Det är inte jag som ska förvandlas, om nu någon trodde det, utan det är renoveringen som påbörjas nästa vecka. Jag och mina grannar är glada över att vårt hus är först ut och det kommer att ta fem år innan alla hus har fått nya tak, nya fönster och ny färg. Den här veckan har byggställningar monterats runt hela huset, växtlighet nära huset tagits bort och så här ska det se ut ca fem veckor framåt med början på måndag. Eller inte riktigt så här för färgen ska ju förändras under den tiden. Fyra olika nyanser ska det bli och det här huset ska få en ljusgrön färgskala. Jag tror att det blir fint.

Huset som skymtar längst bort i bilden kommer att få en ljusgul ton. Det blir nog också fint men jag gillar den gröna färgen mer. Fyra containrar har ställts ut och jag gissar att det gamla takteglet ska hamna där.

Här står de nya takpannorna och väntar. Det ska bli spännande att följa det här projektet. Lite störande blir det också men det får man stå ut med.

Eftersom jag har märkt att foten inte blir sämre av någon promenad då och då så gav jag mig ut på en sådan i morse. Jag kände hur glad jag blev direkt utanför dörren. Jag har varit duktig så länge med att vila foten och jag har nästan glömt hur viktiga mina promenader är för att jag ska må riktigt bra. Jag har gjort mitt bästa för att det ska vara mjukt och skönt för hälen och att klippa hål i specialsulan var en verkligt bra idé. Jag såg en snäcka som hade klättrat upp i en utblommad växt och kanske hade den somnat där. Den verkar ha satt sig fast där och gått in i sitt hus.

Av de blommor som fortfarande lever och frodas verkar de gula vara mest populära för humlor och blomflugor. Det var i alla fall bara i de blommorna jag såg att det var någon aktivitet.

En del av det jag har saknat när jag har hållit mig i stillhet är att träffa vovvar och deras hussar och mattar. De korta stunderna av interaktion är oftast väldigt trevliga och så blev det även den här morgonen. Jag mötte en labrador och han och hans husse var på besök från Holland. En pratstund medan jag gosade med vovven gav lite extra glädje och det är alltid trevligt att träffa någon som gillar mina hemtrakter. De skulle vidare till Norge och där kommer de till ännu vackrare fjälltrakter. På de här smala stigarna blir det alltid naturligt att säga något när man möts. Det kan ibland bara bli ett hej och ett tack till den som går åt sidan men om en hund visar att den vill hälsa och jag får ok från ägaren så blir det lite mer prat. Jättetrevligt. Vi fortsatte åt varsitt håll och vovven och hans husse vandrade vidare mot vyerna av fjällen.

Jag har säkert nämnt förut att det är väldigt ovanligt med ekar här. Men det finns ett fåtal och en av dem har jag sett hos bloggvännen Anita i Fisksjön. I morse passerade jag en stor ek så helt klart kan de trivas även här på Frösön. Små ekollon var på gång och det måste väl betyda att den mår bra här. Men även den här står i en trädgård så kanske behöver de vårdas lite extra om de ska klara sig.

I samma trädgård finns även den här tallen som jag gissar är en contortatall. Helt säker är jag inte men jag tror att det är en sådan.

Det blev inte en lång promenad men en väldigt skön sådan. När jag tänker tillbaka så inser jag att min fot har gett mig problem ända sedan januari 2023. Först var det den rejäla stukningen där även hälsenan fick sig en smäll. Det tog lång tid att bli av med de problemen och särskilt hälsenan ville gärna plåga mig i mer än ett halvår. Så länge kunde jag ju inte hålla mig stilla och det var nog därför det tog ännu längre tid än det kanske skulle ha gjort om jag hade varit mer försiktig. När foten kändes bättre, inte helt bra för det hann den aldrig bli, dök hälsporren upp. Kanske en följd av att jag var oförsiktig. Jag har verkligen gjort allt jag kunde för att bli av med den. I nästan nio månader har jag vilat foten och gjort de rörelser varje dag som ska påskynda tillfrisknandet. Det har inte hjälpt. I alla fall så tror jag inte det.

