Så kan man på ett enkelt sätt sammanfatta dagen då jag tog mig upp på Hottögsfjällets topp. Jag passade på igår eftersom det var en av få dagar då vädret garanterade en fri sikt från toppen. Jag och min son var där för några år sedan och då var toppen omgiven av tjock dimma. Det var en fin vandring med fina vyer även då men nu ville jag ha revansch och det fick jag.

Dagen innan fick jag ett trevligt besök. Anna-Lena, bloggvännen som flyttade från Frösön till Umea i våras. Hon kommer att komma hit lite då och då eftersom hon har barn och barnbarn här och det var kul att hon lyckades klämma in en fikastund hos mig. Hon var nog lite frestad att hänga med på min topptur men landade i att inte göra det. Det var synd för hon skulle också ha trivts, kämpat och känt samma glädje som jag inför de storslagna vyerna.

Efter en resa på en och en halv timme var jag framme där leden börjar. Det är inte många som känner till Hottögsfjället så jag förstod att jag skulle vara ganska ensam där. Men när jag kom till den lilla plätt där man kan parkera stod det en husbil där och ett par med en bebis i bärsele höll på att göra sig i ordning för en vandring. De trodde inte att de skulle ta sig hela vägen upp till toppen men ville i alla fall testa att komma upp en bit. Som stigen bitvis såg ut så tror jag inte att de kom särskilt långt men det är bara en gissning. Jag gick iväg och såg inte till dem något mer.

Det började inte så bra för min del. Längst ner i bilden ser ni en vattenpöl med en sten mitt i. Stenen såg torr ut och jag klev upp på den med ena foten och halkade. Jag hamnade så klart i vattensamlingen med hela sidan av vänsterbenet och i en snabb första tanke förbannade jag min klumpighet och var beredd på att t o m ge upp. Men jag reste mig snabbt, konstaterade att jag inte hade gjort illa mig och såg även att mina friluftsbyxor var tillräckligt bra impregnerade för att inte släppa igenom vattnet. Det var alltså inga problem med att börja vandringen. Byxorna torkade snabbt och när de var torra var det lätt att borsta bort smutsen med en pappersnäsduk.

Klättringen började med en lång vandring i skogen. Det tog mig ca en och en halv timme att komma ur skogen och upp på kalfjället. I början var det lätt att gå. Stigen var helt ok och lutningen uppåt var inte särskilt kraftig.

Jag hörde Störtbäckens brus ända från början men såg inte till den förrän lite senare.

Leden var lätt att gå på ibland men det fanns även steniga, branta och leriga avsnitt. Det här är inte ett av de värsta partierna. På en del platser, där den senaste tidens regnande hade gjort stigen lerig, gick det att gå på sidan och förutom att det blev en del klättrande bland stenblock var det inga problem att ta sig fram.

Jag minns att min son sa att skogsavsnittet var alldeles för långt och det kan jag hålla med om. Vill man upp på ett fjäll så är inte skogen det som lockar. När jag kom till någon bra sittsten tog jag ibland paus och vid ett tillfälle fångade kameran några kråkbär.

Efter en fin men lite för lång skogsvandring kom jag äntligen upp till och förbi trädgränsen.

Jag vände mig om och fick en föraning om vad som väntade.

Sist jag var här, tillsammans med min son, var det en mulen dag och dimslöjor steg upp från vattnet. Det var en helt annan upplevelse men den var också både vacker och fascinerande.

Jag belönade min prestation att ta mig hit med att sätta mig på en sten och ta fram min mattermos med en god gryta på kikärtor, sojakorv, morötter, spenat, ugnsrostade körsbärstomater och kokosmjölk. Kryddad med curry så klart för det tycker jag är en väldigt god kombination med resten av ingredienserna. Grytan var blandad med ris och visst blev det en lite kladdig röra men smaken var god. Utsikten under min måltid var den på bilen här ovanför.

När jag hade fyllt på energiförrådet bar det av uppför igen. Den här gången lät jag mig inte luras att tro att toppen var den som syns här. Som så ofta när man vill upp på en topp så kommer en eller flera falska toppar att dyka upp bakom det krön som man hoppas är den riktiga.

Den här vyn blev det många bilder på eftersom det var den jag såg när jag var tvungen att ta en paus och vände mig om. Alla från olika höjd så en liten skillnad blev det.

