Är man i fjällen så måste man ta sig upp så långt så att man får en fantastisk utsikt. Det behöver inte betyda att man ska klättra ända upp på en topp. Det räcker med att ta sig en bit ovanför trädgränsen och komma till en plats där vyerna bjuder på tillräckligt mycket ögongodis. Vi funderade inte ens på någon topptur men leden till Soldalen trodde vi att vi skulle klara av utan alltför mycket besvär. Vi styrde alltså inte mot någon av topparna i bilden nedan utan var helt nöjda med att följa leden i dalen mellan dem. Det gav oss det vi ville ha och lite över förväntan.

Det var växlande molnighet, blåsigt och ganska svalt men när man går uppför så blir man varm. Fleecetröjan blev alldeles lagom till att börja med för inne i björkskogen kände vi inte av vinden särskilt mycket. På skylten står det att det är 3,5 km till Soldalen men enligt appen AllTrails gick vi drygt 8 km totalt. Där leden egentligen slutade blev det så fin utsikt så vi fortsatte lite till. Dumt att stanna innan man har sett allt det fina.

Efter en stund såg vi hur fjället reste sig ovanför trädtopparna.

Men jag hade inte bara koll uppåt. När stigen är delvis stenig så måste man titta ner en hel del och där dök det upp fina blommor lite då och då. Här är det rödbläran som fångar min blick.

Vi korsade en bäck och det var bra att det fanns en spång över den. Det är det inte alltid det finns när man fjällvandrar.

Hönsbär fanns det massor av så när vi stannade till för att pusta vid ett tillfälle så passade jag på att fota några av dem.

Precis där skogen slutade tog vi en liten paus.

Men våra stopp blev inte långa även om de var många. Det finns ingen anledning att ha bråttom utan man bör ta varje möjlighet man får att se sig omkring och njuta. Det finns alltid en sten eller mjuk, låg växtlighet där man kan vila en stund och ta in omgivningarna.

Så småningom bytte vi ut fleecetröjorna mot våra vindtäta jackor och med luvorna uppdragna över huvudena kunde vi fortsätta att ha det skönt. Det blåste lite för mycket för att gå barhuvad och särskilt öronen behövde skydd. Nacken också för den gillar inte kall blåst. Men vi frös inte.

Någon slags ljung men jag minns inte vad den heter. Jag fick för mig att det var klockljung men när jag googlade verkar den ha blommorna i klasar.

Lite snökontakt fick vi också.

Vi vågade inte gå på snön eftersom vi inte visste vad som fanns där under eller om den skulle hålla för oss. Vi valde i stället att gå försiktigt på stenarna.

När vi hade gått en bit genom dalen dök ett nytt fjäll upp bakom ett krön.

Och snart syntes även en liten sjö. Vi funderade på om det här var Soldalen men när jag konsulterade AllTrails så hade vi en bit kvar. Vi stannade i alla fall här, i lite lä från en stor sten, och fikade. Kaffe och chokladbollar smakade bra.

Vi behövde inte gå mycket längre innan vi kom fram hit. Då hade vi redan passerat målet enligt kartan men eftersom det var så lättgånget så ville vi se vad som fanns bakom nästa kulle och krök.

Långt där borta skymtar mörka fjäll med snö på. Jag försökte zooma in mer för att få se dem lite bättre.

Det blev väl sisådär men de syns i alla fall lite bättre.

Här tyckte min dotter att stenen i mitten ser ut som en hand som pekar upp mot fjället. Jag lutar nog mer åt att det ser ut som ett sjöodjur. Men det finns säkert många olika åsikter om vad det ser ut som.

Här syns samma fjäll som vi såg när vi nådde trädgränsen.

Det är inte bara min son som gärna hoppar upp på diverse stenar ute i naturen. Min dotter tyckte att det här var en väldigt bra plats att stå på och jag kan bara hålla med. Eftersom hon vill vara anonym här i min blogg har jag maskat namnet på hennes företag. Det syns både på jackan och kepan och i vanliga fall ska hon vara och är också stolt över vad hon jobbar med. Men jag respekterar så klart viljan att inte skylta med vem hon är.

När det är min tur att posera på stenen avstår jag från att stå upp i blåsten och nöjer mig med att sitta ner. Det kändes betydligt tryggare.

