Vad märkligt det kändes att skriva de orden och jag hoppas att det inte blir så mycket mer än några blöta snöflingor som snabbt smälter bort. Jag är ganska säker på att det blir exakt så men förra året kom vintern de första dagarna i november och stannade sedan kvar ända till våren. Det kan komma lite snöblandat regn redan i morgon enligt prognoserna och jag känner mig ganska nöjd med att ha bokat däckbyte på fredag. Jag hade nog väntat lite till om det inte vore för att min yngsta dotter kommer hit någon gång nästa helg och hon behöver låna bilen för att göra sina kundbesök här. Säkerheten kommer så klart alltid först när det gäller ens barn oavsett om de har blivit vuxna eller inte. Det verkar dock mest bli regn och inte så mycket snö och nederbörden ska falla ända till helgen. Kanske hinner vi göra någon liten utflykt om det stämmer att vädret ska bli fint då. Om inte så blir det ändå fint och roligt att ha henne här och få träffa henne de stunder hon inte jobbar.

Om det nu blir som det verkar med mycket regn under veckan så får nog kameran vila. Alla höstfärger hinner säkert inte försvinna eller hamna på marken men det kan även vara så att det här blir sista höstbildbombningen från mig. Fotat under de senaste promenaderna både här i närområdet och vid Lillsjön.

Hur var då tacokvällen hos min granne? Jo, väldigt trevlig på flera sätt. För det första smakade allt väldigt gott och de andra tanterna (någon av dem vill hellre använda ordet tjejer) ville gärna smaka på den färs som jag bjöds på. En av dem sa att hon inte kände någon skillnad på smaken och en annan konstaterade att hon skulle köpa den färsen för att hennes man har svårt att tugga vanlig köttfärs. Det är ju inga senor eller annat lite svårtuggat i Anammas vegofärs. Först blev det bubbel och jag, som är i stort sett nykterist av kända skäl, kände redan efter två små klunkar hur värmen steg i kroppen och att huvudet påverkades. Men jag satt ner så det märktes nog inte. Jag var klok nog att säga att jag bara ville ha ytterst lite vin i glaset till maten och som tur var var det bara de där två första klunkarna som påverkade mig. Resten kände jag ingenting av.

Jag var yngst i gänget, jag tror att det skiljer 12 år mellan mig och den yngsta av de andra, och det skämtade de om en del. Men det är sådant som inte märks när man har kommit en bit upp i ålder och jag hade faktiskt riktigt roligt tillsammans med de här tanterna/tjejerna. Plötsligt säger en av dem, min balkongranne som jag har umgåtts lite med tidigare, att: ”men Ingrid, du verkar må ganska bra och hänger med bra nu”. Det var kul att hon märkte det för jag hade också noterat att min hjärna orkade vara delaktig och stanna kvar i samtalet. Det hade varit en av mina farhågor innan att jag skulle bli så dimmig av att försöka koncentrera mig så att jag skulle sitta där och vara i min egen lilla bubbla av overklighet. Jag tror att mina möten med Gunnar har gjort en hel del nytta för jag har inte haft någon kraftig dissociationsepisod på länge, bara väldigt korta intensiva episoder och den vanliga lite lättare dimman som aldrig lättar.

Jag var ju tvungen att komma med en enkel och snabb förklaring till de andra, som jag inte har behövt berätta om de här besvären för tidigare. Den kvinna som jag bara har hejat på förut men som jag nu insåg var både trevlig och intressant verkade förstå och hon sa att hon var sjuksköterska så kanske har hon stött på det här någon gång. Jag var glad för att att just de besvären inte ställde till det den här trevliga kvällen men däremot så hostade jag så klart en del (vilket jag inte var helt ensam om) och det var inte heller helt perfekt att sitta på en köksstol i drygt fyra timmar. Jag hade varit förutseende och monterat tensen på bröstryggen i förväg så det var inget problem. Men för rumpans och ländryggens skull försökte jag vrida på mig och byta sittställning lite då och då utan att det skulle märkas. Det är ju inte kul att komma hem till någon och radda upp alla problem man har utan det känns bättre att ta smällen och vila senare.