En av de små bäckar jag korsade.

Renarna visade sig även på det här fjället. På ganska långt avstånd och inte alls så många som när jag var i Gräftåvallen.

Bakom det första krönet kom den här toppen fram.

Med jämna mellanrum var jag tvungen att sitta ner på en sten och vila mina darriga ben och hämta andan lite. Men återigen konstaterar jag att halstabletterna mirakulöst hjälpte mig att orka utan att jag fick sprängkänsla i bröstet och svårt att få luften att räcka. Jag var bara normalt trött och sliten. Men en fördel med att gå ensam är att jag inte behöver känna att jag är en bromskloss. Det behöver jag inte när jag går med någon familjemedlem heller men ändå kommer lite av den känslan och det är helt upp till mig att försöka mota bort den känslan.

Vidsträckta vyer och den karga miljö jag trivs så bra i. Den är värd att slita och kämpa lite för.

Här dök den tredje toppen upp, som inte heller var den topp jag siktade mot.

Jag hade ett litet hopp om att snart vara framme.

Vyerna gav mig styrka och även om tanken nuddade mig lite så kunde jag ju inte ge upp när jag var så nära. Envist och kanske lite dumdristigt tog jag mig vidare, långsamt och lite i taget. Men tro inte att det bara var jobbigt. Jag stannade ofta och bara njöt. Ni vet ju att det här är ren lycka för mig och för att nå lyckan måste man ibland kämpa lite.

Här var det dags för en liten energipåfyllning igen och den här gången i form av en chokladboll. Liten men full av energi och jag tror att den energin gick rakt ut i mina darriga ben. Med hjälp av även vätskepåfyllning orkade jag lite bättre en stund.

Det är synd att det ofta är disigt här uppe. Men jag kunde ändå fastslå att det var Åreskutan där borta. Både formen på fjället och de lite otydliga slalombackarna bekräftade det.

De flesta fjäll kan jag inte namnet på men några känner jag igen.

Fjället längst till vänster är Ottfjället. Där har jag och min son varit uppe på toppen en gång. Det var också en jobbig men fantastisk vandring.

Jag blev lite lurad den här gången. Jag trodde nästan att det var toppen jag såg tidigare men här dök det upp en topp till bakom krönet.

Men nu var det inte långt kvar. När jag kom upp började jag se vyer åt andra håll. Alldeles för disigt för att få till bra bilder men för mig kändes det underbart att äntligen vara nära målet.

Där är toppröset. Jag hade lyckats ta mig dit. Ett bra test på att det inte är helt kört utan att med en stor portion envishet och många korta raster så kan jag fortfarande ta mig upp på de här höjderna. Hottögsfjällets topp är på 1107 möh. Vandringen upp och tillbaka var drygt 11 km och med ca 600 höjdmeter. Ledan började alltså ca 500 möh.

Här är vyerna som jag och min son inte såg ett dugg av när vi var omslutna av tjock dimma. Vattnet där nere heter Håckrenmagasinet och fjällen långt där borta till höger i bilden är mina mest besökta fjäll, de som jag ser hemifrån, Oviksfjällen där Bydalsfjällen ingår.

Åreskutan långt bort till höger och jag tror att det är Trillevallen som precis sticker upp bakom krönet.

Jag satte mig i lä och bara njöt av att vara där uppe. Jag skickade några bilder till familjechatten och kollade några mail också. Ett mail berättade att taket över min och grannens balkonger förmodligen kommer att byggas v 37. Det håller jag tummarna för. Men sedan la jag undan mobilen och bara tog in allt och jag måste erkänna att jag kände mig lite stolt över mig själv och min prestation. Men det var så väldigt mycket värt det.

Jag tog en annan väg ner den första biten för att få se något annat. Men jag var snart tillbaka på leden igen. Jag höll mig dock en bit på sidan om den för att undvika en del myrmark och för att det var mjukare att gå på den låga vegetationen. Plötsligt kom en ren springande och den verkade ha bråttom. Jag var på ett ganska långt avstånd från den så det var nog inte jag som skrämde den.

Jag mötte några vandrare, som precis som jag verkade kämpa och tog en liten bit i taget. Självklart stannar man och pratar en liten stund men jag begränsade stunden eftersom jag inte ville få igång hostan rejält. Trist, men jag vill inte behöva förklara mig så fort jag möter någon.

