Dagen började med ett besök hos frissan för min del. Kl 08.00 var jag där och strax innan nio var jag hemma igen och redo för att göra något trevligt.

Min son skulle inte ta tåget hem förrän efter fem på eftermiddagen så vi hann med en liten runda även på måndagen. Det blåste rejält i byarna så det lockade med en promenad inne i en skog. Vi hade redan innan pratat om att gå en lite kortare runda den här dagen och jag hade föreslagit fillstabäckens naturreservat. Det är bara en tre km lång runda och det kändes lagom. Det här området ligger nästan mittemot min lägenhet på andra sidan sjön, alltså på Annersia. Vi parkerade på en lite grusplätt vid den här bron. Man ser inte mycket av Fillstabäcken under promenaden men den hörs ibland och i övrigt är det en fin skogspromenad. Inget märkvärdigt alls men det finns ändå en lite speciell plats.

Ärligt talat är den nog inte särskilt speciell heller eftersom den här naturtypen inte verkar vara unik här i Jämtland. I förra inlägget visade jag en kalktuffkälla och här kommer en till. Om någon inte läste det inlägget så kan man gå dit för att hitta en förklaring till vad det här är.

En del roliga svampar såg vi längs stigen.

Vi kom hem lagom till lunch och resten av dagen blev en slappardag. För min del behövdes vila för både fot och luftvägar. Det går inte att vara tyst när det finns saker man vill säga så det blev lite för mycket prat emellanåt. Men sedan sa jag ifrån och då var vi tysta ett tag…tills vi inte kunde låta bli att prata igen. När jag hade skjutsat min son till stationen kom en liten tomhetskänsla över mig, precis som det brukar bli. Men den går snabbt över och jag kände hur välbehövligt det var för luftvägarna att få återhämta sig. Det var helt och hållet mitt ansvar att hålla samtalsmängden på en lagom nivå så att det blev lite för mycket berodde bara på min oförmåga att vara tyst.

Det är trist att inte kunna prata med folk utan att överösa dem med hostattacker men när jag idag fick besök av de som är mina allra bästa vänner här i Jämtland, då kändes det ändå ok. De är två av alla de som drabbats av covid den senaste tiden här. Visserligen är utbrottet här i Östersund och de bor ca 6 mil bort men de lyckades ändå hamna i en folksamling där smittan spreds. Nu är de friska men är ändå fortfarande lite påverkade. Jag hostade mest men fick lite hostande tillbaka. Vi ses alldeles för sällan men det är kul när det sker.

Det var vad jag kände när vi kom ut den här dagen. Så mycket att vara glad för och en frihetskänsla i att kunna välja att strunta i begränsningar och bara gå ut och njuta. Jag tog på mig vandrarkängorna och de gav min fot ett extra stöd. Den hade faktiskt känts något lite bättre sedan någon dag och jag hade inga som helst problem den första biten.

Vi åkte till Tysjöarna, ett naturreservat som vi besökte för första gången förra sommaren, då min son hade cyklat upp till mig på Frösön från Uppsala. Min hälsena var då inte helt läkt så det kändes välbekant att återigen gå där med en fot som inte var helt fit for fight. Men oj, vilken skön promenad det blev trots att många skulle tycka att det var både kallt och blåsigt. Det var ca 13-14 grader och jag var precis rätt klädd för att varken frysa eller svettas. Förra gången gick vi runt den norra delen av naturreservatet så den här gången valde vi den södra delen.

Stigen delade sig när vi kom fram till sjön och precis som förra året stannade vi till för att titta på hur kalken bubblade upp ur sjöbottnen. Titta gärna på filmen för att se det vi såg. Ganska fascinerande och ni kanske minns att ni har sett det här i ett tidigare inlägg. En grå och till synes död sjöbotten men där bubblorna visar att naturen lever där nere och gör sitt bästa för att bubbla upp och synas.

Vi fortsatte vår promenad och någon kort stund emellanåt tittade solen fram. Hela förmiddagen regnade det och när vi satt i bilen för att ta oss hit kom det också några regnstänk. Men inte en enda droppe medan vi var ute och gick.

Det är lite svårt att se det i den här bilden men vattnet skiftar i en grågul nyans pga all kalk.

Här syns det lite bättre.

Vi gick på spångar en stor del av rundan.

Jag har haft med den här skylten förut men kanske någon är intresserad av att friska upp minnet lite.

Här var jag inte riktigt beredd men kanske är det roligare när det är så.

Det var betydligt trevligare att gå den här rundan är runt den norra delen. Här såg vi vattnet nästan hela tiden och naturen var också mer spännande.

Huka dig ner, sa min son och utan att fråga varför gjorde jag det. Han ville ha mig i samma nivå som växterna förstod jag efteråt.