Jag hade redan tidigt i år bestämt mig för att jag skulle upp och vandra i Stora sjöfallets nationalpark och då skulle jag strunta i fotproblemen. Så kan man göra för hälsporre gör mest ont på morgonen eller om man vaknar och går upp en stund på natten. Då gör det så ont att det är svårt att stödja på foten. Märkligt nog blir det stor skillnad efter att man har kommit igång och fått fart på blodcirulationen. Därför har det inte gjort alltför ont att gå och jag har ju dessutom bäddat in foten och har bra skor och sulor. Men konsekvenserna kan komma senare och det är därför jag har varit noga med att inte överanstränga foten. Men nu, när det verkar fungera bra att gå ut lite då och då, ska jag göra just det. Nu får det vara slut på innesittandet. Lite måttligt mycket promenerande måste det så klart bli men nu vill jag inte avstå längre. Det blir nog inte dagliga promenader men säkert flera gånger per vecka. Jag är hoppfull om att det ska gå bra.

Igår var det dags att säga hejdå till Fuchsia (det namn som kom upp automatiskt när jag skrev FCH, som regnumret började med, i mobilen). Jag styrde mot återvinningscentralen för att göra mig av med en del elskrot och sedan for jag till den biltvätt jag brukar besöka. Strax före halvnio på morgonen lämnade jag in nycklarna hos bilfirman och började min promenad in till centrum för att därifrån ta bussen hem. Jag kände ingen som helst saknad när jag lämnade Fuchsia där utan bara lättnad över att nu har jag gjort mig av med ännu något som kräver att jag tar ett ansvar. Ännu ett krav som försvann.

Det duggade lite redan när jag började gå men inte så mycket att jag ville ta fram paraplyet. Jag hade kunnat ta en buss nära bilfirman och sedan byta men jag ville gärna ta en liten promenad. Jag passerade ett bostadsområde med ganska stora grönområden mellan husen innan jag kom till det här utegymmet. Inte någon aktivitet där och inte blev jag sugen på att testa de olika stationerna.

En liten fågelunge, kanske en gråsparv men jag är osäker, satt helt stilla en bit bort.

Jag såg många blommor men gick förbi rallarrosorna, renfanorna och stormhattarna och hukade i stället vid de här knölklockorna.

Kanske är det för att jag gillar blått som jag valde att stanna till även vid de här cikoriorna.

Jag vandrade vidare i Björkbackaparken, eller Lövbergaparken. Det är svårt att veta var gränsen går eller om det är två namn på samma park. Det kan ju lätt bli så att det ord som befolkningen använder till slut blir det som gäller. Ungefär som för Frösöberget som egentligen heter Östberget. Eller Annersia som på kartan inte har det namnet. I den här parken finns i alla fall Café Björkbacka. Ett café som jag bara har besökt en enda gång och det var i slutet av 90-talet. Men det är säkert populärt och lekparken alldeles intill hjälper nog till för att lektrötta barn och föräldrar ska komma och köpa fika eller glass. Tennisbanor finns det lite längre bort och ännu en lekplats.

Där nere ligger Tennishallen som numera heter Storsjöhus Tennis Arena.

När jag närmade mig busstationen började det regna lite kraftigare och jag fick svårare att hantera kameran samtidigt som jag höll upp paraplyet. Men en bild för att visa vad som händer i stan den här helgen lyckades jag få till. Det ser ut som om stora scenen är väldigt nära men den brukar vara långt ner på Stortorget så det är förmodligen en synvilla. Hur som helst så är det fest i stan och Storsjöyran har många år på nacken. Jag håller mig borta från all trängsel, alla scener och framträdanden och stannar hemma i lugn och ro. Några gånger har jag och min man trängts där och faktiskt haft väldigt positiva upplevelser. Men det var då och nu låter jag de som är mer festbenägna och som klarar av ljudnivåer och trängsel ha kul där i stället. Även om jag inte vill vara med så är jag glad för att Östersund lockar så många festivalsugna personer och att det alltid blir väldigt lyckat. Inte minst krogstråket, som byggs upp varje år och där folk äter, träffas, lyssnar på och skrålar med i olika uppträdanden, är ett omtyckt inslag. Dit går man dessutom helt gratis ända fram tills själva Yran öppnar och den här delen av stan stängs för alla som inte har biljett.