En väldig positiv eftersmak alltså och kanske bjuder jag igen någon gång.

Eller hakuna matata, som de sjunger i filmen lejonkungen. Så känns det nu. Allt som jag har behövt ägna tid och en del kraft åt är nu klart och fixat och det finns inget mer jag behöver göra. Visst är det en härlig känsla? Markisen såldes snabbt och likaså andelen i Årelägenheten. Igår fick köparen av andelen bekräftat att allt var ok och klart från Holiday club och idag kom resten av pengarna in på mitt konto. Nu kan jag lämna det bakom mig. Ett snörasskydd skulle upp på taket ovanför mitt nybyggda tak och det har behövts en del mailande och samtal innan det idag äntligen bekräftades att det är bostadsrättsföreningen som ska stå för det. Efter att ha meddelat min kontakt på byggfirman om det och gett honom uppgifter till den person han ska kontakta så kan jag nu lämna även den processen bakom mig. Rätt som det är dyker snörasskyddet upp och det är någon annans ansvar. Jag kan fortsätta att njuta av hösten och inte ha något alls som kräver några åtgärder från mig.

Nåja, en sanning med modifikation men annat som väntar är bara en del undersökningar och dem måste jag ju delta i. Men jag behöver bara infinna mig till de mottagningar jag har blivit kallad till eller kommer att kallas till och resten sköter andra. Småsaker som att bilen ska få vinterdäcken monterade och att vardagliga bestyr behöver fixas, som t ex att handla livsmedel, känns inte ett dugg betungande så ja, jag känner att jag är klar med allt som jag har ansvaret att fixa. I alla fall för tillfället.

I det här inlägget blir det inte höstfärger i växtligheten utan i stället bjuder morgonhimlen och soluppgången på liknande färger. Nu börjar solen gå upp över horisonten så långt söderut att den nästan syns från min balkong när jag böjer mig ut över räcket. Men inte riktigt. Då måste jag ta en promenad mot stan om jag vill se själva solen. Men snart är dagarna så korta att jag ser både solupp- och solnedgång från balkongen. En fördel med att vi går mot mörkare tider.

Ni minns kanske att en av mina grannar ville bjuda mig och några andra tanter i huset på lunch och att hon hade köpt en vegokokbok för min skull. Tyvärr blev hon sjuk så den morotssoppa hon skulle bjuda mig på fick vänta till ett annat tillfälle. Idag ringde grannen och frågade om jag ville komma och äta tacos, tillsammans med samma tanter, i morgon kväll. Morotssoppan blev inte god enligt grannen så den vill hon inte bjuda mig på. Jag frågade om jag ska ta med mig något men hon hade handlat någon slags växtfärs och i övrigt är det ju, som hon sa, bara grönsaker. Hon la till att hon även har köpt en vegansk fraiche så allt jag kan tänkas vilja ha erbjuds. Återigen blev jag glad och lite rörd över att hon anstränger sig för min skull. Det blir säkert väldigt trevligt och jag kan nog spara på rösten en del i sällskap med tre andra pratglada tanter. Och om det inte funkar får de och jag stå ut med mitt hostande. Fredagsmys…det var länge sedan. Hon kallade det för tacokväll men det är ju samma sak om det sker en fredagskväll.

Jag samlar ihop de senaste dagarnas promenader i ett inlägg för ärligt talat blir det ganska tjatigt och precis samma sak varje gång annars. Höst, höst och ännu mer höst. Hösten är fin men lite variation är också bra.

Höst på Frösön och in mot stan.

Höst vid Ändsjön.

I Ändsjön samlas kanadagässen, kanske flyttar de snart.

Höst på vägen mot Vagle, en betande häst längst ner i högra hörnet också.