Naturen varierade en hel del och det var en stor del av njutningen.

Vi gick över flera bäckar som hade en anslutning till själva sjöarna.

Det fanns en hel del svamp men den här tror jag inte är en matsvamp. Däremot såg vi massor av gulkremlor och en del taggsvampar. Men syftet med vår promenad var inte att plocka svamp så de fick stå kvar där de stod.

Här har vi gått runt och kommit fram till den stig som delar av de två sjöarna. Den gamla träbron var utbytt mot en mycket modernare bro. Inte lika fin och den smälter inte in i miljön på samma sätt som den förra. Men den fyllde sin funktion och det får vi ju vara nöjda med.

Vissa platser passerar man oavsett om man väljer den södra eller den nordliga rundan och så var det både med den bubbliga sjöbottnen och den här kalktuffkällan. Den har jag också visat er förut och även skylten i nästa bild som förklarar vad en kalktuffkälla är.

Som jag skrev inledningsvis så var det en stark livsglädje jag kände över att få komma ut i naturen och trotsa den begränsning som foten orsakar. Jag hade inte förväntat mig något annat än att jag skulle få mer ont igen och det fick jag. Men inte så mycket som jag hade befarat. Det kändes faktiskt så hoppfullt att jag redan då tänkte att morgondagen också skulle bli en dag med naturupplevelser. Det är när man har varit begränsad av något en tid som man verkligen uppskattar att få återgå till normalstadiet. Livsnjutarglädje 😀

Nu ni, nu händer det. Ett inlägg från mig utan en endaste bild. Så har det inte varit sedan min allra första början i bloggvärlden, då med min första blogg. Det känns lite underligt men det finns en orsak. Jag har inte varit ute och fotat något sedan den olycksaliga dag då jag gjorde något som fick min läkta fot att börja värka igen. Det är bara att acceptera och jag gör mitt bästa för att snart komma tillbaka till ett liv med promenader. De gånger jag går ut är det bara för att slänga sopor eller hämta posten och det har varit tillräckligt. Inomhus försöker jag gå lite och nu har jag kommit upp i ca 500 steg innan det börjar ta emot och göra ont. Då tar jag en paus och går lite mer när det har gått någon timme. Så skulle jag ha gjort redan då jag stukade foten rejält och fick en långvarig smärta i hälsenan. Men då missförstod jag sjukgymnasten och förlängde pinan eftersom jag inte lät foten vila.

Hur det blir den här gången får vi se. Nu i helgen kommer min son hit och ni vet ju att vi gärna vill ut på små äventyr. Helst upp på en fjälltopp. Det är nog inte aktuellt den här gången men om det bara blir något uppehåll i regnandet så ska vi nog komma ut och åtminstone promenera här i närområdet. Tack vare halstabletterna, som hjälper mig att vidga luftrören, skulle det vara helt möjligt att vandra iväg någonstans…om det inte bara vore för foten.

Hur går det då med hostan och kan jag prata utan att den sätter igång? Jo tack, hostan finns där och frodas så fort jag försöker mig på ett samtal. Nu har jag både hunnit sluta med blodtrycksmedicinen och börja med den igen utan att märka någon skillnad. Nu återstår kanske bara att testa om någon av mina immunnedsättande mediciner kan vara orsaken och om det inte heller visar sig vara lösningen så vet jag inte hur vi ska gå vidare. Om det ens finns något att gå vidare med. Men där, i de tankarna, är jag inte ännu.

Foten och smärtan i den tänker jag högaktningsfullt skita i om det blir skapligt väder i helgen. Då vill jag ut och jag har ju misshandlat den förr. Det enda som händer då är att jag förlänger läkningsprocessen. Det kan det vara värt. Min son är medveten om att, precis som när min dotter var här för några veckor sedan, blir det en ganska tyst samvaro eftersom mina luftvägar inte orkar med mycket prat. Han vill komma ändå och det är ju väldigt trevligt med hans sällskap även om vi mestadels är tysta.

Ja hej och hå, vilket trist inlägg det blev med problem med både det ena och det andra. Men jag kommer igen och jag vill inte ge intryck av att jag går här och deppar. Så är det inte. Jag längtar ut men är ganska bra på att acceptera och utgå från den situation som råder. Man får helt enkelt göra det bästa av situationen.

Så blev det när jag för några dagar sedan gav mig iväg för att leta upp stolpar och njuta av en skön förmiddag på Andersön. Men det var så skönt och det kändes så bra. Förutom att jag blev blöt om fötterna.

Sist jag var här gick jag en runda med början vid det allra smalaste avsnittet och vände innan jag kom fram till den bredare delen. Den här dagen var syftet att leta stolpar och då gick jag en runda där de fanns. Eller en runda kanske är lite mycket sagt. Det blev mycket kors och tvärs för att hitta den bästa rutten förbi alla stolpar.