Jag kom fram till rätt busshållplats exakt fyra minuter innan avgång och det kändes så bra att nu tillhöra de kollektivåkandes skara. Jag kan välja att åka när det är lugnt och under den här bussresan fick jag sällskap av som mest fem andra personer. När jag nästan var framme var det bara jag och chauffören kvar. Jag hade tidigare beställt hem ett busskort och laddat det med 20 resor. Det är inte bråttom att göra av med dem för jag har mer än två år på mig. Om det är jämförelsevis dyrt eller billigt vet jag inte men de här 20 resorna kostar mig 25,60 kr styck. Hade jag köpt en biljett i taget via appen så skulle de kosta 32 kr st. Ännu billigare blir det om några år då jag blir pensionär.

Jag tyckte att det kändes väldigt bra att nu ha blivit av med bilen och jag hoppas att det fortsätter så. Lite senare kom åskan på besök. Först som ett svagt muller långt borta men det blev mer och mer intensivt. Jag tänkte att jag skulle gå ut på balkongen och försöka fånga en blixt på bild men nästan genast kom en blixt och en öronbedövande smäll samtidigt och jag tyckte att jag kände en bränd lukt. Det var lite skrämmande så då övergav jag mina fotoambitioner och gick in. Men jag fotade i alla fall att en kraftig skur studsade mot ett tak nedanför min balkong.

Tidigare på dagen fick jag ett meddelande från min yngsta dotter där hon skrev att hon och hennes man var på väg till Östersund. De stannar bara några dagar och har fullt upp men kunde de få komma och fika hos mig dagen efter (idag alltså). Självklart ville jag träffa dem. Även om det inte blev mer än några timmar så är jag glad för att de klämmer in mig i allt annat de har för sig under en begränsad tid. Jag fick ju dessutom en hel vecka tillsammans med dottern för en månad sedan. Det blev några väldigt trevliga timmar och nu är problemet med pannkakssmeten löst. Den tog de med sig så nu slipper jag fundera över hur jag ska göra med den. De tog även med sig en dunk med spolarvätska så nu kommer den till användning också.

Nu har det börjat mullra ute igen och nyss kom det en rejäl skur. Det verkar som om det är så det ska vara de närmaste dagarna och det är nog bra för naturen även om kanske alla som besöker Storsjöyran hellre skulle ha uppehåll och kanske helst solsken. Men det finns ju regnkläder och jag har också stått där och varit en del av fokhavet som inte brydde sig mycket om regnet.

Det blev ett rejält väderomslag. Från omkring 30 grader under några veckor till mestadels under 20 grader de senaste dagarna. Jag är nog inte ensam om att tycka att det är skönt och här vädrar jag dygnet runt nu för att få ut värmen. Balkongdörren är fullt öppen hela nätterna och vad underbart det är att inte behöva ta hänsyn till om det regnar (jag är så glad för att jag har tak över balkongen nu). Även fönstren i båda sovrummen är öppna så länge det inte blåser så att det regnar in. Hur själva fönstren påverkas behöver jag inte tänka på eftersom de ska bytas ut snart.

Det har varnats för skyfallsliknande regn och väldigt stora regnmängder men de varningarna gäller inte här utan längre österut. Visserligen har det varit ett ihållande regn med varierande styrka nästan hela dagen, med undantag för några få timmar med uppehåll i morse, men jag tror att det har kunnat tas tillvara av naturen och nu är det i alla fall ingen riskt för skogsbränder längre. Även dagarna innan har det kommit några skurar så marken var nog inte helt kruttorr inför det här mer ihållande regnet. Därför kanske det inte bara rann undan utan ner i jorden.

Jag har inte särskilt mycket att berätta om så därför får det handla om min sista storhandling innan bilen lämnas tillbaka. I den butik jag oftast handlar i samlar de ihop varor som närmar sig utgångsdatum eller inte är så fina som de ska vara för att folk ska vilja köpa dem och en låda kostar 20 kr oavsett inehåll. De brukar vara mer eller mindra lockande men i lördags, när jag var där, hade de ovanligt fräscha produkter i diverse lådor. Jag försåg mig med en grönsakslåda med diverse godsaker i. När jag kom hem packade jag upp, vilade en stund och sedan satte jag igång med matlagningen.

Jag köpte även morötter så det blev ugnsrostade broccoli och morötter och jag halverade även tomaterna och lät dem följa med in i ugnen. En av gurkorna blev till tzatziki (jag hade en burk havrefraiche hemma) och för att måltiden skulle kännas mer komplett stekte jag oumph med smak av timjan och vitlök. Potatis kändes överflödigt så det här fick räcka. Mums vad gott det var. Jag åt det här till middag två dagar i rad men sedan frös jag in grönsakerna till en annan dag. Den tzatziki som blev kvar fick förgylla den goda sallad som jag gjorde av isbergssalladen, resten av tomaterna, den andra gurkan, majs, vegofetaost, olja, vinäger och salladskrydda.