Vi hade ingen lust att gå därifrån och min dotter sa att hon hade kunnat sitta där väldigt länge, gärna med en bok. Men då hade jag nog blivit lite rastlös. Men vi hade ingen som helst brådska så jag letade upp lä och där la jag mig ner i den mjuka vegetationen och blundade en stund.

Efter en stund gjorde min dotter mig sällskap och här låg vi tysta och bara njöt.

Till slut bestämde vi oss ändå för att det var dags att gå tillbaka.

Nerför är det inte kondisen som ställer till det utan benen. I början gick det ganska bra men efter ett tag gick det inte fort för min del. Det var fötter, vader, skenben och en slemsäck på utsidan av vänsterbenet som gjorde att jag fick ta det väldigt lugnt och försiktigt.

Men ner kom vi båda och jag tog det i min egen takt. Min dotter fick bilnyckeln och gick i förväg för i skogen besvärades hon av diverse flygfän. Jag märkte inte av dem alls och ofta vill de inte veta av mig, vilket jag är tacksam för.

Så småningom kom jag till bäcken igen och då var det inte långt kvar.

En underbar dag i en natur som inte bara gör mig glad utan riktigt lycklig. Vad gör det om man får kämpa lite och om kroppen säger ifrån. Den höll i alla fall ihop och enligt mig är det värt alla vedermödor för att ta sig upp i den här miljön. Vi stretchade rejält båda två men morgonen därpå var vi väldigt påverkade lite här och där. Man kan inte göra annat än att skratta åt eländet när man knappt kan gå när det är dags att kliva ur sängen. Men som tur är mjuknade vi lite så vi kunde göra en liten utflykt senare.

Vi checkade ut från stugan i Arvidsjaur och fortsatte de ca 30 milen till vår slutdestination, Stora sjöfallets nationalpark. Det blev så klart några stopp längs vägen. Dels var incheckningen tidigast 15.oo och dels behöver man sträcka på benen lite då och då. En bensträckare tog vi vid Polcirkeln. Jag var här för två år sedan och nu var det om möjligt ännu fler klistermärken på skyltarna. Väldigt trist men det verkar ha blivit en grej att göra så. Men den grejen anammade inte vi.

När vi stannade för att tanka fanns det lägligt nog ett bord och där passade det bra med en fikapaus. Lunch intog vi lite senare när vi närmade oss målet.

När vi kom in i fjällvärlden kände jag hur hela jag reagerade med glädje. Det finns hur mycket vacker natur som helst i Sverige och många variationer men det här är min absoluta favoritnatur.

Vi kom lite innan incheckningstiden och stannade till vid Naturum, som ligger bara några minuter från Stora sjöfallet mountain lodge, där vi hade bokat en lägenhet med självhushåll. Såvitt jag har förstått det så är det det enda boendealternativet så nära nationalparken. En camping finns också men det är ju inte aktuellt för oss.

Vi parkerade bilen och gick de 300 meterna fram till Naturum.

En orre satt i ett träd men det var den sortens orre som inte låter eller rör sig. Fin ändå.

Utanför Naturum stod en ren med sin kalv men de var lika tysta och stilla som orren. Vi såg några renar längs vägen men idag blev det aldrig läge att fota dem.

Vi fick information om att fallet skulle synas härifrån men det var bara några ynkliga fall och inte det vi förväntade oss. Kanske har de dock någon förbindelse med Stora sjöfallet. Vi får väl se. Den här dagen skulle vi följa leden som leder till ovansidan av fallet. Innan vi åker härifrån tänker vi oss att vi ska gå till udden nedanför och förhoppningsvis få se fortsättningen där fallet kommer ner.

I den här ställningen hamnar jag lite då och då för att försöka dokumentera det som finns på marken. Det blev ingen bra bild så någon blomma får ni inte se.

Naturum är verkligen vackert placerad och smälter bra in i miljön.

Vi kom till vår lägenhet strax efter tre och efter en stund drog vi på oss fritidsbyxorna och gav oss av till leden mot fallet. Det var spångat en lång bit och sedan fick vi balansera och klättra bland klippor. Bilderna får till viss del tala för sig själva nu.