Nerfärden gick mycket lättare men alla som har nått en ålder då kroppen börjar protestera förstår att det nu i stället mest var knäna och fötterna som tog lite stryk. Men jag är bra på att ignorera smärta, i alla fall till viss del, och med ganska raska steg tog jag mig neråt. Jag mötte några fler vandrare och även då var jag mer fåordig än jag brukar. Några skulle upp till toppen och några nöjde sig med att bara komma upp ovanför skogen. Så var det t ex med en dansk man. Han satt och vilade precis ovanför trädgränsen och berättade att hans mål var att komma ut ur skogen. Bara det var en bedrift och jag kände mig genast både ung och stark, samtidigt som jag också tyckte att det var jobbigt bara att ta mig dit. Jag hade inte förväntat att möta andra personer men tydligen är det här ett mer populärt och känt fjäll än jag trodde.

Det tog lite drygt en timme att gå ner genom skogen och jag mötte även där några fler kämpande vandrare. Bl a ett par, där kvinnan hade ett litet barn i bärsele och mannen ett större syskon i en stol på ryggen och de erkände att det var jobbigt. Men de var nästan framme på kalfjället så dit tog de sig i alla fall. En annan kvinna tog en lång paus när jag närmade mig och hon sa att hon gärna tog varje chans att få vila. Flera vandrare hade stavar och jag har ibland tänkt att det vore en bra idé. Men jag vill ju ha händerna fria och beredda att fota.

Nästan exakt sex timmar höll jag igång och på slutet började även ländryggen protestera. Jag skulle inte för allt i världen ha velat ha den här vandringen ogjord men oj, vad skönt det var att sätta mig i bilen och med lite hjälp från mig låta den ta mig hem. Hela kroppen värkte när jag kom hem och jag trodde att jag skulle få betala dyrt för den här upplevelsen. Men i morse vaknade jag och mådde mycket bättre. Lite öm här och där men inte mer än att jag kan ignorera det. Vilken tur, för i kväll kommer min svägerska och jag vill vara kapabel till åtminstone vanliga promenader då. Drygt 20 000 steg blev det och i en inte allför lättgången terräng så det var inte underligt att det kändes. Men minnet av den här dagen kommer bara att vara positiv och med en längtan efter repris.

Bloggvännen Anita, som bor i byn Fisksjön (vid sjön Fisksjön) ca 10 mil från mig, undrade om jag kunde komma och hälsa på och vi bestämde att lördagen var en bra dag för det. Jag har besökt henne en gång per sommar ända sedan året innan jag flyttade upp och det är alltid lika trevligt. Hon bor i huset där hon växte upp och jag förstår att det finns många skäl att stanna kvar där. Ett paradis med sjötomt och naturen direkt utanför dörren.

Den här dagen var hon hundvakt åt sin brors jaktlabrador (nej, han är inte intresserad av att jaga) och han var den första att möta mig när jag kom. En typisk retriever som helst ska ha något i munnen när man hälsar och som har en rumpa och svans som är igång i stort sett hela tiden. Jag tror att jag har träffat honom varje gång jag har besökt Anita och han lever verkligen ett härligt hundliv. Aldrig kopplad och jag skrattade gott åt att han verkade förstå vartenda ord Anita sa till honom. Han visade tydligt med hela kroppen att han visste vad hon ville. Han hade sin gris i munnen medan vi satt i vardagsrummet och samtidigt slog svansen i golvet hela tiden medan jag klappade honom.

Vi gick ut på en liten promenad, först ner till den egna lilla stranden och sedan fortsatte vi en bit bort längs strandstigen och tillbaka på grusvägen.

Den här 10-åriga valpen hade lika mycket energi som alla gånger tidigare jag har träffat honom. Han älskar att leka med stenar och den här stora stenen lyckades han ganska snabbt få ut i vattnet. När han var nöjd med stenens placering vände han sig mot Anita och väntade ivrigt på att hon skulle kasta en pinne. Hon var beredd och kastade ut pinnen långt och Jack var snabbt ute och hämtade den.

Han var nog mer i vattnet och skuttade omkring än uppe på land även när vi fortsatte bortåt mot den allmänna stranden. Härligt att se en sådan glädje.

