För några dagar sedan pratade jag en stund med en av mina grannar och naturligtvis berörde vi den värmebölja vi är inne i. Min granne sa att hon saknade trädgården hon hade i Optand för där kunde hon alltid hitta skön skugga. Jag visste att hon hade bott i Optand och att vi hade det gemensamt så jag föreslog att vi skulle åka dit någon dag senare när förhoppningsvis hettan hade övergått i svalare temperatur. Men värmen ger inte med sig. Nu har vi t o m hamnat i toppskiktet bland de städer som har haft flest soltimmar och det är inte vanligt. Vi bestämde ändå igår att vi skulle göra den här lilla nostalgiresan idag och i morse, vid halvåttatiden, gav vi oss iväg.

För att få en rundresa och inte behöva åka fram och tillbaka samma väg så for vi över Vallsundsbron och fortsatte mot Marieby. Där kan man se rätt över sjön till Optand. Jag frågade om vi skulle chansa på att det fanns några blommande brunkullor kvar och det ville min granne gärna. Hädanefter kallar jag henne M. Tyvärr hade brunkullorna vissnat men vi såg massor av andra orkidéer, mest nycklar av olika slag. En fjäril slog sig ner i en av dem men flög snabbt vidare igen.

Vi for vidare och när vi såg att Brunfloviken låg alldeles blank och stilla så bestämde vi oss för att ta oss ner mot sjön. När vi åkte runt slutet på viken kom vi till Brunflo och vi svängde ner mot en liten hamn. Det var en fantastisk morgon och än så länge så var temperaturen behaglig.

Här kunde vi se tillbaka mot platser vi redan hade passerat.

Helt perfekt blev det när vi såg den här gungan. Jag gick genast tillbaka till bilen och hämtade det fika jag hade tagit med mig. Här satt vi sedan ganska länge och bara njöt…och pratade så klart. Ni kanske känner igen er för jag har varit här förut när jag letade efter stolpar.

Stenarnas spegelbilder ser ut att vara delar av stenarna och jag kan nästan tycka att det ser ut som om de svävar mot en blå bakgrund.

Under våra samtal framkom det att M:s man är begravd i minneslunden vid Brunflo kyrka så jag frågade om vi skulle åka dit en stund. Så blev det och vi parkerade vid kyrkan och kastalen.

Vi promenerade bort mot kyrkogården och då fick vi se Birger, en av alla varianter av honom, utanför församlingsgården.

Jag har promenerat i de här trakterna otaliga gånger men jag har aldrig gått in på kyrkogården. Kanske för att jag alltid hade hundar med mig. De kanske får följa med in men jag är inte säker. Men vi mötte faktiskt en man med en labrador och den tittade så förväntansfullt på oss så jag kunde inte låta bli att fråga om det var ok att hälsa. Ingen är nog förvånad över att jag gjorde så och som belöning fick jag rejält med vovvegos.

Jag upptäckte att det här är en väldigt lummig, vacker, mysig och stämningsfull kyrkogård med massor av vackra planteringar och olika avdelningar. Jag kan självklart inte visa alla vackra blommor här men jag tycker att den här stubben blev fin när de tog vara på den och gjorde den till en blomkruka.

I askgravlunden var det väldigt fint ordnat där plaketterna med namn var fastsatta på stenar som låg runt en plantering. Det fanns flera liknande arrangemang.

Minneslunden var här, runt den lilla vattesamlingen. Vid sidan om fanns även en stensatt fontän och bänkar men jag fastnade för den här vackra viloplatsen. Jag hade kunnat skicka en hälsning till min man när vi var här men även om det sägs att man kan besöka vilken minneslund som helst för att göra det så känner jag inte att det fungerar för mig. Jag måste antingen vara hemma eller på rätt kyrkogård för att det ska ge mig något.

Kyrkan var öppen för besökare så vi tittade in där en stund. Nu hade det börjat bli väldigt varmt och svalkan inne i kyrkan var såå skön.

En fin kyrka men lite för mycket guld för min smak.

Kastalen däremot lockade mig. Jag frågade M om hon ville följa med upp men hon höll sig helst nere på marken. Jag ville inte missa chansen så jag tog en halstablett och började klättra uppför trätrapporna. Det var ca 80 trappsteg. Jag kan ha missat något så helt säker är jag inte.

