Just nu är hösten min favoritårstid och det är inte så underligt eftersom jag gillar temperaturen och färgerna som naturen bjuder på nu. Men vid det här laget vet ni att så fort snön kommer så är vintern min favorit och så småningom övertar våren den rollen. Sommaren är bra men har numera förpassats till den ständiga sistaplatsen. Uppe på fjällen finns inte många löv kvar på träden. Det såg ni i mina tidigare inlägg. Men på den här nivån sprakar det av färg och en del träd har fortfarande kvar alla sina gröna löv. Jag gick ut för att se hur långt hösten har kommit här på Frösön. Ganska långt visade det sig.

Mycket att njuta av om man gillar den här årstiden. Kanske är följande bilder inte något som har med hösten att göra men rådjurskiden är ganska stora nu, ungefär som de normalt är på hösten. Den här fina familjen hittade jag i en trädgård precis i skogskanten. De hade full koll åt alla håll och kiden höll sig nära mamman. Men de hade inte bråttom iväg när de såg mig. Jag lyckades placera mig i en ställning (en något obekväm sådan) så att kameran kunde se motivet mellan växtlighet och andra grejer i trädgården. Men det var svårt att hålla kameran stilla. Ganska skapligt blev det ändå. Kul att få se mor och barn tillsammans så nära intill varandra. Lite underligt dock att det ser ut som om de fäller pälsen. Kanske tappar de sommarpälsen när en tjockare vinterpäls är på gång. Djur är bra på att anpassa sig. Hästar t ex får en tjockare päls om de går ute på vintern och säkert är det så för andra djur också. Det här är hörsägen från hästägare och inget jag har faktakollat.

Jag vet inte riktigt om jag ska skratta eller gråta åt alla hjälpmedel jag använder för tillfället. Men jag väljer att skratta eftersom jag inte kan något annat. Hjärnan blockerar ju, som ni vet, mycket av mina negativa känslor och det är nog bra i vissa fall. De här hjälpmedlen börjar kännas som vilka klädesplagg som helst och när jag går ut har jag på mig fotledsstödet för hälsenans skull och tensen på bröstryggen. Halstabletterna kan så klart inte räknas till kategorin klädesplagg men de har också blivit nödvändiga och en vana att alltid ha med för att luftvägarna inte ska sätta P för min promenadförmåga. Nu har jag även plockat fram det här ländryggsskyddet. Vad det egentligen heter vet jag inte. Jag fick det av en granne i Optand efter min första leveroperation. Det kändes som om levern skumpade omkring inne i buken och det var lite trist att behöva gå och hålla i den med handen när jag gick ut. Det var dessutom svårt när jag gick med två hundar. Jag fick tips om att vira bandage runt magen och det hjälpte men det blev ännu bättre när den snälla grannen kom och erbjöd mig den här grejen som han inte längre kunde använda. Maggördel kanske är ett bra ord men just nu gör den underverk för ländryggen.

Jag hade helt glömt bort den tills min svägerska besökte mig och hade besvär med sin ländrygg. Då plötsligt dök minnet av den här bra grejen fram och hon provade den. Den funkade alldeles utmärkt och nu, när min ländrygg inte riktigt vill det jag vill så provade jag också. Oj, vad bra den är och med den hårt spänd runt nedre delen av buken och ländryggen så kan jag gå mycket bättre. Inte alls samma smärta och stelhet. Jag vet att flera av er också har problem med ländryggen och jag kan verkligen rekommendera att prova det här stödet. När jag googlar för att få fram vad det heter så kommer alla möjliga förslag upp. Ryggstöd, ryggbälte, stödbälte, ländryggsskydd etc. Jag vet ju att det även funkar som leverhållare 😀 Hur bra det egentligen är att använda det för att kunna promenera vet jag inte. Kanske tar det längre tid för ryggen att komma tillbaka till ursprungsläget men då får det vara så. Jag är bara glad för att jag inte behöver bli stillasittande…igen. Fyra olika sorters hjälpmedel följer alltså med mig på promenaderna och det får mig att undra om det är likadant för er andra. Vi är ju många som har diverse krämpor och det kan inte bara vara jag som hittar lösningar.