Jag erkänner att jag inte har en vilopaus här utan jag satte mig ner för att hasa vidare till nästa fasta punkt bland klipporna. Man måste vara försiktig när kroppen inte är lika ung längre. Men trots att jag är benskör har jag aldrig brutit någon del av mig. Eller jo, en lilltå men sådant behöver man inte få hjälp av vården med.

Min storasyster, som är två år äldre än jag, var sju år när vi var här med våra föräldrar. Jag minns inte så mycket mer än att jag klättrade på klippor men min syster minns att våra föräldrar ville komma hit innan fallet förstördes av att sjön ovanför reglerades. Det har gjorts i omgångar men senast 1972, alltså tio år efter att jag föddes. Redan innan dess var det kraftigt decimerat och de klippor vi klättrade omkring på här låg en gång under själva fallet. Stora sjöfallet var innan 1919  bland de största och mäktigaste fallen i hela Europa. Det berättas att dånet av fallet kunde höras en mil bort och det kallades Nordens Niagara.

Det var beslutat 1909 att vattenfallet skulle skyddas som en del av en av Sveriges första nationalparker. Men redan 1919 ångrade man sig och Nationalparkens gränser drogs om för att hamna bort från sjön ovanför fallet. Sedan byggdes den kraftverksdamm som stympade Stora sjöfallet till en rännil. Vattnet går nu till största delen genom turbiner under jord.

Lite besviken blev jag när jag insåg att jag inte skulle se mycket mer än så här. Men det fanns ju så mycket annat fint att titta på också.

Jag lyckades ta mig ut till en annan klippa och kunde se fallet i glipan mellan stenblocken.

För att ni ska få en känsla för hur det låter och hur vattnet rör sig så kommer här en liten kort filmsnutt.

Min dotter är ung och smidig så hon tog sig vidare på klipporna och kunde få med lite mer av fallet.

Vi vände tillbaka igen och klättrade lika försiktigt som förut. Tänk att alla de här klipporna en gång låg under vattenfallet. Synd att vi människor förstör så mycket och jag kan också tycka att vi i Norra Sverige har fått mycket natur förstörd för att skicka el söderut. Kanske är det dags att det godkänns lite fler vindkraftsparker även där så att de kan få lägre priser.

Det var väldigt skönt att komma fram till den spångade delen av leden.

Det här var en alldeles lagom lång vandring den här dagen. I dag har vi vandrat lite längre och hamnat uppe på kalfjället. Men det tar någon dag till innan alla bilder är sorterade och kanske till viss del redigerade.

Jag och min yngsta dotter gav oss iväg norrut i förmiddags och vi hade inga andra planer än att ta oss till Arvidsjaur för att övernatta. Vi stannade till några gånger för att fika, äta vår matsäck och för att sträcka på benen men vi tyckte att det räckte med den ca 47 mil långa resan den här dagen. I morgon kommer vi till själva målet för resan och då ska vi uppleva desto mer…hoppas jag. Det blev inte många foton tagna men bara för att ha något att visa så knäppte jag en bild från ett av våra korta stopp.

En bit öster om Dorotea, på väg 92, hittade vi det här konstverket. Vad det föreställer kan ni läsa under bilderna. Jag konstaterar att man helst ska stå en bit ifrån för att det ska bli tydligt.

Det händer att jag får se renar även hemma i Jämtland men det verkar finnas många fler när gränsen till Lappland har passerats. Härifrån och ända upp till Nordkap i Norge har jag tidigare stött på väldiga mängder av dem. Men jag tröttnar inte. Jag blir lika glad varje gång jag ser dem.

Vi kom fram till Arvidsjaur och installerade oss i den stuga vi hade bokat. Efter middagen gick vi ut en liten runda för att få se en skymt av samhället. Det fanns inte mycket att se. En sjö med något som kan vara skidbackar på andra sidan. Men det kan också vara något annat.

Vi gick gatan fram till hotellet efter lägenhetshusen. Där vände vi och snart var vi tillbaka i vår stuga.

Det hände alltså inte jättemycket den här dagen men det var helt enligt planerna. Hur som helst så är det skönt att vi är på väg och i morgon kommer vi till Stora sjöfallets nationalpark.