Kastalen är den enda bevarade i Norrland och räknas till Jämtlands äldsta medeltida byggnadsverk. I Norden började man uppföra kastaler, vakt- och försvarsbyggnader av sten under 1100-talet. I dag tjänstgör Brunflo kastal som klocktorn./ Naturkartan.se

Jag har varit uppe i kastalen en gång tidigare, när jag var i tonåren. Jag minns inte så mycket av det besöket så det var trevligt att komma upp dit och se klockorna och utsikten.

Där nere väntade M och enligt henne var det fantastiskt skönt i skuggan och med en fläktande vind.

Det brukar vara läskigare att gå nerför än uppför och så var det även här. Jag höll mig hårt i ledstängerna och var försiktig.

Det var bra att vi hade ordentligt med vätska med oss för det började behövas. Nästa anhalt var Optand och vi skulle börja med att åka förbi det hus M flyttade från för nio år sedan. Ja, vi bodde i Optand samtidigt men inte tillräckligt nära för att vi skulle känna igen varandra från den tiden. Hon bodde ovanför vägen och jag nere vid sjön. När vi kom fram såg M att hennes dåvarande granne satt ute så då svängde vi först in på hans uppfart. Det blev väldigt lyckat och de, och även till viss del jag, fick en trevlig pratstund. Han ville bjuda oss på kaffe men det hade vi ju redan druckit. Det var kul att han efter en stund förstod att jag hade bott i Nilssons hus, granne med Karlsson. Jag hette Nilsson som ogift och det är alltid kul att träffa folk som känner till ens rötter. Vi gick från hans trädgård till det hus M hade lämnat och hon konstaterade att en del hade vuxit rejält och att annat behövde göras. Så är det väl alltid när man besöker tidigare platser man har bott på.

Nu var det dags för sista stoppet och vi for över vägen och järnvägen och parkerade där vägen ner till mitt barndomsparadis, och senare även vuxenparadis, började. Vi gick bara så långt som behövdes för att vi skulle kunna se huset och jag fick en smärre chock. När vi bodde här var det väldigt hårda regler på vad som gällde för bygglov. Det fanns inte en chans att granntomten skulle få bebyggas och det fanns även många andra restriktioner. Nu hade ett mastodontbygge satts igång alldeles bredvid det hus som en gång var mitt. Det hus som mina farföräldrar byggde på 1930-talet. Det avskilda läget och den frihet det innebar att inte behöva bry sig om nära grannar var nu helt borta. De har ju full insyn över altanen, tomten och in genom vardagsrumsfönstret. Jag är så otroligt lättad över att jag inte behöver bo där längre. Samtidig undrar jag vad det trevliga par som köpte huset tycker om det här. Det har byggts på andra håll också så uppenbarligen är reglerna helt annorlunda nu. Optand kanske snart är en ny stadsdel i Östersund. Nu går jag händelserna i förväg men det är lätt att göra när man är lite upprörd. Förmodligen finns det många som gärna bor tätt inpå varandra för att få bo nära vattnet.

Vi var både trötta och varma när vi återigen satt i bilen och for hemåt. Efter en stund frågar M om jag gillar kikärtsgryta och det gör jag ju så jag sa ja. Då ska vi äta lunch Hos Andreas (en restaurang på Frösön) sa M och jag ska bjuda dig. Jag protesterade först och sa att det behövde hon inte alls göra men M var bestämd så jag gav med mig. Och det gjorde jag ju gärna.

När vi kom dit försäkrade jag mig om att grytan var vegansk och sedan tog vi för oss av massor av gott på buffébordet. Det smakade väldigt bra och jag lyxar inte till det med restaurangbesök särskilt ofta. En trevlig avslutning på en trevlig morgon och förmiddag. Jag har fått tillåtelse att ha med bilder på M och jag har berättat att det är i min blogg de hamnar.

Nu sitter jag här och stänger ute värmen. Det är ändå 26 grader inomhus och det lär inte bli bättre de närmaste dagarna. Alla jag har kontakt med tycker att det ska bli skönt med svalare väder och förhoppningsvis lite regn till helgen. Vi är inte vana vid långa värmeböljor i de här trakterna och nu räcker det. Men det är ju ändå kul att vi hamnar så långt upp i sollistan för en gångs skull.

Det är så jag redan tänker tillbaka på den dag jag och min son fick igår. Jag kan inte påstå att det gick smärtfritt och det tar nog ett tag innan jag ger mig ut och rör på mig igen men vad gör det när upplevelsen kompenserar för alla konsekvenser.