För övrig så har remiss nu skickats till lungmottagningen och när jag frågade min läkare vad de kan hitta där som inte lungröntgen visade så finns det en del alternativ. En del jobbiga undersökningar kan det också bli tal om. Men det får jag ta när den dagen kommer och kanske kan jag äntligen då får svar.

Jag avslutade förra inlägget med att regnet plötsligt upphörde och att solen visade sig. Men den lilla stund det tog för mig att sätta på mig tensen och ytterkläderna var all tid som behövdes innan det blev helmulet igen. Jag gick ändå ut med förhoppningen att hinna gå åtminstone en liten runda. Jag hann inte ens komma utom synhåll från stugan innan jag kände de första dropparna. Jag vände tillbaka och ni ser ju i bilden att det var lika så bra. Jag placerade mig på värmedynan igen och kände mig ändå väldigt nöjd med de två tidigare dagarnas äventyr.

Igår vaknade vi till solsken och en vackert blå himmel. Vi hade lyckats boka de vädermässigt sämsta dagarna vid Fulufjället men både jag och min dotter konstaterade att det ändå hade varit en väldigt bra och mysig vistelse. Fjället var vackert även utan solsken. Vi packade ihop våra grejer, städade stugan och strax före 11.00 lämnade jag tillbaka nycklarna. Min dotter hade bokat buss från Särna och byte till tåg i Borlänge så efter knappt 25 minuters resa lämnade jag av henne vid busshållplatsen och for vidare mot Frösön.

Min rygg mådde inte alls bra och jag kom på att det faktiskt finns inbyggda värmedynor i sätena. Värmen kändes bara i ryggen eftersom jag sitter på en specialdyna och faktiskt så gjorde den värmen stor skillnad. Att jag inte har kommit på det förut. Men värmen stängdes av efter ca en timme så jag fick göra uppehåll ibland. Vid sådana uppehåll passade jag på att stanna och röra lite på mig. Strax utanför Lillhärdal kunde jag stanna vid den här lilla sjön. En härlig höststämning och jag stod där ett tag och njöt…och fotade.

Jag satte mig i bilen igen, slog på värmen i sätet och for vidare. När jag närmade mig Sveg kom jag plötsligt på den goda idén att åka vägen förbi Vemdalen i stället för den vanliga genom Ytterhogdal. Mellan Vemdalen och Klövsjö ligger Storhogna, ett fjällområde där man lätt kommer upp en bit utan att behöva gå brant uppför. Ländryggen skulle protestera, det visste jag, och min fot skulle inte heller bli jätteglad. Men i vissa lägen kan jag helt enkelt inte motstå en frestelse och jag kände att jag bara måste passa på att få en liten solskensrunda i fjällmiljö. Inne på OK:s toalett utförde jag inte bara det självklara ärendet utan jag monterade även tensens plattor på bröstryggen för att inte den delen av ryggen skulle bli ett problem. Det dök upp fler och fler moln när jag närmade mig Vemdalen men vid Storhogna var det ändå ganska glest mellan molnen och jag fick den härliga solskensrunda jag ville ha. Jag parkerade vid Högfjällshotellet, bytte till stövlar och började gå.

Det såg inte ut som om stövlarna skulle vara nödvändiga för så långt jag kunde se var det spångat. Men vissa partier var blöta och leriga så jag var glad att jag hade bra skodon.

En titt tillbaka. Det här kallar jag perfekt lutning men kanske är leden lite väl tillrättalagd. Men jag var inte ett dugg missnöjd med det utan det här var helt perfekt för min status just då.

Nästan alla löv hade blåst bort från fjällbjörkarna. Men färger fanns det gott om ändå.

Vid den här stenen vände leden i en nästan 90-gradig vinkel och en cykelled korsade vandringsleden.

Det var fortfarande delvis spångat men inte hela tiden. Den perfekta lutningen fortsatte.

När jag kom upp till krönet kunde jag se bort mot Vemdalsskalet.

