I förra inlägget glömde jag helt bort att skriva att Njupeskärsfallet är Sveriges högsta fall. Men som med så mycket annat så beror det helt på hur man räknar.

Så här står det på https://www.sverigesnationalparker.se om Njupeskärsfallet. Njupeskär är 93 meter högt varav 70 meter fritt fall, men gör det Njupeskär till Sveriges högsta vattenfall? När man räknar höjden på ett vattenfall tar man även med forsar och mindre fall i direkt anslutning till själva huvudfallet – och då är Njupeskär faktiskt inte högst i Sverige. 

Men såvitt jag förstår så är det i alla fall Sveriges högsta fritt fallande vattenfall. Igår gav vi oss upp i Fulufjällets nationalpark igen och den här gången kom vi upp på högre höjder.

Den här rundan började längs samma led som den till fallet men vid Njupeskärsstugan vände vi upp mot fjället i stället. Det här var den sträcka som tog mest på krafterna men det var samtidigt en väldigt välordnad led. Förutom att jag inte gillar när det är iordninggjorda och ganska höga trappsteg. Men det gick mestadels bra att gå på sidan och det var mindre slitsamt för knän och höfter. Vi började gå strax efter tre på eftermiddagen eftersom det enligt prognoserna skulle vara uppehåll en stund då. Det var väldigt skönt att det stämde så bra som det gjorde för i den här lutningen ville vi inte ha regnjackorna på oss. Det var lite för varmt för det. Nu blev det helt perfekt och som ni ser kunde vi även glädja oss åt en helt ok sikt. Ingen tjock dimma där vi höll till.

Njupeskärsfallet både hörde och såg vi även den här dagen.

Det blev betydlig lättare att gå efter den branta lutningen och skylten bekräftade att vi var på rätt väg. Regnet tog fart igen men nu gjorde det inget att regnjackorna behövdes. Mitt enda lilla problem var att jag måste skydda min kamera och den fick också husera under regnjackan. När den kom fram försökte jag hålla den något så när torr och linsen torkade jag av efter varje foto.

Ja, ni förstår ju att min dotter är fotograf när jag är med och hon tog några fina panoramabilder.

Lite sämre väder kan bjuda på en del dramatik och jag gillar när dimman ligger nära molnen och när de ibland får kontakt.

Det krävdes inte så mycket konditionsmässigt att gå här uppe på fjället men i stället var det lätt att halka i lera och på hala stenar. Jag var väldigt försiktig med hur jag satte fötterna och med jämna mellanrum sa min dotter att jag skulle vara försiktig eller att här är det halt. Vilken tur att hon inte alltid har sett mig ute på en del strapatser tidigare.

Efter ca en och en halv timme kom vi fram till Old Tjikko, en ganska ynklig gran som skyddas av ett staket. På ena sidan har en liten terass med bänkar byggts upp men det var inte så lockande att sitta där i regnet. Vi fick sällskap av ett holländskt par och de var lite frågande. Is this it? frågade mannen och jag vet inte om de tyckte att Old Tjikko verkligen var värd mödan att ta sig dit. Men de berättade att de var på rundresa under flera veckor i Sverige och att de gillade det. Den här upplevelsen kanske blir en kul anekdot från deras resa senare.

Även när det gäller världens äldsta träd kanske man kan hitta en del frågetecken. Är det verkligen världens äldsta träd om det är en klon? Jag hittade en del information på samma sida igen: https://www.sverigesnationalparker.se

Uppe på fjället finns en gran som varit med i hela 9565 år. Trädet, eller Old Tjikko som det kallas, upptäcktes när forskare undersökte trädgränsen på fjället. Granen är en klon och den största stammen som sticker upp idag är några hundra år gammal. Granar kan föröka sig genom att slå nya rötter från grenarna. Det är så Old Tjikko har överlevt så länge. Under varmare perioder har granen stått mer upprätt som ett träd. När det varit kallare har granen levt som en buske som kan klara vintern skyddad under snön.I februari 2023 knäcktes cirka en meter av Old tjikkos topp av under en vinterstorm. Toppen försvann och återfanns först månader senare i augusti 2023. Grantoppen finns nu att beskåda på Naturum Fulufjället.