Jag såg inga älgar den här gången men en del kossor tittade nyfiket på mig när jag passerade. Jag brukar inte se älgar så ofta här men minst två gånger har jag stött på de ståtliga djuren i det här naturreservatet. En gång stod fyra stycken på en öppen yta framför mig och då var jag glad att kameran var med.

Ut från skogen och ner till sjön gick min rutt.

Jag kom in i skogen igen men följde stigen som länge gick längs vattnet. Så här såg det ut långa sträckor. Massor med rötter så det gällde att ha koll på var fötterna sattes. Det här är bra för ländryggen sägs det och i mitt fall är det bättre med en knölig stig än en slät asfaltsgångväg.

Här vid käringnäset satte jag mig på en sten för att vila och fylla på vätskenivån. Jag satt där en stund och filosoferade lite och trivdes med dagen och livet. När jag fortsatte valde jag att leta upp de två stolpar som fanns längs den här stigen längre fram och sedan svängde jag in mot de inre delarna. Det var då jag blev blöt om fötterna. Mina bästa skor gick sönder när vi var på Gotland och de jag har nu är inte lika vattentäta. Det märktes när jag gick i blåbärsris och högt gräs. Här följde jag inga stigar ett tag och det var egentligen inga problem med det. Jag blev bara blöt.

Jag hittade de stolpar jag var på jakt efter och gick den sista sträckan mot bilen.

Jag kände det inte då men när jag kom hem var jag så kall om fötterna att de värkte och jag ställde mig genast i en varm dusch. Det kändes så bra och jag tänkte att nu var det problemet löst. Men så var det inte. Förmodligen kom vänsterfoten lite snett några gånger och tillsammans med kyla och kanske för många steg (ja, jag är ju envis som ni vet) blev det konsekvenser. Det var säkert också så att min tidigare skada lätt kan ge mig problem igen när det blir lite för mycket. Jag fick i alla fall väldigt ont i min tidigare skadade fot och nu har jag inte kunnat promenera på tre dagar. Det känns nästan direkt när jag börjar gå att foten vill och behöver vila. Jag skulle kunna tvinga den att promenera men jag vill hellre ta det lugnt nu och kunna komma ut på äventyr längre fram i stället. Det ordnar sig nog. Men visst är det typiskt att när ett problem har fått en lösning, visserligen tillfällig men ändå, så dyker något nytt upp. Det är väl så när man åldras konstaterar jag och deppar inte ihop för det. Jag tittar på tv-serier och OS i stället. När jag hostade mig igenom ett samtal med äldsta dottern tidigare idag så skrattade vi åt eländet och att det är som det är. Skönt att kunna ha det förhållningssättet och jag vet ju att det blir bra snart.

Jag har precis idag varit hemma en vecka efter hemkomsten från Gotland och tack vare de inlägg jag har skrivit under den tiden har jag ändå levt kvar lite i den vistelsen och har kunnat påminna mig om hur fin hela upplevelsen var. Men jag har njutit väldigt mycket av att komma in i mina vanliga rutiner och att gå mina vanliga promenader. Även styrketräningen, den som jag mår så bra av, har jag kommit igång med igen. Jag hade semester från den under resan och så brukar det bli när jag inte är hemma. Kameran har inte fått arbeta särskilt mycket den här veckan men några bilder blev det ändå och här kommer en sammanfattning av den gångna veckan. Ni känner igen alla platser vid det här laget så ord är egentligen överflödiga. Men om nu någon har missat var jag bor och vad som finns i mina hemtrakter så kan jag berätta att det här är en vy från Frösön mot Oviksfjällen. Solen sken hos mig men där borta var det lite mörkare.

Dagen efter hemkomsten fick jag träffa min yngsta dotter igen. Hennes man har fullt upp med kompisar och släktingar när han har några dagar här i Jämtland men min dotter ville komma till mig och stanna över natten och det är jag så klart jätteglad för. På vår gemensamma bilresa hit upp från Örebro frågade jag henne om hon verkligen såg någon mening i att komma till mig när jag inte klarar av att prata mer än det nödvändigaste. Hon ville ändå komma och det blev en ganska tyst samvaro, precis som under bilresan. Men vi hade ändå en samvaro som kändes lugn och skön och inte ett dugg obekväm. Men så ska det ju fungera när man är familj.