Min son kom i lördags eftermiddag och som så ofta förr ville han promenera hit från stationen. Den väg han valde går längs sjön nästan hela tiden och han passade på att ta ett rejält dopp ungefär halvvägs. Det blev även ett kvällsdopp här nedanför min lägenhet senare. Jag är numera en riktig badkruka som inte ser någon mening med att gå iväg för att bada bara för badandet skull. Det var skillnad när vi i Optand tillbringade de soliga dagarna på bryggan och badade när vi blev varma. Men det var fint att kunna erbjuda min son närheten till sköna bad när han kom.

Dagen efter, på söndagen, åkte vi alltså till Gräftåvallen, en fjällanläggning där jag har varit några gånger tidigare och vandrat. Första gången tog jag mig upp på Östfjällets topp och vägen dit gick upp och ner för flera toppar och dalar. Andra gången följde jag ungefär samma led som jag och min son gick på igår. Båda gångerna njöt jag men den här gången gjorde vädret att det blev en skönare upplevelse. Inga renar dock och kanske höll de sig undan sol och värme. Det var ca 27 grader ute och det är normalt sett för mycket även för mig. Men med en skönt fläktande vind blev det väldigt bra. Vi startade vid fjällanläggningen och gick uppför backen vid liften.

Det var en hel del uppför första delen men jag visste att det skulle plana ut och bli en lätt vandring när vi nådde upp på den här höjden i bilden nedan. Med halstabletter för att hjälpa luftvägarna, tensen på bröstryggen och diverse andra stödjande skydd runt vänster knä och på foten på samma ben tyckte jag att jag hade gjort det jag kunde för att vandringen skulle funka. Och det gjorde den. Jag var noga med att sätta ner foten på rätt sätt så att benet skulle hålla. Ja hej och hå vad mycket det är som kan ställa till det lite. Men jag lät inte de här sakerna ta över utan jag gick i min takt och vi stannade med jämna mellanrum och bara tog in upplevelsen och njöt av att vara där vi var.

Vi såg tre renar strax innan vi kom fram men tyvärr hann jag inte fota dem. Alla de renar jag såg förra gången, då vädret förmodligen gav dem bättre förutsättningar att vistas uppe på kalfjället, höll sig nog i skuggigare områden. Men det finns ju andra djur och den här lilla krabaten låg alldeles stilla på stigen och försökte nog vara så stilla att vi inte skulle se den. Men det var ett misslyckat försök och min son lyckades precis se den innan han av misstag skulle ha trampat på den. Jag hoppas att den tog sig till ett bättre område med både grönska och kanske lite vatten.

Det var mestadels torrt på leden men ibland blev det lite blött och en liten bit var spångad.

Vi var inte ensamma på fjället, även om vi inte såg många andra där. Men om ni tittar lite extra noga till höger i bilden så ser ni att vi där hade mött ett annat sällskap.

Det blev en hel del små njutarstunder och njöt gjorde vi.

Min son var ofta en bit framför mig och det är ju inte så dumt att träna balans, och kanske även styrka, i väntan på mamma. Jag skulle inte ens våga testa att göra den rörelsen just nu men kanske när kroppen har återhämtat sig. Förmodligen ramlar jag ihop i en hög då så det är nog bäst att låta bli.

Jag travade som sagt på i min egen takt men ibland började jag gå innan min son hade rest sig upp och det här måste vara ett sådant tillfälle.

Ännu en fin plats att stanna till en stund på.

När vi hade kommit så här långt såg vi inga andra vandrare men två löpare kom springande, först åt det håll vi kom ifrån och sedan kom de tillbaka och sprang åt motsatt håll. Det var säkert två väldigt vältränade personer som sprang mellan Bydalen och Gräftåvallen. Jag har för mig att det blir drygt tre mil fram och tillbaka. En härlig miljö för löpträning och det är säkert ingen match för alla som brukar motionera lite längre sträckor på det sättet.

Vi valde att vika av från den led vi hade tänkt följa och gå ner till Tväråns rastskydd, en liten stuga som ni kan se till vänster i bilden.

Hit gick jag sist jag var här också men då valde jag att gå in i den lilla stugan och äta min matsäck eftersom det blåste kallt.

Den här gången gick vi förbi rastskyddet och stannade en stund lite närmare den bäck som rann längst ner i dalen.

Det blev perfekt för att inta vår lunch som bestod av mackor och vätskepåfyllning. Och ni behöver inte undra var chokladbollarna var för de kommer senare.

