerna inte är som i verkligheten men som ändå visar området där hoburgsgubben finns.

Det var varmt men med svalkande vindar och vi gav oss ut på jakt efter gubben. Vi har båda sett honom förut och rauken som föreställer honom är i sig inte särskilt mycket att se. Men hela området är en fin upplevelse och att komma upp på de högsta delarna ger en fin utsikt.

Här är han och som tur är har de märkt honom med lite röd färg så att man vet att det är just där han är. Nu i efterhand har jag förstått att vi skulle ha stannat några meter tidigare och fått se honom från den vinkel som visar honom tydligast.

Här är grottan där han enligt myten hade sin matsal. Det finns en hel del berättelser om hoburgsgubben men om någon är intresserad så finns det mer att hämta på nätet.

Vi följde stigen upp mot toppen.

När vi vände blicken åt andra hållet såg landskapet lite annorlunda ut. Annorlunda men ändå vackert.

Långt norrut såg jag ett gäng vindkraftverk. Här snurrar de nog på ganska bra.

Jag avslutar med världens finaste fotomodell.

Vi har ingen Wifi i stugan och använder mobilt hotspot när vi är ute på nätet. Det funkar bra när det finns täckning men ofta är det dåligt med det. Därför får jag passa på när jag både har tid och täckningen finns så jag hamnar lite efter med att titta in till mina bloggvänner och även med att få till egna inlägg. Tid finns men det behövs ju även ett fungerande nät. Det är inget konstigt med att jag hamnar efter under resor, då så mycket annat prioriteras, men eftersom vi bor på samma plats hela veckan så är det inte det som hindrar. Men så småningom kommer jag ikapp.

Rubriken är kanske lite missvisande eftersom det här var vår första dag, förutom ankomstdagen, på Gotland. Men det var femte dagen på min resa hemifrån Frösön.

Vi bestämde redan kvällen innan att vi skulle åka allra längst norrut, till Fårö, den här dagen. Gunnel (min syster) ville gärna göra ett återbesök till den fina strand hon var på 2016 och jag ville så klart också gärna se den vackra kustremsan. Vi parkerade vid Fårö fyr och gick rakt ner till havet. Det var en ganska blåsig dag men molnen släppte fram solen mer och mer vartefter timmarna gick.

Jag fick låna en bild av Gunnel på fyren eftersom jag bara tog en enda och den blev inte alls bra.

Just här var stranden stenig och jag gillar den här naturtypen. Men jag gillar även långa sandstränder och såg fram emot att få vandra på en sådan.

Vi valde att gå i skogen bort mot underlag som var snällare mot fötterna. De vindpinade tallarna är precis en sådan natur jag ofta har sett längs kuster. Även det är en naturtyp jag gillar. Det kanske är lättare att säga att jag gillar nästan alla naturtyper.

En liten stund senare kom vi fram till stranden, Norsta Auren. Solen sken på oss nästan hela tiden men det blåste ordentligt så en tröja behövdes.

Det är kul att ha med sig någon eller några som gärna ställer upp som en del i motivet. Rocky är van vid att placeras lite här och där och bli tillsagd att sitta still och Gunnel ställer också snällt upp.

En surfare satt en bit ut på sin bräda och väntade på vågor. Så länge vi såg honom så gick det inget vidare. Dels var han helt fel placerad och alla vågor var antingen någon annanstans eller innanför honom. Han flyttade sig efter en stund men lyckades inte ställa sig upp och stå kvar på brädan. En nybörjare förmodligen och så småningom fixar han det.

Rocky var lycklig över att få springa, bada, rulla sig eller bara skutta omkring. Här blev det några glädjeskutt. Ibland fick han vara lös men det funkade bra med den 15 meter långa linan också.

Det här fotot visste jag inte ens om att jag tog så förmodligen var det en feltryckning. Men det blev en ganska kul bild på oss två systrar. Tröjorna är knutna runt midjorna och flaxar omkring i blåsten och det syns tydligt att jag håller i kameran och helt omedvetet tar en bild.

Tänk att kunna vara på en fantastisk strand på Gotland i juli och knappt se några andra människor. Men den här stranden är inte den allra mest tillgängliga och det finns många att välja mellan. Hundar är välkomna här så hundfolket borde hitta hit. Hundar är i och för sig välkomna på många fler badplatser så det finns gott om alternativ.