Jag önskade att jag hade haft en kropp som inte protesterade och som lät mig gå mycket längre för jag njöt verkligen. Men jag hade gjort slut på en hel del av kroppens förmågor under de fantastiska vandringarna i Fulufjällets nationalpark så jag fick nöja mig med den här längden på promenad. Jag var klok nog att vända här.

De flesta färgerna fanns på marken och det var ju lite synd att träden hade hunnit bli så kala.

Men här och där kunde jag skymta en rönn eller en asp som fortfarande var fint höstfärgade.

Jag satte mig en stund på en bänk och tittade ner mot dalen och Högfjällshotellet. Jag valde en lite kortare och rakare led ner från fjället och det var bra, för sista biten var ganska jobbig. Men vilken härlig upplevelse jag fick.

Nu har jag ingenting mer jag ska iväg på det här året så jag kan utsätta kroppen för en del strapatser och en del press utan att vara orolig för att inte orka med kommande trevligheter. Det känns som en frihet att kunna tänka så. Det går till en viss gräns så jag ska ändå försöka vara lite återhållsam.
När jag kom hem var jag så klart nyfiken på om mina trattkantareller hade torkat helt och det hade de. Två stora glasburkar med ny torkad svamp står nu i sällskap med en annan stor glasburk med det som är kvar från förra året. Gott att ha till lite av varje.

I förra inlägget glömde jag helt bort att skriva att Njupeskärsfallet är Sveriges högsta fall. Men som med så mycket annat så beror det helt på hur man räknar.

Så här står det på https://www.sverigesnationalparker.se om Njupeskärsfallet. Njupeskär är 93 meter högt varav 70 meter fritt fall, men gör det Njupeskär till Sveriges högsta vattenfall? När man räknar höjden på ett vattenfall tar man även med forsar och mindre fall i direkt anslutning till själva huvudfallet – och då är Njupeskär faktiskt inte högst i Sverige. 

Men såvitt jag förstår så är det i alla fall Sveriges högsta fritt fallande vattenfall. Igår gav vi oss upp i Fulufjällets nationalpark igen och den här gången kom vi upp på högre höjder.

Den här rundan började längs samma led som den till fallet men vid Njupeskärsstugan vände vi upp mot fjället i stället. Det här var den sträcka som tog mest på krafterna men det var samtidigt en väldigt välordnad led. Förutom att jag inte gillar när det är iordninggjorda och ganska höga trappsteg. Men det gick mestadels bra att gå på sidan och det var mindre slitsamt för knän och höfter. Vi började gå strax efter tre på eftermiddagen eftersom det enligt prognoserna skulle vara uppehåll en stund då. Det var väldigt skönt att det stämde så bra som det gjorde för i den här lutningen ville vi inte ha regnjackorna på oss. Det var lite för varmt för det. Nu blev det helt perfekt och som ni ser kunde vi även glädja oss åt en helt ok sikt. Ingen tjock dimma där vi höll till.

Njupeskärsfallet både hörde och såg vi även den här dagen.

Det blev betydlig lättare att gå efter den branta lutningen och skylten bekräftade att vi var på rätt väg. Regnet tog fart igen men nu gjorde det inget att regnjackorna behövdes. Mitt enda lilla problem var att jag måste skydda min kamera och den fick också husera under regnjackan. När den kom fram försökte jag hålla den något så när torr och linsen torkade jag av efter varje foto.

Ja, ni förstår ju att min dotter är fotograf när jag är med och hon tog några fina panoramabilder.

Lite sämre väder kan bjuda på en del dramatik och jag gillar när dimman ligger nära molnen och när de ibland får kontakt.

Det krävdes inte så mycket konditionsmässigt att gå här uppe på fjället men i stället var det lätt att halka i lera och på hala stenar. Jag var väldigt försiktig med hur jag satte fötterna och med jämna mellanrum sa min dotter att jag skulle vara försiktig eller att här är det halt. Vilken tur att hon inte alltid har sett mig ute på en del strapatser tidigare.