De här rönnen kanske ni känner igen. Den fick vara med flera gånger förra hösten och vintern eftersom den behöll alla sina höstfärgade löv även när snön låg tung på grenarna. Än så länge dröjer det lite innan den är lika fint höstfärgad som då men den är på gång.

Höst i ett villaområde i Övre Valla.

Jag mötte en man som frågade mig om jag hade sett en jämthund med kopplet hängande efter sig. En granne hade varit ute med hans hund och på något sätt tappat bort den. Jag lovade att hålla utkik och ta med mig hunden hem till honom om jag fick syn på den. Jag fick hans mobilnr för att kunna ta kontakt.

Det som skiljer det här höstinlägget från de tidigare är en del djur som jag stötte på längs vägen. När jag stod och pratade med mannen som letade efter sin hund kom en kisse springandes ut ur skogen. Den strök sig först mot mannens ben men när han gick vände sig den söta katten mot mig. Som ni ser var den väldigt kärvänlig och naturligtvis satte jag mig på huk och fick en riktigt fin mysstund. När jag till slut gick iväg följde katten efter. Ibland gick den bredvid mig, ibland kom den lite efter och ibland sprang den före. Jag blev lite orolig att den skulle följa med mig länge för jag ville ju inte locka bort den från de trakter den kände igen. När jag närmade mig en plats där jag skulle svänga in på en annan gångväg bestämde jag mig för att se om det fanns någon adress eller telenr i halsbandet men då var den plötsligt försvunnen. Förhoppningsvis gick den hem.

Strax efter kom ett hästekipage och de tog sig ut på lägdorna nedanför campingen.

Jag befann mig på en stig lite närmare sjön och fortsatte på den.

Jag passerade två rådjur…

…och efter en stund kom hästen tillbaka med sulkyn och kusken bakom sig.

Rönnarna är nog det trädslag som varierar mest i färg. De finns i allt från grönt och gult till rött i olika nyanser och mörkt violett.

Här kommer det fjärde djuret, Hacke Hackspett. Han har hackat en hel del i den här stolpen ser det ut som.

Jag avslutade den här dagens promenad med att följa Vallsundsvägen hem till mitt område.

Under hela promenaden höll jag utkik efter jämthunden men den fanns någon annanstans. Kanske hade den hittat hem. Det lär nog bli fler höstinlägg. Det är ju lite svårt att undvika höstfärgerna när jag är ute och promenerar. Inte mig emot. Jag hoppas att det fortsätter att se ut så här länge än. Helst hela oktober.

Just nu är hösten min favoritårstid och det är inte så underligt eftersom jag gillar temperaturen och färgerna som naturen bjuder på nu. Men vid det här laget vet ni att så fort snön kommer så är vintern min favorit och så småningom övertar våren den rollen. Sommaren är bra men har numera förpassats till den ständiga sistaplatsen. Uppe på fjällen finns inte många löv kvar på träden. Det såg ni i mina tidigare inlägg. Men på den här nivån sprakar det av färg och en del träd har fortfarande kvar alla sina gröna löv. Jag gick ut för att se hur långt hösten har kommit här på Frösön. Ganska långt visade det sig.

Mycket att njuta av om man gillar den här årstiden. Kanske är följande bilder inte något som har med hösten att göra men rådjurskiden är ganska stora nu, ungefär som de normalt är på hösten. Den här fina familjen hittade jag i en trädgård precis i skogskanten. De hade full koll åt alla håll och kiden höll sig nära mamman. Men de hade inte bråttom iväg när de såg mig. Jag lyckades placera mig i en ställning (en något obekväm sådan) så att kameran kunde se motivet mellan växtlighet och andra grejer i trädgården. Men det var svårt att hålla kameran stilla. Ganska skapligt blev det ändå. Kul att få se mor och barn tillsammans så nära intill varandra. Lite underligt dock att det ser ut som om de fäller pälsen. Kanske tappar de sommarpälsen när en tjockare vinterpäls är på gång. Djur är bra på att anpassa sig. Hästar t ex får en tjockare päls om de går ute på vintern och säkert är det så för andra djur också. Det här är hörsägen från hästägare och inget jag har faktakollat.