Ännu mer lycka för en fin vovve.

När min syster tog hand om Rocky var han drygt fem år och hade aldrig badat i havet eller någon sjö. I början vågade han inte gå ner i vattnet om det bara var en liten krusning men som ni ser har han nu blivit en riktig badpojke. Det är så härligt att se hur glad han är och hur bra han mår. Det ska tilläggas att han hade det väldigt bra hos sin förra matte också men hon hade värkproblem som hindrade henne från liknande utflykter. Hon hade styrka nog att inse att Rocky behövde ett annat liv och hon finns fortfarande kvar i hans liv, nu som dagmatte när det behövs. Där har Rocky också sin katt, som han alltid springer in och letar efter när han kommer dit.

Vi vände när vi tyckte att vi hade gått tillräckligt långt och när vi blev hungriga gick vi upp en bit mot sanddynerna för att hitta lite lä och komma ifrån bruset från havet en stund. Ja, jag står med handen nere i en påse med halstabletter men just här fyllde jag nog bara på fler i fickan. De är till en fantastiskt bra hjälp även om det känns som om munnen klibbar ihop när jag har gått långt och hela tiden sugit på en halstablett.

Vi skrattade lite åt hur vi gör när vi reser och vilken skillnad det är mot hur många andra beter sig. Här blir det inga måltider på flashiga restauranger eller fika på populära caféer. Ska vi lägga upp bilder på sociala medier så blir det så här, en macka och kall dryck någonstans i naturen eller väldigt lättfixad mat i stugan, typ färdiga rätter. Det närmaste vi har kommit ett restaurangbesök hittills är varsitt hamburgermål på MacDonalds medan vi laddade bilen. Maten åt vi i bilen. Nu lägger jag ju aldrig ut något på sociala medier utan de bilder jag visar finns här i min blogg. Till viss del håller vi oss borta från restauranger för Rockys skull men det finns heller ingen längtan hos någon av oss att göra på ett annorlunda sätt. Enkelt och gott och mycket billigare.

Snart var vi tillbaka vid parkeringen där borta vid fyren.

Vi lämnade stranden på den östra sidan av Fårö och for rakt över ön mot den västra sidan. Vi har sett en hel del väderkvarnar men alltid från bilen. En av dem lyckades jag fota i farten.

Nästa stopp var vid Digerhuvud naturreservat, Sveriges största raukområde. Området sträcker sig längs en 3.5 km lång sträcka och det går en smal bilväg hela vägen. Det fanns många parkeringsmöjligheter så det var bara att stanna när det syntes någon spännande. Vilken skillnad på naturen här mot den strand vi kom ifrån. Jag behöver nog inte säga att jag gillar även den här naturtypen.

Nästan exakt i mitten av bilden sitter en mås på en sten. Det är nästan omöjligt att se här men jag testade att zooma in rejält i nästa bild.

Nästan lika svårt är det att se att det är jag som sitter på en Rauk där borta. Men så är det och det är ju kul att Gunnel förser mig med en del bilder där jag är med.

Även i den här bilden syns något vitt långt där nere, en bit till vänster i vattnet. Zoomen kom till användning igen och i nästa bild ser ni vad som fanns där.

Inte särskilt långt från Digerhuvud hittar man naturreservatet Gamla hamn. Fortfarande på Fårö men lite längre söderut finns ett annat raukfält där raukporten ”Kaffepannan” (även kallad ”Hunden”) är den mest framträdande. Här närmar vi oss den kända rauken.

Där ute står den och jag har inga svårigheter att se att den liknar en hund. Men en kaffepanna? Där går jag bet.

Vi tyckte att vi hade fått nog av både kust med sandstrand och raukar för den här dagen och bestämde oss för att lämna Fårö. Vi valde nog rätt tid att köa till färjan för det var bara tre bilar framför oss när vi kom dit. Längs vägen finns skyltar som talar om att vid de platserna tar kön 1,5 timmar, 1 timme eller en halvtimme. Vi andades ut vid varje sådan skylt och lättnaden var stor när vi kom med den färja som snart var på plats.