Old Tjikko är döpt efter en av forskarnas hundar, en siberian husky som heter Tjikko. Deras andra hund av samma ras har gett namn åt en annan gammal granklon på Sonfjället. Den granen heter Old Rasmus och hundens namn är Rasmus. Så nu fick ni lite värdelöst vetande som kanske ändå är lite kul info.

Ca 16.40 gick vi vidare och vi ville inte gå samma väg tillbaka. Det blev i stället en längre slinga där vi så småningom skulle korsa Njupeskärsfallet innan det började falla. Solen gick ner ca 19.00 men vi beräknade att vi borde hinna gott och väl.

Holländarna är bara en liten bit före oss här men de stannade nog inte så ofta för snart var de försvunna.

Både stövlar och regnkläder kom väldigt väl till pass.

Leden såg ut som fjälleder brukar göra men vissa partier var inte roliga att gå på. Här gäller det att vara försiktig med hur man sätter fötterna. Vi skulle fortsätta en bit mot Rörsjöstugorna och som ni förstår gick det inte särskilt fort.

Äntligen kom vi till bron över fallet, eller bäcken som leder till fallet, och på andra sidan såg det lite bättre ut.

Jag visste inte att min dotter filmade mig när jag letade mig fram till vattnet. Men det passar ju bra att lägga in den filmen här.

Jag placerade rumpan i vegetationen och tog fram kameran.

Det här är fotot jag tog.

Vi gick vidare och på många platser såg vi dessa varningsskyltar om att det var brant och att man ska vara försiktig.

Från leden såg vi översta delen av fallet. Jag skulle gärna ha gått några steg till men min dotter var så bestämd med att jag inte fick det. Hon ställde sig och tog ett tag om min ryggsäck och jag ville ju inte göra henne nervös. Jag var faktiskt ganska nöjd med att hålla mig på lite avstånd.

Det finns ju en zoom på kameran.

Hittills kändes kroppen helt ok men jag började känna av ryggen lite och jag var glad för att jag hade fotledsstödet på mig.

Det kändes väldigt bra när leden vände neråt och vi förstod att vi skulle hinna ner i god tid innan skymningen. Att regnet tog en paus igen var väldigt skönt.

Trots regnet var det en härlig vandring och jag är så glad för att vi hann med de två mål jag hade satt upp. I dag har jag varit nöjd med att sitta på värmedynan men plötsligt slutade det regna och nu skiner solen. Jag måste nog gå ut en liten runda bara här i närheten av vår stuga. Rätt som det är kommer regnet igen och jag vill inte missa den här lilla pausen.

Visst låter det bra? Oxytocin, det sk må-bra-hormonet som frigörs bl a vid beröring och det går bra med närhet till både människor och djur. Det finns många bra effekter av detta hormon men jag gillar att det just får mig att må bra. Men det kanske mest för tankarna till närheten mellan mor, barn och amning. Jag har tankat oxytocin genom kramar med mina tre barn och gosande med kattbröderna i Örebro. Några hundar har gett mig korta stunder med hormonutsöndring också så det är inte underligt att jag mår bra nu. Det gör jag i och för sig för det mesta så egentligen vet jag inte hur stor effekt oxytocin har på mig. Men jag gillar tanken.

Jag lämnade min son och for från Uppsala mot Örebro, där mina två döttrar och en svärson bor. Exakt 17.45 var jag hos min äldsta dotter där jag stannade ca en timme och fyllde på med flera kramar och te innan jag åkte vidare. Hennes jourhemskatter ville inte dela med sig av några lyckohormoner men jag kom tillräckligt nära den ena för att kunna ta ett mobilfoto. Enligt min dotter är han van vid att en sådan mojäng placeras framför honom. Han och hans kompis (eller bror) ska inom kort flytta till sitt permanenta hem och förhoppningsvis blir de lika trygga med sin nya familj som de är med min dotter nu.