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta åt alla hjälpmedel jag använder för tillfället. Men jag väljer att skratta eftersom jag inte kan något annat. Hjärnan blockerar ju, som ni vet, mycket av mina negativa känslor och det är nog bra i vissa fall. De här hjälpmedlen börjar kännas som vilka klädesplagg som helst och när jag går ut har jag på mig fotledsstödet för hälsenans skull och tensen på bröstryggen. Halstabletterna kan så klart inte räknas till kategorin klädesplagg men de har också blivit nödvändiga och en vana att alltid ha med för att luftvägarna inte ska sätta P för min promenadförmåga. Nu har jag även plockat fram det här ländryggsskyddet. Vad det egentligen heter vet jag inte. Jag fick det av en granne i Optand efter min första leveroperation. Det kändes som om levern skumpade omkring inne i buken och det var lite trist att behöva gå och hålla i den med handen när jag gick ut. Det var dessutom svårt när jag gick med två hundar. Jag fick tips om att vira bandage runt magen och det hjälpte men det blev ännu bättre när den snälla grannen kom och erbjöd mig den här grejen som han inte längre kunde använda. Maggördel kanske är ett bra ord men just nu gör den underverk för ländryggen.

Jag hade helt glömt bort den tills min svägerska besökte mig och hade besvär med sin ländrygg. Då plötsligt dök minnet av den här bra grejen fram och hon provade den. Den funkade alldeles utmärkt och nu, när min ländrygg inte riktigt vill det jag vill så provade jag också. Oj, vad bra den är och med den hårt spänd runt nedre delen av buken och ländryggen så kan jag gå mycket bättre. Inte alls samma smärta och stelhet. Jag vet att flera av er också har problem med ländryggen och jag kan verkligen rekommendera att prova det här stödet. När jag googlar för att få fram vad det heter så kommer alla möjliga förslag upp. Ryggstöd, ryggbälte, stödbälte, ländryggsskydd etc. Jag vet ju att det även funkar som leverhållare 😀 Hur bra det egentligen är att använda det för att kunna promenera vet jag inte. Kanske tar det längre tid för ryggen att komma tillbaka till ursprungsläget men då får det vara så. Jag är bara glad för att jag inte behöver bli stillasittande…igen. Fyra olika sorters hjälpmedel följer alltså med mig på promenaderna och det får mig att undra om det är likadant för er andra. Vi är ju många som har diverse krämpor och det kan inte bara vara jag som hittar lösningar.

För övrig så har remiss nu skickats till lungmottagningen och när jag frågade min läkare vad de kan hitta där som inte lungröntgen visade så finns det en del alternativ. En del jobbiga undersökningar kan det också bli tal om. Men det får jag ta när den dagen kommer och kanske kan jag äntligen då får svar.

Jag avslutade förra inlägget med att regnet plötsligt upphörde och att solen visade sig. Men den lilla stund det tog för mig att sätta på mig tensen och ytterkläderna var all tid som behövdes innan det blev helmulet igen. Jag gick ändå ut med förhoppningen att hinna gå åtminstone en liten runda. Jag hann inte ens komma utom synhåll från stugan innan jag kände de första dropparna. Jag vände tillbaka och ni ser ju i bilden att det var lika så bra. Jag placerade mig på värmedynan igen och kände mig ändå väldigt nöjd med de två tidigare dagarnas äventyr.

Igår vaknade vi till solsken och en vackert blå himmel. Vi hade lyckats boka de vädermässigt sämsta dagarna vid Fulufjället men både jag och min dotter konstaterade att det ändå hade varit en väldigt bra och mysig vistelse. Fjället var vackert även utan solsken. Vi packade ihop våra grejer, städade stugan och strax före 11.00 lämnade jag tillbaka nycklarna. Min dotter hade bokat buss från Särna och byte till tåg i Borlänge så efter knappt 25 minuters resa lämnade jag av henne vid busshållplatsen och for vidare mot Frösön.