Vi var båda väl insmorda med hög solskyddsfaktor så även om det kändes som om solen brände ibland så bekymrade vi oss inte för det. Någon liten färgnyans kanske det blev men krämerna gjorde det de skulle.

Vi vände tillbaka upp mot den planerade leden och först tänkte vi gå tillbaka till bilen. Men vi var båda sugna på att se vad som fanns lite längre bort så då blev det en liten vända dit också. Den där stenen ska jag upp på, sa min son. Jag minns inte vad jag svarade men det var säkert något om att det var ju självklart att han skulle.

Men vi missbedömde storleken lite och när vi kom fram fick vi inse att det inte skulle bli så. Men han gjorde i alla fall ett försök efter att ha gått ett varv runt stenen för att se var det skulle vara möjligt.

En liten halvt igenvuxen pöl.

Det är lätt att det blir lite för mycket när man hela tiden vill se vad som finns bakom nästa krön.

Här bestämde vi oss för att nu fick det räcka. Eller rättare sagt så gick vi en liten bit till men konstaterade att det bästa var att gå tillbaka till den lilla sjö vi nyss hade passerat. En bra fikaplats där vi verkligen njöt av väder, skönt underlag att sitta i och av vårt fika. Jag hade glömt min lilla flaska med havredryck hemma i kylen och då avstår jag hellre från kaffe än att dricka det svart. Men jag är inte på något sätt beroende av att få mitt kaffe så det gjorde ingenting. Min son fick desto mer och chokladbollarna smakade lika bra utan kaffe till.

Vi satt där ett bra tag men till sist måste man ju ändå börja gå tillbaka. Det var lika härligt på tillbakavägen och naturligtvis blev det fler fina små raster.

Att gå nerför var mycket jobbigare för mitt ben och det visste jag redan innan. Vi bestämde oss för att gå snett ner mot fjällanläggningen i stället för att följa leden. Det var en låg växtvegetation och det var nog varken bättre eller sämre att gå den vägen. Men det blev i alla fall betydligt kortare väg och kanske inte lika många branta partier.

Vi kom till en liten bäck och min son fyllde på sin vattenflaska. Fjällbäckar är ofta så rena att vattnet håller hög kvalitet.

Det var inte slut på njutarstunder än och även här tog vi god tid på oss. Vi hade ju absolut inga tider att passa.

När det inte var långt kvar passerade vi den här lilla vattensamlingen med en del fina speglingar.

Enligt AllTrails gick vi 9,76 km med en stigning på 373 m. Den totala tiden var 5 timmar och 21 minuter och den effektiva vandringen tog 3 timmar och 29 minuter. Så ni förstår att vi inte gick fort och att vi tog långa raster. Nästan två timmar med bara vila och njutning. Så kan livet vara och då kan det vara alldeles underbart.

När vi kom hem var värmen mycket jobbigare och när vi kom in i min hall kändes det som om att nu kunde jag andas igen. Det ska vara mellan 27 och 30 grader resten av veckan så jag stannar helst inne. Då kanske det är bra att kunna skylla på att jag nu har svårt att gå. Nu ska jag vila min värkande kropp medan värmeböljan håller i sig och sedan kan jag förhoppningsvis ta mig ut igen i lite svalare temperatur.

Jag vet inte var gränsen mellan vandring och promenad går men det är egentligen inte så viktigt. Jag kallar dagens promenad för vandring hur det än förhåller sig med det. Som jag skrev i tidigare inlägg så klarade sig foten oväntat bra uppe i den lappländska fjällvärlden så jag tycker inte att jag behöver vila den varenda dag nu. Därför gav jag mig ut på den här blomstervandringen och vad skönt det var att komma ut strax efter sju på morgonen och andas in den härliga jämtländska sommarmorgonluften. Lagom varmt för att röra på mig var det också, ca 12-13 grader. Jag passar gärna på innan termometern visar många fler grader. Nu har ju faktiskt sommaren kommit verkar det som och det ska bli över 20 grader om dagarna de närmaste 10 dagarna enligt väderappen.

Bergklinten växer lite varstans och jag hittade den både i skugga och i solsken.

Likadant är det med orkidéerna. Vanligast är olika nycklar men jag har inte stenkoll på vad som skiljer dem åt.

Prästkragarna är nog just nu i majoritet.

Men om man slår ihop alla klöversorter så ligger de inte långt efter i antal.

Violerna gömmer sig i det höga gräset men ibland får man syn på dem.