Oj, vad jag har ätit mycket sallad och för att få lite omväxling kokade jag pasta och gjorde en pastasallad när hälften återstod. Nu återstår bara en gurka och den använder jag som smörgåspålägg tillsammans med vegosalami och vegoost. Det blev lite stressigt att hinna göra av med allt medan det var fräscht så jag ska nog inte köpa sådana lådor fler gånger. Om det inte är frysbart så klart men de ugnsrostade grönsakerna kommer inte att vara riktigt lika goda när jag tar fram dem ur frysen. Färskt är bäst helt enkelt.

Det händer inte så ofta att mina inlägg handlar om mat men ibland får jag för mig att visa något av allt jag äter. Jag fortsätter på samma tema och berättar om ett litet dilemma. Det är egentligen ingen stor sak och det är nog svårt för en ickevegan att riktigt förstå vilket dilemma det här är. Men om ni tänker att jag har valt att vara vegan av flera orsaker och en av orsakerna är att jag inte vill bidra till att animaliska produkter produceras. Hur andra väljer att göra har jag inga åsikter om men för mig spelar det roll hur jag själv bidrar, eller helst inte bidrar.

Jag beställer ibland varor från Matsmart och jag har alltid varit nöjd. Så även med den senaste beställningen men av någon anledning packades några gratisprodukter ner i min kartong. Jag gillar pannkaka och skulle gärna ta emot de här varorna om de var veganska. Men det är de inte. De innehåller äggpulver och jag suckade tungt när jag läste det på innehållsförteckningen. Det ska tillsättas mjölk och det är inget problem eftersom havredryck går lika bra. Men jag vill ändå inte ha den här smeten och dilemmat är vad jag ska göra nu. Jag vill inte äta de här pannkakorna men jag vill absolut inte slänga smeten. Det vore på något sätt ännu värre för då har ju äggen, och därigenom de stackars hönorna, helt i onödan gått igenom en process bara för att slängas.

Jag förstår om ni skakar på huvudena nu och undrar vad problemet egentligen är men JAG VILL VERKLIGEN INTE BIDRA TILL NÅGON ANIMALISK PRODUKTION och indirekt blir det precis det jag tvingas göra. Problemet hade kunnat lösas om Matsmart hade frågat, eller låtit mig kryssa i en ruta om att jag ville ha de här produkterna, men tyvärr skickades de bara med och det var säkert någon fin tanke bakom. Jag frågade den granne jag gjorde utflykten med för en vecka sedan om hon ville ha dem men hon äter inte gluten. Det här är inget jag vill kontakta någon annan granne för och fråga om de är intresserade för mina grannar tillhör alla den generation som helst lagar mat på traditionellt sätt och inte med äggpulver.

Utgångsdatum är en bit in i november så förmodligen låter jag flaskorna stå i kylen tills jag bestämmer mig för vad jag ska göra. Grannen föreslog att jag skulle låta dem stå i kylen tills utgångsdatumet är passerat och då slänga dem. Jag skrattade gott åt den lösningen och vi får väl se. Jag skrev ett mail till Matsmart där jag sa att jag var väldigt nöjd med alla leveranser men att jag ville berätta hur fel en välment gåva kan bli. Jag höll en väldigt trevlig ton och det var sant att jag bara ville påpeka att de kanske ska fråga kunderna innan de skickar med något gratis. Till svar fick jag en ursäkt och ett löfte om att de ska se över den här delen. Dessutom fick jag en återbetalning på 49 kr. Det var inte något jag hade räknat med och inte blev jag nöjd heller. Det var säkert också en fin tanke men jag vill inte ha betalt för att jag får gratisvaror jag inte vill stödja. Det löser ju inte mitt dilemma utan visar mer på hur lite de förstår om vad problemet är. Jag förstår att det är svårt att förstå sig på hur en vegan tänker och jag tror ändå att jag är mycket mer vidsynt än många andra veganer, dvs jag accepterar andras synsätt, övertygelser och åsikter och tänker inte att jag är den som har rätt och andra fel. Jag vill bara att mitt val respekteras precis som jag respekterar andra personers val.