Vi hade ork och tid för ett stopp till och bestämde oss för att göra ett kort besök vid Blå lagunen. En turistattraktion som lockar väldiga folkmängder. Vi möttes av trafikvakter som ville att vi swishade 50 kr för att få parkera och Gunnel konstaterade glatt att det gör vi gärna för att hjälpa dem att hålla ordning på området. Det var en fin sjö och inte märktes det att det var nästan fullt på parkeringen. Folk var utspridda runt sjön och det hoppades från klippor och badades lite mer försiktigt från stranden. Kanske inte en sjö jag skulle besöka mer än en gång men det är trevligt att ha sett den. Vi gick en liten bit, vände tillbaka och lät Rocky bada innan vi for hem till vår stuga.

Gunnel badade benen lite bara för att Rocky skulle komma ut lite längre. Men då var han redan färdig och ville gå upp.

En härlig dag med många upplevelser och intryck och vi var alla trötta när vi kom ”hem”. Nu hade vi klarat av Fårö och lite till och dagen därpå väntade en tur till den allra sydligaste delen av ön. Gotland har verkligen mycket att erbjuda när det gäller naturupplevelser.

När jag är hos min lillasyster, Gunnel, sover jag oftast i källarplanet och så gjorde jag även den här gången. Jag stängde dörren ovanför trappan men sköt bara igen min sovrumsdörr så att den nästan var stängd. Sedan stoppade jag i öronpropparna och somnade snabbt. Jag hörde ingenting av hur Rocky tydligt visade sin matte att han ville ner till mig och inte heller hur hon öppnade dörren eller hur han buffade upp min dörr och la sig bredvid min säng. På morgonen däremot vaknade jag av att han ruskade på sig och när jag öppnade ögonen stod han där och tittade bedjande på mig. Jag gav honom tillåtelse att hoppa upp i sängen men jag låg inte kvar utan satt en stund och gosade. Men så fort jag började göra mig i ordning för att gå upp en våning var han snabb att följa med.

Vi skulle ju ut i kantarellskogen, eller egentligen en helt vanlig skog där min syster har hittat en hel del kantareller. Jag vågade inte ha för stora förhoppningar. Jag har blivit besviken förr uppe i mina trakter. Förra hösten läste jag om hur massor av kantareller hade hittats i fjälltrakterna men jag hittade bara lingon. I vanliga skogar en bit bort från fjällen finns inga kantareller och inte heller trattkantareller. Om det är bara just runt Storsjön det är så vet jag inte men jag tror att kantarellbristen är ganska utbredd i Jämtland.

Gissa om jag blev glad när vi såg hur det lyste gult lite här och där och jag var nöjd med att bara få med mig en liten skörd.

Vi såg en annan konstig svamp. En svamp som förde tankarna till gullvivor. Jag lyckades inte bra med den här bilden men jag tycker att svampen är så märklig så den får vara med ändå.

En rättelse: Nu har jag fått veta vad det här är och det är Anki som har berättat att det här inte är en svamp utan en tallört, en växtart i familjen ljungväxter. Den är en parasit som saknar förmågan att bilda klorofyll och är därför blek och gulaktig.

Det var en skön skogspromenad där naturen varierade och bjöd på nya upplevelser då och då.

Skogspärlemorfjäril.

Jag hittar inte namnet på den här lite mindre fjärilen.

Naturligtvis tänkte jag en hel del på fästingar när vi gick här och på andra stigar där det fanns högt gräs. Jag är ju förskonad från att stöta på dessa blodsugare hemma, jag har i alla fall inte sett till någon fästing där. Men jag har bott längre söderut och har haft ett antal fästingar på mig förr.

Vi kom till Gunnels bästa kantarellställe och där lät hon generöst nog mig plocka så mycket jag orkade. Hon hjälpte även till med att fylla min svampväska. Det här är bara en liten fläck och vart vi än tittade såg vi likadana kluster med kantareller.

Eftersom jag inte har hittat några i mina trakter var jag i himlen där jag långsamt fyllde på med allt det gula.

Till slut gav vi oss och bestämde oss för att sätta på mentala skygglappar när vi gick tillbaka till bilen.