Min rygg mådde inte alls bra och jag kom på att det faktiskt finns inbyggda värmedynor i sätena. Värmen kändes bara i ryggen eftersom jag sitter på en specialdyna och faktiskt så gjorde den värmen stor skillnad. Att jag inte har kommit på det förut. Men värmen stängdes av efter ca en timme så jag fick göra uppehåll ibland. Vid sådana uppehåll passade jag på att stanna och röra lite på mig. Strax utanför Lillhärdal kunde jag stanna vid den här lilla sjön. En härlig höststämning och jag stod där ett tag och njöt…och fotade.

Jag satte mig i bilen igen, slog på värmen i sätet och for vidare. När jag närmade mig Sveg kom jag plötsligt på den goda idén att åka vägen förbi Vemdalen i stället för den vanliga genom Ytterhogdal. Mellan Vemdalen och Klövsjö ligger Storhogna, ett fjällområde där man lätt kommer upp en bit utan att behöva gå brant uppför. Ländryggen skulle protestera, det visste jag, och min fot skulle inte heller bli jätteglad. Men i vissa lägen kan jag helt enkelt inte motstå en frestelse och jag kände att jag bara måste passa på att få en liten solskensrunda i fjällmiljö. Inne på OK:s toalett utförde jag inte bara det självklara ärendet utan jag monterade även tensens plattor på bröstryggen för att inte den delen av ryggen skulle bli ett problem. Det dök upp fler och fler moln när jag närmade mig Vemdalen men vid Storhogna var det ändå ganska glest mellan molnen och jag fick den härliga solskensrunda jag ville ha. Jag parkerade vid Högfjällshotellet, bytte till stövlar och började gå.

Det såg inte ut som om stövlarna skulle vara nödvändiga för så långt jag kunde se var det spångat. Men vissa partier var blöta och leriga så jag var glad att jag hade bra skodon.

En titt tillbaka. Det här kallar jag perfekt lutning men kanske är leden lite väl tillrättalagd. Men jag var inte ett dugg missnöjd med det utan det här var helt perfekt för min status just då.

Nästan alla löv hade blåst bort från fjällbjörkarna. Men färger fanns det gott om ändå.

Vid den här stenen vände leden i en nästan 90-gradig vinkel och en cykelled korsade vandringsleden.

Det var fortfarande delvis spångat men inte hela tiden. Den perfekta lutningen fortsatte.

När jag kom upp till krönet kunde jag se bort mot Vemdalsskalet.

Jag önskade att jag hade haft en kropp som inte protesterade och som lät mig gå mycket längre för jag njöt verkligen. Men jag hade gjort slut på en hel del av kroppens förmågor under de fantastiska vandringarna i Fulufjällets nationalpark så jag fick nöja mig med den här längden på promenad. Jag var klok nog att vända här.

De flesta färgerna fanns på marken och det var ju lite synd att träden hade hunnit bli så kala.

Men här och där kunde jag skymta en rönn eller en asp som fortfarande var fint höstfärgade.

Jag satte mig en stund på en bänk och tittade ner mot dalen och Högfjällshotellet. Jag valde en lite kortare och rakare led ner från fjället och det var bra, för sista biten var ganska jobbig. Men vilken härlig upplevelse jag fick.

Nu har jag ingenting mer jag ska iväg på det här året så jag kan utsätta kroppen för en del strapatser och en del press utan att vara orolig för att inte orka med kommande trevligheter. Det känns som en frihet att kunna tänka så. Det går till en viss gräns så jag ska ändå försöka vara lite återhållsam.
När jag kom hem var jag så klart nyfiken på om mina trattkantareller hade torkat helt och det hade de. Två stora glasburkar med ny torkad svamp står nu i sällskap med en annan stor glasburk med det som är kvar från förra året. Gott att ha till lite av varje.