Hahaha, ja ni märker att jag gick igång ordentligt och det var inte riktigt meningen. Men som jag brukar göra när fingrarna samarbetar med tankarna så låter jag det vara. Jag är inte helt obeveklig när det gäller animaliska produkter men de varor jag kan handla till ickeveganska gäster är något jag själv väljer att handla och jag smakar aldrig på dem. Blir det något kvar måste den person varan inhandlades till ta med sig resterna härifrån när de åker. Till jul köper jag t ex både ägg och en liten julskinka för att de produkterna är viktiga för mina barn, särskilt min äldsta dotter. Men hon tar alltid med sig det som eventuellt blir kvar när hon åker hem igen. Det känns inte helt bra men det är ett val jag har gjort.

Egentligen borde rubriken ha något med mat att göra men nu blev det i stället att brandrisken är obefintlig för tillfället. Efter regn blir det ibland en regnbåge och en liten regnbågsstump syntes här utanför i förrgår. Så nu stämmer i alla fall början och slutet på inlägget med rubriken.

För några dagar sedan pratade jag en stund med en av mina grannar och naturligtvis berörde vi den värmebölja vi är inne i. Min granne sa att hon saknade trädgården hon hade i Optand för där kunde hon alltid hitta skön skugga. Jag visste att hon hade bott i Optand och att vi hade det gemensamt så jag föreslog att vi skulle åka dit någon dag senare när förhoppningsvis hettan hade övergått i svalare temperatur. Men värmen ger inte med sig. Nu har vi t o m hamnat i toppskiktet bland de städer som har haft flest soltimmar och det är inte vanligt. Vi bestämde ändå igår att vi skulle göra den här lilla nostalgiresan idag och i morse, vid halvåttatiden, gav vi oss iväg.

För att få en rundresa och inte behöva åka fram och tillbaka samma väg så for vi över Vallsundsbron och fortsatte mot Marieby. Där kan man se rätt över sjön till Optand. Jag frågade om vi skulle chansa på att det fanns några blommande brunkullor kvar och det ville min granne gärna. Hädanefter kallar jag henne M. Tyvärr hade brunkullorna vissnat men vi såg massor av andra orkidéer, mest nycklar av olika slag. En fjäril slog sig ner i en av dem men flög snabbt vidare igen.

Vi for vidare och när vi såg att Brunfloviken låg alldeles blank och stilla så bestämde vi oss för att ta oss ner mot sjön. När vi åkte runt slutet på viken kom vi till Brunflo och vi svängde ner mot en liten hamn. Det var en fantastisk morgon och än så länge så var temperaturen behaglig.

Här kunde vi se tillbaka mot platser vi redan hade passerat.

Helt perfekt blev det när vi såg den här gungan. Jag gick genast tillbaka till bilen och hämtade det fika jag hade tagit med mig. Här satt vi sedan ganska länge och bara njöt…och pratade så klart. Ni kanske känner igen er för jag har varit här förut när jag letade efter stolpar.

Stenarnas spegelbilder ser ut att vara delar av stenarna och jag kan nästan tycka att det ser ut som om de svävar mot en blå bakgrund.

Under våra samtal framkom det att M:s man är begravd i minneslunden vid Brunflo kyrka så jag frågade om vi skulle åka dit en stund. Så blev det och vi parkerade vid kyrkan och kastalen.

Vi promenerade bort mot kyrkogården och då fick vi se Birger, en av alla varianter av honom, utanför församlingsgården.

Jag har promenerat i de här trakterna otaliga gånger men jag har aldrig gått in på kyrkogården. Kanske för att jag alltid hade hundar med mig. De kanske får följa med in men jag är inte säker. Men vi mötte faktiskt en man med en labrador och den tittade så förväntansfullt på oss så jag kunde inte låta bli att fråga om det var ok att hälsa. Ingen är nog förvånad över att jag gjorde så och som belöning fick jag rejält med vovvegos.

Jag upptäckte att det här är en väldigt lummig, vacker, mysig och stämningsfull kyrkogård med massor av vackra planteringar och olika avdelningar. Jag kan självklart inte visa alla vackra blommor här men jag tycker att den här stubben blev fin när de tog vara på den och gjorde den till en blomkruka.

I askgravlunden var det väldigt fint ordnat där plaketterna med namn var fastsatta på stenar som låg runt en plantering. Det fanns flera liknande arrangemang.