Ibland har jag tänkt, och även i vissa situationer sagt, att jag är osocial. Jag trivs i mitt eget sällskap och mår inte dåligt av att vara ensam. Men jag lever upp och blir glad av korta sociala interaktioner med grannar eller med okända personer jag möter i olika sammahang och jag älskar att träffa goda vänner och min familj. Just goda vänner och familj, dit jag räknar de släktingar jag har kontakt med, vet att jag inte alltid orkar fokusera och att jag behöver pausa samtalen ibland. Jag kan helt enkelt bara säga att nu måste jag vila, antingen hjärnan eller numera även rösten, och då tar ingen illa upp. Det gör att samvaron blir enkel. Jag blir även väldigt glad av hundmöten eller gosiga katter och det har ni förstått sedan länge. En annan sorts social samvaro.

I mina samtal med Gunnar, som det snart är ett år sedan vi avslutade (tiden går fort) överraskade han mig genom att säga att jag är social. Det fick mig att inse att det finns en annan tolkning än den jag hade. Jag tänkte att min vana att hålla mig undan från sociala sammanhang och att inte släppa grannarna för nära innebär att jag är osocial. Men till stor del är det min hjärna och dissociationen som har begränsat mig i att söka mig till sociala sammanhang. Det är inte roligt om jag helt plötsligt stänger av, blir yr och trött och hamnar i en bubbla av overklighetskänsla. Jag skulle absolut ha anmält mig till några kvällskurser och kanske ha deltagit i några aktiviteter i området eller genom någon grupp. En bokcirkel t ex. Men jag, eller min hjärna, orkar helt enkelt inte och då har jag inte något val. Jag stannar hellre hemma och gör det jag mår bra av. Jag trodde att jag hade börjat dissociera mindre men det har börjat bli mer av den ovanan igen. Bara att acceptera och att anpassa mig efter.

När jag googlade orden osocial och asocial fick jag fram följande:

Skillnaden mellan ”osocial” och ”asocial” är att ”osocial” betyder att man inte är intresserad av kontakt med andra medan ”asocial” betyder att man bryter mot samhällsnormer och kan vara synonymt med kriminell.

Jag kan alltså fastslå att jag varken är o- eller asocial utan bara bekväm med att vara för mig själv samtidigt som jag uppskattar sociala kontakter i lagom mängd. Bloggande kan säkert också räknas dit för bloggvärlden ger både vänskap och interaktion i precis så stor mängd som man vill.

Som ni vet har jag bara fejkblommor ute på balkongen och ibland har jag tyckt synd om humlor eller bin som förvillar sig hit och tror att de kan hitta nektar i mina blommor. En och annan fjäril söker sig också hit och för någon dag sedan satte sig en sådan på ett plastblad och jag tror att den somnade. Den satt där en lång stund. Jag ville inte skrämma bort den så för att undvika det fotade jag från avstånd. En otydlig bild men ändå kul att kunna dokumentera att även plastblommor kan vara lockande.

Men, som jag skrev, så interagerar jag med mina grannar ibland och när vi nyligen fick nya brevlådor allihop så fanns det inga namn angivna på dem. Några satte dit någon slags pappersremsor med namnen på men de bleknade snabbt i solen. Jag har en dymo märkmackapär och jag satte upp sådana lappar på min brevlåda och över dem satte jag en bit av en genomskinlig packtejp. När jag såg hur texten försvann från mina grannars brevlådor frågade jag om de ville att jag skulle använda min dymo och ge dem namnremsor från den. Alla mina fyra närmaste grannar nappade på det och det blev en alldeles lagom och trevlig stund utanför våra ingångar.

Lite senare gick jag iväg med en soppåse och när jag kom tillbaka stannade jag till och pratade med en av grannarna, en kvinna som alltid har massor av fina sommarblommor på sin uteplats. De som bor på bottenvåningen har sådana både på fram- och baksidan men ingen har så härlig blomsterprakt som den här kvinnan. Hon stod och höll i en liten bytta med blommor och jag sa skämtsamt att den där får du svårt att hitta en plats för här. Hon skrattade och sa att ”men då ställer jag den hos dig” och så gjorde hon precis så. Så nu står den där och ser lite ensam ut. Min granne sa att hon tar hand om skötseln och jag tycker att det var en snäll och ganska kul gest att pryda min bänk utanför dörren med en blomma. Det blev alltså både ge och ta den här dagen. Mina namnlappar mot en lite blomstergrupp. Så visst är det trevligt med viss grannkontakt.