Men det var ju Anita jag kom dit för att hälsa på. Vi brukar inte ha svårt för att hålla igång samtalen men den här gången överlät jag det mesta pratandet åt Anita. Men det är klart att jag inte kunde vara tyst och efter en trevlig fikastund var jag så ansträngd i luftrören att det inte fanns något val annat än att tacka för en trevlig eftermiddag och åka hem. Nästa sommar hoppas jag kunna prata utan problem och då får vi göra ett nytt försök.

Efter regn kommer sol…och massor av droppar på allt i naturen. Något jag gillar väldigt mycket. Det går inte att fånga med kameran hur världen med solens hjälp glittrar av alla droppar i gräs, barrträd och i många andra växter men ni vet nog hur det ser ut. Helt fantastiskt och otroligt vackert. Jag fick ta del av allt det i morse men med kameran blev det inte lika omfattande. Jag trodde att jag hade mitt lilla objektiv med mig men när jag skulle byta insåg jag att det låg kvar hemma. Inget att göra åt den saken förutom att fota så gott det gick med det jag hade med mig. Det gick ganska skapligt måste jag säga men kanske hade det blivit lite bättre med det andra objektivet.

Rosentryn är vacker när den blommar och även när bären lyser starkt orange. Dropparna tillför ännu lite mer när de glittrar i solen.

Jag missade supermånen när den var som störst, eller rättare sagt så sov jag då. Men den visade sig på det här sättet mot en blå morgonhimmel och då passade jag på. Den är inte helt full men bara lite naggad i ena kanten.

Det blir massor av rönnbär i år och jag ger mig inte in i diskussionen om vad det betyder för snömängden i vinter. Åsikterna går isär och två helt motsatta uppfattningar finns. Jag har inte sett några som helst samband så jag tror att det är rena tillfälligheter.

Här och där kämpar midsommarblomstren fortfarande för att leva lite till.

Dimman lättar borta i fjällen.

Prästkragen blev inte helt lyckad men den vill så gärna visa upp sig ändå.

En liten bit från Härke konstcentrum sitter de här två målningarna på varsin lada. Den andra har jag visat tidigare men den första är ny. Jag kände hur jag log när jag såg den. Det är ju bra när konstnärlig frihet gör bilden mer positiv.

Även kråkvicker är en blomma som finns här från tidig sommar till sensommar.

Renfanan har nästan helt blommat ut men jag hittade ett fint exemplar.

Jag vet inte vad det är för slags fjäril men den satt stilla snällt och tålmodigt medan jag försökte få till en bra bild.

Som ni nog förstår så njöt jag av den här morgonpromenaden och kanske lite mer än jag brukar. Det är inte så dumt att få vandra omkring i en glittrande, solig och vacker natur.

Ja, det är jag i behov av men den här dagen var det min bil som skulle få en sådan och den fick godkänt. Det tog drygt en timme att konstatera det och under tiden gick jag en promenad förbi Lillsjön och in på stigarna i skogen där det finns ett antal stolpar att hitta. Jag nöjde mig med de som var relativt nära och när jag kom tillbaka till bilfirman nästan två timmar senare var min bil klar. Jag hade kameran med mig men den fick stanna i väskan förutom när jag skulle passera en bäck och när jag såg en ung sothöna. Jag skymtade mamman en bit därifrån men bara en enda unge. Det finns många faror som lurar både i och ovan vattnet så kanske var det bara en unge som klarade sig.

Naturen bildar broar alldeles på egen hand. Det syns inte men det krävdes ett litet skutt från slutet av stammen till andra sidan och jag såg till att landa på rätt fot. Det går inte att hålla sig enbart till fina stigar när man letar stolpar men oftast kommer man ganska nära med hjälp av stigarna.

Jag är sugen på fler fjällutflykter och har suttit vid datorn och letat nya och lämpliga leder. Det finns en del att välja mellan men många ligger lite för långt bort. Kanske blir det en repris. Jag är sugen på att testa Hottögsfjället igen eftersom det var dimma på toppen när jag och min son kom upp dit. Jag skulle vilja se vyerna där uppe i bättre väder. Sedan har vi lite snällare vandring i Storhogna men dit kanske jag kan lura med mig min svägerska när hon kommer nästa vecka. Vi får väl se hur båda våra kroppar orkar och hur vädret blir. När min svägerska åker hem får jag fint bloggvänsbesök men jag har faktiskt ingen aning om hur länge det besöket varar. Några timmar eller några dagar. Det märks och kanske kan en fjälltur kännas lockande även i det fallet. Om inte så har jag några trevliga dagar att se fram emot med min yngsta dotter i slutet av september. Då ska vi åka till Fulufjällets nationalpark och förhoppningsvis komma upp på lite högre nivåer.