Efter ca en och en halv timme kom vi fram till Old Tjikko, en ganska ynklig gran som skyddas av ett staket. På ena sidan har en liten terass med bänkar byggts upp men det var inte så lockande att sitta där i regnet. Vi fick sällskap av ett holländskt par och de var lite frågande. Is this it? frågade mannen och jag vet inte om de tyckte att Old Tjikko verkligen var värd mödan att ta sig dit. Men de berättade att de var på rundresa under flera veckor i Sverige och att de gillade det. Den här upplevelsen kanske blir en kul anekdot från deras resa senare.

Även när det gäller världens äldsta träd kanske man kan hitta en del frågetecken. Är det verkligen världens äldsta träd om det är en klon? Jag hittade en del information på samma sida igen: https://www.sverigesnationalparker.se

Uppe på fjället finns en gran som varit med i hela 9565 år. Trädet, eller Old Tjikko som det kallas, upptäcktes när forskare undersökte trädgränsen på fjället. Granen är en klon och den största stammen som sticker upp idag är några hundra år gammal. Granar kan föröka sig genom att slå nya rötter från grenarna. Det är så Old Tjikko har överlevt så länge. Under varmare perioder har granen stått mer upprätt som ett träd. När det varit kallare har granen levt som en buske som kan klara vintern skyddad under snön.I februari 2023 knäcktes cirka en meter av Old tjikkos topp av under en vinterstorm. Toppen försvann och återfanns först månader senare i augusti 2023. Grantoppen finns nu att beskåda på Naturum Fulufjället.

Old Tjikko är döpt efter en av forskarnas hundar, en siberian husky som heter Tjikko. Deras andra hund av samma ras har gett namn åt en annan gammal granklon på Sonfjället. Den granen heter Old Rasmus och hundens namn är Rasmus. Så nu fick ni lite värdelöst vetande som kanske ändå är lite kul info.

Ca 16.40 gick vi vidare och vi ville inte gå samma väg tillbaka. Det blev i stället en längre slinga där vi så småningom skulle korsa Njupeskärsfallet innan det började falla. Solen gick ner ca 19.00 men vi beräknade att vi borde hinna gott och väl.

Holländarna är bara en liten bit före oss här men de stannade nog inte så ofta för snart var de försvunna.

Både stövlar och regnkläder kom väldigt väl till pass.

Leden såg ut som fjälleder brukar göra men vissa partier var inte roliga att gå på. Här gäller det att vara försiktig med hur man sätter fötterna. Vi skulle fortsätta en bit mot Rörsjöstugorna och som ni förstår gick det inte särskilt fort.

Äntligen kom vi till bron över fallet, eller bäcken som leder till fallet, och på andra sidan såg det lite bättre ut.

Jag visste inte att min dotter filmade mig när jag letade mig fram till vattnet. Men det passar ju bra att lägga in den filmen här.

Jag placerade rumpan i vegetationen och tog fram kameran.

Det här är fotot jag tog.

Vi gick vidare och på många platser såg vi dessa varningsskyltar om att det var brant och att man ska vara försiktig.

Från leden såg vi översta delen av fallet. Jag skulle gärna ha gått några steg till men min dotter var så bestämd med att jag inte fick det. Hon ställde sig och tog ett tag om min ryggsäck och jag ville ju inte göra henne nervös. Jag var faktiskt ganska nöjd med att hålla mig på lite avstånd.

Det finns ju en zoom på kameran.

Hittills kändes kroppen helt ok men jag började känna av ryggen lite och jag var glad för att jag hade fotledsstödet på mig.

Det kändes väldigt bra när leden vände neråt och vi förstod att vi skulle hinna ner i god tid innan skymningen. Att regnet tog en paus igen var väldigt skönt.

Trots regnet var det en härlig vandring och jag är så glad för att vi hann med de två mål jag hade satt upp. I dag har jag varit nöjd med att sitta på värmedynan men plötsligt slutade det regna och nu skiner solen. Jag måste nog gå ut en liten runda bara här i närheten av vår stuga. Rätt som det är kommer regnet igen och jag vill inte missa den här lilla pausen.