Nu har vi fått besked om att det ljusare färgalternativet vann omröstningen bland oss i den här bostadsrättsföreningen. Det blir en femårig åtgärd och glädjande nog ska de börja med just det hus jag bor i. Snart kommer alltså tak och fönster att bytas ut och fasaden ska målas. Förhoppningsvis tar de sig an balkongerna samtidigt. Vilken färg det blir på ”mitt” hus spelar ingen större roll men jag gillar att jag snart inte ska ha en röd dörr.

Nu har jag nästan packat klart inför min och dotterns resa. Hon kommer hit på söndag och på måndag far vi norrut mot Lapplands fjällvärld, närmare bestämt Stora sjöfallets nationalpark. Jag har längtat och äntligen är vi där, i alla fall nästan. Nu hoppas jag att alla vädergudar ska vara snälla och låta oss slippa regn och stormvindar. Det ser inte allt för illa ut men fjällvärldens väder kan förändras snabbt. Hur som helst så ska vi göra det till en fin upplevelse.

I morse gav jag mig iväg på en blomsterutflykt. I första hand var det Jämtlands landskapsblomma brunkulla jag ville se och jag vet ju var den sällsynta orkidén växer. Jag känner till två platser där den trivs men oftast besöker jag brunkullalokalen vid Marieby.

Innan jag for dit stötte jag på en del annan blomsterfägring. Just nu pågår städning av det stora varmgaraget och alla vi som har våra parkeringsplatser där får under tiden parkera där det går inom området. Det är många bilar på gräsmattorna med andra ord. Jag har ställt min bil precis vid den här fina rosentryn. När blommorna vissnar kommer så småningom bären och då lyser buskarna i stället upp i en orange ton. Lika fint då som nu.

Eftersom jag passerade Ändsjön så stannade jag till nära fågeltornet för att se om kanske några fågelungar ville visa sig. Lungörten blommar för fullt på många platser och även här.

Det var nästan helt tomt i den del av sjön jag såg. En enda sothöna och en av ungarna hann jag se innan de försvann in i vassen. Däremot hoppade jag till när någon bakom mig helt plötsligt sa god morgon. Det var en ung kille som låg på bänken och sov i sin sovsäck. Eller rättare sagt så sov han inte längre utan han satte sig upp och log rart. Han kunde inte många ord på svenska men på styltig engelska förklarade han att han inte hade sovit så bra och var trött. Jag sa att jag skulle vara tyst så han kunde fortsätta att sova och det valde han att göra. Om han hade festat eller bara var på väg någonstans och valde att övernatta i fågeltornet vet jag inte men jag hoppas att han fick sova ifred ett tag.

Sothöneungen har nu blivit av med det spretiga röda som fanns i ansiktet sist jag var här. Nu är den mycket finare.

Jag for ganska snart vidare mot brunkullorna.

En kort stig ledde fram till den glänta där spångar är utlagda och där man ombeds att hålla sig på dem för att inte förstöra något.

Jag var helt ensam där och jag hittade ett antal fina exemplar. De är inte stora så man måste titta noga för att se dem. I alla fall när de växer en och en. Till hjälp har man små växtpinnar som har satts ut för att markera var de finns. Både guckuskor, som jag tittade på för ca en vecka sedan, och brunkullor är orkidéer men har ingen som helst likhet med varandra. Eller jo, likheter finns det men de olika blomdelarna är placerade helt annorlunda hos brunkullan. Vill ni veta mer om det så finns google.

Kommer ni ihåg att jag visade en bild på en jämtländsk maskros i förra inlägget. Jag blev lite fundersam efter ett tag och nu kan jag konstatera att det var inte alls en sådan. Det har jag rättat till i det inlägget och här kan jag nu visa en riktig jämtländsk maskros. Rätt ska ju vara rätt.

Jag tycker att humleblomster är spännande. Inte ett dugg sällsynta men ändå nästan lika spännande som brunkullor. Här har jag bara med ett stadie men de är fina i alla stadier och även som utblommade.

Smörbollar är så fina. Tänk vad mycket fint naturen bjuder på. Och inte behöver man rensa ogräs eller sköta om sina rabatter utan man kan bara gå ut och njuta. Perfekt för min del men alla tycker inte lika och många vill ha båda delarna.

Det kom med en tuva med midsommarblomster också. Det är ju ändå annandag midsommar 😀