Minneslunden var här, runt den lilla vattesamlingen. Vid sidan om fanns även en stensatt fontän och bänkar men jag fastnade för den här vackra viloplatsen. Jag hade kunnat skicka en hälsning till min man när vi var här men även om det sägs att man kan besöka vilken minneslund som helst för att göra det så känner jag inte att det fungerar för mig. Jag måste antingen vara hemma eller på rätt kyrkogård för att det ska ge mig något.

Kyrkan var öppen för besökare så vi tittade in där en stund. Nu hade det börjat bli väldigt varmt och svalkan inne i kyrkan var såå skön.

En fin kyrka men lite för mycket guld för min smak.

Kastalen däremot lockade mig. Jag frågade M om hon ville följa med upp men hon höll sig helst nere på marken. Jag ville inte missa chansen så jag tog en halstablett och började klättra uppför trätrapporna. Det var ca 80 trappsteg. Jag kan ha missat något så helt säker är jag inte.

Kastalen är den enda bevarade i Norrland och räknas till Jämtlands äldsta medeltida byggnadsverk. I Norden började man uppföra kastaler, vakt- och försvarsbyggnader av sten under 1100-talet. I dag tjänstgör Brunflo kastal som klocktorn./ Naturkartan.se

Jag har varit uppe i kastalen en gång tidigare, när jag var i tonåren. Jag minns inte så mycket av det besöket så det var trevligt att komma upp dit och se klockorna och utsikten.

Där nere väntade M och enligt henne var det fantastiskt skönt i skuggan och med en fläktande vind.

Det brukar vara läskigare att gå nerför än uppför och så var det även här. Jag höll mig hårt i ledstängerna och var försiktig.

Det var bra att vi hade ordentligt med vätska med oss för det började behövas. Nästa anhalt var Optand och vi skulle börja med att åka förbi det hus M flyttade från för nio år sedan. Ja, vi bodde i Optand samtidigt men inte tillräckligt nära för att vi skulle känna igen varandra från den tiden. Hon bodde ovanför vägen och jag nere vid sjön. När vi kom fram såg M att hennes dåvarande granne satt ute så då svängde vi först in på hans uppfart. Det blev väldigt lyckat och de, och även till viss del jag, fick en trevlig pratstund. Han ville bjuda oss på kaffe men det hade vi ju redan druckit. Det var kul att han efter en stund förstod att jag hade bott i Nilssons hus, granne med Karlsson. Jag hette Nilsson som ogift och det är alltid kul att träffa folk som känner till ens rötter. Vi gick från hans trädgård till det hus M hade lämnat och hon konstaterade att en del hade vuxit rejält och att annat behövde göras. Så är det väl alltid när man besöker tidigare platser man har bott på.

Nu var det dags för sista stoppet och vi for över vägen och järnvägen och parkerade där vägen ner till mitt barndomsparadis, och senare även vuxenparadis, började. Vi gick bara så långt som behövdes för att vi skulle kunna se huset och jag fick en smärre chock. När vi bodde här var det väldigt hårda regler på vad som gällde för bygglov. Det fanns inte en chans att granntomten skulle få bebyggas och det fanns även många andra restriktioner. Nu hade ett mastodontbygge satts igång alldeles bredvid det hus som en gång var mitt. Det hus som mina farföräldrar byggde på 1930-talet. Det avskilda läget och den frihet det innebar att inte behöva bry sig om nära grannar var nu helt borta. De har ju full insyn över altanen, tomten och in genom vardagsrumsfönstret. Jag är så otroligt lättad över att jag inte behöver bo där längre. Samtidig undrar jag vad det trevliga par som köpte huset tycker om det här. Det har byggts på andra håll också så uppenbarligen är reglerna helt annorlunda nu. Optand kanske snart är en ny stadsdel i Östersund. Nu går jag händelserna i förväg men det är lätt att göra när man är lite upprörd. Förmodligen finns det många som gärna bor tätt inpå varandra för att få bo nära vattnet.

Vi var både trötta och varma när vi återigen satt i bilen och for hemåt. Efter en stund frågar M om jag gillar kikärtsgryta och det gör jag ju så jag sa ja. Då ska vi äta lunch Hos Andreas (en restaurang på Frösön) sa M och jag ska bjuda dig. Jag protesterade först och sa att det behövde hon inte alls göra men M var bestämd så jag gav med mig. Och det gjorde jag ju gärna.