Visst låter det bra? Oxytocin, det sk må-bra-hormonet som frigörs bl a vid beröring och det går bra med närhet till både människor och djur. Det finns många bra effekter av detta hormon men jag gillar att det just får mig att må bra. Men det kanske mest för tankarna till närheten mellan mor, barn och amning. Jag har tankat oxytocin genom kramar med mina tre barn och gosande med kattbröderna i Örebro. Några hundar har gett mig korta stunder med hormonutsöndring också så det är inte underligt att jag mår bra nu. Det gör jag i och för sig för det mesta så egentligen vet jag inte hur stor effekt oxytocin har på mig. Men jag gillar tanken.

Jag lämnade min son och for från Uppsala mot Örebro, där mina två döttrar och en svärson bor. Exakt 17.45 var jag hos min äldsta dotter där jag stannade ca en timme och fyllde på med flera kramar och te innan jag åkte vidare. Hennes jourhemskatter ville inte dela med sig av några lyckohormoner men jag kom tillräckligt nära den ena för att kunna ta ett mobilfoto. Enligt min dotter är han van vid att en sådan mojäng placeras framför honom. Han och hans kompis (eller bror) ska inom kort flytta till sitt permanenta hem och förhoppningsvis blir de lika trygga med sin nya familj som de är med min dotter nu.

Kattbröderna Pixel och Grixis, som bor hos min yngsta dotter och hennes man, var mer givmilda med gosande och oxytocin. Jag fick även mänskliga kramar så där fyllde jag på med mycket lycka. Jag fick även en kisse, eller två eller så turades de om, som sällskap när jag sov. Jag kan skilja på dem om jag ser svansarna men det var inte dagsljus när jag var där så det var svårt både att se ordentligt och att få bra bilder med mobilen.

På måndagsmorgonen kom jag och dottern iväg strax efter åtta och då hade vi drygt fem timmars resa framför oss. Incheckning på Fulufjällsgården startade 14.00 och vi ville gärna komma fram till dess och hinna ut en stund innan det mörknade. Både tisdagen och onsdagen skulle det nämligen regna så vi ville passa på när det var uppehåll och det var det den dag vi kom hit. Ganska exakt 15.00 hade vi hunnit checka in i vår stuga, bytt om och kört den korta biten till nationalparkens parkering. Vi nöjde oss med att gå till Njupeskärsfallet den här dagen och jag är glad för att vi gjorde det innan regnet kom igång nästa dag. Det var nu naturlyckan satte in.

Jag visste att det skulle finnas lavskrikor här men tänkte inte så mycket på det. Men plötsligt irrade en hel familj lavskrikor omkring en bit framför oss. Jag var inte helt säker på att det var just sådana men ett par vi mötte precis där sa att visst är det lavskrikor. Kul, men jag önskar att jag hade lyckats komma lite närmare och fått bättre foton. Men jag får nöja mig med de bilder som i alla fall visar att det är lavskrikor.

Min dotter vill vara anonym men har inget emot att vara med i bilderna om jag blurrar hennes huvud. Först tog jag bort huvudet helt i den här bilden men det såg så otäckt ut att det fick bli ett blått blurr i stället. Om hon står vänd från mig går det bra utan att blurra.

Ibland hamnade jag också i bilderna.

Jag filmade några gånger men i överföringen till datorn lyckades jag på förlora dem. Vilken tur då att min dotter delade med sig av sina filmer. Här är två av hennes små snuttar.

På tillbakavägen såg jag ett märkligt träd. Jag måste ha missat trädet med två händer när vi gick mot fallet.

Tack till er som orkade hänga med genom hela inlägget. I dag regnar det och emellanåt ganska rejält så vi har valt att inte gå ut förrän på eftermiddagen, dvs snart. Vi får väl se om vi tar oss upp till Old Tjikko, som är det mål vi har tänkt oss idag.