Kattbröderna Pixel och Grixis, som bor hos min yngsta dotter och hennes man, var mer givmilda med gosande och oxytocin. Jag fick även mänskliga kramar så där fyllde jag på med mycket lycka. Jag fick även en kisse, eller två eller så turades de om, som sällskap när jag sov. Jag kan skilja på dem om jag ser svansarna men det var inte dagsljus när jag var där så det var svårt både att se ordentligt och att få bra bilder med mobilen.

På måndagsmorgonen kom jag och dottern iväg strax efter åtta och då hade vi drygt fem timmars resa framför oss. Incheckning på Fulufjällsgården startade 14.00 och vi ville gärna komma fram till dess och hinna ut en stund innan det mörknade. Både tisdagen och onsdagen skulle det nämligen regna så vi ville passa på när det var uppehåll och det var det den dag vi kom hit. Ganska exakt 15.00 hade vi hunnit checka in i vår stuga, bytt om och kört den korta biten till nationalparkens parkering. Vi nöjde oss med att gå till Njupeskärsfallet den här dagen och jag är glad för att vi gjorde det innan regnet kom igång nästa dag. Det var nu naturlyckan satte in.

Jag visste att det skulle finnas lavskrikor här men tänkte inte så mycket på det. Men plötsligt irrade en hel familj lavskrikor omkring en bit framför oss. Jag var inte helt säker på att det var just sådana men ett par vi mötte precis där sa att visst är det lavskrikor. Kul, men jag önskar att jag hade lyckats komma lite närmare och fått bättre foton. Men jag får nöja mig med de bilder som i alla fall visar att det är lavskrikor.

Min dotter vill vara anonym men har inget emot att vara med i bilderna om jag blurrar hennes huvud. Först tog jag bort huvudet helt i den här bilden men det såg så otäckt ut att det fick bli ett blått blurr i stället. Om hon står vänd från mig går det bra utan att blurra.

Ibland hamnade jag också i bilderna.

Jag filmade några gånger men i överföringen till datorn lyckades jag på förlora dem. Vilken tur då att min dotter delade med sig av sina filmer. Här är två av hennes små snuttar.

På tillbakavägen såg jag ett märkligt träd. Jag måste ha missat trädet med två händer när vi gick mot fallet.

Tack till er som orkade hänga med genom hela inlägget. I dag regnar det och emellanåt ganska rejält så vi har valt att inte gå ut förrän på eftermiddagen, dvs snart. Vi får väl se om vi tar oss upp till Old Tjikko, som är det mål vi har tänkt oss idag.

Jag sa till min son att det hade varit en trevlig helg och då sa han att jag inte hade varit där en hel helg. Vi räknade ut att det blev 28 timmar och det är i alla fall mer än ett dygn. Dessutom hann vi med utflykter både på lördagen och söndagen. Jag kom alltså till Uppsala vid 11-tiden på lördagen och efter lunch gav vi oss av till den skog där vi hittade så många trattkantareller för tre år sedan. Vi har varit där en gång till efter den gången men varken då eller nu hittade vi det vi letade efter. Men det var ändå en väldigt skön skogspromenad. När jag ser den här bilden tänker jag på en Bellmanhistoria där någon tittade upp mot himlen och ropade ”allt som kommer från himmlen är gott”. Jag tror att det var en präst som sa så. Jag berättar inte vad det var som kom från himmlen men gott var det inte.

Vi blev väldigt glada när vi hittade först en stor kantarell och lite senare en lika stor till. Mina fingrar ser också gigantiska ut så ni får tro vad ni vill om storleken på kantarellerna. Vi hittade några mycket mindre kantareller också och en enda trattis. Några taggsvampar och en fin liten röksvamp kom också med hem till min son. Till middag den dagen blev det en väldigt god svamppasta och så var den svampen slut.