Bilden visar inte riktigt hur stor högen är. Jag kan berätta att jag inte var klar med rensningen förrän på kvällen. Visserligen tog jag några nödvändiga pauser men oj, vad det kändes i axlar och nacke när jag var klar. Men det var det absolut värt. Efter förvällning blev det fem helfyllda halvlitersburkar och nu väntar de i Gunnels frys tills jag ska åka hem efter vår Gotlandsvistelse. Gunnel bjöd på kantarellpasta till middag och det är nog bland det godaste man kan äta. Men hon tog av den svamp hon själv hade plockat tidigare så alla mina kantareller följer med hem till mig.

Vi tog en kvällspromenad vid Varamobadet. Hundar får inte vistas på själva badstranden, som just nu är väldigt liten pga högt vattenstånd, men där jag stod och tog den här bilden var det fritt fram för badsugna vovvar att ta sig ett dopp.

När det var sovdags blev det samma procedur som natten innan. Men den här gången kom Rocky ner innan jag hann somna och sedan låg han bredvid min säng hela natten. På morgonen vaknade jag några minuter innan han ruskade på sig så han väckte mig inte. Vi hade ställt våra larm eftersom vi hade bestämt att vi skulle komma iväg ca 06.30 för att hinna till Oskarshamn, ladda bilen och ha marginal till när vi skulle checka in till Gotlandsfärjan. Den resan har jag inga foton från och hela båtfärden regnade det. Vi hade en egen hytt där vi hade en lugn och skön överfart.

Vi kom fram till vår fina stuga, gick en liten promenad medan det var en kort stunds uppehåll i regnandet och resten av kvällen tog vi det väldigt lugnt.

Det finns ett sovrum på nedervåningen och ett sovloft ovanpå. Den branta trappan, som mest liknar en stege, leder upp dit och där finns det fyra sängar. Där uppe har jag installerat mig och dit kan tyvärr inte Rocky få följa med. Även om han skulle lyckas ta sig upp så är det alldeles för vanskligt att låta honom gå ner. Vi ställde stolar som barriär för att han skulle stanna nere. Han höll Gunnel vaken med sina försök att forcera hindret men när hon tog in honom i sitt sovrum och stängde dörren gav han upp och somnade. Han måste ha varit trött av alla intryck. Det var vi alla tre. Första fästingen har hittat till mig. Den kröp på min arm och genast spolades den ner i toan. Sedan kändes det som om det kliade av krypande fästingar överallt.

Idag, söndag, har vi gjort Fårö och vi konstaterade att naturen verkligen bjuder på variation.

Jag tycker själv att det är smidigt att i rubriken ange att det är en resa jag skriver om, vilken resa det är och vilken dag under resan det handlar om. Därför blir mina reseberättelser ganska lika i det avseendet. Brist på fantasi kanske men jag tycker att det är praktiskt. Innehållet blir dock annorlunda och den här resan började jag med en väldigt trevlig bloggvänsträff.

Paula har jag träffat några gånger förut. Både hos mig på Frösön och hos henne när hon bodde i Sundborn. Men nu besökte jag henne i hennes nya bostadsort Falun och det var precis lika kul som det brukar vara. Regnet öste ner så någon promenad till någon av alla hennes vackra promenadstråk blev det inte. Det gjorde inget, promenera kan vi göra en annan gång. I stället började vi med fika hos Paula och tog sedan bilen till en restaurang i närheten. Inte den vi först hade tänkt ta oss till eftersom den var stängd. Men det blev bra ändå och Paula ville bjuda mig på den falafeltallrik jag beställde. Hon lät så bestämd så jag tackade genast ja. Gott var det men efter allt trevligt prat och god mat så ville mina luftrör inte anstränga sig mer. Jag lämnade av Paula och fortsatte till det airbnb jag hade bokat.

Jag vaknade ca 05.30 efter att ha sovit gott i en skön säng. När jag kom från Paula kvällen innan träffade jag mina värdar på garageinfarten och det visade sig att de har bott på Frösön i åtta år då de bl a studerade. Kul att få höra att de gillade min plats på jorden.

Eftersom jag passerade Örebro ville jag självklart stanna till hos min äldsta dotter. Min andra dotter och hennes man, som också bor i Örebro, ska jag hämta upp på hemresan och då får jag träffa dem också. Det blir en bra lösning då jag får hjälp att köra och slipper boka något boende längs vägen. De får en gratis resa upp till Jämtland när de ändå skulle ta sig dit. Perfekt för alla parter alltså.