Min dotter hade med sig en present till mig från sin svärmor och jag blev så glad för det fina armbandet, som givaren själv har tillverkat. Jämtlands färger så klart. Jag har många gånger tittat på liknande armband men inte köpt något av två skäl. Dels är priserna ofta ganska höga och dels är jag vegan och armbandet är delvis av läder. Men i det här fallet blev jag så glad och efter en väldigt snabb första reaktion, som nog var så snabb att den inte märktes, tog glädjen över den fina och välmenta presenten över. Man får helt enkelt låta bli att vara fanatisk i vissa situationer och här lät jag glädjen ta överhanden. Enligt min dotter har hennes svärmor länge pratat om att hon ville göra ett armband till mig och det gör det ännu mer självklart att jag vill göra ett undantag. Det får nu husera på min arm tillsammans med det armband jag lät tillverka av min mans guldsmycken i stället för att låta dem bara ligga i en låda någonstans. Jag skrev genast och tackade och berättade hur glad jag blev och naturligtvis nämnde jag inget om den korta stunden med tvekan.

Morgonen därpå gick jag en tidig promenad innan min dotter vaknade och när hon senare var klar med frukost och andra bestyr så skjutsade jag in henne till stan och till hennes svärmors lägenhet. Där fick jag en möjlighet att med en kram tacka ännu en gång för den fina presenten. De hade planer för dagen och jag åkte hem till mig för att återigen vila luftvägarna några dagar. Dagen innan hade jag pratat med min läkare och eftersom försöket med omeprazol inte hjälpte så har jag nu i stället slutat ta blodtrycksmedicinen. Efter två veckor ska jag börja ta den igen oavsett vad resultatet de här två veckorna visar. Nu har det gått sex dagar utan medicinen och jag märker ingen som helst skillnad. Men det är ju åtta dagar kvar att hoppas på.

Under en annan promenad kom jag till den plats där tidigare en strandskata har försökt locka bort mig från boet där minst en unge fanns. Nu fick jag syn på hela familjen och jag gissade först att det var ungen som stod lite för sig själv bakom föräldrarna. Men jag googlade för jag var inte säker och jag hade en svag aning om att jag tidigare läst att hona och hane är lika förutom att honan har en längre näbb. Mycket riktigt. Det är juvenila, dvs unga, fåglar som har de mer gråaktiga benen och mörka näbbspetsar så här är det två ungar och en förälder. Om det är mamma eller pappa kan jag inte säga eftersom båda tar hand om sina ungar. Jag höll ett så pass stort avstånd att de inte kände sig hotade och jag stod där ett tag och tittade på dem.

Ungen verkar undra vad syskonet har för sig och varför det står där borta.

Kom och var med oss i stället för att vara här borta helt ensam, kanske det något större syskonet säger.

Den lite mindre strandskatan lyssnade och nu kom den in i familjegemenskapen. Man ska inte förmänskliga djur men jag tyckte att det såg ganska sött ut.

Här hålls det måsmorgonmöte.

Men nu blev det lite märkligt för plötsligt satt en strandskata där och ville vara med. Inga protester från något håll så det gick tydligen bra. Måsungarna har blivit riktigt stora.

Under en tredje promenad kom kameran också fram några få gånger och den stiliga råbocken fastnade på bild.

Det gjorde även den del av den här rönnen. Ni minns säkert den vackert höstfärgade rönnen som aldrig tappade sina blad. Inte ens när snön kom och låg tung på grenarna föll löven. Jag var bortrest när de nya bladen kom så jag kunde inte hänga med i hur skiftet gick till men alla höstfärgade blad föll inte och nu finns några klungor av dem kvar mellan allt det gröna. För inte kan väl nya höstfärger finnas redan, utspridda bland de gröna löven i ett träd?

I morse gick jag till Ändsjön, runt halva sjön och tog en extra sväng innan jag gick hem. Den ö som sist jag var här var överbelamrad med måsar, några tranor och en del andra fågelarter såg vid en första anblick nu helt öde ut. Men om man tittar riktigt noga så kan man se två pyttesmå vita prickar på ön därute.

Två sångsvanar låg och sov gott. Inte förrän jag kom hem och såg bilderna i datorn såg jag att det skymtar något i gräset mellan svanarna. Kan det vara deras ungar kanske. De är ju lite mörkare i färgen ett bra tag innan de blir vita.

Plötsligt ställde sig båda svanarna upp och spanade åt varsitt håll. Just då hördes skränandet från massor av änder av olika slag så kanske det var det som väckte dem. Jag såg änderna och även sothöns och skäggdoppingar långt bort och de var inte inom fotoavstånd. Men jag kunde i alla fall se dem lite halvbra genom kameran.

Det var några av den här veckans promenader. De övriga blev helt fotofria och det var ganska skönt att låta kameran ligga kvar i väskan. Den kan behöva vila upp sig lite den också efter en intensiv period.

I morgon kanske det blir en tur till Andersön och lite stolpletande där. Vi får se hur jag känner när jag vaknar men just nu låter det lockande.