Jag föreslog att vi skulle åka till Uppsala högar, eller Kungshögarna som det står på skyltarna, dagen därpå och det nappade min son på. Det finns en hel del stigar att välja mellan där och vi fick ännu en fin upplevelse.

Undrar vad det är för hundar och vad de gör. Om de är till salu så är det förmodligen någon slags tillverkade figurer.

Högarna påminner mig en liten aning om de böljande kullarna i Wales eller Skottland. Men i miniformat.

Gamla Uppsala kyrka ligger precis vid högarna.

Skyltar bad oss att inte gå upp på högarna eftersom de slits hårt av för många besökare. Vi lydde snällt och följde de gångvägar som gick bredvid och mellan högarna i stället. Långt därborta syns siluetterna av slottet och domkyrkan.

Jag zoomade in lite.

När vi hade passerat alla högar kom vi bort till en annan höjd och där kunde vi gå upp. Vad det här är för något kan den som är intresserad läsa om i nästa bild. Min son var säker på att han hade sett ett stort blått konstverk här tidigare men det såg vi inte till alls.

Vi gick upp i den här träställningen för att se om utsikten blev bättre.

En liten aning bättre kanske och förutom de här vyerna såg vi även här slottet och domkyrkan på håll.

Vi fortsatte vår promenad och även tallar får höstfärgade barr som faller till marken.

Jag skulle ha gissat att det här var ett litet konstverk men vissa verkar tro att det är en skräpkorg. Jag kan inte tänka mig att det var meningen att bajspåsar skulle lämnas där.

Plötsligt dök det blå konstverket upp, det som vi hade spanat efter tidigare. Det är placerat på en annan kulle och det var ju bra att vi gick så pass långt att vi hittade det. Även här kan den hugade läsa om vad det är för något i bilden som kommer längre ner.

Min son gjorde ett försök att efterlikna konstverket. Tycker ni att han lyckades?

Jag håller mig till att vara mig själv och här har vi kommit tillbaka till högarna.

Min son bjöd på en väldigt god gryta med allt möjligt mumsigt i till lunch eftersom jag inte ville komma iväg alltför sent. Jag skulle ju vidare till Örebro och tyckte att det skulla vara smidigt att bara ha några mackor med mig i bilen då. Men jag var inte riktigt reda att lämna Uppsala redan efter lunch så vi gav oss ut på ännu en promenad. Både dagen innan, i skogen, och vid högarna hade vi passat på att registrera några stolpar och vi fortsatte att leta upp stolpar den här promenaden. Vi såg ut en lagom liten runda och hamnade vid slottet. Från högarna var det lite för långt fotoavstånd och här kom jag lite för nära.

Vi fick se en fin vy över delar av stan därifrån.

Domkyrkan på lite närmare håll än tidigare i inlägget.

Och en bit av slottet på ett mer lagom håll.

Vi hamnar nästan alltid vid Fyrisån när vi ger oss ut i Uppsala.

Vi tog en kopp kaffe när vi kom tillbaka och sedan tyckte jag att det kändes lagom att åka vidare. Men det berättar jag mer om i nästa inlägg.

Det är lite synd att så många fina orter inte får mer uppmärksamhet. Jag hade aldrig kommit hit till Strömsbruk om det inte var för att jag hittade ett billigt övernattningsalternativ här på min väg mot Uppsala. Smått otroliga 370 kr för något som visade sig vara en hel lägenhet och där min värdinna kommer och gör vegansk frukost i morgon bitti. Bara till mig. Det finns bara ett sovrum på det här B&B:t och då får man hela lägenheten på köpet. Förklaringen till att det inte kostade mer fick jag när jag påpekade att det var ett väldigt lågt pris. De hade fått en avbokning och ville få en ny gäst. Vilken tur.