Min äldsta dotter har varit jourhem åt ett antal katter vid det här laget och just nu bor Chicko och Collin hos henne. Två skygga katter som bara tydde sig till varandra i början men som min dotter nu får gosa mycket med. Det har bara varit solskenshistorier med de katter som min dotter har tagit hand om. Hon utstrålar lugn och trygghet för rädda kissar och med stort tålamod kommer hon dem alla nära så sakteliga. Men när jag kom så gömde sig Collin genast under sängen och Chicko var noga med att jag inte fick komma för nära. Väldigt fina katter och naturligtvis respekterade jag deras gränser.

Det var en skön dag och vi gick ut på en promenad ner mot Svartån. Vi gick inte mot slottet utan valde att gå mot Rynningevikens naturreservat. En fin promenad längs ån och in i ett fint naturreservat.

Kanadagässens ungar börjar bli stora men vaktas fortfarande noga av sina föräldrar.

Det är något visst med att paddla kanot i ett lugnt vatten. Så rofyllt. Men kanske är det mer rofyllt att titta på. Jag har paddlat en del kanot och det var kul men kanske gav det mig inte ett stort lugn. Å andra sidan var det i min ungdom och då kanske jag kände andra känslor.

En bit in i naturreservatet kom vi fram till Naturens hus. Det ser ut som om man kan köpa kaffe där men vi ville promenera så det fortsatte vi att göra.

Cikorian börjar blomma och märkligt nog verkar de ha kommit lika långt i blomningen som hemma. Allt brukar vara tidigare här nere i sydligare delar.

Några fåglar simmade omkring bland massor av små gröna blad och min dotter, som inte har haft ett särskilt stort intresse för fåglar, utbrast att det är sothönor. Jag vågade inte bekräfta men tänkte att det är mycket möjligt att ganska stora ungar ser ut så och nu när jag har googlat lutar jag åt att hon har rätt. Om det bara var tur eller inte vet jag inte men någonting kanske har fastnat när det gäller fåglar för en stund tidigare, när vi såg en siluett av en fågel på en träskylt, kom jag inte på namnet utan stod och tvekade och då sa hon ”skäggdopping”. Mycket riktigt, det var en sådan. Rätt två gånger i följd. Det är bra gissat…eller om hon faktiskt visste.

Vi kom fram till en träbro och där fick vi syn på Hjälmaren.

Under bron rann ett litet brunt vattendrag.

Bland alla näckrosor, som nu mest såg skräpiga ut, simmade grågäss.

Det går en gångväg på en smal landremsa bort mot andra sidan sjön. Vi gick ut en liten bit på den men vände sedan tillbaka in mot stan igen. Jag skulle ju vidare mot Motala och promenaden var tillräckligt lång som den var.

Det här är jag ganska säker på är en kricka, en hona. Jag såg inte till någon hane men kanske fanns han inne i vassen någonstans.

Men kanske är det en hane som ligger mellan de två honorna här. Det är svårt att se men förmodligen håller nog krickorna ihop.

Jag är osäker på om det här är en måsunge men kanske…

Vi kom tillbaka till den bro vi gick över och skulle gå över även på hemvägen.

Där, på andra sidan Svartån finns Wadköping men vi gick inte genom hela köpingen utan valde en väg i utkanten och snart var vi hemma hos min dotter igen. Innan jag åkte vidare fikade vi och sedan var det dags för sista dagsetappen.

I Motala väntade min syster och hennes hund Rocky. Som ni vet varierar Rockys lust att visa att han gillar någon. Han är alltid snäll men ibland bryr han sig inte särskilt mycket. Den här gången fick jag genast en stor vovve i knät och mycket gos. Eftersom han förutom leonberger har mycket schäfer i sig så tar vallhunden över ganska ofta. Han har väldigt mycket koll på även var jag befinner mig. Jag passar så klart på att få mycket vovvegos. Vi tog en promenad till en fin udde där Rocky så klart badade. Inte så bra bilder men glädjen kanske framgår ändå.

Min syster har hittat en hel del kantareller och vi pratade om att vi skulle ge oss ut på svampjakt i skogen. Jag packade med mig svampväskan för säkerhets skull men vågade inte ha för höga förväntningar. Hur det gick med vårt svampletande får ni veta i nästa inlägg.