Som ni ser är stigen bitvis gömd i allt som växer på lägdorna. Det ni inte ser är att det är väldigt blött och jag var dyngsur om både fötterna och en bit upp mot knäna när jag kom hem. Men jag tvekar inte att gå här pga fästingrädsla i alla fall och än så länge har inte jag sett några bevis för att de äckliga små krypen har hittat hit. Men det kommer rapporter om att de har synts till.

En vädd av något slag.

Något slags gräs.

Det var trevligt att komma bort från den gömda stigen och in på den synliga.

Här blev jag omsprungen av två personer och det var perfekt att gå åt sidan och sätta mig ner en stund på bänken som syns till höger.

Där satt jag och vilade och tittade ut över sjön och Annersia.

När jag lämnade bänken och fortsatte ner mot den stig jag skulle följa på väg hem såg jag en toppklocka. Det kommer snart många fler för det brukar det göra just här.

Det fanns så klart massor av kråkvicker men de flesta gömde sig i gräset. Färgen blev lite konstig men jag lyckades inte fixa det bättre än så här.

”Mina” fjäll är inte mycket att hurra för i jämförelse med de vi såg förra veckan men jag gillar dem i alla fall. Jag hade bestämt mig för att jag måste göra en utflykt dit nu snart medan vädret är fint och till min glädje kommer jag att få sällskap av min son. Han kommer på lördag så på söndag befinner vi oss med stor sannolikhet någonstans där borta. Jag har en idé om var det blir och det blir en ganska snäll fjällvandring om det blir så. Men sist jag var där såg jag massor av renar och den hel del fina vyer också så det kanske kan kompensera för att det kanske inte blir en topptur. Men å andra sidan finns det toppar där min son kan skutta upp och sedan kan vi mötas när han är klar med det.

I morgon blir det nog ändå en vilodag för det känns inte helt bra och jag ska nog spara mig till helgen. Jag har några hjälpmedel som gör det skönare för i första hand min häl men även för att fotleden ska klara av en del belastning.

Mina specialsulor, där jag själv kom på att det var en bra idé att klippa ett hål där hälen gör som mest ont, har ni redan sett. Ibland har jag även en stödstrumpa på vänster fot och utanpå den har jag sedan ett hälskydd i silikon och sedan spänner jag på mig det svarta stödet som håller ihop fot och fotled på ett bra sätt. Jag använder en specialsula även inomhus i en av mina mjuka tofflor. Så jag gör så gott jag kan för att det ska kännas bra. Fotträningen håller jag så klart igång också.

Vi var effektiva och därmed snabba med att städa lägenheten och strax efter tio på förmiddagen checkade vi ut och for söderut. Vilka härliga dagar vi hade där och vad glad jag är för att jag kom dit och att min dotter ville hänga med. Det är 58 år sedan jag sist var där och något mer besök blir det nog inte. Jag önskar att jag kom ihåg mer från den förra gången och det var förmodligen en väldig skillnad på många sätt. Men jag får glädjas åt de bilder jag har i mitt gamla fotoalbum med bevis på att jag faktiskt var där. Ni känner nog igen den här bilden. Det gick inte att återskapa den som jag hade hoppats på för jag kunde inte hitta något sätt att hamna framför fallet på samma sätt. Det här var innan 1972 då den sista av fyra utbyggnader av kraftverket gjordes.

Vi hade inte planerat några stopp längs vägen utan ville bara komma fram. Första etappmålet var strax söder om Blattniksele, en ort norr om Storuman. Men det blev så klart en fikapaus. Vi valde att stanna i bilen eftersom det blåste kallt. Det var inte värre än uppe på fjället någon dag innan men då höll vi oss varma genom att röra på oss.

Strax norr om Jokkmokk passerade vi Akkats kraftverk där konstnären Lars Pirak har målat Radio mammá álas, Rajden västerut, på intagshuset bredvid dammen. Under den här bilden har jag delat in konstverket i tre delar och förstorat det lite för att det ska synas bättre. Bilden är tagen i farten genom sidorutan i bilen.

Längre fram såg vi att konstnärerna Bengt Lindström och Lars J:son Nutti har skapat monumentalmålningarna som kallas Dörrarna västerut, eller Uvssat davás på samiska. De pryder kraftverkets dammluckor och symboliserar den samiska livsstil och kultur som i hög grad präglar denna del av norra Sverige. Här stannade vi till en stund men kom inte åt att fota rakt framifrån.

Vi såg renar några gånger men bara vid ett tillfälle hann jag få upp kameran. Men jag hann inte få någon riktigt bra bild. Vilken tur att jag har så många renbilder sedan tidigare. Både från den här resan och tidigare resor.