När jag kom välkomnades jag av en glad och skällande hund, jag tror att det är en beagle. Han stod precis på infarten så jag kom inte längre och innan ägaren kom hann jag kliva ut ur bilen och hälsa på den snälla vovven. Jag såg inga som helst tecken på att han var arg och när jag kom närmare sa hans kroppsspråk att han bara var glad och ville hälsa. Vi var i full färd med att gosa när den skrattande värdinnan kom.

Jag fick frågan om det gick bra att vi pratade på engelska och det gjorde det. De kommer från Holland och som så många andra driftiga holländare tröttnade de på trängsel och i det här fallet också inskränkthet i sitt hemland och valde att flytta hit med hela familjen. Jag blev visad runt och frågade förvånat om jag var ensam om att disponera allt det här. Så kan det vara när man hyr via airbnb men det här är ett B&B och jag trodde att jag skulle få ett rum med egen dusch. Nu fick jag så mycket mer och att min värdinna dessutom ska komma och fixa bananbröd, som jag aldrig har ätit, och annat gott till mig kl 07.00 i morgon tycker jag känns lyxigt. Så här bor jag nu.

Jag hade med mig mat i en mattermos för att det skulle vara smidigt och efter middagen gick jag ut på upptäcktsfärd. Strömsbruk ligger inte många km från E4:an, några mil norr om Hudiksvall, men det är nog inte många som svänger in här. Det här fanns i närheten av mitt boende.

Jag kom till vägens slut och där kunde jag vända eller följa den här igenväxta vägen för att se vart den skulle leda mig. Jag ville gärna se vart den tog vägen.

Den slutade mitt i ingenstans men jag skymtade havet där borta.

På slutet var det lite svårt att ta sig fram så jag nöjde mig med att komma så här långt.

Jag vände och kom tillbaka till huset där jag bor. Dörren längst till höger är ingången som jag använder och det känns lite som hemma att det innanför dörren är en trappa upp till lägenheten.

Nu har det blivit kväll och nyss tog jag den avslutande bilden från ett fönster. Om några timmar är det sovdags och i morgon väntar en ny bra dag.

Jag hade inga särskilda planer för den här dagen men när jag satte mig upp i sängen kollade jag väderappen och såg att ett riktigt härligt väder skulle visa sig när det ljusnade. Då fick jag en impuls att kolla hur det skulle bli i Höglekardagen. Kanske vore det en bra idé att åka dit och se om trattkantarellerna hade dykt upp. Jag tänkte att det nog var lite tidigt för dem men varför inte passa på att se efter när vädret skulle bli så fint? Det skulle bli sol och upp emot 19 grader där så jag satte fart, kollade turlistan på färjorna och vid halvsjutiden var jag på väg. Bilfärjan mellan Isön och Norderön gick kl 07.00 och även nästa färja mot Håkansta passade bra in tidsmässigt. Den går bara en gång i timmen under lågsäsong så jag hade noga kollat att jag inte skulle bli stående och vänta i tre kvart. Här står min bil längst fram på färjan och dimman var som synes tät.

Jag var beredd på att dimman skulle ligga kvar hela förmiddagen men jag kom bara till Hallen innan den var som bortblåst. Fjällvärlden visade sig för mig och sikten var klar och fin.

Jag skulle inte upp på en topp den här gången så jag nöjde mig med att titta på fjällen från vägen. Vägen går längs Dammån och jag stannade till några gånger. Solen färjade granarna gyllengula.

Fjället i bakgrunden fick samma färgnyans.

Jag parkerade i Höglekardalen och fortsatte till fots. Här passerar jag Storån och den som har hängt med hit tidigare kanske minns att leden går till Storfallet. Jag har gjort den här vandringen flera år i rad och mycket blir en repris och särskilt vad gäller bilder.