När vi kom dit försäkrade jag mig om att grytan var vegansk och sedan tog vi för oss av massor av gott på buffébordet. Det smakade väldigt bra och jag lyxar inte till det med restaurangbesök särskilt ofta. En trevlig avslutning på en trevlig morgon och förmiddag. Jag har fått tillåtelse att ha med bilder på M och jag har berättat att det är i min blogg de hamnar.

Nu sitter jag här och stänger ute värmen. Det är ändå 26 grader inomhus och det lär inte bli bättre de närmaste dagarna. Alla jag har kontakt med tycker att det ska bli skönt med svalare väder och förhoppningsvis lite regn till helgen. Vi är inte vana vid långa värmeböljor i de här trakterna och nu räcker det. Men det är ju ändå kul att vi hamnar så långt upp i sollistan för en gångs skull.

Det är så jag redan tänker tillbaka på den dag jag och min son fick igår. Jag kan inte påstå att det gick smärtfritt och det tar nog ett tag innan jag ger mig ut och rör på mig igen men vad gör det när upplevelsen kompenserar för alla konsekvenser.

Min son kom i lördags eftermiddag och som så ofta förr ville han promenera hit från stationen. Den väg han valde går längs sjön nästan hela tiden och han passade på att ta ett rejält dopp ungefär halvvägs. Det blev även ett kvällsdopp här nedanför min lägenhet senare. Jag är numera en riktig badkruka som inte ser någon mening med att gå iväg för att bada bara för badandet skull. Det var skillnad när vi i Optand tillbringade de soliga dagarna på bryggan och badade när vi blev varma. Men det var fint att kunna erbjuda min son närheten till sköna bad när han kom.

Dagen efter, på söndagen, åkte vi alltså till Gräftåvallen, en fjällanläggning där jag har varit några gånger tidigare och vandrat. Första gången tog jag mig upp på Östfjällets topp och vägen dit gick upp och ner för flera toppar och dalar. Andra gången följde jag ungefär samma led som jag och min son gick på igår. Båda gångerna njöt jag men den här gången gjorde vädret att det blev en skönare upplevelse. Inga renar dock och kanske höll de sig undan sol och värme. Det var ca 27 grader ute och det är normalt sett för mycket även för mig. Men med en skönt fläktande vind blev det väldigt bra. Vi startade vid fjällanläggningen och gick uppför backen vid liften.

Det var en hel del uppför första delen men jag visste att det skulle plana ut och bli en lätt vandring när vi nådde upp på den här höjden i bilden nedan. Med halstabletter för att hjälpa luftvägarna, tensen på bröstryggen och diverse andra stödjande skydd runt vänster knä och på foten på samma ben tyckte jag att jag hade gjort det jag kunde för att vandringen skulle funka. Och det gjorde den. Jag var noga med att sätta ner foten på rätt sätt så att benet skulle hålla. Ja hej och hå vad mycket det är som kan ställa till det lite. Men jag lät inte de här sakerna ta över utan jag gick i min takt och vi stannade med jämna mellanrum och bara tog in upplevelsen och njöt av att vara där vi var.

Vi såg tre renar strax innan vi kom fram men tyvärr hann jag inte fota dem. Alla de renar jag såg förra gången, då vädret förmodligen gav dem bättre förutsättningar att vistas uppe på kalfjället, höll sig nog i skuggigare områden. Men det finns ju andra djur och den här lilla krabaten låg alldeles stilla på stigen och försökte nog vara så stilla att vi inte skulle se den. Men det var ett misslyckat försök och min son lyckades precis se den innan han av misstag skulle ha trampat på den. Jag hoppas att den tog sig till ett bättre område med både grönska och kanske lite vatten.

Det var mestadels torrt på leden men ibland blev det lite blött och en liten bit var spångad.

Vi var inte ensamma på fjället, även om vi inte såg många andra där. Men om ni tittar lite extra noga till höger i bilden så ser ni att vi där hade mött ett annat sällskap.

Det blev en hel del små njutarstunder och njöt gjorde vi.

Min son var ofta en bit framför mig och det är ju inte så dumt att träna balans, och kanske även styrka, i väntan på mamma. Jag skulle inte ens våga testa att göra den rörelsen just nu men kanske när kroppen har återhämtat sig. Förmodligen ramlar jag ihop i en hög då så det är nog bäst att låta bli.

Jag travade som sagt på i min egen takt men ibland började jag gå innan min son hade rest sig upp och det här måste vara ett sådant tillfälle.