Vi bodde i en stuga på Sandsjögården Holiday resort. En liten fin camping med några få stugor. Vi blev väldigt trevligt bemötta på ett personligt sätt och vi kände oss verkligen välkomna. Lakan, handdukar och städning ingick i priset och det är alltid skönt när det är så.

Dessutom ingick frukost. Jag hade inte förvarnat om att jag är vegan och räknade inte med att få något mer än kanske bröd och marmelad. Men en väldigt trevlig kvinna kom först och frågade vad de kunde ge mig och levererade sedan en korg med dels en helt vanlig frukost till min dotter och det som syns på bilden till mig. Chiapudding ingår normalt inte i deras frukostmeny men det var typiskt för hur väl de ville oss att det gjordes något extra. Jag har bara smakat chiapudding vid ett tidigare tillfälle och den var inte god. Den här smakade blåbär, vanilj och äpple och jag blev inspirerad att leta upp recept för att göra det här på hemmaplan. Mums vad gott det var. Jag blev rejält mätt och väldigt belåten. Osten är min egen veganost. De hemgjorda marmeladsorterna, blåbär och jordgubb, hade varit fullt tillräckliga som pålägg om jag inte hade haft med mig den.

Vi kom hem till ett regnigt Frösön ca 16.30 och det var väldigt skönt att vara hemma igen. Men den här upplevelsen har get mersmak och eftersom foten inte har blivit sämre så blir det nog någon utflykt till fjällvärlden här i närheten också snart. Men troligtvis inte en toppbestigning utan kanske någon lite mindre krävande tur.

Vi vaknade båda två med stela kroppar. För min dotters del var det träningsvärk och för min del både träningsvärk och lite annat. Men det brukar släppa lite när man rör sig och vi ville inte avstå från den lilla utflykt vi hade tänkt oss. Vi gjorde oss alltså i ordning för en väldigt kort promenad till udden där resterna av Stora sjöfallet rinner ut i Luleälven. Vi körde så långt vi kunde och därifrån var det en promenad på ca 200 m. En väldig skillnad mot dagen innan.

Det var en fin väg dit med både fjäll och vatten .

Ner i hukande ställning var det lätt att komma men det var värre att ta mig upp igen. Tur att det finns buskar och små träd att ta till hjälp. Många är de grenar som jag har greppat för att ta mig upp eller ner på olika platser.

På udden var det fint ordnat med grillplats och utsikt mot fallet, som jag tycker mer ser ut som en fors. Men en fin sådan.

Det var ju precis den här vyn vi såg från Naturum första dagen men då tvivlade jag lite på att det verkligen var Stora sjöfallet.

Vi såg att det gick en stig mot övre delarna av den här sektionen av fallet och naturligtvis kunde vi inte motstå att följa den stigen. Det blev alltså en lite längre promenad än vi hade tänkt men med viss försiktighet på den inte helt släta stigen så gick det bra.

Det var betydligt snällare klippor än när vi såg fallet från den översta delen i fördämningen, eller vattenmagasinet, Akkajaure. Luleälven har olika namn i olika delar och lite längre ner mot Porjus heter den Stora Lulevatten. Självklart hittade min dotter en bra sittplats allra längst ut dit klipporna nådde.

Det kändes som om den ganska korta promenaden räckte den här dagen men det fanns en plats kvar att se, som man inte behövde gå alls för att få syn på, och det var tvillingfallen. Vi tog bilen några km till kraftverket där vi kunde se upp mot fallen.

Tvillingfallen, kända som Greven och Grevinnan, är två vattenfall belägna i Stora Sjöfallets nationalpark i Gällivare kommun, norra Lappland. Dessa vattenfall har inga officiella namn men är välkända bland lokalbefolkningen och isklättrare. Greven har en uppskattad höjd på 300 meter och Grevinnan på 250 meter. Vattenfallets ursprung är en liten glaciär på toppen av Lulep Vákkáda, som är 1 614 meter över havsnivån, men själva fallen börjar vid det lägre Juolmme-fjället. Trots att dessa vattenfall inte är officiellt namngivna på kartor, har deras existens lett till diskussioner om de faktiskt kan vara Sveriges högsta, baserat på deras totalhöjd jämfört med Njupeskär./Wikipedia

Det var skönt att komma tillbaka till stugan och bara ta det lugnt. Ännu en fin och bra dag med lagom aktivitet och nu väntade bara hemresan.