Jag sa till min son att det hade varit en trevlig helg och då sa han att jag inte hade varit där en hel helg. Vi räknade ut att det blev 28 timmar och det är i alla fall mer än ett dygn. Dessutom hann vi med utflykter både på lördagen och söndagen. Jag kom alltså till Uppsala vid 11-tiden på lördagen och efter lunch gav vi oss av till den skog där vi hittade så många trattkantareller för tre år sedan. Vi har varit där en gång till efter den gången men varken då eller nu hittade vi det vi letade efter. Men det var ändå en väldigt skön skogspromenad. När jag ser den här bilden tänker jag på en Bellmanhistoria där någon tittade upp mot himlen och ropade ”allt som kommer från himmlen är gott”. Jag tror att det var en präst som sa så. Jag berättar inte vad det var som kom från himmlen men gott var det inte.

Vi blev väldigt glada när vi hittade först en stor kantarell och lite senare en lika stor till. Mina fingrar ser också gigantiska ut så ni får tro vad ni vill om storleken på kantarellerna. Vi hittade några mycket mindre kantareller också och en enda trattis. Några taggsvampar och en fin liten röksvamp kom också med hem till min son. Till middag den dagen blev det en väldigt god svamppasta och så var den svampen slut.

Jag föreslog att vi skulle åka till Uppsala högar, eller Kungshögarna som det står på skyltarna, dagen därpå och det nappade min son på. Det finns en hel del stigar att välja mellan där och vi fick ännu en fin upplevelse.

Undrar vad det är för hundar och vad de gör. Om de är till salu så är det förmodligen någon slags tillverkade figurer.

Högarna påminner mig en liten aning om de böljande kullarna i Wales eller Skottland. Men i miniformat.

Gamla Uppsala kyrka ligger precis vid högarna.

Skyltar bad oss att inte gå upp på högarna eftersom de slits hårt av för många besökare. Vi lydde snällt och följde de gångvägar som gick bredvid och mellan högarna i stället. Långt därborta syns siluetterna av slottet och domkyrkan.

Jag zoomade in lite.

När vi hade passerat alla högar kom vi bort till en annan höjd och där kunde vi gå upp. Vad det här är för något kan den som är intresserad läsa om i nästa bild. Min son var säker på att han hade sett ett stort blått konstverk här tidigare men det såg vi inte till alls.

Vi gick upp i den här träställningen för att se om utsikten blev bättre.

En liten aning bättre kanske och förutom de här vyerna såg vi även här slottet och domkyrkan på håll.

Vi fortsatte vår promenad och även tallar får höstfärgade barr som faller till marken.

Jag skulle ha gissat att det här var ett litet konstverk men vissa verkar tro att det är en skräpkorg. Jag kan inte tänka mig att det var meningen att bajspåsar skulle lämnas där.

Plötsligt dök det blå konstverket upp, det som vi hade spanat efter tidigare. Det är placerat på en annan kulle och det var ju bra att vi gick så pass långt att vi hittade det. Även här kan den hugade läsa om vad det är för något i bilden som kommer längre ner.

Min son gjorde ett försök att efterlikna konstverket. Tycker ni att han lyckades?

Jag håller mig till att vara mig själv och här har vi kommit tillbaka till högarna.

Min son bjöd på en väldigt god gryta med allt möjligt mumsigt i till lunch eftersom jag inte ville komma iväg alltför sent. Jag skulle ju vidare till Örebro och tyckte att det skulla vara smidigt att bara ha några mackor med mig i bilen då. Men jag var inte riktigt reda att lämna Uppsala redan efter lunch så vi gav oss ut på ännu en promenad. Både dagen innan, i skogen, och vid högarna hade vi passat på att registrera några stolpar och vi fortsatte att leta upp stolpar den här promenaden. Vi såg ut en lagom liten runda och hamnade vid slottet. Från högarna var det lite för långt fotoavstånd och här kom jag lite för nära.

Vi fick se en fin vy över delar av stan därifrån.

Domkyrkan på lite närmare håll än tidigare i inlägget.

Och en bit av slottet på ett mer lagom håll.

Vi hamnar nästan alltid vid Fyrisån när vi ger oss ut i Uppsala.

Vi tog en kopp kaffe när vi kom tillbaka och sedan tyckte jag att det kändes lagom att åka vidare. Men det berättar jag mer om i nästa inlägg.