Min läkare ringde igår och han uttryckte sin besvikelse med ett kraftfullt ”attans” när jag berättade att det inte hade hjälpt att sluta med blodtrycksmedicinen. Både han och jag hade ganska stora förhoppningar men nu går vi vidare. Först ska han skicka en remiss till mottagningen som har hand om min nya lever och medicineringen av den. Frågan han ställer är om någon av de medicinerna kan vara boven i dramat. Om inte det ger något så blir det en remiss till lungmottagningen. Där ser man. Jag som trodde att mina lungor var undersökta så mycket som det går vid det här laget. Men kanske tittar de på lite andra saker. Vad som händer sedan har jag ingen aning om och jag börjar fundera på hur mycket det finns att undersöka egentligen. Men återigen konstaterar jag att det finns väldigt mycket i mig som mår bra 😀

Det var just vad jag kände. Jag har inte varit uppe i mina fjäll och vandrat på väldigt länge. Den här sommaren har jag bara sett dem på långt håll och det räcker inte. Igår kväll bestämde jag mig för att nu var det dags. Jag kollade väderappen och såg att dagen efter, idag alltså, skulle det i alla fall inte regna. Annars väntas skurar och ibland mer ihållande regn varje dag framöver. Det regnade inte under gårdagen heller och det tänkte jag var bra för att kanske slippa alltför blöta stigar.

Eftersom jag har flera eventuella begränsningar så valde jag en relativt snäll led i Gräftåvallen. Dit har ni följt med mig för några år sedan då jag var tillräckligt envis för att ta mig upp på Östfjällets topp. Jag tror att det var femte toppen jag kom upp på som äntligen visade sig vara just Östfjället. Nu är jag lite förundrad över att jag tog mig dit. Idag valde jag att följa sommarleden i stället. Den börjar i samma slalombacke men efter en lite jobbig början viker ledan så småningom av till vänster och med nästan inga uppförsbackar. De som fanns var antingen korta eller med väldigt svag lutning. En perfekt led för mig alltså.

Först körde jag ca 7 mil. Rutten ser ni i första bilden. Jag passerade bl a Oviken, där vi bodde mellan 1996 och 2009. Eller rättare sagt så bodde vi i Ovikens kommun men svängde av och åkte ner mot sjön igen. Där hittade vi ett otroligt billigt hus nästan nere vid sjön. Den röda markeringen visar var Gräftåvallens fjällanläggning ligger och där startade min vandring. Jag ville helst gå en runda och var länge inne på den tanken men när jag kom fram till Tväråstugan, där den blå linjen slutar i den andra bilden, tog jag mitt förnuft till fånga. Jag tittade på ledkartan och konstaterade att det var mer än dubbelt så långt att gå tillbaka till bilen om jag gick hela rundan än om jag vände tillbaka. Min fot behövde inte så många steg och benen och ryggen började också knota lite. Alltså stoppade jag undan envisheten och gick samma väg tillbaka. Några små avvikelser från leden gjorde jag som ni ser.

Där borta syns ett fjäll som man kan nå från Gräftåvallen men jag vet inte vilket fjäll det är eller om jag kom i närheten av det. Den här dagen var inte målet att komma upp på en topp. Jag ville bara testa min förmåga att komma upp en liten bit för att sedan följa en lättare led.

Några hundra meter innan jag var framme dök den här stiliga renen upp. Jag hoppades på att fä träffa många fler renar.

När jag kom fram satte jag igång tensen, stoppade in en halstablett i munnen, tog på mig ryggsäcken och började vandra. Kameran framme och redo så klart. Här nere var det inte mycket vind och jag var tacksam för att jag inte hade en motvind att kämpa mot när det bar av uppför.

Jag var glad för alla anledningar att stanna upp en stund och pusta. Men det gick ändå ganska bra tycker jag.

Renar dök upp lite då och då men ingen av dem ville träffa mig. De sprang eller lunkade iväg så fort de fick syn på mig.