Det här är inte en vandring jag egentligen ser fram emot. Visst är det skönt att komma ut men det är inte många delar av leden som är gångvänlig. Är det inte stora stenar så är det massor av rötter och lera. Det gäller att ha koll på var man sätter fötterna och särskilt rötterna var rejält hala. Jag var väldigt försiktig och tänkte på att foten måste hålla tills jag kommer hem från den lilla resa jag ger mig iväg på i morgon.

Jag tyckte ändå att naturen gjorde att det kändes helt ok.

Jag kom fram till mitt trattisställe och såg att det fanns en del små exemplar. Bättre än inget tänkte jag och tog fram min svampväska.

Det var inte bara de första små exemplaren som hade ploppat upp. När jag tittade lite längre in såg jag mängder av trattkantareller i olika storlekar. Så stora mängder har jag aldrig sett här förut och det tog en god stund innan jag kände att det fick räcka. De växer bara på en liten yta men jag brukar bli nöjd med det jag hittar. Den här gången kände jag hur kroppen slet lite med alla knäböjningar eller ryggböjningar men jag kunde ju inte gå därifrån utan att ha plockat så mycket jag orkade. Jag blev mer kräsen till slut och plockade bara de största exemplaren och när väskan var så gott som full var jag faktiskt lite lättad över att nu kunde jag inte få med mig mer. Det stämde inte riktigt. Lite mer hade fått plats och jag hade även en påse med mig men jag skulle ju orka bära med mig allt hela vägen tillbaka. Jag vägrade titta efter mer svamp och gick ut på stigen, tog på mig ryggsäcken och bestämde mig för att jag ville fortsätta den lilla bit som återstod till Storfallet.

Här satt jag och mumsade på min macka när någon hojtade ett hej. Man måste hojta för att överrösta fallet. Jag vände mig om och där stod ett ungt par med en supersöt liten Aussie (australien shepherd). Vilken tur jag hade för den lilla valpen ville absolut fram till mig och jag tog emot den med öppna armar. Det blev en fin stund med den mjuka gosvovven och matte och husse blev mäkta imponerade över min svampskörd. När de gick iväg åt jag färdigt min macka och gjorde mig i ordning för att gå tillbaka.

Jag försökte skynda mig för att komma till bilen i lagom tid så att jag skulle hinna till färjan som gick 13.00. Men det gick inte att gå särskilt snabbt på den här stigen och när jag kom fram till min bil insåg jag att det var kört. Jag funderade på om jag skulle orka ta mig upp en bit på ett fjäll och ta nästa färja men nej, jag orkade helt enkelt inte. Jag bestämde mig för att i stället åka landvägen runt Mörsil, Rödön och hem. En resa som är några mil längre än om jag tar färjorna men jag skulle hinna hem innan nästa färja skulle gå. Ett lätt val.

Jag stannade till i Hovde för en sista bild. Jag tänker ibland att jag borde promenera lite längs den här delen av Storån men det är alltid något annat som prioriteras.

Jag kom hem strax före två och tog genast fram svamptorken. Det är ju bra om jag hinner få min skörd något så när torr innan jag åker i morgon. En del av den är rejält blöt och handduken blev väldig blöt också. Nu har jag torkat en omgång i fyra timmar och nästa omgång får vara i svamptorken tills jag lägger mig. Resten hinner jag torka i morgon. De blir inte helt torra men tillräckligt för att jag inte ska behöva oroa mig för att de möglar på vått underlag.

Tänk vad bra det blev. Vilken tur att jag fick den här impulsen. Kanske hinner jag komma dit och plocka lite mer om några veckor. Det är ju gott med trattisar och vem vet, det kanske är sista året jag kommer dit eftersom jag inte ska ha någon bil nästa höst. Visserligen går det bussar dit men det känns lite bökigt så vi får väl se. Hur som helst så är det trevligt med ett välfyllt svampförråd och om jag har tur hittar jag och min son trattisar när jag kommer ner till honom.