För ett tag sedan kom det en kallelse till ett informationsmöte här i min bostadsrättsförening och jag kände att jag gärna ville gå till samlingslokalen och ta del av vad som ska hända framöver. De senaste liknande mötena har jag tyvärr varit bortrest och har fått nöja mig med att fråga mina grannar om vad som hade sagts. Igår kväll var det dags.

Dagen började med en promenad till frissan och det var andra dagen utan dubbskor. Bitvis skulle de ha varit bra att ha men det var mestadels isfria gångvägar. Dagen innan bestämde jag mig för att det inte var försvarbart att slita på dubbarna längre och då var det ingen idé att ge mig ut på isen. Ja, ni ser ju att snön på isen har blivit blank och hal av att smälta och frysa i omgångar.

En pappa med sina tre fiskeintresserade barn. Pimpelfiske är det många som sysslar med men de få gånger jag har försökt har jag tröttnat ganska snabbt.

Jag njuter hellre av att promenera i solskenet och när jag tittade upp dök de här videkissarna upp mot den blå himlen. De växte alldeles för högt upp för att jag skulle kunna ta en närbild så det får bli någon annan gång.

Men det var ju mötet jag skulle skriva om. På eftermiddagen kändes det som om jag fick ge upp tanken på att sitta tillsammans med många andra personer. Hjärnan sa ifrån rejält, på ett sätt som det var länge sedan den gjorde, och det är inte optimalt att vara på ett möte om man känner sig som en zombie. Onaturlig trötthet, hjärndimma, frossa och feberkänsla var vad min dissocierande hjärna bjöd mig på. Men märkligt nog försvann alla de symptomen någon timme innan mötet skulle starta så jag gjorde mig i ordning och gick dit.

Det var inga problem alls och jag kunde t o m ställa en fråga och ta till mig svaret. Jag orkade hänga med i allt de sa och då och då skrattade jag tillsammans med de andra och deltog i spontana applåder. Det kändes väldigt bra. Men när det sedan var dags för fika, med bullar som såg supergoda ut, valde jag att gå hem. Det var inte fikabröd som passade min kosthållning och kaffe vill jag inte ha på kvällen. Att mingla är inte heller min favoritsyssla. Jag fixade en kopp té hemma i stället. Men då kom en reaktion.

Oftast blir det ingen reaktion i efterhand utan den brukar uppstå mitt i det som hjärnan upplever som farligt och som den vill skydda mig från. Jag kände mig riktigt sjuk och om jag inte hade känt igen känslan så hade jag varit övertygad om att jag hade fått rejält med feber. Jag frös och huvudet var både dimmigt och värkte och jag orkade knappt hålla ögonen öppna. Så här har jag inte känt sedan jag var så påverkad under flera veckor att jag tog kontakt med Gunnar (psykoterapeuten). När vi slutade träffas var jag inte fri från dissociation men episoderna kom mer sällan och var både kortvariga och inte lika kraftiga. Ja, förutom den ständiga lilla påverkan som jag numera ser som mitt normala tillstånd.

Jag behövde mer hjälp än en sömntablett för att kunna sova och efter att ha konstaterat det gick jag upp och tog även två citodon. Inte rätt anledning för starka smärtstillande men de hjälpte och det kändes som det viktigaste. I morse hade jag samma sjukdomskänsla men efter att ha varit uppe ett tag mildrades det lite. Nu går det lite i vågor och jag passar på att skriva i de bättre stunderna. Det blir alltså ett inlägg skrivet i omgångar. Jag hoppas innerligt att det här inte ska bli långvarigt och jag konstaterar lite bittert att jag ska nog hålla mig borta från möten och andra liknande sammankomster. Synd, för det var trevligt. Som jag har skrivit om tidigare så är jag social men hjärnan vill inte att jag ska vara det. Det är ju tur att jag även trivs med att bara ha mig själv som sällskap. Tack och lov så går det bra att träffa bara några få personer och helst de som känner till min konstiga hjärna.

Jag ska inte helt ge upp. Det var ju ett trevligt möte och kanske går det bättre nästa gång. Men jag har ett ännu värre exempel från ett volontärmöte när jag var kattvolontär på katthemmet. Då kom hela zombiereaktionen under mötet och jag kunde inte göra annat än att lidande sitta och vänta tills jag obemärkt kunde lämna.