När jag kom upp en bit började vinden ta i ordentligt. Då var jag väldigt glad för att jag hade luvan på jackan. Den fick jag användning för ända tills jag nästan var tillbaka vid bilen igen. Jag frös inte men det var ca 11-12 grader och blåste rakt in i öronen kändes det som. Både öron och huvud mådde bra inne i luvan.

En av flera små bäckar som jag lätt kunde kliva över.

Här stod jag och tvekade lite. Om jag hade fortsatt på den här stigen skulle jag så småningom komma bort till vackrare vyer med fler fjäll att njuta av. Men det var inte den leden jag hade valt att gå på så jag bestämde mig för att återkomma när väder och diverse krämpor tillåter en längre vandring.

I stället följde jag sommarleden ner mot en dal.

Där, vid en något större bäck, ligger Tväråstugan. En raststuga där man kan vila en stund och kanske söka skydd från väder och vindar.

Jag gick in där och åt upp en av mina mackor. Lite trist att sitta inne men det var inte lockande att sitta ute i blåsten. Jag hade kanske kunnat hitta lä någonstans men jag valde den lätta lösningen. Här inne fanns en liten kamin med tillhörande nödved och dessutom en nödlåda. Jag såg inte efter vad som fanns i nödlådan men kanske några konserver och sjukvårdsartiklar.

Det var inne i den lilla stugan jag bestämde mig för att vara förnuftig och gå tillbaka samma väg. När jag kom ut igen stod ännu ett gäng renar och tittade på mig.

Men de vände genast om och försvann.

Kanske ska jag vara glad för att alla renar valde att inte konfrontera mig. De är fredliga och snälla men om någon med stora horn skulle få för sig att jag var en fiende som måste oskadliggöras så skulle jag inte ha stor chans. Det vore dock ganska trevligt att få klappa mjuka mular lite.

Jag hade rejäl medvind åt det här hållet. Om ni tycker att bilderna på renarna är lite väl suddiga så var det inte lätt att hålla kameran stilla i vinden och försöka få till bra foton på långt avstånd.

Ett sista gäng med renar innan jag var framme. Jag var inte ensam på fjället men jag såg inte en enda människa innan jag var nästan nere igen. Kanske inte så konstigt. Det är söndag och jag började min vandring ca halvnio. Klockan var nästan tolv när jag var tillbaka och då hade jag gått drygt 12 000 steg. Inte särskilt mycket när det gäller fjällvandring men fullt tillräckligt för mig.

De här två stod och bevakade mig medan flocken samlade ihop sig.

Sedan vandrade de iväg. De sprang inte så jag var nog inte farligt nära.

Jag följde dem en bit med kameran och visst blir vyerna lite roligare när det händer något i dem?

Trots blåsten blev det en härlig och efterlängtad dag i fjällen. Ingen topp men jag älskar den här naturtypen och njöt för fullt av allt jag upplevde ändå. Men nästa gång så kanske det blir en topp.

Kommer ni ihåg att jag skrev om att mina grannar pratade om mitt kostval. Det var inte bara för att skvallra och uttrycka åsikter. Jag har nu förstått att de gärna vill bjuda mig på både fika och luncher men att de tycker att det är så svårt. För några veckor sedan frågade en av grannarna mig om jag ville komma på lunch snart och ville ha råd om vad jag kan äta. Känner man inte till vad en vegan äter så är det inte så lätt. Jag fick frågan om jag äter potatis eller fisk och jag gav en kort förklaring om vad som gäller. Då kom vi överens om att jag tar med mig det som kan ätas till potatis och sallad och det kändes nog bra för oss båda.

Men för några dagar sedan kom grannen och ringde på och frågade om vi kunde ta lunchen på lördag (igår). Jag frågade om jag skulle ta med mig något, som vi ju hade kommit överens om, men hon hade köpt en vegokokbok och skulle göra en morotssoppa till mig. Bröd och vin skulle det också bli. Vad glad jag blev och lite rörd över ansträngningen och viljan att fixa även min mat. Vi skulle bli fyra tanter och det såg jag faktiskt fram emot. Men tyvärr blev min granne sjuk och lunchen får skjutas fram. Men visst var det ändå snällt att vilja inkludera mig trots att jag har en besvärlig kosthållning. Det tog bara drygt fem år men jag vet att några av mina grannar har haft tanken på att bjuda mig tidigare. Så länge det inte sker för ofta så känns det roligt.