Ännu en fin plats att stanna till en stund på.

När vi hade kommit så här långt såg vi inga andra vandrare men två löpare kom springande, först åt det håll vi kom ifrån och sedan kom de tillbaka och sprang åt motsatt håll. Det var säkert två väldigt vältränade personer som sprang mellan Bydalen och Gräftåvallen. Jag har för mig att det blir drygt tre mil fram och tillbaka. En härlig miljö för löpträning och det är säkert ingen match för alla som brukar motionera lite längre sträckor på det sättet.

Vi valde att vika av från den led vi hade tänkt följa och gå ner till Tväråns rastskydd, en liten stuga som ni kan se till vänster i bilden.

Hit gick jag sist jag var här också men då valde jag att gå in i den lilla stugan och äta min matsäck eftersom det blåste kallt.

Den här gången gick vi förbi rastskyddet och stannade en stund lite närmare den bäck som rann längst ner i dalen.

Det blev perfekt för att inta vår lunch som bestod av mackor och vätskepåfyllning. Och ni behöver inte undra var chokladbollarna var för de kommer senare.

Vi var båda väl insmorda med hög solskyddsfaktor så även om det kändes som om solen brände ibland så bekymrade vi oss inte för det. Någon liten färgnyans kanske det blev men krämerna gjorde det de skulle.

Vi vände tillbaka upp mot den planerade leden och först tänkte vi gå tillbaka till bilen. Men vi var båda sugna på att se vad som fanns lite längre bort så då blev det en liten vända dit också. Den där stenen ska jag upp på, sa min son. Jag minns inte vad jag svarade men det var säkert något om att det var ju självklart att han skulle.

Men vi missbedömde storleken lite och när vi kom fram fick vi inse att det inte skulle bli så. Men han gjorde i alla fall ett försök efter att ha gått ett varv runt stenen för att se var det skulle vara möjligt.

En liten halvt igenvuxen pöl.

Det är lätt att det blir lite för mycket när man hela tiden vill se vad som finns bakom nästa krön.

Här bestämde vi oss för att nu fick det räcka. Eller rättare sagt så gick vi en liten bit till men konstaterade att det bästa var att gå tillbaka till den lilla sjö vi nyss hade passerat. En bra fikaplats där vi verkligen njöt av väder, skönt underlag att sitta i och av vårt fika. Jag hade glömt min lilla flaska med havredryck hemma i kylen och då avstår jag hellre från kaffe än att dricka det svart. Men jag är inte på något sätt beroende av att få mitt kaffe så det gjorde ingenting. Min son fick desto mer och chokladbollarna smakade lika bra utan kaffe till.

Vi satt där ett bra tag men till sist måste man ju ändå börja gå tillbaka. Det var lika härligt på tillbakavägen och naturligtvis blev det fler fina små raster.

Att gå nerför var mycket jobbigare för mitt ben och det visste jag redan innan. Vi bestämde oss för att gå snett ner mot fjällanläggningen i stället för att följa leden. Det var en låg växtvegetation och det var nog varken bättre eller sämre att gå den vägen. Men det blev i alla fall betydligt kortare väg och kanske inte lika många branta partier.

Vi kom till en liten bäck och min son fyllde på sin vattenflaska. Fjällbäckar är ofta så rena att vattnet håller hög kvalitet.

Det var inte slut på njutarstunder än och även här tog vi god tid på oss. Vi hade ju absolut inga tider att passa.

När det inte var långt kvar passerade vi den här lilla vattensamlingen med en del fina speglingar.

Enligt AllTrails gick vi 9,76 km med en stigning på 373 m. Den totala tiden var 5 timmar och 21 minuter och den effektiva vandringen tog 3 timmar och 29 minuter. Så ni förstår att vi inte gick fort och att vi tog långa raster. Nästan två timmar med bara vila och njutning. Så kan livet vara och då kan det vara alldeles underbart.

När vi kom hem var värmen mycket jobbigare och när vi kom in i min hall kändes det som om att nu kunde jag andas igen. Det ska vara mellan 27 och 30 grader resten av veckan så jag stannar helst inne. Då kanske det är bra att kunna skylla på att jag nu har svårt att gå. Nu ska jag vila min värkande kropp medan värmeböljan håller i sig och sedan kan jag förhoppningsvis ta mig ut igen i lite svalare temperatur.